Basinkomst kan visst få människor att sluta arbeta!

Det här är ett gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har under senare år skrivit positivt om så kallad basinkomst (även kallad medborgarlön). Idén är, att om staten ger alla medborgare ett visst grundbelopp varje månad utan krav på motprestation, så skulle vi får mer tid att utveckla våra färdigheter, att studera konst och filosofi, och att kanske på det viset bli bättre människor. Motargumentet har kommit från sura och griniga nationalekonomer som påpekar att om alla människor garanterades en inkomst utan att behöva jobba, så skulle folk sluta jobba – och då skulle ingen medborgarlön kunna finansieras.

Idag har journalisterna hittat stöd för medborgarlönen hos årets ekonomipristagare Guido Imbens. Dagens Nyheter slår upp saken stort, under rubriken ”Nobelekonomen Guido Imbens: Basinkomst får inte människor att sluta arbeta”. Pristagaren berättar där om en studie han gjort av hur människor betedde sig efter att ha vunnit pengar i ett amerikanskt lotteri: ytterst få slutade arbeta, och några fler minskade sitt arbete – men inte särskilt mycket. Därav rubriken, som ska locka läsarna att tro att medborgarlön är en bra idé.

Men faktum är att ett lotteri av det slag som Imbens studerat inte liknar verklighetens medborgarlön annat än på ett ganska ytligt plan. För det första har vi en rad ekonomiska mekanismer. Det är ytterst få som vinner på lotterier, och för att kunna betala ut pengarna till vinnarna krävs inga skattehöjningar för dem som arbetar. I fallet medborgarlön, däremot, måste förmodligen betydligt större belopp finansieras – och det kan bara göras genom högre skatter. Med nationalekonomiska facktermer får vi både en inkomsteffekt (det utbetalade beloppet) och en priseffekt (höjd skatt gör det mindre lönsamt att arbeta) och bägge leder till minskat arbetsutbud.

Nu finns det i och för sig en del förespråkare av basinkomst som tänker sig att den ska ersätta befintliga bidragssystem (till exempel arbetslöshetsförsäkring och sjukpenning) och i så fall behöver den inte innebära höjda skatter. Den blir då ett slags arbetslöshetsförsäkring utan krav på att man söker jobb, eller sjukpenning utan krav på att man visar upp läkarintyg. Om detta inte skulle leda till högre arbetslöshet och/eller sjukfrånvaro är en öppen fråga. I alla händelser skulle nivån på basinkomsten då bli så låg att den förmodligen knappt går att leva på, vilket skulle leda till sociala problem då den skulle bli mycket lägre än vad många får i bidrag. För denna speciella variant av basinkomst skulle möjligen Imbens’ resultat vara relevanta för kalkylen; en mycket låg a-kassa eller sjukpenning, utan krav på att man söker jobb eller skaffar läkarintyg, skulle kanske inte leda till ett drastiskt fall i arbetsutbudet.

Men de flesta förespråkare verkar tänka sig en betydligt högre medborgarlön – i själva verket så hög att man ska kunna leva ett någorlunda normalt liv på den. Och då krävs skattehöjningar, med åtföljande inkomst- och priseffekter.’

För det andra finns det en rad subtila sociala mekanismer som vi ekonomer kanske inte vet så mycket om men som inte desto mindre är ytterst relevanta i sammanhanget. Lotterivinsterna i Imbens’ studie tillföll människor som redan så att säga socialiserats in i sitt arbetsliv; de hade fått vänner och en del av sin identitet genom arbetet, och det gjorde att de allra flesta av dem trivdes ganska bra med att gå till arbetet om dagarna (även om lotterivinsten nu gjorde det möjligt för dem att skaffa en ny bil, eller en lite bättre bostad). Under ett system med medborgarlön blir det inte så; alla vet redan från barndomen att de inte behöver arbeta om de inte vill. Därför blir många av dem inte socialiserade in i arbetslivet på samma sätt. Blotta existensen av en medborgarlön påverkar våra normer och värderingar på ett sätt vars långsiktiga effekter vi inte vet något om. Och det gäller både om medborgarlönen blir låg (dvs får formen av en a-kassa respektive sjukpenning utan krav på att man söker jobb respektive skaffar läkarintyg) och om den blir hög (dvs kräver höjd skatt för dem som jobbar).

