Bör staten subventionera video- och spelvåld?

Än en gång debatteras nu huruvida videooch spelvåld gör människor mer våldsbenägna. Psykologer brukar finna att folk blir aggressivare efter exponering för våldskildringar, men huruvida detta har någon effekt på just den typen av våldsbrott som debattörerna oftast upprörs över är oklart.

Men nu finns två nya nationalekonomiska studier som skingrar dimmorna (något). I analys av spelvåldets, eller egentligen dataspelandets, effekt på brottsligheten studeras om antalet spelbutiker — en proxy för datorspelande/spelvåld — påverkar antalet våldsbrott i olika amerikansk län (counties) under perioden 1994-2004. Resultatet tyder på en ganska tydlig brottsdämpande effekt. När datorspelandet (antalet spelbutiker) ökar så minskar de flesta typer av våldsbrott signifikant.

Också videovåldet har en våldsdämpande effekt. I en uppmärksammad studie, tidigare omskriven av Ekonomistas-Eva, jämförs detaljerade data över graden av våld i hyrfilmer som hyrdes av amerikaner åren 1995-2005 och antalet våldsbrott begågna kvällen, natten och dagarna efter hyrtillfället. Studien finner ett tydligt negativt samband mellan videovåldstittande och våldsbrottslighet. Tänkbara förklaringar till båda dessa studiers resultat är att när potentiella våldsmän och våldskvinnor spelar dator eller tittar på TV är de inte ute och begår brott. Dessutom dricker de mindre alkohol (en välkänd effekt av TV-tittande), vilket ytterligare förtar våldsbenägenheten.

Policyrekommendationen är uppenbar: Lena Adelsohn Liljeroth och Beatrice Ask borde gå ihop och föreslå statliga subventioner av våldsfilmer och våldsamma datorspel för att minska våldet på gatan. Om inte annat vore debatten efter en sådan proposition ganska spännande att följa…

Lundasagor III: Ekonomesiska

Eftersom alla goda ting är tre, skriver jag en tredje rapport från Lund trots att jag redan kommit tillbaka därifrån. Under resan hem från Lund ägnade jag och mitt ressällskap oss åt att översätta nationalekonomisk terminologi till svenska. Detta aktualiserades redan i fredagens inlägg då det handlade om nominal illusion, som jag med viss osäkerhet valde att översätta till monetär illusion.

I en del fall är det här ganska enkelt att hitta svenska översättningar: behavioral economics blir beteendeekonomi (just det, med sammanlagt fem ”e”) och neuroeconomics blir neuroekonomi. För en del andra begrepp är det lite svårare. Bootstrapping översätts kanske mest direkt med stövelstroppslyftning, logit quantal response equilibrium blir logistisk brussvarsjämvikt och experience weighted attraction learning blir erfarenhetsviktad attraktionsinlärning. Av en vän på SOFI har jag lärt mig att datamining är detsamma som att okynnesregregera.

För lite äldre nationalekonomiska begrepp finns ofta bra svenska översättningar. Det är dock en del begrepp som är svåröversatta. Delspelsperfektion känns till exempel en smula otympligt. Belief är inte helt lätt att översätta — varken övertygelse, uppfattning eller trosuppfatttning känns riktigt rätt, åtminstone inte i spelteoretiska sammanhang. Nationalekonomin är full av tradeoffs, men avvägning fångar inte riktigt begreppets essens.

Vi på Ekonomistas försöker göra vårt bästa för att vårda svensk nationalekonomisk terminologi, men det är inte alltid helt lätt…

Är jämställdhet vägen till lycka?

Kvinnor borde blivit rejält mycket lyckligare under de senaste 30-40 åren, åtminstone om ökade livschanser är något som får en att må bra. Även om tydliga skillnader mellan könen finns kvar så är det uppenbart att jämställdheten ökat. Attraktiva utbildningar domineras nu av kvinnor, lönegapet mellan män och kvinnor har minskat, den teknologiska utvecklingen har gjort hushållsarbetet (som trots allt mest utförs av kvinnor) betydligt lättare, kvinnor har nu kontroll över sin fertilitet, kvinnors politiska representation har ökat.

