De senaste veckorna har återigen diskussioner förts kring vilket ansvar företag ska ta i frågor som rör miljö, mänskliga rättigheter, jämställdhet, etc. Senast i förra måndagen skrev finansmarknadsminister Peter Norman på DN-debatt, apropå den kritik som framförts i medierna mot TeliaSoneras agerande i odemokratiska länder, att det inte räcker att följa lagen, ”det krävs en egen etisk kompass”.
Frågan är långt ifrån ny inom den ekonomiska forskningen och det är en fråga där det råder mycket delade meningar. En ofta citerad konflikt mellan ämnets två främsta företrädare genom tiderna, Milton Friedman och Paul Samuelson, illustrerar detta väl:
”Few trends could so thoroughly undermine the very foundations of our free society as the acceptance by corporate officials of a social responsibility other than to make as much money for their stockholders as possible” (Milton Friedman)
en uppfattning som kan kontrasteras med:
”A large corporation these days not only may engage in social responsibility, it had damn well better try to do so” (Paul Samuelson)
Citaten är hämtade från en tidig översiktsartikel i The Academy of Management Journal, ”The case for and against Business Assumption of Social Responsibilities” från 1973, en artikel som även idag kan läsas med behållning. Den som idag vill sätta sig in vad nationalekonomer på senare år tänkt om saken kan dock med ännu större behållning läsa ”Economic Perspectives on Corporate Social Responsibility” i senaste Journal of Economic Literature. Artikeln innehåller diskussioner kring många av de olika frågor som behöver redas ut men speciellt användbar, tack vare sin tydlighet, tycker jag att följande enkla bild är:
Den illustrerar det enkla faktum att endast om konsumenter bara bryr sig om pengar och ägare bara bryr sig om pengar (classical preferences) så finns det inget utrymme för CSR. Om det däremot är så att åtminstone vissa konsumenter bryr sig om andra saker, som t ex hur varor produceras, så finns det strategiska skäl för företag att ägna sig åt CSR (den intresserade kan själv läsa sig till villkoren för hur ”pooling” och ”separating equilibria” kan uppstå). Att agera på ett etiskt sätt är helt enkelt något som även helt vinstorienterade företag kan tjäna på (och förstås förlora vinster på att inte inse). Om även ägarna har preferenser som inkluderar annat än bara vinst så finns det förstås skäl att ta detta i beaktande vilket också kan resultera i att företagen ska ägna sig åt CSR. Den som läser t ex Friedmans invändningar mot CSR kan notera att även han tycker att detta är i sin ordning. Hans huvudinvändning mot CSR är att om företagsledare i sitt agerande ska leverera vinst så har de inget eget mandat att ”göra gott med andras pengar”. Men det står förstås ägare fritt att sätta upp målfunktioner som inte bara handlar om vinstmaximering. När både kunder och ägare har sociala preferenser är effekten på (den monetära) vinsten oklar då det beror på vad som dominerar, vinsterna från strategisk CSR eller de lägre vinsterna som associeras med att ägare tar sociala hänsyn.
Naturligtvis finns det informationsproblem i detta. Den som är villig att betala mer för en produkt som tagits fram på ett sätt som man uppfattar som etiskt försvarbart, kan ha svårt att skilja produkten från andra. På motsvarande sätt kan ägare som är villiga att avstå från maximal vinst mot att företagen t ex tar sociala hänsyn ha svårt att försäkra sig om att chefer faktiskt agerar enligt en etisk kompass. Detta betyder dock inte att invändningar av typen ”vi kan inte ta socialt ansvar eftersom vi agerar på en konkurrensutsatt marknad” är hållbara. Tvärtom illustrerar översikten att CSR mycket väl kan vara en del av både vinstmaximerande företagande och att agera i enlighet med aktieägarnas intresse.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer