Hur kommer Riksbanken att bedriva penningpolitik om styrräntan inte längre kan sänkas? Jag spekulerade kring detta i ett tidigare inlägg, och nu får vi ytterligare information i den penningpolitiska rapport som Riksbanken presenterade idag (se fördjupningsrutan på s 50-53).

I rapporten nämns en övergång till ett prisnivåmål som en möjlig åtgärd. Visserligen bidrar det nuvarande inflationsmålet till att undvika fallande priser genom att inflationsförväntningarna stabiliseras. Men ett prisnivåmål skulle kunna vara ännu kraftfullare. Fallande priser i nuläget måste då kompenseras av kraftiga prisökningar i framtiden. Om prisnivåmålet är trovärdigt kommer alltså inflationsförväntningarna att stiga i takt med att deflationen stiger. På så sätt hålls den reala räntan nere.¹ Det är dock osannolikt att Riksbanken skulle vilja ändra det inarbetade inflationsmålet.² Dessutom är det tveksamt om ett prisnivåmål skulle bli trovärdigt om det införs under en pågående kris.

En annan åtgärd som nämns är att se till att hålla växelkursen låg. Som påpekas i rapporten är växelkursmanipulation inte en framkomlig väg när flertalet av världens ekonomier samtidigt hotas av deflationsproblemet.

Den möjlighet som då återstår för Riksbanken är att agera på andra marknader än den korta penningmarknaden. I rapporten förs ett ganska vagt resonemang om hur detta skulle kunna gå till i praktiken i Sverige. Min tolkning av skrivningarna är att Riksbanken är öppen för sådana åtgärder men ännu inte har konkreta handlingsplaner. Mer ledtrådar om detta får vi kanske på tisdag, då vice riksbankschefen Lars E.O. Svensson utvecklar resonemanget vid SNS Finanspanel.

—————
¹⁾ Realräntan ges av skillnaden mellan den nominella räntan och den förväntade inflationstakten.
²⁾ Om vi bortser från prisnivåmålets fördelar i en deflationsfälla finns det argument såväl för som mot prisnivåmål i stället för inflationsmål. Carlstrom och Fuerst presenterar de främsta argumenten för prisnivåmål. I Giavazzi och Mishkins utvärdering av Riksbanken diskuteras även prisnivåmålets nackdelar (se avsnitt 2.8.4).

I förra veckan presenterades SNS Konjunkturrådsrapport, i år med fokus på euron. Av den relaterade artikeln på DN Debatt får man lätt intrycket att rapporten argumenterar för ett svenskt medlemskap i den monetära unionen. Men debattartikeln sägs ha blivit kraftigt redigerad, och rapportförfattarna konstaterar i själva verket att:

Om ett medlemskap är ekonomiskt gynnsamt för Sverige och Storbritannien eller ej, beror på vilken vikt man tillmäter förlusten av en självständig penningpolitik i händelse av asymmetriska störningar å ena sidan, och de troliga vinsterna med minskade nominella och reala växelkursfluktuationer och ökad handel å andra sidan.

Överlag ger rapporten en lättläst och välskriven utvärdering av eurons tio första år. En genomgång av ECBs penningpolitik följs av en analys av den monetära unionens effekter på ländernas finanspolitik, integrationen av finansmarknaderna, och internationell handel.

Även om författarna landar i en försiktig slutsats tycker jag att vissa problem har sopats under mattan. Visst har många av argumenten för en monetär union stärkts efter den svenska omröstningen. Speciellt har effekterna på handeln mellan länderna blivit mer positiva än väntat. Men även vissa av argumenten mot euron har stärkts. Det gäller främst utvecklingen av det finanspolitiska ramverket och den finanspolitiska disciplinen. Länder som Grekland och Italien släpptes in i samarbetet utan att uppfylla alla villkor, man övergav den dåligt utformade stabilitets- och tillväxtpakten när villkoren blev bindande, och man har inte fått ett nytt effektivt ramverk på plats.

Vi har under hösten sett att ränteskillnaden mellan euroländernas statsobligationer har ökat kraftigt. Speciellt är det förstås länder med stor statsskuld och stora underskott i de offentliga finanserna som drabbas av marknadernas misstroende.

Ränteskillnad mot Tyskland, tioåriga statsobligationer

Vid presentationen av SNS-rapporten var författarna eniga om att länder som Grekland, Portugal och Italien inte kommer att brytas ut ur samarbetet, men att det finns en viss risk för framtida betalningsinställelser. Så länge endast några av de mindre euroländerna får stora bekymmer är betalningsinställelser kanske det mest påtagliga riskscenariot. Men även flera av de stora euroländerna har tendenser till liknande problem — den franska tioårsräntan är nu 60 punkter högre än den tyska, jämfört med 10 punkter för ett år sedan. En annan risk är därför att ECB i framtiden inte kommer att kunna ignorera dessa problem. Den finanspolitiska oredan riskerar då att bli ett penningpolitiskt problem för hela euroområdet.

Karolina Ekholm

Det är nu klart vem som tar över som vice riksbankschef efter Irma Rosenberg. Det blev som Ekonomistas-Daniel förutspått en kvinna, närmare bestämt Martins och min kollega Karolina Ekholm. Så nu ska jag ut i korridoren, gratulera och fråga om det är läge att binda räntan.

Karolina uppfyller ungefärligen Daniels kompetensprofil. Hon är akademiskt välmeriterad och har praktisk erfarenhet från Ekonomiska Rådet och Finanspolitiska Rådet. Jag har dessutom haft nöjet att arbeta med henne på SNS Välfärdspolitiska råd. Däremot har hon — såvitt jag vet — ingen penningpolitisk erfarenhet. Det kanske i viss mån kompenseras av att hon ofta suttit och kört regressioner på ECB i Frankfurt.

Karolina bjuder ofta på kaffe och choklad och hon kommer att bli saknad här på institutionen. Det är bara att instämma med prefekt Hans Wijkander: ”För institutionen är det naturligtvis en stor förlust men utnämningen är samtidigt ett slags kvitto på kvaliteten i vår verksamhet”.

DN2, SvD12, Afv, E24

I helgen argumenterade såväl Carin Jämtin m fl som Assar Lindbeck på DN Debatt för tillfälligt ökade bidrag till kommuner och landsting. Även jag (och många andra) har argumenterat för sådana åtgärder: den offentliga sektorn ska inte tvingas till nedskärningar under lågkonjunkturen. Speciellt viktigt är detta för de personalintensiva verksamheterna i kommuner och landsting. 

Men det är också värt att mana till viss försiktighet. Ett av skälen till att ekonomer ofta är skeptiska till finanspolitiska stimulansåtgärder är att det politiskt kan vara svårt att motstå trycket från särintressen som anser sig vara särskilt utsatta. I veckans Fokus kan vi läsa att Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) stoppat publiceringen av en rapport som visade att kommunerna har fått kraftigt ökade resurser under senare år. Regeringen verkar också hävda att kommunerna inte behöver extra anslag under 2009, men eventuellt under 2010.

Kanske är det för tidigt att utlova extra resurser nu. Men regeringen bör undanröja osäkerheten genom att meddela att statsbidragen kommer att höjas (tillfälligt) om behov uppstår. Lämpligen kopplas behovsprövningen till förändringen i kommunernas skattebas, dvs något som kommunerna själva har liten kontroll över på kort sikt.