Med en fot inne i den empiriska skolforskningen är det lätt att bli blasé. Nog går det att hitta belägg för att lärarkvalitet, klasstorlek och stökiga klasskamrater påverkar skolresultaten, men i allmänhet är effekterna förtvivlat små. Det enda som verkligen verkar spela roll är föräldrarnas utbildningsbakgrund, elevens kön och om eleven är nyinvandrad. Men så kommer Roland Fryer med en studie som ställer allt på ända; skolor som gör rätt saker kan mer än utradera skillnaden mellan svarta och vita elever i New York. Fryer själv beskriver detta som skolforskningens motsvarighet till att lösa cancerns gåta.

Resultatet kommer från en utvärdering av ett ambitiöst projekt att utveckla utsatta områden i Harlem. En central del av Harlem Children’s Zone (HCZ) är att erbjuda bra utbildning vid Promise Academy. Eftersom dessa skolor är mycket populära fördelas platserna med lottning och Fryer har följt och jämfört vinnarna och förlorarna i lottdragningen. Resultatet visas bäst i en figur.

Utförliga test gör det troligt att det är just Promise Academy’s överlägsna skolor och inte HCZs övriga insatser som ligger bakom resultatförbättringarna. Vad gör de då på Promise Academy? Följande ger en fingervisning:

• Eleverna har långa skoldagar och korta lov. De som ligger efter i undervisingen har ungefär dubbelt så många timmar i skolan som elever på andra skolor. Även de som är i fas går ca 50 procent mer än andra elever i Harlem.
• Skolan erbjuder hjälp efter skolan och extra lördagsklasser för dem som ligger efter.
• Skolorna satsar hårt på att hitta och behålla de bästa lärarna och drar sig inte för att säga upp dem som inte håller måttet. Lärarna utvärderas och belönas på basis av hur elevernas resultat på standardiserade prov förbättras.
• Lärarna har mycket stöd med administrativa uppgifter för att de helt ska kunna fokusera på undervisningen.
• Eleverna erbjuds gratis skolhälsovård och deras hälsa kollas regelbundet. Skolmaten är naringsriktig och olika typer av familjestöd erbjuds.
• Eleverna belönas med både pengar och resor när de presterar bra. Kunskapsutvecklingen mäts med regelbundna prov.
• Ett kunskapsfokus präglar allt skolan gör. Eleverna har höga förväntningar på sig och hårt eget arbete betonas.

Tyvärr är det inte metodologiskt möjligt att svara på vad i allt detta som egentligen spelar roll, vilket gör det svårt för andra skolor att göra sig enkla lärdomar. Även om alla elever, svaga som starka, verkar gynnas ungefär lika mycket av att gå på Promise Academy är det dessutom tveksamt att samma program skulle vara lika framgångsrikt i en mindre socialt utsatt miljö. Värdet av långa skoldagar kan ju bero på om det är knarklangare eller ungdomar på väg till schackklubben som rör sig utanför skolan.

Ur ett svenskt perspektiv skulle Promise Academy innebära en veritabel slakt av heliga kor, även om programmet påminner om det som fått Haninges skolor att lyfta. Dessutom är det uppbart att åtgärderna inte är gratis. Trots detta är studien hoppfull eftersom den visar att skolor verkligen kan påverka. Det är därför dags för skolforskningen att höja ambitionsnivån. Personligen tror jag att vad lärarna egentligen gör med sin tid är en viktig, men underforskad fråga (att svenska lärare gör mycket annat än undervisa är uppenbart). Så det är väl bara att börja samla data.

När gymnasiets tvååriga yrkesutbildningar gjordes treåriga var tanken att sänka tröskeln till högre utbildning genom att ge alla högskolebehörighet (cyniker menade att man ville gömma undan ungdomsarbetslösheten). Invändningen har varit att det är meningslöst att tvinga teoretiska studier på dem som ändå inte vill läsa vidare. I värsta fall kan detta få eleverna att hoppa av vilket lämnar dem utan vare sig yrkesutbildning eller högskolebehörighet. Regeringen har tagit fasta på kritiken och vill göra en tydligare åtskillnad på gymnasiets teoretiska och yrkesförberedande utbildningar. En sällsynt vältajmad IFAU-rapport tyder på att detta är rätt väg att gå.

