Regeringen har som mål att i genomsnitt ha ett överskott i den offentliga budgeten. En motivering till överskottsmålet utgår från ekonomisk effektivitet. Dagens överskott möjliggör jämna skattesatser över tiden om generositeten i den offentliga sektorn ska behållas när de offentliga finanserna utsätts för påfrestningar från åldrande befolkningar.
I budgetpropositionerna kan man vanligen läsa att överskottsmålet även bidrar till en rättvis fördelning mellan generationer. Underförstått avser man förmodligen att det är rättvist att olika generationer erbjuds ungefär lika generösa välfärdssystem.
Men framtida generationer kommer med all sannolikhet att ha högre inkomster, längre livslängd, och i övrigt större möjligheter än nuvarande generationer. Är det då inte rimligt och rättvist att försöka omfördela resurser från kommande generationer till de äldsta i den nuvarande befolkningen? Assar Lindbeck har utifrån sådana argument förespråkat att överskottsmålet bör skrotas så att nuvarande generationer kan gynnas genom höjda offentliga utgifter.
Ekonomer kan knappast avgöra vilken handlingsplan som är mest rättvis.1 Men vi kan belysa konsekvenserna av de olika alternativen. Lindbeck är tydlig med att hans förslag medför framtida problem. Till Dagens Nyheter säger han: “hur framtidens välfärd ska finansieras får man klara av längre fram”. Och i en kommentar till Finanspolitiska rådets rapport argumenterade han för att den framtida välfärdsstaten följaktligen måste bli mindre omfattande.
Har då ekonomerna lyckats belysa konsekvenserna av de olika alternativen? Jag tvivlar. Vänsterpartiet verkar gilla Lindbecks tankar…
—————
1) Vissa insikter kan vi möjligen bidra med. Diskussionen om Easterlinparadoxen och lyckoforskningen är t ex central för denna frågeställning. Om framtida generationer inte blir lyckligare av högre inkomster kan man ifrågasätta om det är rättvist att skapa offentlig-finansiell oreda för dem.
Ekonomistas 
Men om staten “överkonsumerar” nu och lånar pengar så innebär ju inte det att framtida generationer får mindre konsumtion (såvida inte investeringarna minskar eller försämras). Den offentliga sektorn i framtiden får mindre pengar men inte individer. Men visst, gällande statens möjlighet att tilhandahålla välfärd stämmer det ju.
Niklas: Att “överkonsumera” och att skrota överskottsmålet är väl knappast samma sak. Förr eller senare måste vi ta tag i att försörjningskvoten kommer att förändras och anpassa välfärden därefter. Att spara idag och bibehålla välfärdssystemet fungerar om vi tror på att vi kommer att få en tillfällig förändring i försörjningskvoten i morgon, men knappast om den förändringen blir konstant.
Jo, alltså jag har inget emot den problembeskrivningen gällande hur staten ska finansieras. Men det låter ofta som att om staten minskar sitt sparande/ökar sitt underskott idag så kommer framtida generationer att förlora på det och det stämmer ju bara i den bemärkelsen att det förändrar de förhållandena mellan offentlig konsumtion idag och i framtiden.
Om staten lånar pengar idag så ökar den sin konsumtion och de den lånar av minskar i sin tur sin. När staten i framtiden betalar tillbaks så är det framtida skattebetalare som betalar tillbaks till framtida ägare av lånen.
Men visst om staten lånar idag så kommer staten ha högre ränteutgifter imorgon men att det skulle vara en omfördelning mellan generationer är ju inte riktigt korrekt.
Är det bara jag som gillar följande tumregel i statsfinansiella frågor?
Err on the side of caution.
Dvs hellre spara för mycket än för lite om osäkerheten i vad som är en lagom mängd är stor.
Dessutom så har jag fått för mig att äldre generationer ändå kommer leva mer på sina barns arbete än tidigare pga följande tre effekter:
* Jag tycker mig ha kunnat se en “slösa-trend” då jag läser om olika generationer (XY odyl). Förr i tiden sparade man i bostäder och annat till sina barn. Idag konsumerar folk upp värdeökningar i sina bostäder, arv osv. För de som är 50 idag kommer arv helt enkelt vara en större del av livsinkomsten än för de som är 20 idag.
* Statsskuld till annat än investeringar (marginell påverkan förmodligen dock)
* Public choice i politiken om 20 år då pensionärerna blir en stor grupp att röstfjäska till. Detta är, tror jag, den viktigaste anledningen till att unga idag kommer få lägga mer av sitt skapade värde på att försörja sina äldre än tidigare generationer gjort.
Det mest “rättvisa” ur mitt perspektiv vore att man spara till sin egen pension. Med tillägg av ett och annat skyddsnät för de som misslyckas. Men jag förstår varför det förefaller oemotståndligt för varje regering att frigöra så mycket pengar i samhället som en förflyttning av försörjningsbördan från en hel generation till en annan innebär. Tyvärr är det så mycket svårare att gå tillbaka…
Jag tror att få personer tycker att det är okej att föräldrar skuldsätter sina egna barn för att finansiera löpande konsumtion. Men när exakt samma sak föreslås på makronivå, genom staten, är det få som reser etiska invändningar.
