Om offret får avgöra straffet

Med anledning av att Mattias Flinks strafftid är uppe för prövning förs en intressant debatt om brottssoffrets rätt till vedergällning och hämnd. Även om åsikterna går isär kring mycket, verkar de flesta debattörer utgå från att brottsoffren skulle kräva hårdare straff än vad rättsväsendet dömer ut. Detta är emellertid inte alls säkert.

Brottsbekämpning är till stor del en investering i ett tryggare samhälle. Alla drar nytta av denna trygghet men dess värde fördelas bland alla i samhället. Ett effektivt rättsväsende är därför en kollektiv vara som det inte är särskilt vettigt att låta enskilda aktörer sköta.

Om det inte finns en relation mellan brottsling och brottsoffer är det ytterst osannolikt att en enskild person ska drabbas av samma illgärningsman två gånger. Huruvida brottslingen straffas eller ej är med andra ord rätt ointressant för offret. Visst, det kan finnas hämndbegär, men det kan lika gärna finnas ett behov av att förlåta för att kunna gå vidare i livet. Att låta brottsoffrets åsikter påverka straffsatsen kan därför resultera i alldeles för lindriga straff ur samhällets synvinkel.

Debatten om brottsoffrens ställning i rättsprocessen verkar ha kapats av dem som vill ha hårdare straff, men förlåtande eller ointresserade brottsoffer finns också. Eftersom de flesta är mer förlåtande i maj än i november är ett minimikrav på dem som vill väga in brottsoffrens åsikter att de förklarar hur de ska hantera säsongsvariationen i straffsatser. Eller så låter vi helt enkelt domstolarna döma utifrån andra kriterier än hämnd och forsoning.