Detta är ett gästinlägg av professor Lars Jonung, Lunds universitet.
I ett inlägg på Ekonomistas den 2/6-21 argumenterar Lars Calmfors för att hårdare restriktioner leder till lägre dödlighet samtidigt som de ekonomiska kostnaderna är små. Calmfors vänder sig mot den kritik jag har fört fram mot s k lockdowns i några medförfattade artiklar. Se t ex Andersson och Jonung här och här.
Den livliga debatten kring coronapolitiken har ofta präglats av extrema ståndpunkter – antingen är man för total nedstängning eller så är man helt emot. Här vill jag försöka nyansera diskussionen. Som Fredrik NG Andersson och jag skrev i vår debattartikel i Dagens Industri den 12 mars 2021 ”Låt oss vara tydliga, vi motsätter oss inte nedstängning om en sådan politik kan motiveras med forskningsresultat där alla vinster och kostnader har tagits i beaktande”. Ineffektiva nedstängningar med små eller insignifikanta effekter på smittspridningen och på dödligheten men med omfattande ekonomiska, sociala och demokratiska kostnader bör således förkastas.
Utgångspunkten måste vara att coronapolitiken ska analyseras som all annan form av politik. Som ekonomer ser vi på de samhällsekonomiska kostnaderna och intäkterna av en offentligt beslutad åtgärd – i det här fallet tvingande nedstängningar. Jag gör det i två steg. Först granskar jag om dessa åtgärder är effektiva, dvs om de når sitt mål att hålla nere dödligheten och smittspridningen. Detta representerar intäkten av lockdowns. Sedan tar jag ett helhetsperspektiv och uppmärksammar också kostnaderna förknippade med tvingande nedstängningar. Helhetsperspektivet krävs för att komma fram till en balanserad utvärdering. Jag har alltså samma ansats som vid bedömning av alla andra politikområden där människoliv är involverade – från trafikpolitiken till valet mellan olika behandlingsformer vid allvarliga sjukdomar.
1. Är lockdowns effektiva?
Calmfors argumenterar för att det finns vetenskapligt stöd för tvingande nedstängning av det svenska samhället. Enligt honom är sådana åtgärder med ”betydande sannolikhet” ett effektivt medel. Här har jag två fundamentala invändningar – inom den ram som en replik på Ekonomistas tillåter. För det första, det går inte att hävda att kraftigare restriktioner automatiskt leder till lägre dödlighet. Detta framgår av Figur 1 som visar att länder i Europa med en hårdare nedstängningspolitik generellt uppvisar högre överdödlighet under 2020. Sambandet är positivt – inte negativt som borde varit fallet om tvingande nedskärningar vore ett effektivt medel för att motverka dödligheten i pandemin.
Figur 1. Graden av nedstängning och överdödligheten under 2020 i Europa.
Källa: Graden av nedstängning: Hale m fl (2021). Överdödligheten är korrigerad för demografiska skillnader mellan länderna enligt Office for National Statistics.
Mönstret i Figur 1 kräver en närmare förklaring. Det beskriver enbart en korrelation, inte ett kausalt samband. Ökad grad av nedstängning har inte lett till fler döda utan kausaliteten går rimligen från dödlighet till nedstängningar. När oron för växande dödsfall stiger, pressas politiker till åtgärder som inte har någon större inverkan på smittspridningen och dödligheten. Det är denna benägenhet till att ta i för mycket utan en djupare analys av nedstängningens samlade effekter på hela samhället som jag vänder mig emot.
För det andra, Calmfors tar stöd i en lista på 13 studier för sin uppfattning att hårdare restriktioner har signifikanta effekter. Som svar på denna lista vill jag peka på de meta-studier som finns över verkningarna av hård nedstängning, dvs på studier som bygger på sammanfattning av ett stort antal enskilda studier. Dessa ger en annan bild än Calmfors.
Den första meta-studien, vad jag vet, är Herby (2021) från januari 2021. I sin granskning av 22 studier betonar Herby att frivillig anpassning står för kring 91 procent av effekten på spridningen av pandemin. Beteendeförändringar på grund av tvingande åtgärder svarar för den resterande delen. Något som även Fredrik NG Andersson och jag finner och argumenterar för i vår artikel i DI. Herby ställer sig kritisk till tvingande åtgärder.
En ambitiös meta-analys från april 2021 är Allen (2020). Här får kostnads-intäktsaspekten en framträdande roll. Baserat på 80 rapporter drar Allen slutsatsen att nedstängningspolitiken varit ett storartat misslyckande. Han skräder inte orden: ”one of the greatest peacetime policy failures in Canada’s history”. Han noterar också att den största anpassningen sker via frivillig beteendeändringar, inte genom tvingande nedstängningar.
