Giffen-varor, visst finns de

2008-09-09 av 9 kommentarer

Som student gick en ansenlig (nåja) del av min matbudget till snabbnudlar. Nuförtiden lyser de prassliga paketen med sin frånvaro och i stället ligger alltsomoftast en bit gruyère och väntar i kylen. För så är det; när inkomsterna stiger väljer vi bort vissa varor och köper mer av andra. Vilket faktiskt visar sig ha betydelse för hur fattigdomsbekämpning bör bedrivas.

nudlar 

Vår levnadsstandard påverkas inte bara av lönen utan även av priserna på det vi köper. Om priset på gruyèr stiger blir jag fattigare och om det sjunker blir jag rikare. Förutom den uppenbara substitutionseffekt som gör att vi försöker ersätta dyra varor med billiga skapar därför prisförändringar en inkomsteffekt; den påverkan inkomstförändringar har på våra konsumtionsmönster. I fallet gruyère gör båda effekterna att jag väljer bort osten när priset stiger, men när priset på nudlar stiger är det annorlunda för en fattig student. Visst, man vill köpa mindre nudlar eftersom de blivit dyrare, men man har även blivit fattigare vilket gör nudlarna mer attraktiva.

Det är därför inte självklart att en prisökning gör att konsumtionen av en vara minskar. Om varan utgör en stor del av hushållsbudgeten är det möjligt att inkomsteffekten är större än substitutionseffekten. I så fall har vi ett exempel på en Giffen-vara som vi konsumerar mer av när priset på den stiger. Giffen-varor har länge setts som ett rent teoretisk fenomen och deras existens i verkligheten har ifrågasatts.

Tills nu. I en studie under publicering i American Economic Review finner Robert Jensen och Nolan Miller tydliga belägg för att fattiga människor i södra Kina köper mindre ris när priset på ris sjunker. I norra Kina ser de samma mönster, men då när priset på vete — huvudingrediensen i nudlar — ändras.

Äsch, säger kanske någon, det kan man inte tro på. Resultatet beror säkert på att priset periodvis stiger just på grund av att efterfrågan är hög. Ett uppenbart exempel på omvänd kausalitet, med andra ord. Men så inte fallet. I stället har Jensen och Miller genomfört ett storskaligt experiment där ett slumpmässigt urval fattiga kinesiska hushåll fått sin basvara subventionerad. I förhållande till en kontrollgrupp minskade hushållen som fick del av subventionen sin konsumtion av ris eller vete. Överskottet använde de till att köpa annat.

ris

Förbluffande nog finner Jensen och Miller i en uppföljande studie att subventionerna inte ledde till ett förbättrat näringsintag. Bland en del hushållstyper försämrades till och med näringsintaget när de ersatte ris och vete med andra varor. Förutom att vara teoretiskt intressanta belyser alltså dessa studier problemen förknippade med försök att förbättra folkhälsan via prissubventioner. Hur detta bäst ska göras är dock en annan fråga.

Lästips: Robert Jensen skriver själv om forskningsprojektet på Freakonomics (I, II, III).

Filed Under: Metod, Välfärd

Inte bara konsumtion som driver oss

2008-09-02 av 27 kommentarer

Att vi bryr oss om vår relativa konsumtionsnivå snarare än hur mycket vi konsumerar absolut sett hör till de viktigare bidragen från den beteendeveteskapliga skolan. Det finns dock en utbredd skepsis mot denna förklaringsmodells värde.

I den briljanta lilla boken Falling behind visar Robert Frank med pedagogiska resonemang och empiriska studier att fenomenet är att ta på allvar (budskapet sammanfattas här). I många fall är den subjektiva upplevelsen av viss konsumtion knuten till varans relativa kvalitet, eller dess status. Även om min Peugeot objektivt sett är en bättre bil, slog nog känslan av att 1962 kryssa runt i stans första Volvo P1800 vad jag upplever under en tur till ICA Maxi.

