Det stora jularbitraget

Det finns en kritisk bild av nationalekonomen som skrivbordsekonom. Vi påstås analysera ekonomin från skrivbordet på betryggande avstånd från verkligheten, vilket resulterar i komplicerade, verklighetsfrånvända lösningar på problem som ingen bett oss lösa. Denna stereotypa bild har dock på goda grunder utmanats, bland annat av en rad ekonomipristagare. Al Roth har betonat nationalekonomens roll som ingenjör, medan Abhijit Banerjee i stället menat att nationalekonomer bör sträva efter att vara skickliga hantverkare. Esther Duflo är mer specifik i valet av hantverkaryrke och har förespråkat att vi bör se oss som rörmokare. Inspirerad av dessa moderna ideal för nationalekonomer beslutade jag mig för att kavla upp ärmarna och skita ner mig rejält i den komplicerade verkligheten. Jag bestämde mig för att testa den teoretiska möjligheten att köpa gratis julklappar som jag tidigare skrivit om här på Ekonomistas.

Mitt tidigare inlägg om jultidningar väckte många reaktioner, mycket tack vare artiklar i GP och Aftonbladet. Men jag förstod från reaktionerna att det var många utanför Ekonomistas läsekrets som tyckte det hela var svårt att förstå. Därför gör jag ett nytt försök att förklara. Jag utgår från Svenska Julförlagets regler, men de är snarlika konkurrerande Jultidningsförlagets upplägg. Barn som säljer jultidningar kan välja att få betalt i pengar eller i premier, men för enkelhets antar jag att barnet tar ut all förtjänst i pengar. I det fallet är systemet ganska enkelt. När barnen har sålt klart skickar de in sin beställning till förlaget. När varorna kommer ligger det en faktura i paketet. Mellanskillnaden mellan försäljningen och vad barnet betalar till jultidningsförlaget är barnets förtjänst.

Diagrammet nedan illustrerar detta. Den röda linjen visar hur mycket barnet säljer för, den gröna hur mycket barnet behöver betala för varorna de sålt. Mellanskillnaden är förtjänsten. Som synes av diagrammet stiger totalkostnaden upp till en försäljning på 5000 kronor, men därefter betalar barnet inte mycket mer för varorna oavsett hur mycket de säljer. På slutet till och med sjunker totalkostnaden. Det är ju vanligt med mängdrabatter av slaget, ”köp 1 för 10 kronor, 2 för 15 kronor”, men i det här fallet sjunker alltså totalkostnaden när barnet beställer mer. I exemplet i diagrammet hamnar fakturan från förlaget på 4000 kronor om barnet säljer för 5200 kronor, men om barnet i stället säljer för 15000 kronor är fakturan bara på 3000 kronor.

Sagt och gjort. När min nioårige son satte sig ned för att räkna samman försäljningen visade de sig att han sålt för cirka 5000 kronor. För varorna han sålt skulle han behöva betala 3800 kronor, så förtjänsten skulle alltså bli 1200 kronor. Därför bestämde vi att i stället utöka beställningen med julklappar och julgodis för 10000 kronor. Detta innebar att den totala varukostnaden sjönk till 3000 kronor och hans förtjänst steg till 2000 kronor. Hans förtjänst ökade alltså med 800 kronor, men han fick också presenter och godis till ett värde av 10000 kronor. Julgodiset använde min son som bonusgåvor till sina kunder och jag fick möjlighet att skänka bort julgodis till alla på institutionen.

Den som prövat på rörmokeri vet dock att verkligheten är oförutsägbar och att den sällan är lika friktionsfri som i skrivbordsekonomens teorivärld. I det här fallet bestod dramatiken i att transportföretaget DB Schenker slarvade bort paketen med jultidningar och julgodis. På kundtjänsten lät de uppgivna när de beskrev hur deras terminal svämmade över av paket och att det inte är något märkligt att paket försvinner då och då. ”Vad är det du inte förstår?”, röt personen i kundtjänsten till slut innan jag lade på luren. Men efter en vecka dök paketen upp och jag och min son kunde äntligen sprida lite julglädje bland medarbetare och gästforskare på institutionen.

Eftersom detta lär vara mitt sista inlägg innan jul önskar jag med detta alla Ekonomistas läsare, unga som gamla, en riktigt god jul!

Nöjd jultidningsförsäljare och glada medarbetare. Bildmontage.

Comments

  1. Martina says:

    Tack för julgodiset Erland och tack till Robert för att du kavlade upp armarna och ”rörmockade” vilket bidrog till att vi fick julklappen 🙂

Trackbacks

  1. […] inom taxirörelsen och nu senast också hans gludspadevärdiga journalistiska insats […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: