Vetenskapliga dygder III: Kvantitativ empiri

Inom de flesta samhällsvetenskaper finns en konflikt mellan dem som sysslar med kvalitativ respektive kvantitativ empiri. Nationalekonomer förlitar sig dock i princip uteslutande på kvantitativa empiriska metoder. Kvalitativ empiri anses ovetenskaplig, framförallt eftersom kvalitativa studier ofta (men inte alltid) innebär ett begränsat och icke slumpmässigt urval, kan vara svåra att replikera och eftersom forskaren ofta har stora möjligheter att påverka sitt studieobjekt. Trots detta kan kvalitativ empiri vara ett viktigt komplement till kvantitativ forskning.

En nationalekonoms arbetssätt börjar ofta med att tryggt placerad i skrivbordsstolen hitta på en teori. Därefter försöker man finna stöd för teorin, kanske med hjälp av en enkät, men ofta med hjälp av ”hårdare” utfallsdata. I en del fall kan man enas om vilket teori som är den rätta, men ofta är flera teorier förenliga med samma data.

I många fall tror jag man kan spara mycket tid och energi på att börja sin utforskning med att t.ex. djupintervjua ett antal personer som är involverade i det man studerar. Med denna kunskap i bagaget kan man förmodligen lättare hitta på den ”rätta” teorin. Denna teori kan man sedan försöka testa med kvantitativa metoder.

Ett exempel på hur kvalitativ empiri kan användas är Truman Bewleys bok Why Wages Don’t Fall During a Recession. Han gjorde det bland nationalekonomer förbjudna och intervjuade 300 chefer för att ta reda på varför man inte sänker arbetarnas löner i dåliga tider. Bewley tar upp 25 teorier som nationalekonomer redan hade hittat på för varför det är så svårt att justera löner nedåt, men han kunde snabbt konstatera att 24 av teorierna är felaktiga.

I den elektroniska debattidskriften Economists’ Voice pågår en het debatt kring nationalekonomers empiriska metoder. Debatten startades förra året av nationalekonomen Barbara Bergmann som jämförde några marinbiologers detaljstudium av ett fåtal delfiner med nationalekonomers arbetssätt:

Those two dolphin groups probably received more close attention in this single study than any of the human groups known as business establishments had received from professional economists in the last 200 years.

Barbara Bergmann argumenterar helt enkelt för att nationalekonomer ofta skulle ha mycket att vinna på att komma lite närmare det man studerar. Däremot är det förmodligen en usel karriärsstrategi. När Bergmann frågade Bewley om han lär ut de metoder han själv använt i sin studie till sina studenter på Yale svarade han kort: ”No, that would ruin their careers.”

Lästips: Mina tidigare inlägg om nationalekonomers vetenskapliga dygder handlade om frånvaro av ideologi och falsifierbarhet. Svaren på Barbara Bergmanns inlägg hittar du här.

Mer om Roland

Tidskriften Fokus skriver idag om nationalekonomen Roland Fryer (som tidigare porträtterats här på Ekonomistas). Bland annat beskrivs hans pågående forskning om att betala utsatta skolbarn för att prestera bättre i skolan. Kanske kontroversiellt, men om det visar sig fungera borde det kunna vara något även för den svenska skolan.

Urvattnat slöseri

DN skriver idag att det pågår ett väldigt resursslöseri med vatten i världen. Till exempel nämns världsvattenpristagaren Tony Allans beräkningar som visar att det går åt 140 liter vatten för att producera en kopp kaffe. Det var säkerligen många som satte sitt morgonkaffe i vrångstrupen när de läste tidningen i morse. 140 liter vatten för en kopp kaffe låter onekligen lite slösaktigt, men vad innebär det egentligen att något är ”slöseri”? Mängden färskvatten är begränsad, men vatten är fortfarande så billigt att producenter uppenbarligen inte behöver snåla med vattnet. Vad består det slösaktiga i egentligen?

Utifrån nationalekonomisk teori kan man egentligen bara tänka sig en form av slöseri. Detta är att priset på färskvatten är för lågt satt i förhållande till vad som är långsiktigt hållbart. Därmed kan min kaffekonsumtion skada framtida generationer som inte kommer att få tillgång till vatten och av hänsyn till detta kanske jag borde tänka på hur mycket vatten jag egentligen konsumerar.

Även om det finns goda skäl att tro att vatten är felprissatt så misstänker jag dock att det inte är framförallt detta som vi tänker på när vi säger att vi slösar med vatten. Det vi förmodligen upprörs över är att jag utan att blinka kan konsumera 140 liter vatten medan detta skrivs samtidigt som det finns andra som inte har råd med tillräckligt med vatten för att tillfredsställa sina grundläggande behov. Detta är alltså i grund och botten ett uttryck för hur ojämlikt världens resurser är fördelade snarare än en fråga om just vattenförbrukning. Det är den oerhörda globala jämlikheten vi i första han bör blir upprörda över, snarare än de 140 liter vatten jag just ”slösade” bort.

Konsten att konsumera

I nationalekonomiska läroböcker är det lätt att vara konsument. Man vet vad man vill och gör enkla val som att välja mellan äpplen och apelsiner. I verkliga livet är det betydligt krångligare.

Jag har precis fått för mig att jag vill ha den lilla bärbara datorn Asus Eee för 3000 kronor. Det är en så kallad ultraportabel dator som man kan ta med sig överallt. Asus Eee verkar både billig och bra, så det är väl bara att slå till?

Läser man lite mer om den kan man dock ta reda på att tillverkaren Asus har en lång rad av nya och bättre modeller på gång. Konkurrenter kommer snart att lansera liknande datorer (till exempel Dells Mini-Inspiron och MSI Wind). Som konsument ställs man inför problemet att bedöma den framtida teknik- och marknadsutvecklingen. Kan jag få en dubbelt så snabb dator för samma pris om ett halvår? Finns den med inbyggt mobilt bredbandsmodem om några månader?

Företag är inte sena och att dra nytta av våra bekymmer. Tillverkare informerar inte om när och till vilket pris deras nya modeller kommer att börja säljas. Återförsäljare säljer datorer och telefoner tillsammans med abonnemang för att göra det svårare att jämföra priser. Cykelringens vilseledande realisationer behöver jag väl knappast påminna om.

Förutom fräck försäljningsteknik och snabb teknikutveckling försvåras livet som konsument av att vi inte alltid vet våra egna behov. Jag har till exempel väldigt svårt att veta hur mycket jag skulle använda en Asus Eee innan jag har börjat använda den.

Jag tror att vi som konsumenter ofta köper fel produkt till fel pris. Det finns förmodligen stora välfärdsvinster i en aktiv konsumentpolitik. Sverige har redan en förhållandevis god konsumentpolitik och det finns flera bra icke-statliga initiativ (till exempel Råd & Rön, Smartson och Pricerunner). Hur politiken bör se ut och hur stora de potentiella välfärdsvinsterna är vet vi nationalekonomer dock inte mycket om. Det är först på senare år som nationalekonomer på allvar gjort avsteg från principen att konsumenter alltid gör vad de vill. Inte förrän vi förstår hur och varför folk gör misstag kan vi ge skarpa policyrekommendationer. Den omskrivna boken Nudge visar att nationalekonomin har en potential att göra just detta, men också att vi fortfarande har en lång väg att gå.

(F)nattrea

Cykelringens ohederliga realisationer har blivit något av en följetong här på Ekonomistas (tidigare inlägg: del 1, 2 och 3). Jag hade egentligen inte tänkt kommentera deras nattliga rea som börjar ikväll eftersom jag var rädd att trötta ut er läsare. Under daCykelringen Metro 2008-06-27gen verkar det dock som en hel del personer har sökt efter Ekonomistas kommentar till den senaste rean. Den här gången utlovar Cykelringen 50-75 procents rea om man släpar sig dit kvällstid, och den här gången verkar de faktiskt rea ut cyklarna på riktigt, även om den verkliga rabatten är långt ifrån vad som utlovas. Cykeln till höger kostade förut 2995:- och enligt annonsen i dagens Metro är den nu uppenbarligen sänkt till 1995:-, det vill säga hela 33 procents rabatt! Så pass verklig har nog aldrig Cykelringens rea varit förut.

Semestertider

Trots regn och rusk är det snart semestertider och Ekonomistas kommer att lägga in en lägre växel till slutet av augusti, men en del inlägg från hängmattor, stränder och segelbåtar lär nog dyka upp ändå. Inför semestern skadar det dock inte att fundera lite mer på det här med semester. DN bjöd häromdagen på en mycket intressant historisk överblick om varför vi tar semester, men jag tänkte fokusera på när vi tar semester.

sommarlitenI Handelshögskolans korridorer är det tydligt att det är semestertider — det är tomt i nästan varenda kontor. Det är dock inte bara akademiker som tar ledigt just nu. I Sverige är juli alltjämt den stora semestermånaden, även om många också tar ledigt sista veckan i juni och de första veckorna i augusti. Men varför tenderar vi att ta semester samtidigt? En bra bok att ta utgångspunkt i om man vill förstå sig på sociala konventioner som denna är sociologen Peter Hedströms bok Dissecting the Social: On the Principles of Analytical Sociology.

