Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund försvarar nu propositionen om lärarlegitimationen och kritiserar min artikel på DN Debatt. Här kommer mina svar (se även detta inlägg).

Deras första argument är att legitimationen inte är till för lärarna utan för att skydda eleven. Det är naturligtvis sant men om vi inte vet hur utbildningen ska utformas för att garantera lärarnas kompetens så innebär inte utbildningen ett sådant skydd. En garanti skulle kunna ligga i introduktionsåret men det är då rektorerna som ska stå för bedömningen. Förutom att dessa är arbetsgivare och därmed part i målet så är det tveksamt att de är tillräckligt närvarande i undervisningen för att kunna leverera välgrundade och likvärdiga omdömen om lärarna. Rektorerna verka ju inte ens hinna med sina arbetsuppgifter i dagsläget.

Deras andra argument är att lärarna inte alls har hand om grupper utan att de ansvarar för och bedömer enskilda elever varje dag. Vidare så har lärare, till skillnad från läkare, en mycket lång relation till sina elever. Detta är också sant men frågan är inte om läraren kan bedöma eleverna, det är jag övertygad om att lärarna är utmärkt positionerade för att göra, utan om en extern granskning av hur lärarna skött sitt uppdrag är möjlig. Just de faktorer som LR och LF räknar upp är sånt som försvårar det externa ansvarsutkrävandet.

Kritiken om ökad administrativ börda viftas undan med att skolorna i så fall får anställa fler lärare. Det är naturligtvis en möjlighet men även om fler lärare anställs så finns ett val om vad dessa lärare ska göra: undervisa eller sköta tämligen meningslös administration. LRs ordförande har för övrigt själv kritiserat den administrativa börda lärarna har redan innan legitimationen införts.

Vidare så hoppas de att staten, skolorna och kommunerna ska se till att det finns introduktionsårsplatser som gör att övergången från utbildning till yrkesliv inte blir problematisk. De problem läkarna har att hitta lämpliga AT-platser tyder på att denna förhoppning nog får kallas from, inte minst då det är betydligt fler lärare än läkare som kommer ut på arbetsmarknaden varje år och det finns betydligt fler ansvariga aktörer som på något sätt ska hantera introduktionsåret. Det finns vidare ingen infrastruktur för introduktionsåret beskriven i propositionen som kan se till att så blir fallet.

Att många lärare – liksom många läkare – kommer att behöva vikariera i väntan på lämplig introduktionsplats nämner LR och LF inte. Därmed svarar de inte på frågan vem som ska erbjuda vikariaten till de nyutexaminerade men icke-legitimerade lärarna. Dessa lärare får inte ansvara för undervisningen, de får inte sätta betyg och om någon legitimerad lärare söker vikariatet så kommer de inte ens i fråga för tjänsten. Det är uppenbart att övergången kommer att bli mycket besvärlig.

Slutligen så utgår LR och LF från att Skolverket kommer att se till att ingen hamnar i kläm. Skolverket precis som alla andra myndigheter måste emellertid anpassa sig efter vad lagen säger och propositionen är tydlig att undervisning på rätt nivå och i rätt ämnen är nödvändig för att de behöriga lärarna i systemet ska få legitimationer.

Vidare skriver Johannes Åman att jag bortser från osund konkurrens från mindre utbildade lärare. Nå, denna osunda konkurrens skulle man komma åt om lärarfacken i stället för att försöka straffa ut obehöriga lärare, insisterade på att dessa lärare behandlades precis som alla andra, dock med krav på att arbetsgivaren skulle finansiera vidareutbildning. Det skulle ta bort den konkurrensfördel som lärarfackens agerande givit dem (se även här).

Idag skriver jag om problemen med lärarlegitimationen på DN Debatt. Trogna läsare av denna blogg känner redan till argumenten jag för fram. För dem som hittar hit via DN kan jag hänvisa till följande referenser.

Vad gäller lärarbehörighet/legitimation samt lärares ämneskunskaper så finns en gedigen forskning som bland annat diskuteras i IFAUs remissvar på utredningen om lärarlegitimation.

Mina farhågor om ökad administrativ börda och svårigheterna att utkräva ansvar utvecklas i ett par inlägg, framförallt  här och här. Där finns även fler referenser till relevanta studier.

Den kanske viktigaste kritiken mot lärarlegitimationen är att det är oklart hur lärarna efter avslutat utbildning ska få ett så kallat introdktionsår. Denna kritik framförs också i Högskoleverkets remissvar på utredningen även om jag inte tycker att de går tillräckligt långt i sin kritik.

Genom att försvåra övergången från utbildning till yrke så kommer man att minska utbildningens attraktionskraft. Som nationalekonom är detta självklart och det lyfts även fram i den omtalade McKinsey-rapporten om skolan.

