Föreställ dig att du är filmbolagsdirektör i ett bolag som nyss producerat en riktig kalkonrulle, t.ex. Reine och Mimmi i fjällen.  Du inser att filmen kommer få nedgörande kritik av filmkritiker och bestämmer dig därför att inte ha några förhandsvisningar för kritiker före premiären. På detta sätt hoppas du locka några extra biobesökare under premiärhelgen då dessa ännu inte kunnat läsa om hur dålig filmen är innan de köper biljetter.

Men vänta lite nu! Borde inte vana biobesökare förstå dina bevekelsegrunder och därför vara väldigt skeptiska till filmer som inte recenserats före premiären?

Jag vet inte om detta händer i den svenska filmvärlden, men i USA är det ett välkänt fenomen. Det kallas ”cold opening” när en film hålls hemlig för kritiker inför premiären. De senaste åren har cirka 10 procent av amerikanska filmer ”kallstartats” på detta vis. Beteendeekonomen Colin Camerer med medförfattare har visat att det också lönar sig att kallstarta filmer på detta sätt — det leder i genomsnitt 15 procents högre biljettförsäljning (kontrollerat för andra faktorer). Det verkar alltså som biobesökare helt enkelt inte förstår informationsvärdet i att en film kallstartas.

Om biobesökarna vore helt rationella borde de sluta sig till att det faktum att en film inte visas för kritiker innebär att den har ganska låg kvalitet.

Man kan förmoda att detta fenomom gäller många andra varor än kalkonfilmer. I en studie som publicerades för ett par år sedan visades att producenter med salladsdressingar med lågt fettinnehåll valde att frivilligt redogöra för fettinnehållet, medan feta salladsdressingar oftast inte innehöll denna information. Efter att en lag infördes om obligatorisk information om fettinnehåll så minskade försäljningen av feta dressingar rejält. Det ligger förstås nära till hands att tro att konsumenterna helt enkelt inte förstod informationsvärdet i att en producent väljer att inte redovisa fettinnehållet i en produkt. ”Det man inte vet, det tar man ingen skada av”, som Just D sjöng en gång.

Nationalekonomisk teori utgår vanligtvis från att människor är rationella. I många sammanhang är detta ett väl magstarkt antagande, i synnerhet då beslutssituationen är komplex och det handlar om beslut som vi inte fattar särskilt ofta (mer om detta i min recension av boken Nudge). I en del fall kan dock enkla inlärningsregler få oss att bete oss som om vi vore rationella. Detta verkar precis vara vad som hände när Svenska Spel lanserade nummerspelet Limbo i början av förra året.

Reglerna i Limbo är enkla: alla spelare (ca 54000 st) väljer ett heltal mellan 1 och 99999 och den som valt det lägsta unika numret vinner. Trots enkelheten är det ganska komplicerat att räkna ut jämvikten. I detta spel innebär jämvikten att man spelar alla nummer mellan 1 och ca 5500 med ungefär samma sannolikhet.

Den streckade svarta linjen i bilden nedan visar det förväntade utfallet om ca 54000 personer spelar i enlighet med jämvikten. De röda staplarna är de nummer som valdes under den första omgången av spelet. Detta är knappast en triumf för spelteorin — det är ett stort glapp mellan den teoretiska lösningen och människors faktiska beteende. För många spelare valde väldigt låga nummer, men alldeles för höga nummer gissades också för mycket. Dessutom är spelarna väldigt förtjusta i vissa specifika nummer, såsom 1234, 3333 och 2007…

Videon längst ned i detta inlägg visar vad som hände under de efterföljande 48 dagarna. På något sätt verkar det som spelarna lär sig att spela väldigt nära jämvikten. Hur kan detta komma sig? Svaret på den frågan ges av den tjocka heldragna svarta linjen i videon. Det är en inlärningsmodell som bygger på en väldigt enkel regel: spelarna observerar gårdagens vinnande nummer och väljer att spela nummer i närheten av detta nummer i större utsträckning. Som synes av videon kan en såpass enkel beslutsregel förklara ganska mycket av vad som hände i spelet Limbo.

Människor kan inte alltid leva upp till de höga krav på rationalitet som nationalekonomiska jämviktsmodeller ofta kräver. I en del fall kan dock möjlighet till upprepning och inlärning göra att enkla beslutsregler ändå leder oss fram till jämvikten.

Detta är ett av budskapen i en uppsats som ingår i min avhandling Bounded Rationality and Endogenous Preferences som jag försvarar vid Handelshögskolan i Stockholm idag. Förhoppningsvis kan jag titulera mig doktor vid dagens slut och därmed är det bara disputerade nationalekonomer som skriver här på Ekonomistas. Forskar gör jag sedan ett par dagar inte längre på Handelshögskolan, utan på Institutet för internationell ekonomi på Stockholms Universitet.

Klicka här om du inte kan se videon!