Hur viktig är svenskproducerad el?

Dagens överenskommelse om elproduktionen är onekligen politiskt viktig. Men hur viktig är egentligen den för de svenska elpriserna och därmed för den elintensiva industrin? Frågan beror helt på hur integrerade de europeiska elmarknaderna är och kommer att bli. Om marknaderna integreras fullständigt kommer elpriserna inom Europa att utjämnas och billig inhemskt producerad el upphöra att vara en konkurrensfördel för svensk industri.

På grund av tekniska hinder för överföringen kommer elmarknaderna antagligen aldrig att bli helt perfekt integrerade, varför priserna alltid kommer att vara något lägre i länder som har gott om el. Däremot går vi mot en alltmer integrerad elmarknad och priserna mellan Sverige och Europa har utjämnats. En nog så viktig fråga för den elintensiva industrin som dagens överenskommelse torde därför vara att hålla borta kablarna från Östersjön och motverka forskning kring bättre elöverföring.

Överenskommelsen är däremot viktig ur miljösynpunkt. Och det finns ju inget som säger att export av el skulle vara sämre än exporten av varor som använder sig av el. Inom handelsteorin brukar detta till och med betraktas som samma sak.

Uppdatering 2009-02-11

Det verkar som om Mona Sahlin läser Ekonomistas och förespråkar nu att vi isolerar den svenska elmarknaden från den europeiska. Varför det skulle vara bättre att exportera varor vars produktion kräver el snarare än el i sig låter hon dock vara osagt.

DN1234, SVD1234, SDS1, AB12

Sänkta skatter ger (knappt) några nya företagare

Som empirisk forskare i ett land med stora befolkningsregister är det lätt att bli lite bortskämd. Datamaterial med hundratusentals — ju, till och med miljontals — observationer är vanliga. En följd är att minsta lilla skillnad mellan olika grupper kan skattas precist och det är därför lätt att få resultat som är statistiskt signifikanta. Att något är statistiskt signifikant betyder däremot inte att det är viktigt i någon mer vardaglig mening. 272b1c38

Åsa Hanssons rapport om effekterna av skatter på egenföretagande som Daniel skev om för ett slag sedan belyser skillnaden. Studien ledde till en intensiv debatt om hur vårt höga skattetryck ligger som en blöt filt över entreprenörskapet. Även om vi bortser från frågan huruvida vi verkligen vill ha fler egenföretagare (vilket inte är uppenbart) och antar att skattningarna i Hanssons studie är korrekta (ingen studie är perfekt), är dessa slutsatser ändå tveksamma. Resultaten tyder helt enkelt på att effekten av skatter på företagande är extremt små.

I rapportens huvudtabeller är det omöjligt att se vilken effekt en skattesänkning skulle ha på egenföretagandet. Hansson själv nöjer sig med att skriva att påverkan är ”liten”. Resultaten placerade i appendix går dock att tolka. De tyder på att en säkning av genomsnittsskatten med 100 procentenheter (dvs betydligt mer än vad som är möjligt) skulle öka egenföretagandet med maximalt tio procent. Om i stället marginalskatten sänktes med 100 procentenheter skulle företagandet öka med två procent.

Ett räkneexempel visar vad detta betyder. Att avskaffa alla inkomstskatter skulle sänka den genomsnittliga skatten för företagare med ca 35 procentenheter. Enligt Hanssons studie skulle detta öka antalet egenföretagare med maximalt 3,5 procent, vilket i sin tur betyder att antalet egenföretagare skulle öka från 245000 till 246000. Då skatteintäkterna på arbete uppgår till nästan 900 miljarder kronor per år innebär detta att varje ny egenföretagare skulle kosta den offentliga sektorn minst 900 miljoner kronor i minskade intäkter. Årligen.

Ett annat sätt att uttrycka allt detta är att effekterna på egenföretagande av att sänka skatterna är precist estimerade till att ligga väldigt nära noll.