Genom att göra vägen in i läraryrket mindre attraktiv så kommer man att stärka de nuvarande lärarnas ställning vilket kan förklara varför de fackliga organisationerna är för legitimationen. Däremot kommer det inte att förbättra skolornas rekryteringsunderlag.

Skolinspektionen riktar hård kritik mot landets skolledare som inte verkar sköta det pedagogiska ledarskapet. Anekdotiskt verkar skolledarna digna under sin arbetsbörda och måste prioritera bort det som inte är akut, däribland att hålla koll på undervisning och pedagogik. Det är därför värt att notera att det i dagsläget finns 8500 skolledare i den svenska grundskolan. År 1994 var antalet 3700. Så varför hinner rektorerna inte med?

Den som har barn i dagens svenska skola slås av hur få jämförelser som görs mellan barnen. Medan jag själv minns att medelvärden och medianer ständigt redovisades så verkar fokus idag ligga på hur väl eleven presterar i förhållande till mer eller mindre abstrakta mål. Medan det kan vara bra att undvika den destruktiva konkurrens som eventuellt uppstår när elever utvärderas mot varandra, så innebär detta även att ett potentiellt värdefullt styrmedel går förlorat.

En relativ jämförelse med klasskamrater vars prestationer och förmågor man känner till kan för det första bidra till att eleven får en mer realistisk uppfattning om sina förmågor. Detta kan i sin tur påverka hur hårt eleven anstränger sig. En annan möjlighet är att en relativ jämförelse helt enkelt triggar elevernas tävlingsinstinkt och får dem att arbeta hårdare.

En ny studie av Ghazala Azmat och Nagore Iriberri (gratisversion) utnyttjar ett naturligt experiment på en stor gymnasieskola i Spanien. Under ett läsår rapporterades där inte bara elevernas egna betyg utan även klassens genomsnittsbetyg. Trots att denna information egentligen var betydelselös fick den eleverna att förbättra sina prestationer med ca fem procent, vilket i sammanhanget är en stor effekt. Eftersom ökningen var jämnt fördelad bland eleverna drar Azmat och Iriberri slutsatsen att det är elevernas tävlingsinstinkt som ligger bakom detta. Den relativa jämförelsen ökade helt enkelt värdet av att prestera bättre än andra vilket fick alla att anstränga sig hårdare.

Förutom att övergången till ett målstyrt betygsystem verkar ha lett till betygsinflation (som i sin tur troligen försämrar elevernas prestationer), ökad utslagning från arbetsmarknaden och ökade sociala skillnader så kan alltså frånvaron av relativa jämförelser i sig ha påverkat elevernas kunskapsutveckling negativt.

Kunskap är emellertid inte allt och Azmat och Iriberri har utvecklat sina undersökningar i ett labbexperiment. Även i labbet finner de att relativa jämförelser påverkar hur hårt försökspersonerna anstänger sig. De kan emellertid även konstatera att sådana jämförelser ökar spridningen i välbefinnande mellan hög- och lågpresterare; trots att vare sig spridningen i prestationer eller belöningar ökar.

Det verkar alltså som om relativa jämförelser kan vara ett mycket billigt sätt att få oss att arbeta hårdare och lära oss mer. Samtidigt verkar de öka spridningen i psykiskt välbefinnande vilket i sin tur kan ha stora kostnader. Vem har sagt att livet ska vara enkelt?

Idag presenterades regeringens förslag om lärarlegitimation. Den nyfikne undrar naturligtvis under vilka premisser som ett lärarleg kan dras in och finner att detta bland annat kan ske om undervisningen inte ”bedrivs i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet” (sid 59).

Parallellen till läkaryrket är tydlig men det finns ett uppenbart problem: pedagogisk verksamhet kommer aldrig att vara evidensbaserad på samma sätt som sjukvården. Regeringen låter inte en sådan petitess utgöra ett hinder utan ska, precis som jag förutsåg för ett par år sedan, instifta en motsvarighet till sjukvårdens HSAN, ”Lärarnas ansvarsnämnd”.

I propositionen diskuteras konsekvenserna av förslaget men något som inte tas upp är kostnaden för all den administration som kommer att uppstå när lärarna producerar journalliknande behandlingsplaner. Inte för att sådana planer gör någon större nytta, utan för att lärarna ska kunna visa vad som gjorts om någon elev är missnöjd med sin behandling.

Man undrar varifrån tiden till journaladministrationen ska tas? Naturligtvis kommer undervisningsplanering och uppföljning att få stryka på foten, vilket ju är synd. Mer positivt är att en del tid säkert kan frigöras när skolorna slutar använda sig av Social och emotionell träning (SET). För rimligen kan sådant kvacksalveri inte vara förenligt med lärarlegitimationens krav på vetenskaplighet.

DN123, SvD, SDS, GP