Calmfors förteckning omfattar inte heller Björnskov (2020). Den har ett intresse eftersom Björnskov är en väletablerad forskare i Skandinavien. Denna studie är ett exempel på en noggrann undersökning som utgår ifrån registrerade dödsfall i europeiska länder. Hans rapport liksom de två metastudierna här ovan ifrågasätter hård nedstängning.
Forskare som använder sig av statistik över dödligheten är som regel mer kritiska mot lockdowns än forskare som bygger på kontrafaktiska förlopp konstruerade genom simuleringar över smittspridningen. Eftersom dessa simuleringar vilar på mer eller mindre godtyckliga antaganden, är de av tveksam vägledning för den praktiska politiken. Flera studier av denna typ har också falsifierats av den faktiska utvecklingen av pandemin. Min tolkning av forskningsläget utmynnar i en kritisk inställning till hårda restriktioner. Det är inte så enkelt att fler och hårdare restriktioner ger mindre överdödlighet. Det finns troligen enskilda åtgärder som kan vara effektiva och som bör införas. Men en hel nedstängning av samhället tillhör inte en effektiv coronapolitik.
2. Vad visar en samhällsekonomisk kostnads-intäktsanalys?
Låt mig nu vidga perspektivet och se på kostnaderna och intäkterna av nedstängningspolitiken. Vi vet att hårdare nedstängningar är förenade med en större nedgång i BNP, högre arbetslöshet och fler konkurser än en mildare politik. De är också förknippade med en större försvagning av de offentliga finanserna. Vidare har de mer långtgående negativa effekter på folkhälsan än en politik byggd på frivillig anpassning.
Det finns en hälsorelaterad livskvalitetsförlust som bärs av alla – smittade såväl som av de som inte blir sjuka av covid-19. Denna hälsoförlust, vilken Calmfors inte observerar, uppstår till följd av icke-medicinska åtgärder för att begränsa smittspridningen. Näringsförbud, stängda gym, restriktioner i öppethållande och utskänkning, stängda gränser, reseförbud, skolstängningar och allmän social distansering är exempel på icke-medicinska åtgärder som påverkar människors välfärd. Studier av Persson m fl (2020) visar att denna välfärdsförlust är omfattande.
Hårdare nedstängningar leder också till ett större hot mot mänskliga fri- och rättigheter (rörelsefrihet, yttrandefrihet och demonstrationsrätt) i demokratiska länder. I auktoritära samhällen har coronapolitiken blivit en ursäkt för ett växande förtryck. Listan på ogynnsamma effekter av hårdare nedstängningar kan göras längre. De negativa fördelningseffekterna där låginkomsttagare är mer utsatta än höginkomsttagare bör uppmärksammas här. Vänder vi blicken mot utvecklingsländerna ser vi stora problem orsakade av nedstängningar i den rika världen. Calmfors tar inte upp dessa kostnader av hårdare nedstängning – vare sig de svenska eller internationella – till närmare diskussion.
Sammanfattning
Evidensen pekar på att tvingande nedstängningar är ett ineffektivt medel i coronapolitiken. Av detta skäl motsätter jag mig slentrianmässiga argument för fler tvingande åtgärder när redan prövade nedstängningar visat sig ha antingen inga ellersmå effekter på dödligheten.
Jag vill betona ett samhällsekonomiskt helhetsperspektiv som uppmärksammar de gigantiska kostnaderna för nedstängningspolitiken. De går inte att blunda för dem. De måsta vägas mot de högst tvivelaktiga hälsovinsterna av hårdare nedstängningar i en sedvanlig kostnads-intäktsanalys. Då blir domen över tvingande åtgärder desto hårdare. De är inte värda sitt pris.
Till sist. Alternativet till mer tvångsåtgärder är frivillig anpassning byggd på råd och rekommendationer – i väntan på det frälsande vaccinet. Forskningen pekar på att den frivilliga anpassningen som människor gjort till pandemin är långt effektivare än den påtvingade för att hålla nere dödligheten. Det är i stort den väg som Sverige valt. Jag ser goda skäl för att prisa vår grundlag som hindrat våra politiker att slå in på en hårdare nedstängningspolitik som Calmfors förespråkar. (Se följande DN-artikel.)
Ekonomistas 
Intressant inlägg!
Jag tycker att Sverige har gjort rätt i att inte stänga ned landet, men vi borde haft och ha krav på munskydd! Framförallt i lokaltrafiken i storstäderna.