Uppdatering: Det där med att räkna är inte lätt. En uppmärksam läsare noterade att en ökning med 3,5 procent från 245000 faktiskt blir 253500 och att det årliga priset per företagare då är nere i 106 miljoner. Frågan är dock om jag inte tänkt helt fel. Estimatet säger att sannolikheten att någon går från att vara anställd till att vara företagare ökar med 3,5 procent om alla inkomstskatter avskaffas. Eftersom det finns ca 3,7 miljoner anställda skulle detta innebära 129500 nya egenföretagare (en ökning med 50 procent), vilket betyder att varje ny företagare bara skulle kosta 7 miljoner per år i minskade skatteintäkter. Ber om ursäkt för detta, men å andra sidan är det möjligt att en hel del annat i samhällsekonomin skulle ändrats om inkomstskatten avskaffades så estimaten är nog inte giltiga för mitt tankeexperiment. Om vi mer rimligt tänker oss en sänkning av genomsnittsskatten med 10 procent (3 procentenheter), skulle det resultera i mellan 7500-11000 nya egenföretagare och den offentliga sektorn skulle förlora ca 90 miljarder per år i skatteintäkter.

Entreprenör(s)partiet?

Få har väl missat att socialdemokraternas jobbrådslagare Luciano Astudillo och Sven-Olof Österbergflera håll, bl a i en uppmärksammad DN Debattartikel, lanserar en ny bild av socialdemokraterna som ett företagar- och jobbskaparvänligt parti. Men när man granskar deras föreslagna politik framstår en helt annan bild.

I korthet vill s underlätta för personer med fast anställning att säga upp sig och starta eget företag genom att inkludera dem i det offentligt finansierade försäkringsystemet mot inkomstbortfall. Tanken är att minska nedsidan av att lämna sin fasta anställning. Men jag tror förelaget riskerar att missa sitt mål eftersom Astudillo-Österberg bortser från ett par viktiga aspekter.

För det första är förslaget ensidigt i det att det enbart fokuserar på att minska nedsidan med nyföretagandet medan inget sägs om att öka dess uppsida. Jag och andra med mig (bla bloggaren Dick Erixon) tror att detta ensidiga fokus leder fel och att det istället är just chansen att lägga grunden till en förmögenhet, ett imperium eller andra eventuella målbilder som utgör långt viktigare drivkrafter bakom entreprenörsskap. Och det är inte bara vi som tror detta, utan även entreprenörsforskarna Magnus Henrekson och Mikael Stenkula i nya boken Entreprenörskap

Om en individ uppfattar att den förväntade vinsten av att bli entreprenör inte är tillräckligt stor i förhållande till andra alternativ eller den risk denne utsätter sig för, kommer individen att använda sin entreprenörstalang i mindre utsträckning eller välja att (för)bli löntagare. (s 119)

För det andra tror jag förslaget inte kommer leda till så hemskt många fler jobb. Den främsta anledningen till det är att det stora jobbskapandet ju inträffar när egenföretagare anställer andra personer, vilket länge varit en av Sveriges sämsta grenar främst pga arbetsrättens begränsningar. Om ett företag går från att ha en anställd (grundaren) till två, tre etc anställda genereras snart en jobbtillväxt långt utöver de avknoppade löntagare Astudillo-Österberg sätter sitt hopp till.

Sammanfattningsvis är det intressant att se hur socialdemokraterna justerar sin politik för att skapa ett momentum likt det Alliansen hade den förra mandatperioden. Men förhoppningsvis (för s) är jobbrådslagets arbete inte över i och med detta förslag, för då tror jag inte firma Astudillo-Österberg kommer lyckas övertyga särskilt många näringspolitiskt intresserade väljare den här gången heller.

Skatter vi saknar I: Arvsskatten

Ett av förra mandatperiodens mest överraskande beslut var att avskaffa arvsskatten. Enligt ryktet fattades beslutet i strid rekommendationerna från finansens tjänstemän. Antagligen föll s-regeringen till föga för småföretagarintressen som ville underlätta överlämnandet av företagen till nästa generation.

Helt fel skäl, med andra ord.

Att låta nära släktingar ta över familjeföretaget har nämligen visat sig vara ett effektivt sätt att förstöra kapital. En studie av amerikanska företag dokumenterar hur aktiekursen sjunker när den tillträdande VDn är släkt med den avgående eller med någon av de större aktieägarna. Och marknaden reagerar rätt: efter att släkten tagit över presterar företagen betydligt sämre än då en utomstående VD rekryterats.

Nu är det inte slumpen som avgör vem som tar över ett företag. Kanske det är svårt att hitta en extern VD till företag på väg utför? Kanske familjen ställer upp när ingen annan är villig? Visst, det är möjligt. En smart analys av danska företag visar emellertid att det är betydligt vanligare att företag stannar inom familjen då grundarens förstfödda barn är en pojke snarare än en flicka. Då könet bestäms i naturens stora lotteri är beslutet att låta företaget gå i arv delvis slumpmässigt. Precis som i USA visar resultaten från Danmark att företagen går betydligt sämre när äldste sonen tagit över än då en VD utan familjeband anlitats.

Vad är det då som går snett? Jo, det verkar som om arvtagarna inte vet så mycket om moderna produktionsmetoder eller hur man systematiskt arbetar för att effektivisera verksamheten. Dessutom har de dålig koll på målstyrning och vet varken hur man ska rekrytera bra personal eller motivera sina anställda. Kort sagt, många av dem verkar inte vara några bra företagsledare.

Arvsskatten ledde till skatteplanering och skumma transaktioner, men dess avskaffande kommer att föra kostnader med sig. För medan företag må gå i arv, gäller detsamma inte nödvändigtvis förmågan att driva dem.

Är det verkligen egenföretagare vi vill ha?

Ställ dig först frågan vilken grupp länder som kan anses vara mest framgångsrik: Danmark, Irland och Frankrike eller Portugal, Grekland och Italien.

Läs sedan denna artikel i DN och klicka på grafiken. Intressant nog verkar regeringen anse att det är Grekland, Portugal och Italien som är den stora förebilden – de har ju en hög andel kvinnliga egenföretagare. Antagligen har de en hög grad manliga egenföretagare också, men denna siffra förtigs av DN.

Kan inte alla härmed sluta använda andelen egenföretagare som mått på ekonomisk framgång?

Är det verkligen fler egna företagare Sverige behöver?

Förra veckan skrev tre ekonomer från Svensk Näringlsiv ett inlägg på DN Debatt där de konstaterade att bara drygt fem procent av Sveriges arbetande kvinnor är företagare jämfört med 14 procent av männen. Via en undersökning av 1143 förvärvsarbetande  kvinnor konstaterar de nu att det inte är inspiration som saknas utan nästan 70 % anger  ”för mycket arbete med byråkrati och regelverk” som ett av de främsta hindrena. Slutsatsen de drar är att något konkret måste göras.

Från ett genusperspektiv kan man ställa sig två frågor: Hade svaren varit annorlunda om i stället män hade tillfrågats? och Finns det något egenvärde med att det råder en jämn könsfördelning bland egna företagare? En intressantare fråga är dock varför staten ska gå in och försöka öka andelen egna företagare. Som nationalekonom frågar man sig helt enkelt: Var finns marknadsmisslyckandet?

Idag lägger Jenny Nykvist fram avhandlingen Self-employment Entry and Survival – Evidence from Sweden vid Uppsala universitet. I denna finner hon bl a att det verkar finnas likvidetsbegränsingar som gör att individer utan egen förmögenhet inte startar eget i lika stor utsträckning som de med förmögenhet. Här skulle man alltså kunna argumentera för att staten ska gå in och hjälpa till. Frågan är bara varför staten ska ta en risk som bankerna onekligen inte är villiga att ta.  En anledning skulle vara om staten gynnas av att individer startar eget på ett sätt som inte banken gör. Detta kan ske dels genom ökade skatteintäkter och dels genom positiva externaliteter på tillväxten.

Vad gäller skatteintäkter så visar Per Engström och Bertil Holmlund i ett Working Paper från Uppsala universitet att hushåll med minst en egen företagare underrapporterar sina inkomster med 30 procent. Det verkar alltså inte som om egna företagare tycker att det är ”speciellt häftigt” att betala skatt.

Hur är det då med andra positiva externaliteter? Det pratas idag mycket om entreprenörskap och värdet av uppfinningar. Det skulle här dock vara intressant att veta hur många av de egna företagen som faktiskt medför någon revolutionerande uppfinning som för utvecklingen och Sverige framåt. Jag misstänker att det endast är en väldigt liten andel. Detta får åtminstone mig att ifrågasätta att marknadsmisslyckandet är så stort så att det motiverar de statliga ingripanden som t ex Svenskt Näringsliv anser vara nödvändiga.