I diskussioner om det goda samhället finns få begrepp som så enhetligt väcker positiva associationer som ”tillit”. Att kunna lita på människor är något som uppfattas som viktigt i sig och som dessutom har kopplats till positiva ekonomiska och politiska utfall.
Kanske gäller detta speciellt i Sverige eftersom vi, tillsammans med övriga Nordiska länder, säger oss lita på våra medmänniskor i högre utsträckning än i andra länder. I undersökningar som World Values Survey (2011) svarar 60 procent av svenskarna att man ”på det hela taget kan lita på de flesta människor”. I Tyskland är motsvarande siffra runt 40 procent, i USA runt 30, i Sydeuropa runt 20, och i flera Latinamerikanska länder under 10 procent.
Ett stort antal studier har visat att tillit är korrelerat med ekonomisk utveckling och ett antal nyare studier indikerar också att kausaliteten går från ”tillit” till ekonomisk utveckling (t ex Algan och Cahul; se tidigare inlägg om tillit med referenser här och här). Men tillit har också kopplats till demokratins funktionssätt. En modern klassiker på temat är förstås Robert Putnams ”Making Democracy Work”, en titel som anspelar på att förtroende människor emellan är en förutsättning för en fungerande demokrati.
Just kopplingen till demokrati gör en studie (som Daniel bloggat om i en tidigare version) av Shanker Satyanath, Nico Voigtlaender, och Hans-Joachim Voth extra intressant. Det handlar nämligen om det sociala kapitalets centrala roll även i upplösandet av demokratin. I pappret ”Bowling for Fascism: Social Capital and the Rise of the Nazi Party” (en titel med uppenbar blinkning till en annan Putnam klassiker, ”Bowling Alone”) visas på ett övertygande sätt hur det tyska nazistpartiet lyckades växa sig starkt speciellt i områden med starkt föreningsliv långt innan de vann politiska val.
Med mått på lokalt socialt kapital som är mycket lika de Putnam använder i ”Making Democracy Work” (vars koppling till just tillit i och för sig ifrågasatts), som medlemskap i lokala föreningar inom alla möjliga områden, illustreras hur medlemstalen i NSDAP växer snabbare ju aktivare det lokala föreningslivet är.
För att försäkra sig om att det är det just det sociala kapitalet, snarare än medlemskap i vissa typer av klubbar som i sin tur är korrelerade med andra bestämningsfaktorer (skytteföreningar, klubbar för krigsveteraner, etc.) genomför de analysen för olika typer av sammanslutningar. De finner att schackklubbar och körsång är lika illa som föreningar som man kan tro har en tydligare koppling till nazisternas idéer.
Man kan förstås också tänka sig att det var en genomtänkt strategi från nazisterna att tidigt starta schackklubbar och körsångsverksamhet för att få fler att bli aktiva i deras rörelse. För att kontrollera att detta inte är anledningen till deras resultat använder de andel föreningsmedlemmar 1860 (som rimligen är exogent till nazisternas aktiviteter på 1920-talet) som instrument för lokalt föreningsdeltagande på 1920-talet. Resultaten visar att det verkar vara (det djupt rotade) sociala kapitalet som driver resultaten.
Resultaten från denna studie står i tydlig kontrast till tidigare idéer om vad som drev nazisternas framgångar som att deras anhängare främst var isolerade individer som kände sig vilse i en modern värld och att deras de vann mest stöd i områden med ett svagt civil samhälle (referenser till studier med dessa argument finns i deras artikel). Den knyter också an till t ex den studie som påvisar kopplingar mellan byalag och folkmord i Rwanda, som Robert bloggade om häromdagen, och en studie av Acemoglu, Reed och Robinson som visar att socialt kapital underlättat odemokratiska rörelser i Sierra Leone.
