Makten över finansmarknaden

2009-04-01 av 4 kommentarer
Ska han få bestämma ännu mer?

Ska han få bestämma ännu mer?

Jag var och lyssnade på ett föredrag av Stefan Ingves igår (går att läsa här). Han pratade bland annat om möjligheten för utlåningsberoende kapitaltäckningskrav. Idén bakom detta är att ”kapitalkraven ökar när utlåningen [i hela ekonomin] tilltar för kraftigt, och minskar när utlåningen avtar. På det sättet tvingas banksystemet bygga upp kapitalreserver i goda tider, som i sin tur kan användas för att täcka förluster i sämre tider”. Då bankernas tillgångar verkar säkrare i goda tider än i dåliga verkar dagens riskbaserade kapitaltäckningsregler i motsatt riktning, vilket av många ses som en av de stora regleringsmissarna bakom krisen.

Idén är attraktiv men har en del tekniska problem (vilket geografiskt område som utlåningen ska beräknas på är ett). Det är inte heller säkert det funkar i en nedgång (i dagsläget är inte kapitaltäckningskraven bindande men bankerna lånar ändå inte ut). Riksbankschefen pekade emellertid själv på den stora politiska frågan: Vem ska besluta om ändrade kapitaltäckningskrav? När ekonomin går fint — arbetslösheten sjunker, tillgångspriser och utlåning stiger — är det politiskt svårt att dra i bromsen. Riksbanken har den rollen vad gäller räntan, men huruvida en oberoende aktör även ska få makten över bankernas utlåning är onekligen en svår demokratisk fråga.

Frågan ställer också problemet med marknadsmisslyckanden och politikmisslyckanden på sin spets. Även om marknaden har en benägenhet att skapa destruktiva bubblor är inte nödvändigtvis det bästa svaret att ge mer makt till det politiska systemet. Det finns ju faktiskt en risk att politikerna väljer att elda på bubblan ännu mer. Ungefär som de gjorde i USA, det vill säga.

Filed Under: Finans, Makro

Bonusar och empirins gränser

2009-03-30 av 8 kommentarer

applen_paronEtt argument mot incitamentslöner som ibland framförs är att forskningen inte kunnat påvisa att de påverkar företagens avkastning positivt. De metodologiska svårigheterna med att undersöka detta samband är därför värda att begrunda. Det grundläggande problemet är att lönestrukturen inte är en restriktion som företaget möter utan något det väljer, ungefär på samma sätt som det väljer antalet anställda. Eller som en konsument väljer mellan äpplen och päron.

Eftersom företag skiljer sig åt ser även de optimala lönenivåerna och bonusprogrammen olika ut i olika företag. Den förväntade avkastningen kommer däremot att vara densamma i företag med olika lönestruktur. Empiriskt kommer det därför att vara omöjligt att hitta ett samband mellan det ena eller andra lönesystemet och företagens avkastning. Slutsatsen av detta är dock inte att lönesystemet är ointressant. Det betyder bara att det inte går att göra systematiskt större vinster med hjälp av en lönestruktur än med en annan.

Parallellen till antalet anställda gör det hela än tydligare. Om små företag systematiskt vore lönsammare än stora skulle de anställa mer personal tills skillnaderna var utjämnade. Empiriskt skulle det därför inte gå att finna något samband mellan antalet anställda och företagens avkastning. Det innebär emellertid inte att alla företag lika gärna kan säga upp alla sina anställda. I bonusdebatten drar man gärna så absurda slutsatser.

Att komma runt dessa metodproblem är inte trivialt. En ansats där man jämför vad som händer i en grupp företag där resultatlöner införs med en grupp där inget händer är tveksam. Valet av lönesystem inte är slumpmässigt och kan mycket väl tänkas bero på förväntade framtida vinster. En regelförändring som tvingar vissa företag att införa eller avskaffa resultatlöner skulle kunna funka som experiment. Men sådana förändringar är ytterst ovanliga (känner någon till en?) och om de skulle finnas är det troligt att en massa andra regler ändrats samtidigt. Dessutom vore resultaten svåra att generalisera eftersom det som är bra för vissa företag kan vara dåligt andra.

Kanske är det bara jag som brister i kreativitet och kanske finns det redan utmärkta studier som undersöker sambandet. I väntan på att finna dessa begrundar jag frågan om äpplen eller päron gör människor lyckligast. Mina regressioner visar att äppel- och päronälskare är lika nöjda med livet. Så vi kan lika gärna sluta sälja äpplen. Eller?

Filed Under: Företagande, Finans, Metod

Helgläsning

2009-03-28 av 3 kommentarer

Simon Johnson, IMFs förre chefsekonom, drar sitt strå till undergångsstämningarna. I en artikel i The Atlantic visar han på parallellerna mellan USA och de utvecklingsländer där han som IMF-ekonom gett råd i krissituationer. Den avgörande aspekten vad gäller hur länder hanterar sina kriser beror på om de har den politiska styrkan att inte ge efter för den lokala eliten som skott sig på uppgången (kriserna föregås alltid av en uppgång). Hans slutsats är att USA saknar denna förmåga och att den finansiella sektorns inflytande över Washington är alldeles för starkt.

Han beskriver bland annat hur man nu från finanshåll försöker skylla krisen på för lätt reglering, för låg ränta, den ekonomiska alliansen mellan Kina och USA, politiken som syftade till att få folk som inte hade råd att köpa hus osv. Den minsta gemensamma nämnaren mellan dessa poltiska åtgärder är emellertid att de alla gynnade den finansiella sektorn. Åtgärder som riskerade att minska vinsterna i den finansiella sektorn genomfördes däremot inte.

Artikeln är lång, passar bra som helgläsning.

Filed Under: Finans

Ekonomistas om bonusar

2009-03-25 av 17 kommentarer

Idag har både Daniel (GP) och Jonas (Newsmill) publicerat debattartiklar om bonusar. Våra slutsatser är delvis olika och några ord om vad som skiljer oss åt kan därför vara på sin plats.

Daniel pratar främst om resultatbaserade ersättningar och anser att medan sådana i princip kan vara bra, är resultat så svåra att mäta att resultatlöner i praktiken kan göra mer skada än nytta. Jonas pratar i stället om incitamentslöner som syftar till att få ledningen att göra sånt den annars kan ha incitament att undvika (exempelvis att ta stora risker och att vara helt lojal mot företaget).

Den grundläggande utmaningen — att minska klyftan mellan ledningens och ägarnas intressen — kvarstår naturligtvis oavsett vilka ersättningsmodeller som företagen tillämpar. Det är också därför den aktuella debatten kring bonusar och andra rörliga ersättningar är så angelägen. Förhoppningsvis kan såväl dagens artiklar som kommande inlägg här på Ekonomistas erbjuda konstruktiva bidrag till den diskussionen.

Filed Under: Arbetsmarknad, Finans

Elda för fiskarna

2009-03-23 av 6 kommentarer

Varje år pumpas cirka tjugo procent av Sveriges totala energiproduktion rakt ut i havet. Och ja, då är även bensinen som driver våra bilar inräknad (sid 54-55). Det handlar naturligtvis om kylvattnet från våra kärnkraftsverk som av politiska skäl inte används till fjärrvärme. Eftersom både regering och opposition nu verkar acceptera kärnkraften borde det gå att sätta stopp på detta bisarra inslag i svensk energipoltik.kraftproduktion

Frågan är då hur politiken kunnat hamna i ett läge som gör att två tredjedelar av energin från kärnkraften förstörs, år ut och år in. En viktig anledning är att man via dagens beslut vill påverka framtidens politiska avvägningar — även om man inte själv har makten. Genom att lämna en stor skuld efter sig kan en högerregering göra det dyrt för en vänsterregering att öka de offentliga utgifterna. En vänsterregering som vill hålla utgifterna uppe har incitament att minska skuldsättningen (se teori här och här, empiri här).

I energidiskussionen kallas detta att man inte vill göra sig beroende av kärnkraft. Om fjärrvärmenäten är fyllda av billig spillvärme blir alternativkostnaden av att ställa om från kärnkraft tydlig och kännbar. Att inte använda spillvärmen är också kostsamt men när avvecklingsbeslutet en gång ska fattas är förlusten redan gjord och en avveckling förefaller förhållandevis attraktiv; även om värdet av den energi som släppts ut vida överstiger omställningskostnaden.

Man kan naturligtvis tänka ut fler sätt att minska vårt beroende av kärnkraft, samtidigt som kärnkraften är i full drift. Ett vore att sätta upp ett väldigt stort element utomhus, ett annat att skänka bort kärnkraftselen till Baltikum. Men det kanske är onödigt eftersom alla läger nu gillar kärnkraft och dessutom påstår sig vara på jakt efter spillvärme. Jag vet var det finns 124 TWh.

DN123, SvD,VA12, Niclas Berggren, Ekonomisten

Filed Under: Miljö, Välfärd

Ett politikmisslyckande

2009-03-18 av 12 kommentarer

Eva och diverse kommentatorer förde ett intressant resonemang om begreppet politikmisslyckande härom veckan. Jag tror emellertid att de vällovliga försöken att ringa in vad som egentligen menas med detta begrepp missar lite av dess ursprung, nämligen begreppet marknadsmisslyckande. Politiska åtgärder motiveras ofta med att sådana föreligger och tanken är att ingreppen ska förbättra marknadslösningen. Utifrån detta perspektiv skulle jag därför vilja föreslå en något snävare definition:

Ett politikmisslyckande föreligger när den politiska åtgärd som syftar till att hantera ett marknadsmisslyckande i praktiken förvärrar det problem som åtgärden är tänkt att hantera.

Ett exempel på ett sådant misslyckande torde vara fiskeripolitiken, som Daniel skrivit om. Fisket lider av problem med oklart definierade äganderätter och där tillhörande överfiskning, vilket i sin tur sänker intäkterna. Den politiska åtgärden borde ha varit att på ett eller annat sätt definiera äganderätter eller beskatta fisket så att fiskarna (de på båtarna, inte de i havet) tar hänsyn till den kostnad de faktiskt orsakar. Det politiska svaret har i stället varit att subventionera fiskerinäringen. Åtgärden minskar i och för sig kortsiktigt de lönsamhetsproblem som överfiskningen orsakar, men förvärrar de grundläggande orsakerna bakom de låga inkomsterna.

Vad sägs, håller denna definition? Om inte går det kanske att använda sig av tumregeln att politikmisslyckanden är lätta att känna igen, men svåra att definiera. Men det känns inte så vetenskapligt.

Filed Under: Metod

Starka ägare, mer risktagande

2009-03-17 av 5 kommentarer

Att dagens finansiella kris i grunden är orsakad av frånvaron av starka ägare i den finansiella sektorn verkar vara en

Riskvillig ägare?

Riskvillig ägare?

allmänt accepterad sanning (se här, här, här, här). Argumenten går i princip ut på att svaga ägare gjort att bankernas ledningar kunnat ta för stora risker. Orsakskedjan däremellan är däremot lite otydlig och det är lätt att vända på steken: Om man antar att företagsledningen är mindre riskbenägen än ägarna skulle faktiskt starka ägare orsaka större risktagande.

Eftersom ledningen har sitt humankapital hårt knutet till företaget, vilket gör det svårt att diversifiera, förefaller antagandet rimligt. Dessutom stöds den empiriska prediktionen av flera studier. Luc Laeven och Ross Levine finner att banker med starka ägare tar betydligt större risker än andra banker. Detta är helt i överensstämmelse med en studie av John, Litov och Yeung som visar att ett starkt skydd för aktieägarnas intressen på ledningens bekostnad ökar företags (alltså inte bara bankers) risktagande.

Det myckna användandet av bonusar och aktieoptioner i den finansiella sektorn bör alltså ses i ljuset av att VDn helst vill ta mindre risk än ägarna då jobbet är knutet till företagets överlevnad. Eftersom ägarna ur samhällelig synvinkel mycket väl kan vara för riskvilliga — de bär trots allt inte den systematiska risken vid en finansiell kollaps (se även här) — kan starka ägare vara en del av den finansiella sektorns problem, snarare än en lösning.

En annan implikation är att aktieägarna kommer att vara mindre benägna än ”det allmänna” att straffa företagsledningen när banken krisar. Signaler om att ägarna står bakom ledningen blir en del av paketet som förenar VDs incitament med ägarnas; inte minst viktigt för ägare med flera bolag i sin portfölj. Att betala ut en stor del av ersättningen som pension minskar också ledningens beroende av företaget och kan därför åstadkomma samma sak. Så lönechockerna och pensionsbomberna på SEB kanske inte är så underliga. Banken har ju trots allt väldigt starka ägare…

DN123456, SvD123456, Afv12345, VA123456789, Ekonomisten
Filed Under: Företagande, Finans

Håll inte fordringsägarna skadeslösa

2009-03-10 av 2 kommentarer

Det riktigt stora problemet med de räddningsprogram och garantier som mer eller mindre alla stater ger sina kreditinstitut dessa dagar är att de lägger grunden för nästa finanskris. I alla fall utom ett (Lehman) innebär räddningsaktionerna att de som lånat ut pengar till bankerna hålls skadeslösa. Staterna visar alltså i praktisk handling att det är riskfritt att låna ut pengar till banker som tar vansinniga risker.

Oj! Hur gick det där till?

Oj! Hur gick det där till?

Detta var precis vad marknaderna räknade med innan krisen (riskpremien på bankobligationer var i princip obefintlig) och nu visar sig antagandet stämma. Nog har det funnits en riskpremie på bankaktierna, men eftersom bankernas skuldsättning varit så hög spelar inte kostnaden för aktiekapital någon större roll.

Den vettiga lösningen på detta problem är att kreditgivarna inte hålls skadeslösa, vilket i princip kan åstadkommas genom att skulder konverteras till aktiekapital och att värdet på fordringarna skrivs ner om skattebetalarna går in med pengar. Kraschar inte hela världen då, som efter Lehmans konkurs, undrar kanske någon? Det är inte självklart eftersom nedskrivningar av gamla skulder torde göra nya kreditgivare mer villiga att ställa upp med pengar. Dessutom påpekar Willem Buiter att Lehmans konkurs inte omedelbart utlöste panik på marknaderna. Paniken kom enligt Buiter när allvaret i situationen klar för marknaden och när statsmakten började agera förvirrat och osäkert. Han kallar räddningsaktionen av AIG ”unfair, inefficient, expensive and unnecessary”.

Denna syn delas av Luigi Zingales som hela hösten förespråkat en omvandling av bankernas skulder till aktiekapital. Han har dessutom i siffror visat hur kostsam och ineffektiv den så kallade Paulsonplanen varit. Och då har han inte räknat in kostnaden för de framtida kriser planen ger upphov till.

Filed Under: Finans

Ansvarslöst av Folkpartiet

2009-03-08 av 31 kommentarer

En av de stora utmaningar vi står inför är hur den offentliga sektorn ska ha råd med sina långsiktiga åtaganden. Vården blir allt dyrare, dels på grund av den teknologiska utvecklingen, dels på grund av demografiska förändringar. Ovanpå detta ska stora kullar med pensionärer försörjas och äldrevården kommer att blir dyrare. Dessutom borde skolklasserna bli mindre, liksom dagisgrupperna. Eftersom utrymmet för skattehöjningar är begränsat är det en underdrift att säga att den offentliga sektorn står inför allvarliga försörjningsproblem.

Medan seriösa debattörer funderar kring höjd pensionsålder, ökad avgiftsfinansiering och hårdare prioriteringar i den offentliga sektorn kastar Folkpartiledaren fram förslaget att staten ska betala för folks privata städning. I stället för att peka på nödvändiga gränser för den offentliga sektorns åtaganden öppnar alltså Jan Björklund upp för en helt ny form av gränslöshet. Detta kan bara karakteriseras som ansvarslöst.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Är sänkta löner vägen till lyckan?

2009-03-04 av 19 kommentarer

Överenskommelsen mellan IF Metall och arbetsgivarna om ledighet och utbildning till 80 procent av lönen är onekligen intressant men kan knappast kallas en lönesänkning, vilket andra redan konstaterat. Företagens motiv till uppgörelsen måste därför bestå i att den kan sänka kostnaderna för återanställningar om konjunkturen snart vänder. Detta kan även innebära en viss återhållsamhet vid framtida löneförhandlingar.

Medan företagen kan sägas försäkra sig mot de kostnader som följer med en snar uppgång i ekonomin gör facket det motsätta och söker en försäkring mot en lång och utdragen kris. I en sådan kommer många att utförsäkras ur a-kassan och varje dag man kan behålla sin anställning är därför värdefull; även om det är till 80 procent av lönen.

Att sänka lönen för att minska arbetslösheten är dock något som har stöd i lyckoforskningen. Mängder av studier visar att arbetslöshet är ett betydligt värre än öde än sänkt lön (se denna översikt). Forskningen visar bland annat att:

Le, du har ett jobb!

Le, du har ett jobb!

  • Lyckoförlusten av att bli arbetslös är värre än att gå från den högsta till den lägsta inkomstkvartilen.
  • Att vara utan jobb sänker välbefinnandet mer än någon annan enskild händelse [i datamaterialet], inklusive skilsmässor och separationer.
  • Arbetslösa har sämre mental hälsa, dricker mer sprit, har högre dödsfrekvens, begår självmord oftare och deras personliga relationer är pressade.

Det stora frågan är alltså inte om det är önskvärt att hålla nere arbetslösheten med hjälp av sänkta löner utan om det funkar. I den kapitalintensiva och strukturomvandlingskänsliga industrin är det nog tveksamt. Om inte den internationella efterfrågan finns spelar sänkta löner bara en marginell roll. I den offentliga sektorn ser det däremot annorlunda ut. Den är personalintensiv och efterfrågan beror helt på budgetens storlek. Sänkta löner kan därför omedelbart omsättas till fler jobb — och bättre offentlig service för medborgarna.

Att den offentliga sektorn är kvinnodominerad stärker bara slutsatsen att det är där lönesäkningarna bör ske. Forskning från Australien visar nämligen att ett jobb är värt dubbelt så mycket för kvinnor som för män. I lyckotermer, alltså.

DN123456, SvD12345, VA
Filed Under: Arbetsmarknad
«Föregående sida
Nästa sida»