Munskydd kan vara effektiva vid professionell användning. Att uppmana allmänheten att använda munskydd är dock meningslöst. Jag har hittills inte sett en enda person (i verkligheten eller på TV) som har använt munskydd på ett korrekt sätt. Felaktig användning av munskydd ger inget skydd mot smittspridning. De viktigaste råden (som bör tillämpas även postcorona) är: Håll distans, Stanna hemma vid symptom, Tvätta händerna ofta, Peta inte i ansiktet. Förhoppningsvis kan denna pandemi medföra att sjuknärvaro blir ett icke accepterat beteende.
Therese, ja, vad du skriver om munskydd är ju vad nästan alla myndigheter i utvecklade länder rekommenderat sedan lång tid nu. Jag såg t ex en intervju med Anthony Collins, chef vid NIH i USA (han motsvarar närmast Johan Carlsson vid FHM), som beskrev utvecklingen av forskningen på området. Han menade att det hänt mycket på området på senare tid och att det utvecklats en stor samsyn om en stor positiv effekt av munskydd sedan i alla fall maj 2020. Ingen ifrågasätter förstås att hur munskydden i praktiken används också spelar roll, men den extrema hållning som präglat mycket av svensk debatt att folk är så dåliga på att använda munskydd att de knappt spelar någon roll verkar alltså inte ha något stöd i den dominerande forskningen.
Skall förstås vara Francis Collins, det är ju Fauci som heter Anthony…
Intressant inlägg Lars! Vad jag undrar om är förhållandet mellan frivillig anpassning och ekonomiska kostnader. En av poängerna i inlägget är att folk anpassar sig oavsett regelverk. Men om folk slutar röra sig i samhället även utan tvingande åtgärder eller rekommendationer så torde det ha stora ekonomiska konsekvenser, alldeles oavsett om detta är frivilligt eller framtvingat. Medan det kan finnas ett ”juridiskt” värde i att inte låsa in folk och att ge företag näringsförbud så är det svårt att se det ekonomiska värdet om folk ändå stannar hemma på mer eller mindre samma sätt.
Det ät sant, men frågan är då om folk stannar hemma på mer eller mindre samma sätt. Om de gör det så är nedstängningen onödig. Om de inte gör det, så begränsar vi folks handlingsalternstiv utan någon påvisad vinst, vilket innebär att nedstägningen är kostsam.
Jonas, du ställer frågan om folk anpassar sig på olika sätt vid en coronapolitik som bygger på frivillighet och en som bygger på tvång. Min uppfattning är att en frivillig linje ger större utrymme för enskilda att anpassa sig efter vars och ens riskuppfattning och riskaversion. Människan har alltid gjort sina egna riskbedömningar och anpassat sig därefter – och kunnat överleva. Denna mekanism kan och bör förbättras genom relevanta råd och information från experter. Tvångspolitik blir en mycket trubbigare metod där alla i princip ska behandlas på samma sätt oberoende av stora skillnader mellan individer. Alla ska följa ett utegångsförbud. Alla ska lämna restaurangen efter ett visst klockslag osv. Sveriges väg har vilat på individuellt ansvar i större utsträckning än andra länder – den accepterar att vi är heterogena i vår anpassning. På aggregerad nivån har denna individuella ansats inte medfört högre överdödlighet än där tvånget varit ledstjärnan – sett över hela Europa. Samtidigt har den ekonomiska nedgången blivit mer begränsad i Sverige. Samtidigt har respekten för individens frihet hållits hög.
Jag förstår varför frivillighet kan leda till mindre välfärdsförluster; de flesta stannar frivilligt hemma men den som verkligen (subjektivt bedömt) måste göra något kan göra det. Frågan jag ställer är om detta utrymme för frivillighet ger något större avtryck i BNP, arbetslöshet och konkurser, vilket för mig inte är uppenbart. Denna rapport visar tex att BNP under 2020 visserligen föll mindre i Sverige än i Danmark men mer än i Finland och Norge. Samtidigt är jämförelser av denna typ svåra eftersom ekonomiernas struktur skiljer sig åt, liksom stödpaketens utformning. https://www.thelocal.dk/20210218/denmarks-economy-worst-hit-in-nordic-countries-by-coronavirus/
Jonas
Det kan nog ge långsiktiga skillnader om anpassningen sker frivilligt eller genom tvång oavsett de mätbara kortsiktiga effekterna. Människor minns hur saker genomförs. Inte så svårt att tänka sig att det är lättare för en entreprenör att acceptera att människor själva väljer att inte handla hos denne än att staten mer eller mindre uttryckligt förbjuder människor att göra det. Kan nog bygga in ett extra risk att ta hänsyn till. Dessutom finns en klar risk för att statens företrädare märker att det ju gick ganska bra att genomföra stora ingrepp med tvång. Då kanske vi kan genomföra några mindre ingrepp med tvång för att finjustera saker vi inte tycker om. Om det går att påvisa i det trubbiga måttet BNP är kanske inte säkert men risken är att statens inblandning blir större vilket alltsom oftast leder till mindre av det befolkningen vill ha.
Det finns förstås en del som är lätt att hålla med om i texten, medan jag är mycket tveksam till flera slutsatser. Och jag måste säga att jag blev något överraskad av att i ett inlägg på Ekonomistas se Figur 1 tillsammans med texten: “För det första, det går inte att hävda att kraftigare restriktioner automatiskt leder till lägre dödlighet. Detta framgår av Figur 1 som visar att länder i Europa med en hårdare nedstängningspolitik generellt uppvisar högre överdödlighet under 2020. Sambandet är positivt – inte negativt som borde varit fallet om tvingande nedskärningar vore ett effektivt medel för att motverka dödligheten i pandemin.”
Samtidigt kommer ju direkt efter figuren en helt rimlig förklaring: “Mönstret i Figur 1 kräver en närmare förklaring. Det beskriver enbart en korrelation, inte ett kausalt samband. Ökad grad av nedstängning har inte lett till fler döda utan kausaliteten går rimligen från dödlighet till nedstängningar.”
Precis. Den utgör ett bra exempel på sådant vi försöker förklara för studenterna när sambandet från en enkel grafisk illustration i två dimensioner inte behöver säga något om det kausala sambandet mellan x- och y-variablen, som ju mycket väl kan vara det omvända från vad figuren indikerar.
Ett exempel jag själv brukar ta handlar om effekten av åtgärden om det börjar brinna i ens bostad. Om vi skulle ha information från, säg, de senaste 100 000 bränderna i svenska bostäder och plotta kostnaden av branden mot hur omfattande åtgärder som sätts in för att stoppa branden skulle resultatet nästan säkert bli en uppåtgående kurva, d v s högre kostnader är associerade med mer omfattande åtgärder. De skulle då, vid ett ytligt betraktande, t ex kunna se ut som om det är en dålig idé att ringa brandkåren om det brinner, eftersom den förväntade kostnaden då skulle vara högre än om man bara lägger på en filt över branden. I det fallet skulle nog de flesta ändå förstå att den slutsatsen är orimlig, och att det troligen i själva verket är en mycket god idé att ibland ringa brandkåren om det brinner. Analogt kan jag inte se att utseendet av Figur 1 på något sätt gör det osannolikt att det skulle finnas en positiv effekt i form av minskad sjukdom och dödlighet av att sätta in ytterligare åtgärder för att minska smittspridningen av Covid.
Olof, jag reagerade på exakt samma sak. Bisarrt att använda ett skolboksexempel på endogenitet som bevis, för att sen slänga in brasklappen om möjlig omvänd kausalitet. Diffs-in-diffs borde vara ett minimikrav för att i alla fall bli av med den värsta delen. Jag skrev om detta här: https://bulletin.nu/lockdowns-ar-effektiva-men-priset-ar-hogt?fbclid=IwAR3AU4QVL8Dca1-aF-a2Hmxn3iHmBgEsoL4avd5xiX9nuxvAdbCoJNxA17A
Ja, märkligt. Intressant och välskriven text Pontus! Mer allmänt tänker jag att ännu viktigare frågor än graden av nedstängning är vilka åtgärder som genomförts och dess kostnadseffektivitet (munskydd och testning är t ex billigt, att folk skall vara hemma från jobbet så länge de har minsta symtom är dyrt), samt timingen på åtgärderna. I Sverige fanns t ex ingen rekommendation mot att genomföra melodifestivalen i ett fullsatt globen när R-talet av allt att döma (baserat både på den enkla standardteorin och baklängesempiri baserat på dödlighetens utveckling) var som högst, och vi införde rekommendationer om användning av munskydd långt efter alla länder jag känner till (och deras rekommendationer från motsvarande myndigheter som FHM), och långt efter att det kommit fram forskningsöversikter som tydligt visade dess effekt.
Olof och Pontus vänder sig mot min användning av Figur 1. Figuren visar på ett positivt samband mellan graden av nedstängning och överdödligheten. Figuren beskriver en korrelation – inte ett direkt kausalt samband. På den punkten är vi eniga. Figur 1 säger inte att lockdowns har ingen effekt – men att deras effekt är så svag att andra mer inflytelserika faktorer dominerar så att sambandet blir positivt.
Jag tolkar Olof och Pontus som att de finner figuren missvisande. Så enkelt får man dock inte göra det för sig. Figuren visar på ett observerat samband som även Olof och Pontus måste kunna förklara i sina modeller/analyser.
Låt mig förklara min användning av Figur 1 på följande sätt. De som hävdar att lockdowns är effektiva måste förhålla sig till Figur 1. De kan inte bara avfärda den därför den inte stämmer in i deras världsbild. I stället för att förkasta figuren som bara en korrelation, måste de visa att bilden i figuren är i grunden felaktig. De måste förklara hur den observerade positiva korrelationen kan transformeras om och bli negativ.
I statistiska modeller går det att få fram nästan vilket resultat man vill ha om man bara bearbetar data tillräckligt mycket. Resultatet från enskilda studier är därför inte så intressanta i detta sammanhang. Istället bör vi utgå från metastudier som jag hävdar i mitt svar till Calmfors. Dessa finner som regel inget generellt stöd för att lockdowns är effektiva. Istället bekräftar de snarast ett resultat som sammanfaller med bilden i Figur 1.
Det är poänglöst att säga att Figur 1 visar bara på en korrelation och förkasta den med detta argument. För att föra debatten vidare måste man visa på en annan bättre modell som till syvende och sist också är förenlig med den enkla korrelationen i Figur 1. Och låt mig påminna: de sedvanliga ekonometriska modellerna bygger även de på korrelationer. Det är enbart genom olika antaganden som korrelationen kan tolkas som en kausalitet.
Pontus rekommenderar användningen ”differences-in-differences” metoden för att få fram mer robusta resultat i sin uppsats som han hänvisar till. Det är precis vad Björnskov gör i den uppsats jag refererar till i mitt ursprungliga inlägg. Han tar hänsyn till effekter för länder, år och veckor. Och konstaterar att lockdowns är ineffektiva i Europa.
Vad ska man då dra för policy-slutsatser av korrelationen i Figur 1? Jag vill säga att den som föreslår hårdare nedstängningar måste visa för det första att sådana i sig har en signifikant effekt på överdödligheten och för det andra att de uppfyller kravet på att ge en samhällsekonomisk nettovinst. Låt oss alltid ha med denna. helhetsbild Och förespråkarna har inte lyckats med detta – som jag tolkar forskningsläget.
Tack för svar Lars! Ja, vi är förstås eniga om att “Figuren beskriver en korrelation – inte ett direkt kausalt samband” samt att “Figur 1 säger inte att lockdowns har ingen effekt”. Sedan verkar du anse att figuren ändå indikerar att en möjlig effekt av mer omfattande lockdown måste (eller borde) vara liten då lutningen på kurvan är positiv. Det håller jag inte alls med om.
Poängen med mitt brandexempel (som ju bygger på ett fall där vi rimligen ganska väl vet hur de kausala samanden ser ut) var i själva verket just att det mycket väl kan finnas en stark positiv bivariat korrelation och samtidigt ett starkt negativt kausalt samband (i exemplet att det genomförs mycket mer åtgärder vid större bränder och att den förväntade kostnaden av branden ibland minskar kraftigt om man gör mer omfattande åtgärder som att ringa brandkåren). Observera att detta resonemang inte alls bygger på någon sofistikerad ekonometrisk teori, och det har förstås heller inget alls att göra med om det verkligen finns en stark kausal effekt av lockdowns eller inte.
Jag är f ö tveksam till om man kan komma särskilt långt med en analys som bygger på aggregerade tvärsnittsmått av graden av lockdowns, d v s utan hänsyn till exakt vilka åtgärder som genomförs och när de genomförs. I den svenska debatten har ju t ex kritiker av den svenska strategin ofta pekat på Norge och andra nordiska länder som föredömen, men dessa länder brukar ju hamna på liknande mått av lockdown (beroende på att Sverige varit mindre restriktivt i vissa avseenden och vissa tider, och mer restriktivt i andra). Många kritiker har ju särskilt poängterat att Sverige genomfört mindre restriktiva åtgärder tidigt i pandemin (liksom tidigt i andra vågen), och att vissa billiga åtgärder som munskydd rekommenderats i mindre grad, och senare, än i nästan alla andra länder. Just tidsaspekten var f ö något jag och medförfattare tryckte på i vår DN-debatt-artikel om strategival från april 2020. https://www.dn.se/debatt/alternativ-coronastrategi-for-sverige-kan-radda-liv/
Ut och res mer och förstå att graden av nedstängning inte är ett vettigt mått. Det är näst intill omöjligt att mäta hur väl det efterlevs. Jag vet att katolska länder haft t ex stängda affärer och restauranger men gå gärna i kyrkan 500 pers samtidigt. Eller träffas 4 hushåll i ett litet hus över en middag men ha munskydd utomhus och gå inte fler än 2 st i varje sällskap.
Väldigt kulturellt också hur mycket man pussas och kramas när man träffas.
Bara som en anekdot om PCR-testning på Arlanda när man kommer hem från en flygresa, går inte ens att hitta var man ska testa sig. Är det ens en vettig rekommendation när man inte ens hittar var man ska testa sig. Kolla munskydd i kollektivtrafiken där 20% följer det. Eller grekerna som tolkar bär munskydd genom att ha det i bakfickan.
Skit in, skit ut…
Såvitt jag förstår saken är det billigaste sättet att bekämpa en pandemi av den aktuella typen, att följa de principer som fastställts av de medicinska vetenskaperna? Något som dock kräver ett omfattande förebyggande arbete och stora reserver inom systemet. Det skulle kunna vara en verklig utmaning för nationalekonomin att försöka hävda detta gentemot marknadens aktörer och politikens åtstramningsprofeter? Kanske något finns att lära från det enda marknadsanpassade samhälle som såvitt jag vet har försökt när det gäller Covid 19, Nya Zeeland.
Lars, jag tycker inte du har täckning för dina påståenden att ”hårdare restriktioner är ineffektiva” eller ”inte står på vetenskaplig grund”.
Calmfors visade i sitt inlägg att det visst finns många välgjorda studier som visar just att de kan vara effektiva och visade exempel på 13 st. Det finns dessutom många fler, se t ex mitt och Calmfors inlägg på Svd Debatt förra året.
De ”metastudier” som du citerar är inte heller inte metastudier eller ens vetenskapliga uppsatser i traditionell mening. I Allen (2020) förekommer inte termen ”meta study” någonstans och inte heller termer som ”systematic review” eller ”literature review”. Allen skriver själv att “This review of a small segment of the literature is intended to give some guidance for those who would otherwise not have access to academic research.” Så att det skulle vara en “ambitiös meta-analys” kan man inte säga – snarare är den någon slags populärvetenskaplig betraktelse. Nästan samtliga av de 13 studier som Calmfors citerade saknas i uppsatsen.
I den andra ”metastudien”, Herby (2021), används inte heller termen ”meta study” någonstans och de flesta av de studier som Calmfors citerar saknas även här. Herby redovisar också helt öppet (ingen skugga faller på honom) att hans ”first literature review” inte har några vetenskapliga ambitioner och skriver angående hans urval att: ”This search results in approximately 20,000 hits, so to limit the scope, only the first 15 pages of results have been reviewed”. Och: “Note that my literature search does not follow review guidelines such as PRISMA”.
Så jag förstår inte riktigt varför du väljer att i stort sett ignorera de många välgjorda vetenskapliga studier som ger stöd för olika typer av ”hårdare begränsningar” och i ställer väljer att fokusera ensidigt på ovanstående ytterst begränsade och icke-systematiska översikter, där dessutom viktiga delar av litteraturen saknas?
Jag tycker inte riktigt att detta är att nyansera debatten.
Mycket intressant Petter, ser också fram emot att läsa Lars svar.
Petter, Du tar upp en viktig fråga om valet av studier för att bedöma effekterna av tvingande nedstängningar. Jag förordar översikter av forskningsrapporter. Sådana översikter kallar jag för meta-studier och meta-analyser i mitt gästinlägg. Här hänvisar jag till Herby (2021) som behandlar 22 studier och Allen (2021) som täcker 80 rapporter. Bägge destillerar fram ett generellt budskap. Jag anser dem väga tyngre än Calmfors lista på 13 olika studier.
Det är riktigt som Du påpekar att dessa översikter inte följer sökschemat PRISMA för att kallas meta-analys. Tanken med detta är bland annat att undvika skevheter i urvalet av studier. Men Herby och Allen är meta-studier i en lösligare, mindre formell, bemärkelse genom att de bygger på ett stort antal undersökningar. Jag misstänker dem inte heller för någon skevhet (bias).
Hur ska då en mer formell meta-analys/översikt genomföras? Sedan ett halvår tillbaka är jag involverad, tillsammans med medarbetare från USA och Danmark, i en systematisk sammanställning av forskningen över sambandet mellan tvingande nedstängningar och dödlighet i covid-19. Vi strävar efter att gå genom hela litteraturen på ett systematiskt sätt utan skevhet.
Här gäller det att dela upp forskningen på olika dimensioner. Vi ser bland annat på när en rapport publicerades, vilken period den gäller, vilket geografiskt område den omfattar, vilken metod som används och vilka resultat som nås. Vi befinner oss mitt upp i arbetet. Men två preliminära slutsatser vågar jag lägga fram med risk att de kommer revideras längre fram i tiden.
1. Studier som använder (över)dödlighet som förklaringsvariabler är som regel mer kritiska mot lockdowns än studier som använder simulerad spridning av covid-19 som förklaringsvariabel.
2. Den första vågen av simuleringsstudier ger överdrivna resultat. Här beräknades smittspridningen och överdödligheten i pandemin följa vad som senare visat sig vara helt groteskt för höga nivåer.
För att illustrera det pågående arbetet återger jag en del av en preliminär tabell här nere. Den täcker de första fyra studierna över effekten av lockdowns på dödligheten. Ingen av dessa studier finns med i Calmfors uppräkning – vilket får mig att misstänka en viss skevhet i hans urval. Min slutsats av tabellen är att tvingande nedstängningar varit ineffektiva, dvs de har små eller inga signifikanta verkningar på dödligheten. Detta är det första steget i analysen.
Vidgar vi sedan perspektivet i det andra steget och tar hänsyn till de samhällsekonomiska kostnaderna av tvingande nedstängningar blir slutsatsen att de varit kostsamma. Ingen av Calmfors studier tar detta viktiga andra steg – vad jag kunnat se.
Med tiden hoppas jag kunna återkomma med en rapport som är en systematisk översikt – kanske kan den också kallas en meta-studie i den formella PRISMA bemärkelsen som Petter efterlyser för att nyansera debatten.
Table 1: Cross country studies of the effects on mortality of lockdowns. Chronological presentation. (Preliminära resultat)
1. Study (Author & title)
2. Date Published
3. Geographical Area
4. Method
5. Conclusions on Lockdown Policies
1. Ghosal et al. 2020. “Impact of Complete Lockdown on Total Infection and Death Rates: A Hierarchical Cluster Analysis.”
2. May 15, 2020
3. 12 Lockdown Countries + Sweden & South Korea
4. Collect data on infection and death rates from the Worldometer website and data on severity of lockdown restrictions from Business Insider. Use a regression analysis to extrapolate a correlative relationship.
5. Find that “the declaration of lockdown early on in the pandemic proved to be an effective measure.” However, Ghosal et al. also find that “Sweden and South Korea performed equally well despite not implementing stringent lockdowns.” This would imply that alternative strategies besides the lockdown may be also be viable options in combatting the spread of the virus and its deadly effects.
1. Chaudhry et al. 2020. “A Country Level Analysis Measuring the Impact of Government Actions, Country Preparedness and Socioeconomic Factors on Covid-19 Mortality and Related Health Outcomes.”
2. July 21, 2020
3. 50 Randomly Selected Countries
4. Uses a multivariable binomial regression to identify factors associated with Covid-19 mortality rates.
5. Find that rapid border closures, full lockdowns, and wide-spread testing were not associated with statistically significant reductions in overall mortality. Chaudhry et al. do note, however, that government imposed full lockdown policies were strongly associated with recovery rates in infections.
1. Leffler et al. 2020. “Association of Country-Wide Coronavirus Mortality with Demographics, Testing, Lockdowns, and Public Wearing of Masks.”
2. August 5, 2020
3. 200 Countries Worldwide
4. Multivariable regression analysis. Relates Covid-19 mortality data to national statistics on age, sex, obesity prevalence, temperature, urbanization, smoking, duration of infection, lockdowns, viral testing, contact tracing policies, and public mask-wearing norms and policies.
5. Find that internal lockdown measures had no statistical impact on mortality rates. Mask mandates and policies supporting the wearing of masks had the most significant effect on reducing mortality rates.
1. Bjørnskov, Christian. 2020. “Did Lockdown Work? An Economist’s Cross-Country Comparison.”
2. August 6, 2020
4. Regression analysis of lockdown severity data against Covid-19 mortality rates
5. Finds no correlation between strict lockdown policies and reduced Covid-19 mortality rates. Concluded that government lockdown policies were “ineffective.”
(En “renare” version av tabellen kan fås från mig på Lars.Jonung@nek.lu.se)
Table 1 kan hämtas i en renare version på
https://drive.google.com/file/d/11uq6BV1fu-B9qIejLZv1iJ6O4QxRGFhI/view?usp=sharing
Nya Zeeland är ett klart lysande föredöme när det gäller kampen mot Covid 19. Både när det gäller antalet insjuknade och antalet döda. Detta samtidigt som Nya Zealand inte tillhör gruppen med länder som inte kan få omnämnas i positiva ordalag av (ortodoxa) nationalekonomer och det är av visst intresse att se hur deras framgångar recenseras.