Därför är Dagens Nyheters rubrik missvisande. Man kan inte dra några slutsatser om effekten av medborgarlön på arbetsutbudet genom att studera effekterna av lotterivinster på det sätt som Guido Imbens har gjort.

Foto: Derek Redmond och Paul Campbell via Wikimedia Commons.

Comments

  1. argon says:

    Nja, 5-20% kanske skulle välja bort arbete, mindre än 5% troligen om man räknar nyttan de gör, vilken skulle ökas i och med möjligheter. Det som skulle minska är de som är desperata nog att ta även de jobb de är olämpliga för och med låg status.
    Det som talar för att du har rätt är ju att vissa med ekonomin faktiskt inte bidrar alls egentligen. Spekulationsbaserade inkomster är ett bra exempel. Men om det ens bidrar till att några procent fler har möjlighet att försöka realisera drömmar, starta eget m.m. så är det helt klart på plus ekonomiskt för staten.
    För låg nivå, inget ren förlust, för hög nivå, svårt att få vissa jobb gjorda, så det är en avvägning mellan automatisationsgrad och inkomst.
    Dessutom skulle det sparas en hel del inom både sjukvård och brottslighet, samt onödiga myndigheter.

    Kort sagt, de försök som gjorts är totalt undermåliga.

  2. Mats Lindqvist says:

    Jag gillar idén om medborgarlön i formen ”negativ inkomstskatt” som Milton Friedman argumenterar för här. Det betyder kort förklarat att en person som har noll i arbetsinkomst alltid har en garanterad lägsta ”medborgarlön”. Under systemet med ”negativ inkomstskatt” så kommer en sådan person alltid ha ett incitament att öka sin inkomst från arbete, mao du tjänar alltid på att ta ett jobb jämfört med att inte göra det.

    • Mats Persson says:

      En negativ inkomstskatt blir väldigt kostsam för statsbudgeten, eftersom alla får den i botten på sin inkomst. Det betyder att marginalskatten måste höjas ganska väsentligt för dem som jobbar. Nettoeffekten på det totala arbetsutbudet är därför oklar. Men det är klart, marginaleffekten för den som överväger att gå från att inte arbeta, till att arbeta, är liten. Därför kan ett sådant system öka arbetsutbudet på den s.k. extensiva marginalen men minska arbetsutbudet på den intensiva marginalen. Den totala effekten är oklar, men resultatet av de experiment som gjorts i USA tyder på att arbetsutbudet faller: https://en.wikipedia.org/wiki/Negative_income_tax
      Sådana experiment tar dock inte hänsyn till de ”sociologiska” aspekter som jag tar upp i slutet av mitt inlägg, dvs att människan är en social varelse som påverkas av normer och attityder, och att dessa påverkas på låmg sikt av ett system med negativ inkomstskatt eller basinkomst.

      • Det du beskriver här är analogt med det så kallade Jobbskatteavdraget, vilket är en skattereduktion finansierad med statens kassa även om dess storlek beräknas på den inkomstskatt som skall tillfalla kommunsektorn och för den enskilde ”jobbaren” avräknas från dennes inkomstskatt.
        Det betyder inte att marginalskatten måste höjas eftersom statens kassa till mycket liten del påverkas av inkomstbeskattningen. Däremot belastas statens kassa med ca 135 mdr i år som resultat av denna finansiering.
        Men det märkliga är som du påpekar, att experiment som gjorts i USA tyder på att arbetsutbudet sjunker medan det tas för givet i Sverige att arbetsutbudet ökar.
        Har du någon förklaring till det?

    • Vad jag vill minnas var Friedmans förslag om en negativ inkomstskatt snarare ett alternativ till övriga sociala skyddsnät. Det vill säga, det skulle ersätta samtliga andra typer av program (barnbidrag, bostadsbidrag, arbetslöshetsförsäkring, föräldrapenning) och välfärdssystem. Vet inte hur kostsamt detta skulle vara och om det är ett konkurrenskraftigt alternativt till en fullständig välfärdsstat, men Mats Persson kanske har svar?

      • Mats Persson says:

        Det var här mitt svar (från kl 19.44) skulle in, men det blev eventuellt något fel när jag matade in det…

  3. Vi vet ärligt talat inte vad som skulle kunna hända. Vi har aldrig varit modiga nog att forska i ämnet.

    Experimentet i Finland resulterade däremot i att basinkomstmottagare arbetade mer än kontrollgruppen. Och skillnaden mellan basinkomstmottagare och kontrollgruppen växte mer och mer för varje vecka. Skillnaden skulle sannolikt ha vuxit ännu mer om försöket fått fortsätta.

    Basinkomst behöver finansieras genom skatt på ‘economic rent’ i fastighetssektorn och finanssektorn, skatt på naturresurskonsumtion, skatt på koldioxidutsläpp och andra miljöskatter. Då uppstår inte de effekter som nämns i detta inlägg.

    Modellen Avgift och Utdelning är exempel på basinkomst som har störst stöd av ekonomer världen över.
    https://clcouncil.org/economists-statement/

    • Mats Persson says:

      Det finska experimentet anses nog allmänt som ett misslyckande – även om man kunde observera vissa goda effekter på den extensiva marginalen, dvs arbetslösa var mindre benägna att stanna kvar i arbetslöshet. Eftersom experimentet bara omfattade en liten del av befolkningen (några tusen personer) gav det inte heller upphov till de skattehöjningar som skulle krävas om man införde basinkomst i full skala. Experimentet avbröts också i förtid.
      https://phys.org/news/2021-06-finnish-basic-income-short-term-employment.html
      Det tar inte heller hänsyn till de långsiktiga effekter i form av förändrade normer och attityder som är viktiga i detta sammanhang.

      • benjaminlj says:

        Långsiktiga effekter i form av förändrade normer kan du studera i Alaska där de haft basinkomst fyra decennier. Jag har länge sökt efter destruktiva normer som härstammar från deras basinkomst. Men de lyser intressant nog med sin frånvaro.

        https://en.m.wikipedia.org/wiki/Alaska_Permanent_Fund

        Även här kan vi se exempel på hur man finansierar en framgångsrik basinkomst. Nyckeln till framgång är att inte använda skatt på arbete som finansiering. Då undviker man höga marginaleffekter och gör det lönsamt att arbeta.

    • Marcus says:

      Vissa skatter är mindre skadliga för ekonomin än andra men de minskar alla den ekonomiska aktiviteten. I vissa fall kanske på goda grunder. Men att beskatta finanssektorn, fastighetssektorn osv leder ju bara till högre priser på det de säljer. Det är ju i slutändan konsumenterna som får betala. Det som på riktigt skulle pressa dessa aktörer är verklig konkurrens, det är ju oligopolmarknader som dessutom har stort inflytande hos staten. Så självklart kan de gynna sig själva och göra stora vinster utan att skapa tillnärmelsevis lika mycket värde.

      Att finansiera saker med upptäckt olja är ju lite som att säga att se hur bra det gått för de som vunnit på lotto. Högst troligt hade Alaska kunnat använda pengarna som trillat ner i deras knä på ett betydligt mer produktivt sätt än genom att införa basinkomst. Men så klart ser det bättre ut än om de inte fått dessa pengar och behövt beskatta fram gåvorna istället.

