År 2003 deltog Sverige för andra gången i PISA-undersökningen och resultaten var då fortfarande relativt goda, även om det fanns en del orostecken. 2003 var också året då resultaten från de nationella proven i årskurs 9 började samlas in från alla skolor. Skolverket uppmärksammade detta med en enkätundersökning om lärarnas syn på proven och nyligen har en jämförande undersökning släppts. Resultaten visar med slående tydlighet den centrala roll som de nationella proven idag spelar i skolans verksamhet.
Först några siffror ur bilaga 3, där Skolverket av någon anledning valt att publicera de intressanta uppgifterna. De nationella proven var uppenbarligen viktiga för lärarna redan 2003 men andelen som säger att proven påverkar planering, undervisning och ämnesinnehåll har ökat kraftigt över tid. Detta är egentligen inte förvånande men samtidigt viktigt att ha dokumenterat.
Det är inte heller särskilt förvånande att proven i allt högre grad styr ämnesinnehållet och att lärarna i allt högre grad låter eleverna arbeta med provliknande uppgifter som del av undervisningen. Nuförtiden skulle det nog närmast skulle ses som tjänstefel — i varje fall av elever och deras föräldrar — om lärarna inte gav elever provliknande uppgifter att arbeta med inför proven. Det hade emellertid även varit intressant att veta hur mycket tid som läggs på att gå igenom gamla prov.
Det är värt att notera att kunskapsnedgången i de internationella undersökningarna överhuvudtaget inte avspeglas i resultaten på de nationella proven (jag är medveten om att axlarna i figuren nedan inte är optimalt skalade). En tolkning av detta är att undervisningen idag är så inriktad på proven att eleverna trots fallande underliggande kunskapsnivå ändå lyckas rätt hyfsat på dem. När eleverna ställs inför nya typer av uppgifter står de emellertid sig slätt. Detta skulle i så fall tyda på att provens utformning gör dem lätta att genomskåda och lära sig prestera bra på, utan att eleverna tillägnat sig djupare ämneskunskaper och ämnesförståelse.
Dessa siffror visar vad som borde vara allmänt känt inom utbildningsforskningen; utvärderingssystemet påverkar verksamheten i betydligt högre grad än styrdokument och allmänna målsättningar (Derek Neal är en av många som diskuterat detta). Elever tenderar att bli bättre på just den typ av prov som används som utvärderingsinstrument, men inte nödvändigtvis på andra typer av prov. Även om ett större inslag av “teaching-to-the-test” inte definitionsmässigt är dåligt, så tyder inte den svenska erfarenheten på att det är en självklar väg till bättre resultat. Visst är det möjligt att utvecklingen hade varit ännu sämre utan de nationella provens ökade betydelse, men samtidigt finns det en uppenbar möjlighet att motsatsen är sann.
Min bedömning är att de nationella proven under överskådlig framtid kommer att spela en stor roll i det svenska skolväsendet. De som utformar dessa prov är därför sannolikt de enskilda och identifierbara aktörer som har störst möjlighet att påverka skolväsendets allmänna ambitionsnivå. Vill man höja kunskapsnivån i skolväsendet är det därför helt avgörande hur proven utformas. Det är bara att hoppas att Skolverket och dess provutformare förmår axla det ansvar de bär.
Ekonomistas 
Som lärare lär man sig i alla fall hitta provens spännande punkter.
Här kommer ett par exempel från niornas prov i matematik och naturvetenskapliga ämnen. Eftersom det som i huvudsak spelar roll är om eleverna når upp till E eller inte är det ju där man utvecklar den skarpaste blicken så exemplen här är i huvudsak hämtade just från elever nära den magiska gränsen.
Matematik:
Matematikprovet brukar kräva sisådär 24 poäng för att man ska ha “nått målen”. En sjättedel av de poängen ska man ta så här:
Två timmar repetition av att ta fram medelvärde, median och typvärde ur en oordnad samling tal. Många elever runt godkäntgränsen lär inte minnas hur man gör eller vilket som var vad men de har gjort det tidigare och det är enkelt att göra bara man kommer ihåg. Ger normalt två poäng extra för två timmars arbete. (För en normalelev runt godkäntgränsen.)
En timme övning av subtraktion och addition av bråktal via omvandling till procent. Ligger man runt godkäntgränsen fixar man i regel inte att addera bråk med olika nämnare genom att byta nämnare. Däremot klarar man att omvandla många vanliga bråk till procent och addera det. Man måste alltså påminnas om att inte försöka sig på konststycket att omvandla och addera i bråkform (vilket ger fler poäng) utan fula till det med procentform och plocka två poäng på det. En enkel påminnelse glömmer man så lätt men övar man i en halvtimme dagen innan provet så minns man.
Det “fina” med dessa fyra poäng är att de kräver mycket liten marginalinsats och att de av kursplanemässiga och provkonstruktionstekniska skäl återkommer år efter år.
Naturvetenskap:
Lägg en halvtimme på att repetera att presentera data från en undersökning i form av en tabell. Rätt många elever runt gränsen klarar det här utan repetition, men en betydande andel kommer att ha glömt vad en tabell är eller knasa till det på något annat sätt. Av provkonstruktionstekniska skäl är det dock ordentligt vanligt att man kan håva hem 10% av poängen man behöver för sitt godkända provbetyg på att faktiskt komma ihåg det.
Öva flera timmar på att peta in extra led i en “resonemangskedja”. Flera “kunskapskrav” är formulerade som att man kan föra mer eller mindre bra resonemang om något. Skolverket har förtydligat detta som att ett bra resonemang består av flera led. Exempel från biologin:
“Dessutom för eleven enkla och till viss del underbyggda resonemang kring hur människan påverkar naturen och visar på några åtgärder som kan bidra till en ekologiskt hållbar utveckling.”
Det här innebär att det kommer att finns någon uppgift där du som elev ombeds föra ett resonemang om något sätt som människan påverkar naturen på och att det kommer att bedömas genom att man räknar hur många led ditt resonemang har (förutsatt att det inte är direkt felaktigt). Påverkan på biologisk mångfald och klimat fångar en mycket hög andel av de sätt som finns att göra en uppgift på så lär dig ett par fraser så kan du få 20% till av de provpoäng som behövs.
Nyttig fras i såväl biologi som kemi och fysik: “Energianvändning leder till koldioxidutsläpp. Koldioxidutsläpp leder till att värme inte lämnar jordklotet lika enkelt vilket gör att klimatet blir varmare.” Det här är tre led och då är man normalt hemma med full poäng på uppgiften.
Häng på den på ditt enpoängssvar om vilken process det än vara månde som medför energianvändning så blir ditt enpoängssvar ett trepoängssvar och du har fixat 20% till av ditt godkända provbetyg. (No:n har kortare provtid än matematiken och den magiska gränsen ligger ofta strax över 10 poäng)
Eftersom detta med att föra resonemang återkommer i flera kunskapskrav i alla naturorienterande ämnen och det dessutom finns lite spridda skurar av det i de samhällsorienterande och det ger god effekt över hela kunskapsbredden så är det kort sagt lockande att den 20 mars införa Temadag: Resonemangskedjor – vad de är och hur de bedöms på nationella prov.
Eller så gör man sitt jobb på ett rimligt sätt och endera skippar samvetskvalen över elever man därmed skickar till gymnasiets avdelning för misslyckande eller ger eleverna ifråga E fast de får provbetyg F (Som ändå drygt hälften av de med provbetyg F får.).
Tack Markus, för Dina jordnära exempel på hur lätt (eller svårt) det är att rättvisande mäta barns kunskaper. Dina exempel ger intrycket att både läroplan och betygskriterier bygger på modeller som kanske ser bra ut på papperet, men skapar oförutsedda problem när de utsätts för verklighetens prövningar. Idén om ett rättvist betygssystem, som kan styra intagningen till högre skolor, kanske bara är en fåfäng dröm, vilken med tiden visar sig mer skadlig än nyttig. Om betygssystemet är på väg att kollapsa, tycker jag att det är dags att ifrågasätta den centraliserade intagningen till högre skolor, vilken är helt beroende av detta system. Backa och låt universitet och gymnasier själva få ta ansvaret för sin intagning. Om ett centraliserat system spårar ur, måste man kunna backa till ett mer robust decentraliserat system, även om inte heller detta är helt perfekt.
Till Jonas: En sak som jag funderat litet över är hur flickornas resultatutveckling har varit i PISA-proven. Det skulle var intressant, eftersom flickornas betygsutveckling varit stigande under samma period som de svenska elevernas samlade PISA-resultat varit i sjunkande. Kan det vara så att flickornas PISA-resultat varit mer stabila än pojkarnas? Om så vore fallet, leder det mig till en annan jobbig frågeställning: Kan pojkarnas, i så fall ännu mera, sjunkande PISA-resultat ha påverkats av att en allt större del av deras vakna tid tillbringas med dataspel? Sverige ligger ju långt framme i användningen av datorer. Men det gäller också troligtvis användningen av datorspel.
Jag har trots allt hopp om att den här ökenvandringen i betygsknas som inleddes 1994 ska ta slut med nästa betygsreform. Björklund twittrar just nu om hur ensamma Sverige är om sena betyg. Han och Fridolin är förenas väl i stort sett enbart i deras kunskapsfientliga enighet om den stora vikten av att ge den konflikten konstgjord andning genom att inte göra försöket med betyg från fyran utvärderingsbart. Måtte hin besitta båda de släkterna!
Men någon gång brytes det vandrande svärd och då kanske det finns intresse av att istället ta en titt på hur ensamma Sverige är om “tydliga” betygskriterier i flera steg. Om kunskap överhuvudtaget spelar någon roll i skolpolitiken lär den saken i så fall vara avgjord.
Tar man itu med det självförvållade knaset så tror jag att central antagning till åtminstone gymnasiet är att föredra. Visst vore det spännande att släppa lös marknadskrafterna på antagningsprocessen. Kanske skulle man på femton år få fram lite olika varianter i brittisk stil men jag är inte alls säker på om den styrningen skulle vara bättre för skolan än dagens. Men det bygger rätt hårt på att jag tänker att grundskolan rimligen har ett bredare uppdrag än att förbereda för gymnasiet och att det uppdraget delvis är en demokratisk angelägenhet snarare än en mer snävt personlig sådan. Rent kompetensmässigt har jag heller ingen jättelust att flytta makten över det här från skolministern (med utbildningsdepartement och skolverk i ryggen) till några hundra kommunala tjänstemän (styrkta av två, tre personer på SKL och lite glad entusiasm), Björklund och Fridolin till trots. Det är ju någonstans det som gick så fruktansvärt fel i början på nittiotalet. Dessutom jag tror vägen dit skulle vara skumpig och fylld av dyra pseudovalida intervjuer och andra spektakel.
(Jag vill kalla tilltaget med självvald rekrytering till betygsförsöket för apfasoner, men det kanske är en osund debattstil. Men jag stör mig så in i märgen på att de båda sitter där och kan lämna ett varaktigt bidrag till hela världens kunskap om hur man kan driva skola och dessutom förhoppningsvis lägga ner vapnen i en av Sveriges mest improduktiva konflikter men lik förbannat väljer bort det. Att de därefter får fortsatt förtroende att leda landets mesta akademikerpartier och inte ställs inför allmänt gyckel varje gång de öppnar munnen om skola eller vetenskap är ett stort fett F för oss i det svenska folket.)
Har svårighetsgraden på provet förändrats över tiden?
För mig är det obegripligt att nationella proven inte är normerande för betygssättningen och att de rättas externt. Detta löser problemen med att:
– många lärare känner press från rektor, elever, föräldrar att sätta höga betyg.
– skolor kan inte ha höga betyg som affärsidé
– det blir tydligt vilka lärare som presterar. Idag utvärderar ju läraren i praktiken sig själv när hen sätter betyg. Bör underlätta löneförhandlingar.
– betygen kan användas som urvalsinstrument när betygsinflationen hejdas.
Kan någon insatt person förklara varför detta inte införs? Alternativet är väl att högre lärosäten inför inträdesprov. Något måste ju göras för att hindra det fria fall som kunskapsnivån befinner sig i.
Daniel: Läs Markus ovan om du undrar över vad som skulle hända (i förstärkt form) om man normerade betygen 100% till endast ett eller två prov varje läsår. Det kanske fortfarande är en bra idé, men det skulle få kraftiga styrande effekter. Externt rättade prov kan jag däremot bara se fördelar med.
Det här är ju för övrigt ett exempel på vad som händer när nationella prov inte är normerade.
http://www.dagensarena.se/innehall/har-fick-100-procent-av-eleverna-hogre-betyg/
Det är svårt med incitament, och det är verkligen ett område man varit naivt på i Sverige. Väldigt svårt att både undvika antingen teach-to-the-test när prov blir för viktiga, eller att betyg systematiskt skiljer sig från betyg i en konkurrenssituation.
Detta var ju i stort ett problem man slapp helt innan fritt skolval dock. En lösning som ju används i en del länder är att man rankar elever inom en klass, eller en skola. Det senare är nog att föredra av social skäl. Det är väll vanligare kombinerat med decentraliserad antagning dock (då universitetet kan göra en egen bedömning av skolan).