1. Impact of complete lock-down on total infection and death rates: A hierarchical cluster analysis
Det framgår inte att Nya Zeeland kan betraktas som framgångsrikt. Tvärt om framhålls ”an increase in death rates from week 2 to week 3 post lock-down in New Zealand”
2. I A country level analysis measuring the impact of government actions, country preparedness and socioeconomic factors on COVID-19 mortality and related health outcomes ingick inte Nya Zeeland, då studiens “Data was collected from the top 50 countries ranked by number of cases
3. Association of country-wide coronavirus mortality with demographics, testing, lockdowns, and public wearing of masks (Update August 4, 2020) Här nämns Nya Zeeland I brödtexten I samma avsnitt som Sverige! ”International travel restrictions were scored by Oxford as: (0) no measures, (1) screening, (2) quarantine arrivals from high-risk regions; and ban on arrivals from some (3) or all (4) regions. The international travel restrictions were scored as 4 in Greenland, 3.8 in Bermuda, 3.6 in Israel, 3.5 in Czechia and New Zealand, 3.1 in Taiwan, and 2.9 in Australia, and at the other extreme, were scored as 1.1 in Sweden, and as 0 in Iran, Luxembourg, and the UK.” I sammanställningen I slutet konstaterar författarna bland annat “International travel restrictions were associated with lower per-capita mortality.” vilket alltså kan innebära att Nya Zeelands resultat måste normaliseras bort?
4. Did Lockdown Work? An Economist’s Cross-Country Comparison Här hamnar Nya Zeeland utanför då “The main data consist of weekly mortality numbers from 24 European covered by Eurostat (2020), which capture mortality for all reasons.”
Vad de misslyckade amatörerna i Europa gjort i detta ämnet är fullständigt vetenskapligt irrelevant. Det är vad proffsen borta i Asien i länder som Singapore, Taiwan, Vietnam, Hong Kong, Sydkorea, Japan etc har gjort som är det relevanta att jämföra med. Man jämför med det bästa och drar slutsatser från vad de har åstadkommit, inte från vad korkade nybörjare i panik kommer på.
De minst korkade i Europa var Danmark/Norge/Finland men inte ens de har gjort det något sånär bra.
Det är inte ens värt att sitta sig in i detaljerna kring detta eftersom det är allihopa en grupp amatörer som det jämförs med.
Länderna i Asien jag nämner ovan har klarat sig extremt mycket bättre rent medicinskt och även ekonomiskt.
Det vore intressant att veta hur Calmfors och Jonung resonerar mer generellt, d.v.s. om sjukdomar i allmänhet. Om vi hypotetiskt antar att hårda restriktioner vore effektiva mot vinterkräksjuka eller vanlig säsongsinfluensa, vad vore då en lämplig åtgärd? Borde vi införa besöksförbud på äldreboenden även då, såsom under denna pandemi? När vi nu väl vant oss vid handsprit, munskydd och avstånd i köer, kanske vore det inte så besvärligt att ha sådana tvingande restriktioner några veckor varje vinter, i vart fall i mataffären? Det börjar kännas naturligt att hålla avstånd. Borde sådana restriktioner i så fall vara frivilliga eller tvingande? Hade det kanske varit en bra idé att förbjuda homosexuella att träffas i större grupper innan effektiva mediciner fanns mot AIDS, eller att bara ha restriktioner för vissa etniska grupper? Precis som vid bidragsfusk skulle man kunna lämna anonyma tips om man märker att grannen bryter mot restriktionerna. Med Calmfors sätt att resonera, med en slags (omvänd?) försiktighetsprincip, är det kanske klokast att införa restriktioner för fler sjukdomar, även om det vetenskapliga stödet är osäkert. Det kan nog bli en del att göra för Tegnell i framtiden, oavsett om restriktionerna bli frivilliga, rekommenderade eller tvingande.
(En av de mer intressanta upplevelserna under pandemin var att se folk stå i kö med två meters avstånd för att köpa tobak, som beräknades döda 12 000 personer årligen för ett decennium sedan. Det är något mindre än covid-19, men dock. Det var väldigt noga med avståndet fram till cigaretterna.)
Hur Calmfors och Jonung resonerar om redan utforskade sjukdomar kanske kan vara av intresse i sådana sammanhang där man diskuterar vilka åtgärder som skall vidtas vid redan utforskade sjukdomar. I detta fall gäller det dock ett nytt tidigare okänt virus, där alltså vare sig de sjukdomstillstånd den orsakar eller hur det muterar vid masspridning är kända sedan tidigare. Att acceptera eller till och med förespråka masspridning (“flockimmunitet”) innebär i ett sådant läge att man accepterar – eller förespråkar – oförutsägbara förluster i liv och hälsa. Vilket faktiskt också kan komma att medföra negativa ekonomiska effekter.