    • Marcus says:

      Vissa saker kan det nog finnas goda grunder för att beskatta. Men att beskatta finanssektorn, fastighetssektorn osv leder ju bara till högre priser på det de säljer. Det är ju i slutändan konsumenterna som får betala. Det som på riktigt skulle pressa dessa aktörer är verklig konkurrens, det är ju oligopolmarknader som dessutom har stort inflytande hos staten. Så självklart kan de gynna sig själva och göra stora vinster utan att skapa tillnärmelsevis lika mycket värde.

      Att finansiera saker med upptäckt olja är ju lite som att säga att se hur bra det gått för de som vunnit på lotto. Högst troligt hade Alaska kunnat använda pengarna som trillat ner i deras knä på ett betydligt mer produktivt sätt än genom att införa basinkomst. Men så klart ser det bättre ut än om de inte fått dessa pengar och behövt beskatta fram gåvorna istället.

  4. fredtorssander says:

    För närvarande regleras lönenivån genom att variera omfattningen av det ekonomiska nödlidande – antal drabbade och graden av nödlidande – som kan skapas för arbetslösa, så kallad jämviktsarbetslöshet*. Då resonemangen om medborgarlön bortser från denna centrala funktion för det etablerade ekonomiska systemet, måste medborgarlönens förespråkare vara världsfrånvända utopister eller politiskt-ekonomiska bedragare.

    *https://clarte.se/clartebloggen/bloggartiklarna/8428-fred-torssander-ar-det-fortfarande

  5. Välskrivet, Mats! Man kan notera att Sverige faktiskt har en form av basinkomst i sitt ”grundskydd” som ju faller ut till alla medborgare obetingat i fall av nöd och i princip utan motprestation (man måste dock ansöka aktivt osv). En aspekt som sällan diskuteras är hur basinkomsten ska räknas upp över tid. Ska den följa KPI-inflationen, reallönerna eller något annat index? Vilket man väljer får enorma konsekvenser för budgeten och, såklart, den politiska ekonomin. Men den typen av realiteter är det sällan man får höra om i nyhetsartiklar.

    • fredtorssander says:

      Sverige har inte arbetslöshetsunderstöd i princip utan krav på motprestation. Tvärt om ger socialtjänstlagen rät att kräva att den bidragssökande utför precis vad som helst – även sådant som vanligen utförs av anställda – för att få bidraget. Detta kallas inom forskningen för workfare. De ekonomiska och sociala konsekvenserna av workfaresystemet har dock fått ett antal kommuner att återuppfinna det kommunala beredskapsarbetet. Detta till påtaglig förtret för de mera medvetna försvararna av jämviktsarbetslöshetens lönepressning.

  6. Mats Persson says:

    Nej, jag har inget svar på detta. Men jag har tre reflektioner.
    1. Om basinkomsten ska etsätta de befintliga välfärdssystemen blir förstås kostnaden lägre i en stat där välfärdssystemen är små (som USA) än i en stat där välfärdssystemen är relativt stora (som Sverige).
    2. Eftersom de befintliga välfärdssystemen är villkorade (barnbidraget är villkorat på att man har barn, a-kassan är villkorad på att man aktivt söker jobb, sjukpenningen är villkorad på att man visar upp ett seriöst läkarintyg) är kostnaden för dessa system trots allt begränsad. Att ersätta dessa villkorade system med en ovillkorad basinkomst innebär definitionsmässigt att kostnaden blir högre – under förutsättning att basinkomsten ligger på samma nivå som nivån inom de villkorade systemen.
    3. Möjligen skulle man spara in administrationskostnader genom att gå över från villkorade till ovillkorade system. Men de personer som idag har ersättningsnivåer på en högre nivå än den miniminivå som kan bli aktuell skulle då förmodligen protestera. Möjligen har Friedman då tänkt sig att dessa personer ska köpa privata arbetslöshets- och sjukförsäkringar, men detta faller på ett välkänt problem inom socialförsäkringsteorin som utreddes av Rothschild & Stiglitz (1976 tror jag det var) som det skulle leda alltför långt att diskutera här.
    Nej, jag tror inte på den negativa inkomstskatten. Och jag har precis för mig att Friedman själv började tvivla på den efter några år – men jag kan minnas fel här. Är det någon som vet?