Den allmänna lärdomen är förstås inte att socialt kapital och tillit är dåligt utan att det, som så mycket här i världen, kan användas till både fantastiska och fruktansvärda saker. Tillit hjälper människor att koordinera och samarbeta, friktioner och transaktionskostnader blir lägre. Men det är idéerna och aktiviteterna som man väljer att samarbeta kring som avgör om resultatet blir ett gott samhälle eller inte.
Ekonomistas 
En omedelbar tanke jag får, utan att ha kollat upp länkarna i texten: beror tillväxten av nazism i de föreningstäta områdena på föreningslivets villkor och de attityder bakom som de uttrycker? Jag är med i ett par föreningar och frågan om hur “öppna” de är , det vill säga om det räcker att bara vara intresserad, att ha lust att göra något, om det fordras särskilda personliga meriter (åsikter) eller om det fordras att man blir utvald av de andra i föreningen, verkar alltid vara aktuell. Visst speglas väl vilken attityd som råder när det gäller “tilliten” och det sociala kapitalet i villkoren för medlemsskap? Ibland används föreningar för att just utesluta och särskilja och kanske mindre för att samla och ena.
Författarna till studien som refereras har kanske inte explicit tänkt på just detta men väl på att det kan finnas selektion in i olika typer av organisationer. Det korta svaret på om typ av organisation/aktivitet spelar roll i den analysen är “nej”, vilket de tolkar som att det är föreningsliv i sig snarare än aktivitetens typ som är avgörande.
Man kan alltid ifrågasätta vad som kom först, hönan eller ägget.
För att något ska växa så måste det finnas förutsättningar, “mylla”…
I dylika frågor anser jag att myllan är missnöje.
Litar inte folket på etablissemanget och eliten, ser dem fuska och mjölka resurserna medans man stryper resurserna för folket, då infaller förutsättningar för ett parti som SD att växa.
Folket behöver “någon” att skylla på samt ett alternativ dvs “ett missnöjes parti”.
Folkets fusk verkar växa i takt med etablissemangets och elitens fusk, och i dagens väl utvecklade informationssamhälle så blir konsekvenserna katastrofala eftersom det mesta kommer fram.
Så naivt att tro att folket “har någon lust att vara rättskaffens” när de hela tiden kommer på människor inom tom politiken att “mjölka” systemen, staten/folkets skattepengar samt på ett oetiskt sätt utnyttja samma sorts “bidrag” som de själva “spottat” på.
Många arbetslösa, sjuka och pensionärer näst intill svälter efter massiva försämringar inom Socialförsäkringarna medan politiker “roffar” åt sig miljoner i tex omställningsstöd.
Det är väldigt tydligt i dagens samhälle att det är skillnad på folk och folk.
Sedan sitter “eliten” och undrar varför rasism, fusk, brist på tillit, missnöje, kyla, brist på empati, politikerförakt och SD bara växer.
Alliansen har betett sig motsvarade lika korkat som Marie Antoinettes påstådda uttalande.
Den franska drottningen Marie Antoinette skall hånfullt ha sagt att om de fattiga inte hade råd med bröd, kunde de ju i stället bara äta kakor – eller rättare sagt: “Låt dem äta brioche!”.
Oavsett, det blev revolution.
Det finns en gräns för hur lång folk tolererar orättvisa.
För mig låter detta träffande för organisationer som. Inte lika mörk som på 30-talet, men likväl är det ingen positiv inverkan på samhället i stort som dessa “särintressen” skapat genom sin socialistiska ideologiska övertygelse på en lång rad områden. Flera av dem verkar i ett område där vi har haft notoriskt brist i 50 år. Bostäder!
Hyresgästföreningen, PRO, Riksbyggen, HSB, COOP och nu senast Advokatsamfundet.
Jag tolkar sambandet som föreslås ovan ungefär som att socialt kapital (social organisering) leder till tilit som leder till nazism. En betydligt enklare förklaring känns som att social organisering möjligen kan vara relaterad till nazism, NSDAP var ju trots allt ett välorganiserat massparti. Tilliten är nog bäst att lämna utanför i förklaringsmodellen.