I andra fall är dilemmat än tydligare: alla kan inte bo nära den bästa skolan.

rik_vs_fattig

Jakten på det relativt bästa gör enligt Frank (och andra) att vi hamnar i en konsumtionskapplöpning som alla skulle må bra av att bryta. Vi skulle då kunna konsumera mer av sånt med lågt statusvärde men med stort absolut konsumtionsvärde. Som fritid.

Att vi bryr oss om vår position relativt andra är svårt att förneka och Frank drar intressanta politiska implikationer ur denna insikt. Min invändning är i stället att denna litteratur inte tar de beteendeveteskapliga insikterna på tillräckligt allvar. Den fokuserar alltför mycket på konsumtion som statusbärare och hamnar därför alltför lätt i slutsatsen att progressiv beskattning skulle hantera problemen.

Men är det verkligen den status konsumtion kan skänka som driver oss att arbeta hårt och välja bort fritid?

Är det inte snarare så att de allra flesta av oss vill vara duktiga på det vi arbetar med. För en del är det viktigt att vara allra bäst. En (förhoppningsvis) liten grupp arbetar enkom för brödfödan. Den stora gruppen i mitten tävlar inte men har heller ingen lust att maska. Man vill göra ett bra jobb som känns viktigt, lära sig något nytt ibland och dra sitt strå till stacken. Det ger mening åt tillvaron, en position i gruppen och respekt hos chefen. Som bland andra Tore Ellingsen diskuterat kommer lönescheman som bortser från denna typ av aspekter sannolikt att misslyckas.

Denna strävan efter att vara duktig och utvecklas ger avkastning i plånboken, främst då den kollektivt gör oss mer produktiva. Man köper då lite dyrare fredagsvin och kanske en julresa till Thailand. Men det var inte utsikten om dessa fröjder som fick oss att arbeta hårt, det var omsorgen om positionen i arbetsgemenskapen. Likaså är kanske inte den stora kostnaden av att jobba deltid den lön man försakar utan känslan av att inte längre riktigt räknas.

Men detta är bara spekulationer. Kanske är min lutherska själ ensam i sin längtan efter jobbrelaterad bekräftelse. Eller så är det ingen slump att Financial Times helgbilaga heter How to spend it. Om vi nu jobbade för att konsumera vore det ju inte en fråga som behövde besvaras.

Filed Under: Beteendeekonomi, Lästips, Metod

Vetenskapliga dygder III: Kvantitativ empiri

2008-08-27 av 17 kommentarer

Inom de flesta samhällsvetenskaper finns en konflikt mellan dem som sysslar med kvalitativ respektive kvantitativ empiri. Nationalekonomer förlitar sig dock i princip uteslutande på kvantitativa empiriska metoder. Kvalitativ empiri anses ovetenskaplig, framförallt eftersom kvalitativa studier ofta (men inte alltid) innebär ett begränsat och icke slumpmässigt urval, kan vara svåra att replikera och eftersom forskaren ofta har stora möjligheter att påverka sitt studieobjekt. Trots detta kan kvalitativ empiri vara ett viktigt komplement till kvantitativ forskning.

En nationalekonoms arbetssätt börjar ofta med att tryggt placerad i skrivbordsstolen hitta på en teori. Därefter försöker man finna stöd för teorin, kanske med hjälp av en enkät, men ofta med hjälp av ”hårdare” utfallsdata. I en del fall kan man enas om vilket teori som är den rätta, men ofta är flera teorier förenliga med samma data.

I många fall tror jag man kan spara mycket tid och energi på att börja sin utforskning med att t.ex. djupintervjua ett antal personer som är involverade i det man studerar. Med denna kunskap i bagaget kan man förmodligen lättare hitta på den ”rätta” teorin. Denna teori kan man sedan försöka testa med kvantitativa metoder.

Ett exempel på hur kvalitativ empiri kan användas är Truman Bewleys bok Why Wages Don’t Fall During a Recession. Han gjorde det bland nationalekonomer förbjudna och intervjuade 300 chefer för att ta reda på varför man inte sänker arbetarnas löner i dåliga tider. Bewley tar upp 25 teorier som nationalekonomer redan hade hittat på för varför det är så svårt att justera löner nedåt, men han kunde snabbt konstatera att 24 av teorierna är felaktiga.

I den elektroniska debattidskriften Economists’ Voice pågår en het debatt kring nationalekonomers empiriska metoder. Debatten startades förra året av nationalekonomen Barbara Bergmann som jämförde några marinbiologers detaljstudium av ett fåtal delfiner med nationalekonomers arbetssätt:

Those two dolphin groups probably received more close attention in this single study than any of the human groups known as business establishments had received from professional economists in the last 200 years.

Barbara Bergmann argumenterar helt enkelt för att nationalekonomer ofta skulle ha mycket att vinna på att komma lite närmare det man studerar. Däremot är det förmodligen en usel karriärsstrategi. När Bergmann frågade Bewley om han lär ut de metoder han själv använt i sin studie till sina studenter på Yale svarade han kort: ”No, that would ruin their careers.”

Lästips: Mina tidigare inlägg om nationalekonomers vetenskapliga dygder handlade om frånvaro av ideologi och falsifierbarhet. Svaren på Barbara Bergmanns inlägg hittar du här.

Filed Under: Metod

Kan en liten bön tänkas hjälpa?

2008-08-22 av 3 kommentarer

Nej, blir svaret på frågan i titeln om man får tro Jim Heckman. En liten bön kan till och med göra saker värre, medan mycket bönande lönar sig och får Gud att bli mer vänligt inställd mot mänskligheten.

”Vad är nu detta?” frågar sig vän av ordning. Det gjorde jag också när jag såg titeln ”The Effect of Prayer on God’s Attitude Toward Mankind” på ett nyutkommet Working Paper från IZA. Har det snurrar runt totalt för den gamle Nobelpristagare?

Vad är det då som sker? Jo, Heckman antar att Guds attityder till mänskligheten är en oobserverbar variablel (känns rimligt!)  (Y) som antar värdet 0 till 1. Han antar vidare att intensiteten i människornas ”bönande”  (X)också går mellan 0 och 1, men att denna fördelning kan observeras . Om man sedan antar att den beroende fördelningen av X givet Y ser ut på ett speciellt sätt så kan man ”enkelt” ta fram hur sambandet mellan X och Y ser ut, givet att man känner till fördelningen av människors ”bönande”. Lyckligtvis estimerades denna redan 1972 av Father Greeley.

Verkar detta vettigt? Knappast, men förhoppningsvis är hela poängen med uppsatsen att illustrera vikten av att kritiskt granska sina grundläggande antaganden innan man tror allt för starkt på sina empiriska resultat.

Filed Under: Metod Tagged With: , ,

Sänkta skatter ger (knappt) några nya företagare

2008-06-23 av 6 kommentarer

Som empirisk forskare i ett land med stora befolkningsregister är det lätt att bli lite bortskämd. Datamaterial med hundratusentals — ju, till och med miljontals — observationer är vanliga. En följd är att minsta lilla skillnad mellan olika grupper kan skattas precist och det är därför lätt att få resultat som är statistiskt signifikanta. Att något är statistiskt signifikant betyder däremot inte att det är viktigt i någon mer vardaglig mening. 272b1c38

Åsa Hanssons rapport om effekterna av skatter på egenföretagande som Daniel skev om för ett slag sedan belyser skillnaden. Studien ledde till en intensiv debatt om hur vårt höga skattetryck ligger som en blöt filt över entreprenörskapet. Även om vi bortser från frågan huruvida vi verkligen vill ha fler egenföretagare (vilket inte är uppenbart) och antar att skattningarna i Hanssons studie är korrekta (ingen studie är perfekt), är dessa slutsatser ändå tveksamma. Resultaten tyder helt enkelt på att effekten av skatter på företagande är extremt små.

I rapportens huvudtabeller är det omöjligt att se vilken effekt en skattesänkning skulle ha på egenföretagandet. Hansson själv nöjer sig med att skriva att påverkan är ”liten”. Resultaten placerade i appendix går dock att tolka. De tyder på att en säkning av genomsnittsskatten med 100 procentenheter (dvs betydligt mer än vad som är möjligt) skulle öka egenföretagandet med maximalt tio procent. Om i stället marginalskatten sänktes med 100 procentenheter skulle företagandet öka med två procent.

Ett räkneexempel visar vad detta betyder. Att avskaffa alla inkomstskatter skulle sänka den genomsnittliga skatten för företagare med ca 35 procentenheter. Enligt Hanssons studie skulle detta öka antalet egenföretagare med maximalt 3,5 procent, vilket i sin tur betyder att antalet egenföretagare skulle öka från 245000 till 246000. Då skatteintäkterna på arbete uppgår till nästan 900 miljarder kronor per år innebär detta att varje ny egenföretagare skulle kosta den offentliga sektorn minst 900 miljoner kronor i minskade intäkter. Årligen.

Ett annat sätt att uttrycka allt detta är att effekterna på egenföretagande av att sänka skatterna är precist estimerade till att ligga väldigt nära noll.

Uppdatering: Det där med att räkna är inte lätt. En uppmärksam läsare noterade att en ökning med 3,5 procent från 245000 faktiskt blir 253500 och att det årliga priset per företagare då är nere i 106 miljoner. Frågan är dock om jag inte tänkt helt fel. Estimatet säger att sannolikheten att någon går från att vara anställd till att vara företagare ökar med 3,5 procent om alla inkomstskatter avskaffas. Eftersom det finns ca 3,7 miljoner anställda skulle detta innebära 129500 nya egenföretagare (en ökning med 50 procent), vilket betyder att varje ny företagare bara skulle kosta 7 miljoner per år i minskade skatteintäkter. Ber om ursäkt för detta, men å andra sidan är det möjligt att en hel del annat i samhällsekonomin skulle ändrats om inkomstskatten avskaffades så estimaten är nog inte giltiga för mitt tankeexperiment. Om vi mer rimligt tänker oss en sänkning av genomsnittsskatten med 10 procent (3 procentenheter), skulle det resultera i mellan 7500-11000 nya egenföretagare och den offentliga sektorn skulle förlora ca 90 miljarder per år i skatteintäkter.

Filed Under: Företagande, Metod, Offentlig sektor

Vetenskapliga dygder II: Falsifierbarhet

2008-06-13 av 20 kommentarer

I nationalekonomiska utbildningar ingår vanligtvis inte metodologi eller vetenskapsteori och nationalekonomer förefaller ofta ganska ointresserade av dylika frågeställningar. Trots det har det blossat upp en vild diskussion om Karl Poppers idéer om falsifierbarhet i kommentarerna till mitt inlägg om huruvida nationalekonomin är ideologisk. Att en vetenskaplig teori bör vara falsifierbar innebär att den skall kunna säga vissa saker om världen som är observerbara och som vi (åtminstone i princip) skulle kunna visa är felaktiga. Jag vågar nog påstå att de flesta nationalekonomer är anhängare av någon populär variant av denna idé. Likväl verkar konsensus bland de flesta i diskussionen kring mitt inlägg vara att falsifierbarhet varken är ett tillräckligt eller nödvändigt villkor för god vetenskap.

Under min utbildning har jag läst en del genusteorier och jag slogs av att en del av dessa framstod som icke-falsifierbara. Vilket faktum som än lades fram fanns det ett sätt att förklara detta som ett resultat av den rådande könsmaktsordningen. Likadant verkar det vara med en del teorier om ”strukturell diskriminering” som Masoud Kamalis integrationsutredning till stor del byggde på — allt tycks gå att förklara som ett resultat av strukturell diskriminering (läs även Jonas inlägg). Samma förhållande gäller dock hela rational choice-paradigmet om man är tillåtande med vilka preferenser som tillåts. Den framstående spelteoretikern Larry Samuelson medgav (på min fråga) att teorin om (oändligt) upprepade spel förmodligen är icke-falsifierbar. (Detsamma gäller förmodligen all spelteori om man är tillräckligt generös med vilka preferenser som tillåts.) Ricardos teori om komparativa fördelar är förmodligen inte falsiferbar. Evolutionär teori framstår åtminstone delvis som omöjlig att falsifiera, åtminstone när det gäller mer komplicerade organismer som människan — finns det något fenomen som inte skulle kunna ges en evolutionär förklaring? (Karl Popper lär själv ha hävdat att naturligt urval ”is not a testable scientific theory but a metaphysical research programme”.)

Den lekmannamässiga slutsatsen av det här resonemanget skulle kunna vara att falsifierbarhet inte är ett nödvändigt villkor för det teoretiska ramverket eller perspektivet i sig, men däremot för tillämpningar av ramverket. Men i detta fall verkar inte falsiferbarhet vara ett tillräckligt villkor för god vetenskap. Ett exempel på detta är Gary Beckers teori för missbruk (vilken jag tidigare diskuterat i termer av arbetsnarkomani). Han visar bland annat vilka implikationerna på efterfrågemönstret för beroendeframkallande varor är under förutsättning att människor är rationella och framåtblickande. Jonathan Gruber och Botond Köszegi utvidgade för några år sedan Gary Beckers modell genom att anta att människor är tidsinkonsistenta och har självkontrollsproblem. Deras modell har exakt samma positiva implikationer som Beckers modell, så kravet på falsifierbarhet hjälper oss inte att välja teori. Detta innebär dock inte att det är betydelselöst vilken teori vi väljer — de normativa implikationerna av teorierna skiljer sig kraftigt åt.

(Första inlägget om vetenskapliga dygder är mitt inlägg om liberala doktorshattar som diskuterade huruvida samhällsvetenskap kan och bör vara opolitisk.)

Filed Under: Metod Tagged With: , ,

En åsnas värde

2008-06-12 av 2 kommentarer

Den vetenskapsfilosofiska diskussion som följt på Roberts tidigare inlägg kan tillfälligt ta en paus. Prediktionerna från den mest basala mikromodellen har återigen visat sig stämma. I centrala Turkiet har priset på åsnor ökat sjufaldigt då bönderna låter traktorerna stå still och i stället använder sig av åsnekraft. donkey

Anledningen är troligtvis inte ett yrvaket miljöintresse utan snarare att bränslepriserna skjutit i höjden. Så nu har vi äntligen det estimat på korspriselasticiteten mellan disel och åsnor som nationalekonomin så länge saknat.

Uppdatering: Även Niclas Berggren diskuterar intressanta effekter av höga bränslepriser.

Filed Under: Metod, Miljö Tagged With: , ,

Liberal doktorshatt?

2008-06-10 av 38 kommentarer

Det är snart dags (nåja, kvart över tre den 5/9) för mig att att få en doktorshatt i nationalekonomi. Innebär detta att jag också får en politisk stämpel? Visst händer det att enskilda nationalekonomer använder nationalekonomi för ideologiska syften, men har nationalekonomisk metod och teori i sig en ideologisk slagsida? Jag skulle vilja hävda att svaret på den frågan är ja, vilket även före detta riksbankschefen Villy Bergström gjorde en gång:

Den ekonomiska människan är identisk med liberalismens människouppfattning. Man kan tillspetsat säga att en nationalekonom är en person med doktorsgrad i liberalism. Är han (eller hon) riktigt duktig blir han (eller hon) till och med professor i liberalism.

En del av ”liberalismens människouppfattning” är att människors (fria?) val tillmäts stor betydelse. Nationalekonomisk teori utgår vanligtvis från att det människor väljer också är det som de vill. Detta är ofta en naturlig utgångspunkt, men det är viktigt att komma ihåg att det är just ett antagande. Den ofta nobelpristippade amerikanska nationalekonomen Peter Diamond påminner oss om detta i en kommande artikel:

Mistake probably can not be “proved” in many interesting settings. But then the absence of mistake can not be proved either. […] Analysts need to conclude what interpretation is most likely, while recognizing the possibility of an erroneous interpretation.

Huruvida man har som utgångspunkt att människors val är misstag eller inte spelar naturligtvis en stor politisk roll. Nationalekonomin har i och med den ”beteendeekonomiska revolutionen” allt mer kommit att fokusera på att människor inte alltid gör det som de vill — det kan handla om allt från att de är begränsat rationella, är tidsinkonsistenta eller inte har den information som krävs. Likväl fortsätter nationalekonomers utgångspunkt att vara att vi gör det vi vill. Detta riskerar att leda till ”liberala” politiska slutsatser, vilket på den svenska politiska kartan innebär ”höger”.

En relaterad utgångspunkt i nationalekonomi är att människors preferenser är givna. Detta skiljer nationalekonomer från exempelvis många sociologer och statsvetare som ofta studerar förändringar i preferenser och åsikter. Denna skillnad kan illustreras med Jonas inlägg igår om integration. Ekonomer fokuserar på hur människors beteende förändras för givna preferenser, men lite på vilka dessa är och hur de eventuellt kan förändras. Detta kallade Roger Svensson i en kommentar till Jonas träffande för en ”monofaktoriell förklaringsmodell”. Nationalekonomers fokus på givna prefenser kan slå åt både ”höger” och ”vänster”. En marxist vill väcka massorna ur deras falska medvetande och en högerkonservativ kanske tycker att dagens människor är alldeles för lössläppta.

En väldigt vanlig avslutande fråga på nationalekonomiska forskarseminarier är: ”Vilka är policyrekommendationerna av din forskning?” När denna fråga ställs förväntas ett svar om vilka politiska åtgärder som kan vidtas för att komma till rätta med problemet som har behandlats. Den välmenande staten som genom ingrepp i ekonomin ska öka människors välfärd är fortfarande väldigt vanligt förekommande i nationalekonomin. Detta kan man förstås hävda ger nationalekonomin en slagsida åt ”vänster”.

Nationalekonomi kan alltså reta upp människor både på höger- och vänsterkanten. Att samhällsforskning är helt politisk neutral är förmodligen ouppnåeligt — och inte heller eftersträvansvärt. Däremot bör vi vara medvetna om vilka politiska minor som kan ligga gömda långt in i akademiska tidskrifter, men som ibland tränger sig ut därifrån och briserar i den politiska vardagen.

Lästips: I en artikel i Ekonomisk Debatt för ett par år sedan diskuterade jag ingående i vilken bemärkelse nationalekonomin kan sägas vara ideologisk. I denna artikel finns även referensen till citatet av Villy Bergström.

Filed Under: Beteendeekonomi, Metod Tagged With: , ,

Lundasagor I: Neuroekonomi

2008-05-22 av 3 kommentarer

I dag är jag på utflykt i Lund. Det är Arne Ryde-stiftelsen som anordnar en konferens om neuroekonomi. Arrangörerna har lyckats locka en rad högt ansedda nationalekonomer, bland annat Colin Camerer och Ernst Fehr, för att diskutera de senaste neuroekonomiska rönen. Mitt intryck än så länge har dock präglats av meningslöst akademiskt revirtänkande, nämligen huruvida neuroekonomi skall betraktas som nationalekonomi.

De främsta kritikerna av neuroekonomi är teoretikerna Faruk Gul och Wolfgang Pesendorfer (tillsammans med Glenn Harrison och Ariel Rubinstein). I ett nyligen publicerat bokkapitel argumenterar de för att nationalekonomer inte behöver bry sig om neuroekonomisk forskning. Nationalekonomi handlar enligt dem om människors val, inte om vilka psykologiska och neurologiska mekanismer som ligger bakom dessa val. Detta är förstås helt galet. Den första anledningen är en sorts Lucas-kritik — en modell som inte bygger på underliggande mekanismer kan funka bra i ett sammanhang, men kan ge felaktiga förutsägelser när förutsättningarna ändras (en del neuroekonomer pratar om micro-micro foundations). Den andra anledningen är att vi förstås inte bara är intresserad av vilka val människor gör, utan också av människors välfärd (t.ex. i vilken utsträckning våra val är misstag).

Neuroekonomi är än så länge i sin linda. Verktygen för att se in i det mänskliga psyket är än så länge väldigt trubbiga. Men det är ingen ursäkt för att inte försöka ta reda på hur den mänskliga hjärnan fungerar. Colin Camerer avslutade sin föreläsning idag med att påpeka att nationalekonomer såsom Edgeworth och Fisher önskade att det fanns ett sätt att se in i hjärnan långt innan magnetröntgen hade uppfunnits, medan teoretiker såsom Gul och Pesendorfer inte tycker att vi ska använda magnetröntgen och andra verktyg när de nu finns tillgängliga.

  gul Pesendorfer_IMG_3987

Filed Under: Beteendeekonomi, Metod Tagged With:

Frukostflingor, statistisk signifikans och kausalitet

2008-04-23 av 8 kommentarer

”Ät rejält – få en son” Detta är budskapet som möter en i dagens DN. Speciellt flingor verkar vara effektiva för att se till att det blir en pojke:

”Mammor som åt frukostflingor en eller flera gånger om dagen hade 59 procents chans att få en pojke, medan den mor som bara åt en skål flingor i veckan hade endast 42 procents chans att få en pojke”

Själv är jag vid första anblick mycket skeptisk. Det här borde ju innebära att det skulle födas betydligt fler pojkar i Sverige där vi ju frukosterar rejält än på kontinenten där en kaffe och en croissant får räcka för att starta dagen.  Dessutom funderar jag över statistik signifikans och kausalitet.

För att förstå om min skepsis är grundad eller inte går jag till orginalkällan, en artikel just publicerad i Proceedings of the Royal Society: Biological Sciences. Vad har då hänt? Jo 740 gravida kvinnor har fått redovisa sina kostvanor under den tid då de blev gravida. Forskarna har sedan med hjälp av faktoranalys konstruerat två index som mäter näringsinnehållet i den intagna födan.

Min första tanke, dvs att skillnaderna knappast är statistiskt signifikanta visar sig vara felaktig. Faktor 1 visar sig vara en statistikt säkerställd prediktor av barnets kön med ett p-värde på 0.00095). När forskarna lämnar faktor-världen och går ner och studerar enskilda födsloämnen visar det sig att det enbart är flingor som biter signifikant.

Min andra ryggradsreflex var huruvida det handlar om en kausal effekt eller om näringsintaget är korrelerat med ngt annat som också påverkar barnets kön. Det forskarna gör för att övertyga läsaren om att så inte är fallet är att de undersöker huruvida andra faktorer, så som rökning, socio-ekonomisk status eller BMI kan förklara barnets kön, men finner inga statistiskt signifikanta samband.

Är jag då övertygad? Nja, jag skulle vilja se lite mer regressionsanalys, ha en större tro på faktoranalys och helst kunna kontrollera för mamma-specifika effekter innan jag är beredd att tro på ett orsakssamban mellan vad storken levererar och vad mamma äter till frukost, men så är jag ju också forskare, dvs skeptisk av naturen

 

Filed Under: Kuriosa, Metod Tagged With: , , , ,
«Föregående sida
Nästa sida»