Det blev ju viss uppståndelse kring den artikel på DN Debatt om betygsinflationen på gymnasiet som Magnus Henrekson och jag skrev för några veckor sedan. Häromdagen fick jag en hög pressklipp och kunde då notera att Skolverket ville nyansera bilden vi målade upp. Visst, sa man, siffrorna är korrekta men ökningen ägde främst rum mellan 1997 och 2001 (eller 2002,  enligt en annan källa). Därefter fick man ordning på problemet genom att kriterier för MVG slogs fast.

Om man tittar på figuren nedan är uttalandet häpnadsväckande. Sedan 2001 (2002) har andelen elever med toppbetyg ökat 180 (150) procent. Räknar man i absoluta tal är ökningen från 2002 till 2007 större än ökningen mellan 1997 och 2002. Frågan man ställer sig är vilket intresse Skolverket har i att tona ner problemen. Och oavsett vad svaret är så väcks frågan om Skolverket är en myndighet att lita på?

Ingen fara på taket sedan 2001?

Innehållet i dagens artikel på DN Debatt är välkänt för trogna Ekonomistas-läsare (se här och här). Eftersom det inte finns någon rapport som vi baserar artikeln på kan det vara läge att här beskriva hur vi gått tillväga för att ta fram underlaget.

För att beräkna andelen elever som går ut med toppbetyg har vi använt registerdata från SCB över avgångna gymnasieelever. Där redovisas avgångsbetyget för respektive elev och vi har helt enkelt tagit fram andelen som har toppbetyg. Det innebär att eventuella betygskompletteringar från Komvux inte syns i statistiken. Den totala andelen elever som i slutändan får 20,0 i snitt är alltså ännu högre än vad vi redovisar.

När vi redovisar andelen elever med toppbetyg per skola är det för tolkningen viktigt att justera för selektionen till dessa skolor. Vi har gjort det med hjälp av elevernas resultat på de nationella proven i årskurs 9 i ämnena matte och engelska. Varför inte svenska, kanske någon undrar? Orsaken är att inte alla skriver samma prov i svenska vilket skulle komplicera analysen.

Hur har vi då justerat? Rent tekniskt har vi kört en regression där den beroende variabeln är en indikator som tar värdet 1 om eleven gått ut gymnasiet med 20,0 i snitt och noll annars. De oberoende variablerna är resultaten på de nationella proven i matte respektive engelska, samt kvadraten av dessa resultat. Dessutom har vi en dummy för respektive skola. Rangordningen för den ”justerade” andelen elever med toppbetyg är baserad på denna skoldummy.

Det kan vara värt att poängtera att eleverna på de flesta av toppskolorna verkligen är väldigt duktiga när man ser till resultaten på de nationella proven. Därför är de absoluta värdena på skoldummisarna lägre än de ojusterade medelvärdena på toppskolorna (för Procivitas i Hbg är emellertid skillnaden mycket liten). Detta betyder att en del av den höga andelen toppbetyg kan förklaras av selektionen till dessa skolor men det är anmärkningsvärt att ungefär samma skolor fortfarande ligger i betygstoppen. Givet elevernas ingångsvärden sätter alltså dessa skolor högst avgångsbetyg.

Det största problemet med skoljämförelsen är att olika skolor erbjuder olika typer av program vilket påverkar snittet då de vänder sig till helt olika typer av elever. Till tämligen stor del bör vi dock hantera detta genom att kontrollera för elevernas ingångsvärden. En annan fråga är om man borde ta hänsyn till elevernas avgångsbetyg från nian snarare än de nationella proven. Vi valde att inte göra det då det i princip finns samma problem med betygsinflation i grundskolan som i gymnasiet. Problemet är kanske något mindre eftersom det finns nationella prov som återhållande kraft. Hur som helst är det inte otänkbart att elever som söker till ”toppgymnasierna” tidigare gått på grundskolor som specialiserat sig på att ge höga betyg. För att undvika detta valde vi det mest jämförbara mått vi har tillgång till; resultaten på de nationella proven.

Slutligen vill jag framhålla att vi varket kan eller vill ifrågasätta enskilda levers betyg. I stället vill vi peka på ett systemfel i dagens gymnasieskola.

Uppdatering: Här kommer en uppdatering av tabellen som publicerades i DN, med lite fler siffror (SvD12, DS).

För tio månader sedan presenterade jag siffror över andelen studenter som gått ut gymnasiet med betyget 20.0 i snitt. Nu har jag uppdaterat dessa beräkningar och kan meddela att ökningen fortsätter. Sedan 1997 har andelen elever som går ut med absoluta toppbetyg nu tjugoåttafaldigats. Och notera, detta är avgångsbetyg som inte inkluderar de eventuella betygskompletteringar som Jan Björklund nu vill begränsa.

Förutom avskaffandet av kompletteringsmöjligheterna finns det tyvärr inte mycket i det nya skollagsförslaget som kan råda bot på betygsinflationen i gymnasieskolan. Eftersom man ska hålla fast vid kursvisa betyg frånhänder man sig möjligheten att ha ett fungerande system av nationella prov. De nationella prov som trots allt ges ska även fortsättningsvis rättas lokalt och resultaten ska inte heller i framtiden samlas in på ett systematiskt sätt.

I grunden beror problemet på att betygen är viktiga vid antagningen till högre studier. Detta ger elever och föräldrar incitament att söka upp skolor som är generösa i betygssättningen. Samtidigt är gymnasieskolan konkurrensutsatt och då brukar kunderna få vad de efterfrågar. För att kunna motverka betygsinflationen krävs en gedigen kontroll av skolornas betygsättning, vilket är omöjligt inom dagens system.

Bättre än ökad kontroll vore dock att ändra kundernas incitament. Det kan göras genom att införa en gammeldags studentexamen som får ligga till grund för högskoleantagningen. Alternativt kan man låta högskolorna ta in studenter efter eget huvud. Då vet inte längre gymnasisterna exakt vad som kommer att gälla och den säkra vägen blir då att efterfråga en gedigen utbildning. Frågan är varför regeringen förefaller blind för gymnasieskolans problem?

Genom att anordna en internationell konferens om skolfrågor lär man sig hur svårt det är att prata om skolsystem över nationsgränserna. För en amerikan är det självklart att elever genomför standardiserade prov regelbundet under hela sin skoltid. Provresultaten ligger till grund för både statliga interventioner och — på sina håll — för lärarnas lönesättning. I Sverige diskuterar vi i stället hur själva testandet påverkar barnen och i framgångslandet Finland ställer man sig frågande till hela diskussionen; det går ju så bra utan några prov.

Sanningen är väl den att testandet inte i sig spelar någon större roll. Visst, några elever kanske skärper sig medan andra tappar sugen, men att fokusera på dessa effekter leder tanken fel. Provens värde ligger i stället i att de ger en grund för extern och intern kontroll av skolornas verksamhet.

Utan jämförbara tester är det omöjligt för politiker, byråkrater, föräldrar, elever och rektorer att utvärdera vad de håller på med. Funkar det bra att ha eleverna i åldersblandade klasser? Ska vi ha halvklass eller två lärare i ett och samma klassrum? Ska man börja med engelska i ettan eller i trean? Utan tester är det svårt ens för de ansvariga lärarna att få ett hum om svaret på dessa frågor. Än svårare är det att lära av varandra och hjulet måste uppfinnas gång på gång.

Problemet med att testa ligger i att man riskerar ett överdrivet fokus på just det som går att testa medan mer svårmätbara kvalitetsmål kan trängas undan. Det är per definition svårt att ha en empiriskt grundad åsikt om hur allvarliga dessa problem är, men jag skulle vilja påstå att Skol-Sverige är i stort behov av ökad extern kontroll.

Anledningen är att den svenska skolan är väldigt decentraliserad. Dels ligger huvudansvaret för skolan på kommunal nivå, dels har vi ett nästan världsunikt skolpengssystem som ger mycket makt till enskilda föräldrar, elever och skolor. Decentraliseringen kan vara en styrka eftersom olika skolor och kommuner både kan konkurrera med och lära av varandra men makten kan också missbrukas. Standardiserade prov vore en dellösning på problemet, inte minst då dessa ger föräldrar och elever en reell möjlighet att jämföra skolor. Ändrad högskoleantagning är en annan möjlig väg, som dock inte skulle påverka skolans lägre årskurser.

De amerikanska konferensdeltagarna häpnade inför beskrivningen av den svenska skolan. ”What about checks and balances?”, frågade de med konfunderade miner. Min gissning är att de har en viktigare poäng i detta sammanhang än när de analyserar fotboll.

Se även ”26-faldig ökning av andelen toppstudenter”, ”Osunt elev och betygsfokus” och ”Den sämsta av världar”.