Om jag får ge ett boktips med bäring på den fråga som här diskuteras skulle det vara:
James Buchanan och Richard Wagner, Democracy in Deficit: The Political Legacy of Lord Keynes. Jag tror inte att Assar gillar bokens budskap; däremot tycks finansministern tänka i linje därmed.
“Men visst om staten lånar idag så kommer staten ha högre ränteutgifter imorgon men att det skulle vara en omfördelning mellan generationer är ju inte riktigt korrekt.”
Det blir ju en omfördelning mellan svenska generationer eftersom en del av statsskulden hamnar i utländska händer. Det är nog det man tänker på men jag håller med att det borde förklaras mycket tydligare i den allmänna debatten.
Varför inte kvitta förslaget om en pantsättning av framtida generationers inkomstökningar mot en retroaktiv skatt på 30 och 40 talisternas ackumelerade utsläpp av växthusgaser.
När jag läste NEK tycker jag mig komma ihåg att enligt Solow finns det en “gyllene sparkvot” som maximerar nivån BNP/capita, inte tillväxten. Men att i princip alla länder låg långt ifrån den kvoten och behöver spara mer för att komma upp på en högre BNP-nivå. Detta borde betyda att vi borde spara mer för att i längden få en hög nivå. Att nu då istället spara mindre skulle alltså ha ytterligare en negativ effekt i och med att vi kommer längre ifrån den “gyllene sparkvoten”. Har detta tagits hänsyn till? Det blir väl ytterligare en stöld från kommande generationer? Jag kan tyvärr inte hänvisa till någon undersökning för det var ett tag sedan men någon kan kanske rätta mig om jag har fel eller hänvisa till en undersökning?
Som några kommentarer har indikerat kan det vara svårt att omfördela resurser från framtiden – vi kan inte äta den tårta som ännu inte är bakad. Viss omfödelning kan förstås uppnås från de som nu arbetar till dem som redan har pensionerats. Omfördelning från framtida generationer fungerar nog bara — åtminstone på sikt — i små ekonomier som kan låna från omvärlden. Och det kräver nog att andra länder är beredda att samtidigt göra den motsatta omfördelningen från nuvarande generationer till framtida. Jag säger “nog” för jag har inte koll på om det finns en litteratur som utreder detta.
Eric: Lindbeck förespråkar inte enbart lägre offentligt finansiellt sparande utan även höjda offentliga investeringar — jag utelämnade den biten av hans resonemang eftersom jag ser det som en separat fråga. Högre investeringar kan möjligen bidra till högre BNP/capita enligt solowmodellen (även om solowmodellen är avsedd för analys av stora eller slutna ekonomier). Problemet är att högre investeringar knappast kommer att stärka de framtida offentliga finanserna, och att det därför kan bli problematiskt att bibehålla välfärdsstatens generositet.
Min uppfattning är ungefär motsatt Assars. Det finns ingen anledning för staten att dra på sig en statsskuld. Från mitten av 1970-talet fram till mitten av 1990-talet lånade staten till konsumtion och drog på sig en skuld. Rättvisa mellan släktleden kräver att statsskulden betalas av innan den generation som skapat skulden hinner dö ut. Regeringens nuvarande politik med överskottsmål och avbetalning på statsskulden är således helt riktig. Om, som Assar hävdar, även de offentliga investeringarna försummats, exempelvis för infrastruktur och miljö, är det inget argument för att slopa överskottsmålet. Det är tvärtom ett argument för att öka det ytterligare. Målet bör dock omformuleras i termer av intäkter – konsumtion, där överskottet går åt till att avbetala både den finansiella skulden såväl som investeringsskulden.
Utan att gå in på allt för mkt detaljer, så är det väldigt problematiskt när man talar om “lycka” och “framtida generationer”, samtidigt som man försöker få fram monetära måttstockar att använda.
Att låsa sig vid en skala som bara kan räkna i $$ är inte effektivt eller ens möjligt i det långa loppet. Alternativ? Det vette f-n! Dags att leta…
Nytta kan inte köpas för pengar
Martin. Går inte att fördela till framtida generationer oavsett storlek på ekonomi. Om man, som du tycks föreslå, bygger fordringar på andra länder med avsikt att kommande generationer ska kunna “casha” så avstår man i samma svep från att förbättra den egna produktionsapparaten NU. No win. Export ÄR en samhällelig resursförlust.
2009-01-04 kl 19.30
Under två tre dagar sitter några unga föraktfulla personer och skriver om den äldre generationen utifrån “money-love” som den enda insikt de har i sig själva och andra. Ekonomistas: en “ungdomssait” för så kallade nationalekonomer. Mogna och kom igen lite senare när ni råkar bli sådär sextio….. Tyvärr får såna som ni bestämma över utsatta och erfarna äldre.
Ylva
Jag tillhör 60-talisterna och har upplevt lånekarusellen från 80-90-talet. Min åsikt är att man ska inte göra om misstaget utan vara restriktiv med att skaffa sig skulder som senare generationer ska betala.