Ändå har kvinnor — relativt män — blivit alltmer missnöjda med tillvaron under hela denna period. image

Detta överraskande samband dokumenteras i figuren här bredvid som är hämtad från en studie av Ekonomistasfavoriterna Betsey Stevenson och Justin Wolfers. Studien fokuserar på USA, men samma mönster finns i nästan samtliga länder som författarna lyckats hitta data för. Eftersom män i början av 1970-talet var betydligt olyckligare än kvinnor betyder detta att lyckan är jämnare fördelad mellan könen idag.

Hur ska man förklara detta? Stevenson och Wolfers bryter ner sitt datamaterial på längden och tvären för att undersöka olika möjligheter; gifta mot ogifta, hög- mot lågutbildade, yngre mot äldre, men det enda som sticker ut är att den negativa trenden är särskilt stark för kvinnor med barn. Dessutom ser män alltmer positivt på de finansiella aspekterna av att vara gift, medan både män och kvinnor blivit mindre nöjda med sina äktenskap i stort.

En tolkning är alltså att livet blir rätt miserabelt av att både ha ett jobb och att sköta en familj. Både män och kvinnor tycker det är skönare att bara ha ett ansvarsområde och kvinnor har påverkats mer negativt av det delade ansvaret. Samtidigt finns det problem med denna tolkning. Om detta är hela förklaringen är det oklart varför mönstret även finns bland ogifta utan barn och bland tonåringar.

Samtidigt är kanske inte resultaten så förvånande. Om mäns och kvinnors livssituation blir alltmer likartad är det inte så konstigt att även lyckonivån konvergerar. Men man hade ju hoppats att det skulle bli på en allt högre nivå.

Mer tillväxt — mer lycka

Samhällsvetare har i åratal debatterat om pengar gör folk lyckligare. Å ena sidan verkar detta gälla mellan individer inom länder, men å andra sidan har fakta inte antytt att rika länder är lyckligare i genomsnitt än fattiga länder eller att länder som blir rika också blir lyckligare (detta är den s k Easterlinparadoxen). Slutsatsen som vissa, bl a LSE-forskaren Richard Layard (och även svenske fackföreningsekonomen Daniel Lind), dragit är att tillväxt inte bör vara ett övergripande politiskt mål eftersom det inte verkar göra folk i rika länder lyckligare. Andra (bl a Johan Norberg) har dock tolkat data annorlunda.

Men nu verkar frågan avgjorts till sist. I en ny forskningsrapport har Whartonekonomerna Betsey Stevenson och Justin Wolfers omanalyserat samtliga nationella och internationella lyckoundersökningar under efterkrigstiden och de finner att inkomst och lycka är starkt positivt korrelerade. Detta gäller såväl inom som mellan länder och över tid. Slutsatsen är att Easterlinparadoxen inte stämmer!

Anledningen till att Easterlinparadoxen nu förkastas är att tidigare undersökningar visar sig ha baserats på antingen för små urvalspopulationer (t ex ett litet antal relativt rika länder) eller på rena felmätningar (t ex ändrades svarsalternativen i japanska enkäterna drastiskt från år till år, vilket omöjliggör jämförelser över tid). Författarnas mycket omfattande och trovärdiga analys sammanfattas delvis av bilden nedan: prickarna visar att inkomst och välbefinnande är positivt korrelerat på landnivå; pilarna genom varje prick visar att denna positiva korrelation även gäller på individnivå inom varje land.

image

Mer läsning av Wolfers på Freakonomics här, här och här.

*** Uppdatering: Idag omskrivs Stevensons och Wolfers studie i DN. Är Ekonomistas nyhetsledande?

Sverige ur chilenska ögon

Hög kvinnlig förvärvsfrekvens, en generös föräldraförsäkring och billig barnomsorg för alla är saker som vi i Sverige inte höjer på ögonbrynen speciellt inför. Men det är lätt att glömma bort att detta system är tämligen unikt för Sverige och våra nordiska grannar. Ibland kan det därför vara spännande att se på Sverige med någon annans ögon.