Som hade man IFAUs framtida utvärderare i åtanke gjordes yrkesprogrammen om stegvis i olika kommuner. Doktoranden Caroline Hall har därför kunnat jämföra elever i försökskommunerna före och efter reformen med samtida förändringar bland elever i andra kommuner. Resultaten är nedslående. Avhoppen bland eleverna på yrkesprogrammen ökade med 3,8 procentenheter; en dramatisk ökning med tanke på att ca 11 procent hoppade av i snitt. Ökningen av elever utan kompletta betyg var än större. Då de negativa effekterna nästan helt koncentrerades till dem med svaga akademiska förutsättningar ser det betydligt värre ut bland dessa elever.

Någon ökning av benägenheten att läsa vidare står däremot inte finna. En förklaring kan vara att komvux redan tidigare lyckades bra med att fånga upp de yrkeselever som kom på att de ville studera vidare. Eftersom eleverna på framtidens yrkesutbildningar ska garanteras plats på komvux förefaller regeringens förslag att vara välgenomtänkt, åtminstone på denna punkt. Sedan är det sorgligt att regeringen väljer att behålla styggelsen kursvisa betyg (se här och här), men det är en annan fråga.

Med drygt åtta heltidstjänster per 100 elever borde klasserna i den svenska skolan kunna vara Bullerby-små. För de flesta med barn i skolåldern förefaller emellertid siffrorna vara hämtade från en annan planet. En informell undersökning (tyvärr saknas statistik över klasstorlek) visar att 25 till 30 elever är kotym i lågstadiet. Diskrepensen beror på att all pedagogisk personal, även fritidspedagoger och förskollärare, räknas som ”lärare” i statistiken.

Då tidigare forskning visat att små klasser är bra men att extrapersonal i en stor klass är av intet värde kan man ifrågasätta den svenska modellen. Slutsatsen beror dock på exakt vari nackdelarna med stora klasser består. Några nya studier tyder på att dessa är de förväntade: sannolikheten att bli störd ökar i större klasser och det är svårare att motivera enskilda elever i dessa.

Anna Aizer utnyttjar att barn med ADHD uppvisar mindre beteendeproblem efter att de fått diagnos (och behandling). Aizer visar (gratisversion här) att det går betydligt bättre för klasskamraterna till ADHD-elever efter att dessa diagnosticerats än innan. Intressant nog verkar pojkar påverkas mer än flickor av att ha en stökig klasskamrat och dessutom är de negativa effekterna mindre i små klasser än i stora. Carell och Hoekstra finner (gratisversion) snarlikna resultat genom att följa klasskamraterna till elever vars föräldrar misstänks misshandla sina barn. Även i denna studie visar sig pojkar påverkas betydligt mer än flickor.

Det finns fler pusselbitar. Om lärare främst fungerar som förmedlare av kunskaper och färdigheter borde små klasser vara särskilt bra för akademiskt svaga elever. Om lärarens roll i stället är att motivera eleverna att arbeta och anstränga sig borde små klasser vara särskilt bra för oengagerade elever. Med hjälp av väldigt detaljerade data finner Babcock och Betts tydliga belägg för det senare.

Även om tolkningen av resultaten är inte självklar förefaller den svenska modellen vara riskfylld. Visst kan hjälplärare bidra till ordningen i klassrummet men om de misslyckas kommer varje elev som stör att störa många klasskamrater. Att dela upp eleverna i olika grupper riskerar att minska varje enskild lärarens förmåga att motivera eleverna. Frågan är då vilka fördelar den svenska modellen egentligen för med sig? Tyvärr är det svårt att ge ett svar eftersom denna typ av forskning inte kan bedrivas i Sverige. Till det saknas två centrala ingredienser: ett elevregister och mätbara utfall innan årskurs nio.