Det första man bör fråga sig är om gemensamma semestertider överhuvudtaget är en social konvention. Det kan ju vara så vi alla föredrar, oberoende vad alla andra gör, att ha huvuddelen av semestern just i juli — trots att det är årets regnrikaste månad.

I Peter Hedströms ramverk finns tre principiellt skiljda anledningar till att en social konvention existerar. För det första kan det handla om att våra trosuppfattningar (beliefs) påverkas när vi ser vad andra gör — vi kanske påverkas att tro att juli faktiskt är den bästa semestermånaden när så många andra tar semester just då. Eller så påverkas våra begär (desires) direkt av vad andra gör — det blir roligare på semestern om vi kan umgås med semestrande vänner eller så vill vi helt enkelt göra som andra och ta semester när andra gör det (kanske för att vi är oroliga att annars bli betraktade som konstiga). Den tredje förklaringsfaktorn är att våra möjligheter (opportunities) att ta semester påverkas. Det kan vara svårt att få nåt gjort när alla kollegor och kunder är borta och vi tvingas helt enkelt att ta semester. Men i en del yrken är det förstås precis tvärtom: inom många serviceyrken kan ju faktiskt inte alla ta semester samtidigt.

När det gäller våra semestertider spelar säkerligen alla dessa faktorer roll. Det gäller nog för övrigt de flesta sociala konventioner. Men det skadar ändå inte med lite analytisk sociologi i bagaget när man ligger i hängmattan och funderar över varför man ligger där just då (även om en del säkert snarare vill kalla mitt resonemang för rational choice i ny förpackning).

Levande legender

Under förra veckan hade jag förmånen att lyssna till två levande legender. Den ene var Assar Lindbeck vid utdelandet av den första Assar Lindbeck-medaljen till bästa unga (nåja, under 45 år) svenska nationalekonom. Den andra personen var Dolly  Parton som spelade Stockholms Stadion i fredags.

Det är kanske inte så mycket som förenar dessa två. Dolly tackade publiken för att vi betalat dyrt för att lyssna på henne och sade att hon behövde pengarna eftersom det är dyrt att se så billig ut. Det var inte riktigt vad Tore Ellingsen (46 år och norrman!) sa när han tog emot en check på 200 000 kronor och en medalj gjord av 750 gram silver.

Det finns dock en del som förenar Asssar och Dolly. När man lyssnar till dem finns andra legender i publiken. Vid medaljutdelningen deltog Lundaekonomen Ingemar Ståhl och under Dolly-konserten satt jag inte långt i från herrtidningsfotografen Bingo Rimér. Dolly sa även något som Assar kanske skulle kunna skriva under på — hennes råd till de som vill satsa på en karriär inom showbiz var: ”Keep your day job!”

Det som verkligen förenar Assar och Dolly är dock deras enorma begåvningar inom sina respektive områden och att de trots stigande ålder inte slutar att visa prov på sin talang. Jag är full av beundran för båda två.

Lästips: Grannbloggaren Niclas Bergren gillade också Dolly-konserten. Tyvärr kommer inte Tore Ellingsens och Assar Lindbecks utmärkta föredrag vid prisutdelningen inte i tryck förrän till hösten, men håll utkik i Ekonomisk Debatt då.

Cykelringen vs Ekonomistas

Jag har tidigare redogjort för hur butikskedjan Cykelringen höjer ordinariepriserna inför realisationer så till den grad att cyklarna blir billigare både före och efter realisationen. Nu verkar Cykelringen ha reagerat på uppmärksamheten från Ekonomistas.

Cykelringen verkar ha insett att det är väldigt lätt att avslöja deras realisationsbedrägerier när priserna redovisas på nätet. På deras hemsida har nu cyklarna blivit dubbelt så dyra, så att exempelvis den oväxlade herrcykeln Mirage Classic kostar 3395 kronor (vilket jag misstänker att den aldrig någonsin gjort förut!). Däremot har de lagt till en liten text som lyder: ”Lokala kampanjer pågår, kontakta din butik för mer information”. Ett samtal till min närmaste Cykelringen-butik avslöjar mycket riktigt att nyss nämnda cykel fortfarande kostar 1695 kronor, d.v.s. tre kronor mindre än under realisationen för några veckor sedan.