Förra veckan föreläste jag om subventionerad barnomsorg för ett gäng chilenska statstjänstemän som är i Sverige en månad för att lära sig mer om det svenska välfärdssystemet. De verkar rätt förundrade över generositeten i t ex den svenska föräldraförsäkringen och utifrån deras reaktioner är jag inte säker på att de verkligen trodde mig när jag berättade att svenska föräldrar har rätt att vara hemma 16 månader med sina barn. I Chile har man rätt till 1 timma om dagen för att gå hem och amma. En viss skillnad onekligen. Endast 30 procent av kvinnorna förvärvsarbetar och landet oroar sig idag dessutom för födelsetal som börjar skjunka ner mot 2 barn per kvinna för första gången i historien. Mot den bakgrunden ter sig det svenska samhället tämligen annorlunda.

En annan anekdot från det chilenska besöket belyser andra skillnader mellan Sverige och Chile. När våra gäster fick höra att det, sen ett par veckor tillbaka, pågick en omfattande vårdstrejk i Sverige såg de nämligen mycket förbryllade ut. Var befann sig egentligen alla dessa strejkande sjuksköterskor? Inte ett enda bildäck hade de sett brinnande på Uppsalas gator. Var det verkligen en strejk som pågick.

En Roland till, tack!

I fredags besökte Harvardprofessorn Roland Fryer Handelshögskolan och jag hade förmånen att träffa honom under ett par timmar. Det var längesen jag träffade en så inspirerande person. Roland Fryer är en amerikansk ekonom som växt upp under väldigt fattiga förhållanden (läs mer om Rolands bakgrund i Freakonomics eller New York Times artikel). Tack vare hårt arbete och begåvning lyckades han disputera i nationalekonomi i Chicago och få ett jobb på Harvard vid 25 års ålder. Nu ska han snart fylla 31, men fick redan förra året en professur på Harvard. Hans forskning drivs i första hand av en vilja att komma till rätta med fattigdom och diskriminering i USA. Men han ger sig an dessa problem förutsättningslöst och har inte några förutbestämda svar. Det är sådana forskare vi skulle behöva ha fler av i Sverige.

En av hans kanske mest intressanta uppsatser handlar om social kategorisering. Tillsammans med Matthew O. Jackson argumenterar han för att det finns en övre gräns för hur många kategorier vi kan hantera och att vi därför måste hushålla med de kategoriseringar vi gör. Ju mer vi har att göra med en viss företeelse, desto mer finfördelade kategorier har vi för den företeelsen — en smålänning kanske skiljer på skåningar och västgötar men drar perser och araber över samma kam, medan uppretade demonstranter i Syrien inte skiljer på danskar och svenskar.

Han har också studerat fenomenet ”acting white” både teoretiskt och empiriskt. ”Acting white” brukar användas som benämning för nedlåtande attityder bland vissa minoritetsgrupper mot dem i gruppen som är framgångsrika. Till exempel har han visat att vita högstadieelever blir mer populära ju högre betyg de får, medan svarta elever blir mindre populära om de får alltför bra betyg. Tillsammans med Stephen Levitt har han försökt visa att intelligensskillnader mellan afroamerikaner och vita inte har genetiska orsaker, men tyvärr har de inte riktigt lyckas leda saken helt i bevis (vilket sista meningen i abstract antyder). I fredags presenterade han en annan uppsats med Stephen Levitt som handlar om Ku Klux Klan och försöker visa att den andra vågen av Ku Klux Klan snarare ska betraktas som ett relativt harmlöst pyramidspel än en terrororganisation. Just nu håller han på att genomföra ett experiment i fattiga områden i New York där skolbarn får en liten summa pengar om de presterar bra i skolan.

Sverige skull må bra av att ha någon som Roland Fryer som förutsättningslöst skulle kunna analysera våra problem med diskriminering och integration. Masoud Kamalis integrationsutredning härom året var ett lågvattenmärke för hur dålig svensk integrationsforskning kan vara (se min kommentar till mitt inlägg om diskriminering för en av dess brister). Det är exempelvis oerhört svårt att få tillstånd för att forska om förhållanden bland olika minoritetsgrupper i Sverige. Till exempel skulle det förmodligen inte gå att få tillstånd att göra en studie om sambandet mellan konflikter i ursprungslandet och våldsbrottslighet i Sverige (liksom den om fotbollsvåld som jag tidigare tagit upp här på Ekonomistas). Ett undantag är BRÅ:s rapport om svenskars och invandrargruppers brottslighet, men det vara bara en kortfattad rapport — något seriös forskning om detta pågår så vitt jag vet inte. 

Tendentiös forskning och beslutsfattande utan ordentligt faktaunderlag kan ofta vara farligt. Däremot är seriös forskning väldigt sällan det. Såsom David Hume en gång påpekade går det inte att härleda ett bör från ett är.

Återköp av privatpersoners vapen kan rädda liv

”Vapen dödar inte människor – människor dödar människor” är en slogan som bl a vapenlobbyn använder. Men stämmer den verkligen? I en serie studier av de australiensiska ekonomerna Christine Neill och Andrew Leigh (som f ö varit gästforskare på IFN den senaste veckan) studeras effekterna av en storskalig återköpsreform av privata skjutvapen i Australien 1997. Drygt 650 000 vapen, ungefär en femtedel av alla lagligt ägda, köptes av staten till deras ungefärliga marknadsvärde. Genom att studera skillnader mellan australiensiska delstater i termer av återköpsfrekvenser och andra utfall kan reformens effekter utvärderas.

Vad Neill och Leigh undersöker specifikt är om den minskade tillgången på skjutvapen minskade antalet vapenrelaterade mord eller självmord. Och de finner att den gjorde det. Åtminstone vad gäller självmorden, som minskade med nära 80 procent medan minskningen i antalet mord inte är statistiskt signifikant. Vapen dödar människor.

Borde då Sverige följa Australiens exempel och återköpa skjutvapen från allmänheten? Ja, varför inte? I Sverige är andelen vapenrelaterade mord och självmord högre än i Australien. Och de vapenamnestier Sverige genomförde 1993 och 2007 gällde enbart oregistrerade skjutvapen (ca 30 000 vapen – mindre än en tjugondel av antalet i Australien – samlades då in). Även om en fullskalig återköpsreform skulle kosta en slant är återbäringen i form av besparade människoliv och en generellt lägre våldsnivå i samhället sannolikt mer än tillräcklig för att reformen skulle vara samhällsekonomiskt motiverad.

New York Stories V

När videobandspelaren gjorde sin entre i de svenska hemmet höjdes varnande röster om hur videovåldet skulle öka våldsbrotten i och med att ungdomar nu fick tillgång till filmer med namn som Motorsågsmassakern och dylikt hemskt. Sen dess har uppfattningen att våldsamma filmer föder våld varit allmänt accepterad. Att det dessutom kan gå fel även när man i film försöker avskräcka från våld var något som diskuterades när antivåldsfilmen Stockholmsnatt med Paulo Roberto i huvudrollen på åttiotalet turnerade runt i Sveriges skolor. I samband med filmvisningarna vandaliserades aulor av inspirerade tonåringar sades det.

Men är det verkligen så att våldsfilmer föder våld? På SOLE-konferensen härförledes presenterades en uppsats av Gordon Dahl där han tillsammans med Stefano Della Vigna har undersökt om våldet ökar i samband med att våldsamma filmer har premiär. Förvånande vid första anblick, men intuitivt när man tänker efter, är att det visar sig att antalet våldsbrott faktiskt sjunker de veckorna när stora sk Blockbusters med våldsamma inslag har premiär på biograferna. Detta gäller inte bara under den tid då filmen pågår och våldsamma element kan tänkas befinna sig på biograferna istället för ute på gatan, utan våldet verkar även minska den efterföljande natten. Förklaringen tycks helt enkelt vara att det inte säljs alkohol på biograferna. Vid närmare undersökningar visar det sig att det nog inte är det faktum att det visas våldsamma filmer, utan snarare att det pågår en alkoholfri aktivitet som är populär hos unga män. Filmer som t ex Dum och Dummare skulle därmed förmodligen fungera lika bra.

Denna uppsats ger en ny syn på det svenska filmstödet vilket min blogg-broder och USA-medresenär Jonas diskuterade här på Ekonomistas för ett tag sedan. Han ifrågasatte i detta inlägg att filmer med höga förväntade publiksiffror också får mycket filmstöd. Givet att filmer som attraherar unga män också typiskt har höga publiksiffror så skulle man kunna argumentera att dessa filmer har en positiv extern effekt och därför förtjänar extra subventioner. Nu vet vi dock ännu inte vad som händer på lite längre sikt, eftersom det endast är vålsfilmers effekter på kort sikt som studeras i ovan nämnda uppsats. Innan vi vet mer kanske det är bäst att vänta med att sänka momsen på Xbox.

ps. den som vill träffa Gordon och diskutera kan komma till Uppsala under denna vecka då Gordon är gäst på IFAU.

Inlaggt 15/6: Idag skriver även DN Kultur om kopplingen TV-spel, men Ekonomistas var först som alltid

New York Stories I

Att åka på konferens till New York i början av maj ger många överraskande intryck. I affären med trendigt mods-mode blev försäljaren eld och lågor när han hörde att det var nationalekonomer han betjänade. ”I love economics!” utropade han. ”Ja, ja, så säger han säkert till alla akademiker”, tänkte vi tyst för oss själva (ändå rodnande av professionell stolthet).

Men det var ingen bluff. En lång utläggning om hans favoritekonomer följde. Och trots sina dragningar till den österrikiska skolan hade besöket i butiken av Keynes unga släkting häromveckan varit en stor händelse.

Funkade det då? Jodå, vi köpte mer än planerat.

Filmstöd till publikfriare

Det offentliga stödet till kulturen motiveras med att marknaden inte själv kan garantera ett levande och intressant kulturliv. Utifrån detta perspektiv är det svenska filmstödet en märklig skapelse. I grova drag ger systemet ett förhandsstöd baserat på Filminstitutets bedömning av filmens förväntade kvaliteter och ett efterhandsstöd baserat på publiksiffrorna. De filmer som lyckas dra till sig störst publik får alltså inte bara störst publikintäkter på marknaden, utan även mest stödpengar.

Det svenska filmstödet är med andra ord utformat på ett sätt som ger en mer kommersiell filmproduktion än vad marknaden själv hade kunnat tillhandahålla. Staten lovar att toppa upp varje privat intäktskrona med 5-10 öre. Om inte filmen går riktigt bra, det vill säga: För varje intäktskrona över 5,5 miljoner kronor ger Filminstitutet 50-75 öre, beroende på vilka andra stöd filmen har fått. Plötsligt står det klart varför svensk film mest verkar bestå av filmer som alla på något sätt ändå har sett, men som få kommer ihåg.

Det finns säkert skäl till att ha ett efterhandsstöd i filmproduktionen, men detta är knappast ett system som gynnar smalare kvalitetsfilm. Hur skulle ett system som gör det kunna se ut? Tja, den främsta kvalitetsstämpeln på filmer brukar vara deltagande och utmärkelser vid internationella filmfestivaler. Så varför inte knyta stödet till detta? Beroende på deras status delas festivalerna in i A-, B-, och C-lag. Sedan premieras filmerna beroende på graden av framgång.

Ett sådant system skulle självfallet alltid bli en aning godtyckligt. Hur värdera ett Guldlejon i Venedig mot Juryns stora pris i Cannes? Är det mer värt att vara officiellt uttagen till Sundance än till Toronto eller Sarajevo? Andra än jag är betydligt bättre lämpade att göra en sådan bedömning, men principen skulle vara klar. Och den skulle vara betydligt bättre än dagens hyperkommersialiserande ordning.