IMF presenterade nyligen sitt årliga utlåtande över den svenska ekonomin. I likhet med tidigare år blir jag irriterad av denna läsning. IMF listar sina slutsatser inom ett stort antal frågor på ett fåtal sidor. Trots att dessa slutsatser ibland är kontroversiella eller åtminstone inte självklara ges ingen närmare motivering. (Analysen och motiveringarna presenteras, får vi förmoda, i IMFs utförligare rapport om några månader.) Låt mig ge några exempel.

Riksbankens omfattande utredning kunde inte visa att de svenska huspriserna är övervärderade. Utan att nämna ev brister i denna utredning konstaterar IMF ändå just att huspriserna är övervärderade och på väg ner.

IMF verkar även avfärda finansdepartementets bedömning att jämviktsarbetslöheten kommer att sjunka till 5 procent inom några år som en följd av de reformer regeringen redan har genomfört. Enligt IMF krävs ytterligare reformer för att denna nivå ska uppnås. 

IMF säger vidare att Sveriges väg genom krisen har varit unikt framgångsrik jämfört med andra EU-länder. Visst har vi klarat oss bra och fört en huvudsakligen bra politik. Men vi är knappast unikt framgångsrika, åtminstone inte enligt de utvärderingskriterier jag spontant ser framför mig. Enligt IMFs egna data och prognoser kommer BNP per capita att ha vuxit med 0,8 procent mellan 2007 och 2011 i Sverige jämfört med 2,8 respektive 1,5 procent i Tyskland och Österrike. Under samma tidsperiod väntas den svenska arbetslösheten ha ökat med 1,3 procentenheter medan den väntas ha fallit med 1,8 respektive 0,1 procentenheter i Tyskland och Österrike. Och då har jag ändå bortsett från Polen och Slovakien där tillväxten har utvecklats mycket starkt de senaste åren.

Det är möjligt att IMF har rätt i sina bedömningar, men utan tydligare och djupare motiveringar av skälen för dessa skapar IMF mer oreda än klarhet i den svenska debatten.

För några veckor sedan höll riksbankschefen Stefan Ingves ett anförande om flexibel inflationsmålspolitik inför Nationalekonomiska Föreningen, ett anförande som jag fick möjlighet att kommentera. Med flexibel inflationsmålspolitik menas att Riksbanken inte endast försöker uppfylla inflationsmålet utan även tar hänsyn till den realekonomiska stabiliteten.

Låt mig återkomma till diskussionen om hur en flexibel inflationsmålspolitik ska bedrivas i ett senare inlägg. Innan dess vill jag ge min syn på om hänsynen till den reala stabiliteten är förenlig med Riksbankslagen och de uppgifter som riksdagen har delegerat till Riksbanken. Bengt Assarsson har ju nyligen (i Ekonomisk Debatt och på DN Debatt) hävdat att Riksbankens flexibla inflationsmålspolitik strider både mot lagen och dess förarbeten.

Jag har mycket svårt att ge Assarsson rätt på den punkten. Enligt Riksbankslagen ska visserligen Riksbanken endast upprätthålla ett fast penningvärde och främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Men förarbetena* anger tydligt att Riksbanken även ska ta andra hänsyn. Ofta citeras formuleringen att banken ”utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet, [ska] stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning”.

Assarsson verkar mena att brasklappen ”utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet” omöjliggör en kortsiktig avvägning mellan prisstabilitet och t ex sysselsättningens stabilitet. Detta bygger dock på en alltför strikt tolkning av brasklappen. I avsnitt 7.3 i förarbetena hittar man följande förtydliganden (mina kursiveringar):

[Det finns] utrymme för Riksbanken att i den mån det är förenligt med det överordnade långsiktiga målet för penningpolitiken stödja den av riksdagen beslutade ekonomiska politiken.

Riksbanken […] bör ha skyldighet att stödja de allmänna ekonomisk-politiska målen i den mån dessa inte strider mot prisstabilitetsmålet. Denna skyldighet behöver enligt arbetsgruppens mening inte lagfästas.

Det kan givetvis uppstå extrema situationer, t.ex. […] mycket kraftiga utbudsstörningar, där andra anpassningsmekanismer inte fungerar. I dessa situationer måste prisstabilitetsmålet rimligen vika för ett omedelbart behov att med en aktiv penningpolitik dämpa störningen och motverka att den får permanenta effekter.

Min tolkning av texten är att Riksbanken inte bara får utan till och med är skyldig att försöka stabilisera tillväxten och sysselsättningen så länge detta inte äventyrar den långsiktiga prisstabiliten. Dessutom finns det alltså en undantagsklausul som tillåter att Riksbanken i vissa situationer tar andra hänsyn även om prisstabiliteten äventyras. Enligt mig är detta en bra målformulering.

—————
^*) Riksbankens ställning, Ds 1997:50, författades inom Finansdepartementet av en parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp ledd av Finansminister Erik Åsbrink. Tyvärr finns denna välskrivna text inte på nätet, men Regeringens proposition 1997/98:40 är nästan identisk. Se avsnitt 7.3 angående penningpolitikens mål.