Lyckligtvis finns det ekonomisk teori om begränsad rationalitet som kan hjälpa oss att förstå vad som händer. Om vi antar att Cykelringen har läst mina e-post till dem angående inläggen här på Ekonomistas kan vi tänka på detta som ett spel mellan två personer som försöker överlista varandra.

Nationalekonomer använder sig vanligtvis av jämviktsanalys, och i en sådan skulle både jag och Cykelringen gjort hela den logiska tankekedjan: om du gör si, då gör jag så, vilket för mig att göra nåt annat osv. Människor av kött och blod fullföljer dock ofta inte denna tankekedja till sitt logiska slut, utan nöjer sig ofta med att tänka ett, två eller tre steg. När jag påpekar att en cykel var billigare före rean, då tar Cykelringen bort just den cykeln från nätet. När jag sen påpekar att priserna gått ned efter rean, då byter Cykelringen strategi och höjer priserna på webben, men låter priserna ute i butikerna vara de samma. Det ska bli intressant att se hur de reagerar nu när de får reda på att jag inte bara kan surfa, utan att jag också kan prata i telefon.

Denna teori om begränsad rationalitet kallas nivå-k-rationalitet eller kognitiv hierarki. För den som är intresserad rekommenderar jag Vincent Crawfords artikel i American Economic Review som handlar om ett något mer dramatiskt ämne än Cykelringen och Ekonomistas, nämligen Dagen D då de allierade invaderade Normandie.

Vetenskapliga dygder II: Falsifierbarhet

I nationalekonomiska utbildningar ingår vanligtvis inte metodologi eller vetenskapsteori och nationalekonomer förefaller ofta ganska ointresserade av dylika frågeställningar. Trots det har det blossat upp en vild diskussion om Karl Poppers idéer om falsifierbarhet i kommentarerna till mitt inlägg om huruvida nationalekonomin är ideologisk. Att en vetenskaplig teori bör vara falsifierbar innebär att den skall kunna säga vissa saker om världen som är observerbara och som vi (åtminstone i princip) skulle kunna visa är felaktiga. Jag vågar nog påstå att de flesta nationalekonomer är anhängare av någon populär variant av denna idé. Likväl verkar konsensus bland de flesta i diskussionen kring mitt inlägg vara att falsifierbarhet varken är ett tillräckligt eller nödvändigt villkor för god vetenskap.

Under min utbildning har jag läst en del genusteorier och jag slogs av att en del av dessa framstod som icke-falsifierbara. Vilket faktum som än lades fram fanns det ett sätt att förklara detta som ett resultat av den rådande könsmaktsordningen. Likadant verkar det vara med en del teorier om ”strukturell diskriminering” som Masoud Kamalis integrationsutredning till stor del byggde på — allt tycks gå att förklara som ett resultat av strukturell diskriminering (läs även Jonas inlägg). Samma förhållande gäller dock hela rational choice-paradigmet om man är tillåtande med vilka preferenser som tillåts. Den framstående spelteoretikern Larry Samuelson medgav (på min fråga) att teorin om (oändligt) upprepade spel förmodligen är icke-falsifierbar. (Detsamma gäller förmodligen all spelteori om man är tillräckligt generös med vilka preferenser som tillåts.) Ricardos teori om komparativa fördelar är förmodligen inte falsiferbar. Evolutionär teori framstår åtminstone delvis som omöjlig att falsifiera, åtminstone när det gäller mer komplicerade organismer som människan — finns det något fenomen som inte skulle kunna ges en evolutionär förklaring? (Karl Popper lär själv ha hävdat att naturligt urval ”is not a testable scientific theory but a metaphysical research programme”.)

Den lekmannamässiga slutsatsen av det här resonemanget skulle kunna vara att falsifierbarhet inte är ett nödvändigt villkor för det teoretiska ramverket eller perspektivet i sig, men däremot för tillämpningar av ramverket. Men i detta fall verkar inte falsiferbarhet vara ett tillräckligt villkor för god vetenskap. Ett exempel på detta är Gary Beckers teori för missbruk (vilken jag tidigare diskuterat i termer av arbetsnarkomani). Han visar bland annat vilka implikationerna på efterfrågemönstret för beroendeframkallande varor är under förutsättning att människor är rationella och framåtblickande. Jonathan Gruber och Botond Köszegi utvidgade för några år sedan Gary Beckers modell genom att anta att människor är tidsinkonsistenta och har självkontrollsproblem. Deras modell har exakt samma positiva implikationer som Beckers modell, så kravet på falsifierbarhet hjälper oss inte att välja teori. Detta innebär dock inte att det är betydelselöst vilken teori vi väljer — de normativa implikationerna av teorierna skiljer sig kraftigt åt.

(Första inlägget om vetenskapliga dygder är mitt inlägg om liberala doktorshattar som diskuterade huruvida samhällsvetenskap kan och bör vara opolitisk.)

Liberal doktorshatt?

Det är snart dags (nåja, kvart över tre den 5/9) för mig att att få en doktorshatt i nationalekonomi. Innebär detta att jag också får en politisk stämpel? Visst händer det att enskilda nationalekonomer använder nationalekonomi för ideologiska syften, men har nationalekonomisk metod och teori i sig en ideologisk slagsida? Jag skulle vilja hävda att svaret på den frågan är ja, vilket även före detta riksbankschefen Villy Bergström gjorde en gång:

Den ekonomiska människan är identisk med liberalismens människouppfattning. Man kan tillspetsat säga att en nationalekonom är en person med doktorsgrad i liberalism. Är han (eller hon) riktigt duktig blir han (eller hon) till och med professor i liberalism.

En del av ”liberalismens människouppfattning” är att människors (fria?) val tillmäts stor betydelse. Nationalekonomisk teori utgår vanligtvis från att det människor väljer också är det som de vill. Detta är ofta en naturlig utgångspunkt, men det är viktigt att komma ihåg att det är just ett antagande. Den ofta nobelpristippade amerikanska nationalekonomen Peter Diamond påminner oss om detta i en kommande artikel:

Mistake probably can not be “proved” in many interesting settings. But then the absence of mistake can not be proved either. […] Analysts need to conclude what interpretation is most likely, while recognizing the possibility of an erroneous interpretation.

Huruvida man har som utgångspunkt att människors val är misstag eller inte spelar naturligtvis en stor politisk roll. Nationalekonomin har i och med den ”beteendeekonomiska revolutionen” allt mer kommit att fokusera på att människor inte alltid gör det som de vill — det kan handla om allt från att de är begränsat rationella, är tidsinkonsistenta eller inte har den information som krävs. Likväl fortsätter nationalekonomers utgångspunkt att vara att vi gör det vi vill. Detta riskerar att leda till ”liberala” politiska slutsatser, vilket på den svenska politiska kartan innebär ”höger”.

En relaterad utgångspunkt i nationalekonomi är att människors preferenser är givna. Detta skiljer nationalekonomer från exempelvis många sociologer och statsvetare som ofta studerar förändringar i preferenser och åsikter. Denna skillnad kan illustreras med Jonas inlägg igår om integration. Ekonomer fokuserar på hur människors beteende förändras för givna preferenser, men lite på vilka dessa är och hur de eventuellt kan förändras. Detta kallade Roger Svensson i en kommentar till Jonas träffande för en ”monofaktoriell förklaringsmodell”. Nationalekonomers fokus på givna prefenser kan slå åt både ”höger” och ”vänster”. En marxist vill väcka massorna ur deras falska medvetande och en högerkonservativ kanske tycker att dagens människor är alldeles för lössläppta.

En väldigt vanlig avslutande fråga på nationalekonomiska forskarseminarier är: ”Vilka är policyrekommendationerna av din forskning?” När denna fråga ställs förväntas ett svar om vilka politiska åtgärder som kan vidtas för att komma till rätta med problemet som har behandlats. Den välmenande staten som genom ingrepp i ekonomin ska öka människors välfärd är fortfarande väldigt vanligt förekommande i nationalekonomin. Detta kan man förstås hävda ger nationalekonomin en slagsida åt ”vänster”.

Nationalekonomi kan alltså reta upp människor både på höger- och vänsterkanten. Att samhällsforskning är helt politisk neutral är förmodligen ouppnåeligt — och inte heller eftersträvansvärt. Däremot bör vi vara medvetna om vilka politiska minor som kan ligga gömda långt in i akademiska tidskrifter, men som ibland tränger sig ut därifrån och briserar i den politiska vardagen.

Lästips: I en artikel i Ekonomisk Debatt för ett par år sedan diskuterade jag ingående i vilken bemärkelse nationalekonomin kan sägas vara ideologisk. I denna artikel finns även referensen till citatet av Villy Bergström.