  7. Mats Persson says:

    Exemplet Alaska, som benjamimlj berättar om ovan, är ett smart exempel på hur en basinkomst kan finansieras: man upptäcker helt enkelt några rika oljekällor på sin mark, och så finansierar man basinkomsten med vinsten från oljan. Då behövs inga skattehöjnimgar. Lätt som en plätt. Det borde Sverige ta efter!

    • benjaminlj says:

      Går naturligtvis också att inse att man som nation har andra sorters mineraler. Måste inte vara just olja. Tror vår mineralskatt ligger på en halv promille och att vi dessutom betalar företag för att de ska etablera sig, istället för att beskatta deras uttag av naturresurser. Handlar egentligen om att inte skänka bort naturresurser såsom Sverige gör.

      • Mats Persson says:

        Men om det nu finns ”gratis” inkomster för staten, till exempel i form av bankskatt eller fastighetsskatt eller högre avgifter på mineraler – vad är det som säger att dessa pengar ska användas till att finansiera just en basinkomst? Jag kan tänka mig att det finns många människor som anser att dessa pengar bör användas till något annat i stället. Till exempel till att bygga ut kollektivtrafiken, eller till att reparera vägnätet, eller till att höja lönerna för lärare, poliser och vårdpersonal. Har dessa människor fel?

      • benjaminlj says:

        De som vill finansiera en reform med skatter som ger upphov till mer ekonomisk tillväxt har rätt oavsett vad de vill använda skattepengarna till. För då uppstår det efter några år mer välstånd som också kan beskattas och omvandlas till exempelvis basinkomst. När vi blir tillräckligt rika har vi råd med basinkomst. Men absolut, vi kommer behöva vänta några år innan basinkomst hamnar överst på prioriteringslistan.

        Bäst är att beskatta economic rent, då får vi maximal tillväxt samtidigt som skatten hjälper till att öka bostadsbyggandet, dämpa utglesning och göra boendet billigare genom att dämpa fastighetsspekulation.

        https://www.theguardian.com/business/economics-blog/2012/feb/02/ifs-backs-land-value-tax

        Sida 13 i
        https://drive.google.com/file/d/1dq4-jJhkyv4Fz-d3lzUcyg4AFAHiaW-Z/view

        https://astralcodexten.substack.com/p/does-georgism-work-part-2-can-landlords

      • fredtorssander says:

        Den svenska staten har haft gratis inkomster från både råvaror som skog och vattenkraft och mineraler samt arvs- gåvo- och förmögenhetsskatt. Detta har dock avvecklats genom politiska beslut – ivrigt påhejade av ortodoxa nationalekonomer. Visst kan nationalekonomer byta ståndpunkt till den diametralt motsatta. Milton Friedman är ett klassiskt exempel. Det vore intressant att få höra om sådant kan förekomma även i Sverige idag och om det alltså numera anses vara möjligt nationalekonomiskt att få fram inkomster till staten till antingen basinkomst eller ”… att bygga ut kollektivtrafiken, eller till att reparera vägnätet, eller till att höja lönerna för lärare, poliser och vårdpersonal.”

      • Andreas says:

        Det finns knappast något stort motstånd mot förmögenhetsskatter bland nationalekonomer:
        https://www.igmchicago.org/surveys/wealth-taxes-2/

        Arvsskatten verkar det inte heller finnas något motstånd mot: https://ekonomistas.se/2010/06/20/aterinfor-arvsskatten/

  8. Marcus says:

    Om basinkomst fungerar? Frågan om det inte räcker att svara på den mer generella frågan, fungerar offentligt finansierad välfärd? Och varför råkade den uppkomma efter den stora produktivitetsökningen pga den industriella revolutionen? Vad hade hänt om samhället helt enkelt fått behålla vinsterna av den enorma produktivitetsökningen och inte behövt omfördela det. Från de som producerat välståndet till de som anses behöva det och på så vis skapat en hel kader av politiker som tävlar om att ge bort medel till goda men vanligen inproduktiva ändamål. Hur många hade det då funnits behov av att ta hand om?

  9. fredtorssander says:

    De olika experimenten med basinkomst bygger på att man avstår både från historiska och aktuella erfarenheter. Historiskt fungerade basinkomst i det antika Rom. Det var en utdelning av brödsäd som varje medborgare (dvs. icke slav) hade rätt till. Ordet för denna medborgarlön lever faktiskt kvar i engelskans the Dole. I dagens Sverige finns i praktiken medborgarlön för två grupper. Dels landets (ålders-) pensionärer, dels klassen rentierer, vilka kan sägas omfatta alla får avkastningen från en förmögenhet (utom bil, villa etc.) på ca 3-5 mille och däröver.
    Medan klassen pensionärer begränsas genom höjd pensionsålder och ersättningsmässigt genom övergången från det demokratiskt beslutade nivån genom PAYGO-systemet ökas gruppen rentierer genom avskaffandet av arvs-,gåvo- och förmögenhetsskatterna. Samt genom schablonen för inkomst från kapital. Och genom Kapitalet fria rörlighet. Möjligheten att bli absentee landlord.
    Förutsättningen för att det skall förekomma någon medborgarlön av annan typ än från det privata ägandet av kapital är vanligtvis liksom i fallet med det antika Rom att det finns både kolonier och en slavarbetarklass. ”Imperialist rent” alltså (Samir Amin).
    Alternativet, vilket ibland kan ge vissa andra möjligheter är full sysselsättning.

  10. Mats Persson says:

    Nej, nationalekonomerna är nog i allmänhet ganska positiva till både förmögenhetsskatt och arvsskatt. Och det främsta skälet till att dessa två skatter avskaffades var heltenkelt att de läckte; för smarta personer var det alltför lätt att undvika dem. Det är nog därför nationalekonomernas favoritskatt är den skatt som man inte kan undvika, nämligen fatighetsskatten. Att den avskaffades 2007 var ett uttryck för opportunism och populism bland våra politiker.
    Jag tror 90% av alla nationalekonomer skulle rösta för ett återinförande av fastighetsskatten.

    • benjaminlj says:

      Det tror jag på den dagen ekonomer går samman och skriver ett öppet brev. Behövs några tusen underskrifter för att markera hur tydligt stödet är. Endast då kan man som partimedlem på kommunnivå komma med bra argument för att ens börja prata om ämnet. Ingen politiker på kommunnivå tror att det finns något positivt med fastighetsskatt. Kunskapen är för låg och det finns inget att länka till som utstrålar auktoritet från en samlad skara svenska ekonomer.

      Skulle behövas något enkelt, typ som detta:
      https://clcouncil.org/economists-statement/

    • fredtorssander says:

      En snabb Googling ledde till konstaterandet att:

      ”Den senaste stora skattereformen genomfördes 1991, efter många års debatt och utredningar. Inkomstskatterna blev mindre progressiva och företagen fick sänkta skattesatser i utbyte mot färre avdragsmöjligheter. Ledordet var enkelhet, inspirationen kom från USA och många forskare var delaktiga i förarbetet.

      – Den stora skattereformen var inspirerad av forskningen, säger Lennart Flood, professor emeritus i nationalekonomi vid Göteborgs universitet.”
      https://www.forskning.se/2016/09/23/alla-vet-men-ingen-vill-ta-i-det-dagens-skattesystem-okar-klyftorna/#

      Men det är naturligtvis möjligt att tänka sig att nationalekonomisk forskning kan utvecklas genom erfarenheterna av de konsekvenser som uppstått från beslut inspirerade av tidigare nationalekonomisk forskning? Kanske nationalekonomiska forskare även de kan tänkas ha skapat utrymme för opportunism och populism?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: