Det här är ett gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.
I senaste numret av tidskriften Ekonomisk Debatt (nr 6/2015) finns en intressant artikel om lundaekonomen Sven Rydenfeldt. Han disputerade 1954 på en tydligen ganska dålig avhandling i nationalekonomi, och det var (enligt artikelsförfattarna) uppenbart att han inte passade för forskning. Därför började han i stället ägna sig åt politisk opinionsbildning på högerkanten.
Han framstod under ett par decennier som en ropandes röst i öknen – ett slags nationalekonomins Sven Stolpe utan dennes litterära talanger. I en rad grova och starkt polemiska debattböcker i nyliberal anda retade han tydligen gallfeber på de socialdemokrater som iddes läsa hans skriverier. Om han också retade gallfeber på 68-vänstern må vara osagt – förmodligen kände den inte till honom. Men tidens orm ömsade skinn; den borgerliga regering som tillträdde 1991 gillade hans skrifter och utnämnde honom raskt till ”professor”. Jag skriver titeln inom citationstecken, trots att 1991 års regering inte gjorde det. Det var en riktig utnämning, genom vilken han tilldelades professors namn utan någon skyldighet att arbeta för något universitet.
Det här att politikerna ger professors namn som belöning åt personer de gillar är en ganska vanlig företeelse. Jag kan på rak arm komma på en handfull exempel, såsom LO:s f.d. chefsekonom Per Olof Edin och den f.d. finansministern Allan Larsson, som bägge utnämndes till professorer av Göran Perssons regering (1999 respektive 2001). Dessa två hade aldrig forskat – till skillnad från Sven Rydenfeldt hade de inte ens disputerat – men uppenbarligen tyckte regeringen att de var ena hyvens grabbar som borde få en belöning av något slag. Och eftersom ordensväsendet hade avskaffats av jämlikhetsskäl kunde de inte bli riddare och kommendörer av Serafimerorden, hur gärna de än skulle ha velat. Så de fick nöja sig med att bli professorer.
Möjligen har detta förfarande blivit vanligare allt eftersom politikerna alltmer kommit att rekryteras inom en ungdomsgrupp som saknar egen erfarenhet av högre utbildning och forskning. De har därför svårt att veta vad en professor egentligen är – annat än att det är väldigt fint. Ungefär som att vara riddare och kommendör av Serafimerorden, förmodligen.
På senare år har också en handfull bankekonomer blivit professorer. De har dock inte utnämnts av regeringen, utan av fattiga universitet som genom en sådan gest hoppats kunna knyta värdefulla band till bankerna.
Men en sådan titel för med sig problem. För politikerna och bankerna är det bara fördelar; deras grabbar kommer i åtnjutande av allmänhetens förtroende när de uttalar sig i TV om frågor som ligger regeringen eller bankerna varmt om hjärtat. Men det är ju faktiskt falsk marknadsföring. Allmänheten lockas ju att tro, att de personer som bär forskares yrkestitel representerar en vetenskaplig och opartisk syn på dessa områden. Ungefär som om någon skulle bära titeln ”kakelugnsmakare” utan att någonsin ha murat upp en kakelugn. Och det är väl falsk marknadsföring?
Därför har jag ett förslag. Kunde vi inte återinföra ordensväsendet? Då kan politikernas och bankernas grabbar bära Serafimerordens stora kraschan på bröstet när de uttalar sig i TV. Det skulle kanske till och med verka ännu mer förtroendeingivande än en falsk yrkestitel, som kakelugnsmakare.
Ekonomistas 
Där träffas huvudet på spiken. Jag röstar för återinförandet av “adelstitel” så vi slipper alla dessa utnämningar som är mer eller mindre “fjäsk” och bara syftar att gagna egenintressen.
Intressant idé som ju annars mest brukar komma från konservativa element i politiska ungdomsförbund (som ju av en slump påminner om den typ av lite ovanliga personer som en gång gillade Rydenfeldt).
En ännu bättre idé vore dock kanske att dagens forskare faktiskt blir bättre på att just representera en “vetenskaplig och opartisk syn” på sina områden. Och begränsar sina uttalanden och rekommendationer till just det som de har kunskap och beprövad erfarenhet inom. För där har alla – även ekonomerna – en hel del att förbättra, eller hur?
Andra effekter av avskaffandet av ordensväsendet m.a.p. VD löner i Sverige diskuteras här: http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/corg.12118/abstract
Linus uppsats har även diskuterats här på Ekonomistas i ett tidigare inlägg: https://ekonomistas.se/2012/11/29/aterinfor-kanske-inte-adelsvasendet/
“deras grabbar”… deras flickor? Eller syftade det till männen i exemplen måhända?
> ”deras grabbar”… deras flickor?
Jag känner tyvärr inte till några flickor som har fått den här tvivelaktiga äran. Kvinnliga ministrar eller fackföreningspampar eller bankdirektörer som har blivit “professorer”, alltså. Om det finns några får du gärna berätta om dem.
Fast dessa personer tilldelas väl det som kallas “professors namn” och inte en regelrätt professors-titel? Det skiljer sig ju från den “vanliga” professorstiteln. Exempel på andra personer som tilldelats professors namn är Tomas Tranströmer och Arne Domnérus. Dessa tror jag ingen skulle missta för att vara professorer, och jag har svårt att tro att någon av dessa skulle inbjudas till Aktuellt i egenskap av professor. Det är väl ungefär att jämföra med hedersdoktor. Bra case i texten men den bygger på en grundläggande missuppfattning kring vad för typ av professur som regeringen kan dela ut.
Vad gäller de fattiga universitetens utdelande av titlar är däremot mer prekärt, för där är det ju reella titlar.
När det gäller Arne Domnérus och Tomas Tranströmer är själva tanken bakom “professors namn” inte att dessa personer ska sitta i TV och företräda ett visst gruppintresse, och då få stöd för sina argument genom att ståta med professorstiteln.
Andra liknande exempel på humanister och konstnärer som tilldelats professors namn är författaren Alf Henriksson och sångerskan Birgit Nilsson. Det är helt ofarligt att ge sådan personer professorstitlar – men det är lite konstigt, eftersom professorstiteln ju ska signalera forskarmeriter. I dessa fall är det dock ingen risk för något missförstånd. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite underligt – ungefär som om Arner Domnérus och Tomas Tranströmer skulle ha utnämnts till “kakelugnsmakare”. Varför kan de inte få en fin medalj i stället? Det verkar mycket enklare.
När det gäller politikerna och bankekonomerna är det mycket allvarligare – och det gäller även i fallet Sven Rydenfeldt. Där förefaller själva syftet med utnämningen vara att skapa trovärdighet för dessa personers ekonomisk-politiska budskap.
Fast dessa personer tilldelas väl det som kallas ”professors namn” och inte en regelrätt professors-titel? Det skiljer sig ju från den ”vanliga” professorstiteln. Exempel på andra personer som tilldelats professors namn är Tomas Tranströmer och Arne Domnérus. Dessa tror jag ingen skulle missta för att vara professorer, och jag har svårt att tro att någon av dessa skulle inbjudas till Aktuellt i egenskap av professor. Det är väl ungefär att jämföra med hedersdoktor. Bra case i texten men den bygger på en grundläggande missuppfattning kring vad för typ av professur som regeringen kan dela ut.
Vad gäller de fattiga universitetens utdelande av titlar är däremot mer prekärt, för där är det ju reella titlar.
Problemet är väl större än så. Bli EU-parlementariker, EU-kommissionär, landshövding, hör väl alla till poster folk ofta sätts på efter lång och trogen tjänst, eller som reträttpost när de gjort något dumt, eller i vissa fall för att göra sig av med en konkurrent.
Nu senast ryktas det att Gudrun Schyman är påtänkt som chef för en ny jämställhetsmyndighet. Så man skapar en hel myndighet som besätts med ens meningsfränder.
I ideologins namn förvränger man också ämnesområden inom den akademiska världen för att få in sin ideologi. Någon lyckades vid Fysikum i Uppsala publicera en avhandling i samma serie som min, men utan samband med naturvetenskap: “Doing Physics, Doing Gender”. Min egen avhandling i serien handlade faktiskt om fysik.
För var det så vad gäller EU-kommissionen och EU-parlamentet. Idag är det snarast tvärtom pga mer maktförskjutning till EU.
Karin Kock fick professors namn 1945 (Wikipedia) – troligen välförtjänt. LIksom Sven Rydenfeldt, som föreslogs av professor Ingemar Ståhl, Lund i samtal med den nye utbildningsministern Per Unckel. Rydenfeldts bok om jordbrukspolitik fick ett förord av Milton Friedman.
Fil dr Carl-Johan Westholm
> Karin Kock fick professors namn 1945 (Wikipedia) – troligen välförtjänt.
Jag kan inte uttala mig om Karin Kocks vetenskapliga meriter – men personer som har läst hennes skrifter har berättat för mig att hon var en ganska framstående nationalekonom. Jag kan tänka mig att man på 1940-talet fortfarande höll fast vid den ursprungliga tanken med “professors namn”, nämligen att titeln avsåg personer som hade gjort en värdefull forskningsinsats utanför universitetsvärlden. Det kanske var först på 1990-talet som man började missbruka utnämningsrätten och ge titeln till politiska kompisar och ekonomiska gynnare?
> LIksom Sven Rydenfeldt, som föreslogs av professor Ingemar Ståhl,
> Lund i samtal med den nye utbildningsministern Per Unckel. Rydenfeldts
> bok om jordbrukspolitik fick ett förord av Milton Friedman.
Vad gäller Sven Rydenfeldt ökas väl inte hans forskningsmeriter (som tydligen var noll) av att han föreslogs av någon viss person, eller av att någon viss person har skrivit förordet till någon av hans böcker? Det måste ju rimligen vara personens egna forskningsmeriter som ska vara avgörande (vilka i Rydenfeldts fall således var noll) och inte vilka kompisar han har inom eller utanför den akademiska världen?
Mats, vad kommer påstående att politikerna har lägre utbildningsnivåer ifrån. Vad det gäller kommunpolitikerna så har utbildningsnivån gått uppåt de senaste trettio åren. Bland riksdagspolitikerna är utbildningsnivån väldigt hög (har dock inte koll tidtrenden här). Dock är det dålig representation av de med forskningsexamen så det kanske är det du syftar på?
Kollade upp det hela i ett annat papper, utbildningsnivån har gått upp
Intressant. Jag trodde att politiken hade blivit mer professionaliserad på senare år, i den meningen att man satsade tidigt på en politikerkarriär: man gick direkt från ungdomsförbund till sakkunniguppdrag i regeringskansliet, och sedan till en plats i riksdagen. Alltså utan att först “slösa bort” några år på universitetsstudier eller på jobb utanför den politiska sektorn.
Men det är möjligt att även de personer som tänker satsa på en professionell politikerkarriär numera faktiskt först skaffar sig en utbildning, och därefter börjar jobba heltid i den politiska sektorn. I så fall följer politikerna samma trend som befolkningen i stort. Då tar jag tillbaks min tanke om att missbruket av professorsutnämningar har sin orsak i att våra topp-politiker numera till stor del saknar erfarenhet av högre utbildning och forskning. Vi får således komma på andra orsaker.
Jag ses väl antagligen som ett annat exempel på en misslyckad akademiker som blev politiker, fast någon professur fick jag aldrig. För övrigt har jag ett antal exempel på akademiker som dundrar in i politiken på höga akademiska hästar och sedan misslyckas kapitalt, en del av dem kanske för att de tror att verkligheten ser ut som i deras abstrakta modeller.
Mellan 5 och 10 tilldelas utmärkelsen professorns namn per år. I regel är det till personer som är kända för något helt annat än forskning, som Benny Andersson eller Theodor Kallifatides. Jag har svårt att se hur detta skulle vara förvirrande. Mer förvirrande är väl i så fall att leg läkare i allmänhet kallas doktorer, trots att de i regel inte har disputerat. Jag tror att det är stor uppförsbacke att ändra detta ‘missförhållande’. Adjungerade professorer kan måhända vara en större farhåga, men för vem? Adjungerade professorer har en tidsbegränsad professur och de arbetar gratis. Ofta finns det förhoppningar om donationer. Det framstår som marknaden för dylika figurer inte är tillräckligt omfattande för att urholka professortitelns status.
Att professorstiteln använd på detta sätt är, i motsats till vad artikelförfattaren antyder, inte ett tecken på att titeln håller på att urvattnas. Det är ett tecken på att titeln har äkta status.
> Mellan 5 och 10 tilldelas utmärkelsen professorns namn per år. I regel är
> det till personer som är kända för något helt annat än forskning, som
> Benny Andersson eller Theodor Kallifatides.
Det var väldigt många fler än jag trodde. Hur många av dessa är politiker/fackföreningspampar/direktörer? Om alla dessa är artister eller konstnärer ser jag inget större problem i att ge dem titeln – även om titeln ändå ter sig en aning konstig. Ungefär som “kakelugnsmakare”. Men om en del av dem är makthavare som vill få ökad legitimitet för en viss en ekonomisk eller politisk agenda – ja, då är det allvarligare.
Om nu alla efter Allan Larsson visar sig vara arttister och konstnärer – varför kan de inte få en medalj i stället? Vad är det för fel på medaljer? Jag köper inte argumentet att medaljer skulle vara mer “ojämlika” än professorstitlar.
Är det kanske helt enkelt tvärtom – att medaljer inte är tillräckligt ojämlika? År det helt enkelt så att en vanlig medalj inte är tillräckligt “fin” för våra allra högsta makthavare? Men då kunde man ju lösa detta genom att återinföra en väldigt “fin” orden, som Serafimerorden, avsedd för den absoluta eliten?
Argumenten är inte nya. I följande debattartikel http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/professor-efter-alla-misstag/ från 2001 skrivs: “När Allan Larsson utses till professor devalveras den kvalitetsstämpel som professorsbegreppet är, påpekar en annan riktigt professor Lars Calmfors. Samma politiska parti som i regeringsställning avskaffat ordens- och medaljväsendet introducerar nu ett nytt ordens- och medaljväsende, som vi borde klara oss ganska bra utan. Innehavaren är ju komplett inkompetent för att uträtta vad en professor ska kunna.”
Detta stämmer dock inte. Ordnar, medaljer och hederstitlar (där professors n.h.v. är den enda kvarvarande efter 1909) har samexisterat sedan 1700 talet. Regeringen gav år 2006 ut en skrift som behandlar både regeringsmedaljerna och professors namn. http://www.regeringen.se/contentassets/61bab671f59a46af81cb11ee99e0d0eb/regeringens-beloningsmedaljer-och-regeringens-utmarkelse-professors-namn Samtliga medaljörer 1975-2005 samt professors namn 1979-2005 är medtagna. Min slutsats efter att ha studerat namnen och motiveringarna är att med några få undantag så har belöningarna delats ut i enlighet med deras respektive syften. Jag vill ogärna diskutera enstaka namn men Allan Larsson arbetade mycket med folkbildning (se regeringsskriften: “Regeringens utmärkelse Professors namn har ett användningsområde som sammanfaller med medaljen Illis quorums (se avsnitt 1.1). Utmärkelsen är en ren hederstitel och delas ut främst för att belöna sådana insatser utanför den akademiska världen som har stor folkbildande eller på annat sätt allmännyttig betydelse.”)
Om du på allvar vill argumentera för ordensväsendets återinförande så kan det vara lämpligt att reflektera över vad de olika ordnarna utdelades för. Om man bortser från riksdagens talmän, så fick mig veterligen (är på resande fot och har ej tillgång till mina källor….) ingen politiker serafimerorden efter 1935 (statsminister Oscar von Sydow). Rent rangmässigt (riksmarskalkens officiella bordsplacering) var det en enormt stor skillnad på att bli serafimerriddare (rang 1) jämfört med att vara professor (rang 8 eller 9, om man ej samtidigt var rektor). Snarast kan man nog säga att titel “professor” (med eller utan n.h.v.) motsvarade riddare av Nordstjärneorden (en relativt vanlig förekommande utmärkelse då det begav sig). Alltså, om man vill argumentera för ordensväsendets återinförande så är det nog lämpligare att argumentera för att Vasaorden eller Nordstjärneorden ska användas i stället för hederstitlar. Senaste motionen om att återinföra ordensväsendet lämnades för övrigt in 6 oktober 2015 http://data.riksdagen.se/fil/DDA0CA96-B2D8-4544-AB02-7BA73455AEFE. Totalt så har 47 motioner om att reformera ordensväsendet lämnats in (och avslagits) sedan 1991.
> Regeringens utmärkelse Professors namn har ett användningsområde
> som sammanfaller med medaljen Illis quorums
Jamen då så. Varför inte ge Allan Larsson och grabbarna Illis quorum?
Om Illis quorum inte är tillräckligt fin och serafimerorden är alltför fin (enligt Linus Siming ovan) finns det ju alternativ däremellan. I våra dagar “Kon:sGM12mserafb”. Och om de gamla ordnarna återinförs till exempel KNO i olika varianter, med eller utan storkors.
Ju fler argument som framkommer i denna fråga, desto tydligare tycker jag det blir att utnämnandet av hedersprofessorer har exploderat (5-10 per år, enligt Dan Kärreman ovan) just därför att ordensväsendet avskaffades. Och om ordensväsendet avskaffades av jämlikhetsskål förefaller detta syfte onekligen ha kringgåtts.
Jag tycker att din poäng, att försöka skapa trovärdighet genom en titel behöver lyftas fram. Bra! Det visar bland annat på att en “titel” kan höja trovärdigheten för det som sägs och den åsikt som framförs, trots att vi troligen uppfattar oss som medborgare i ett demokratiskt samhälle. Det är alltså inte så att argumenten i sig eller sakinnehållet nödvändigtvis väger tyngst utan “vem” som säger det är också betydelsefullt. Rättare sagt, de marknadsför precis som du skriver förväntningar på hans eller hennes kunskaper eller omdöme. Vilket betyder att jag som åhörare inte behöver tänka själv utan överlåta det till “de som kan och vet”. Det talar till latmasken i mig. Skulle det nu vara så att jag faktiskt tänker och inte delar uppfattningarna eller slutledningarna som framförs så känns det tuffare att vara oense med någon som uppenbarligen är etablerad genom sin titel än om han eller hon hade presenterats som en privatperson med personlig uppfattnig.
Det visar också på en annan, som jag uppfattar det, är väl bäst att tillägga i det här sällskapet, trend i nyhetssändningarna. Det är att nyhetsuppläsarna när de tar in någon för att uttala sig, ägnar en stor del av tiden till spekulationer (det vill säga gissningar om vad som ska hända) men kallar det analys (att dela upp och undersöka det som faktiskt har hänt). Det kansek är intressantare att höra en professor spekulera än om “bara jag” skulle komma dit och gissa. Marica
Mats kan du förtydliga vad du menar med ditt bruk av ordet pamp? SAOL definierar ordet så här: “1 (ngt nedsättande) maktfullkomlig person med politiskt el. fackligt inflytande”. Är det vad du kallar Per Olof Edin t ex?
Jag använde ordet “pamp” som en kortform, för att inte behöva skriva ut hela frasen “en person med en hög befattning inom fackföreningsrörelsen som har stort inflytande i samhället”. Och det måste man väl säga stämmer på P O Edin? Om han var “maktfullkomlig” vet jag inte; jag kände honom inte. Men förmodligen hade han en hel del restriktioiner inom LO som begränsade hans handlingsfrihet.
Som du märkte skrev jag också “direktör” utan att direkt mena något nedvärderande, och utan att precisera vilken typ av befattningshavare i näringslivet det rörde sig om. Jag använde också ordet “politiker” utan att precisera att jag nog egentligen inte menade kommunfullmäktig utan snarare en rikspolitiker som kan påverka regeringens utnämningar.
Ibland måste man i journalistiska sammanhang använda kortformer. Jag säger ibland “ekonomipriset”, trots att det ofta tycks reta ordningssamma personer som då gärna påpekar att det faktiskt heter “Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne”. Men jag tror att kortformer ibland är nödvändiga.
Pamp är enligt SAOL en något nedsättande term. Jämför det mer neutrala direktör: “föreståndare, chef, ledare”. Du kan istället skriva facklig ledare, facklig chef eller fackledare.
Det ligger helt klart något i det Mats menar. Det blir lite tokigt när det delas ut titlar som signalerar ett innehåll som inte motsvarar innehållet. Bättre då med att ha ett ordens- och medaljväsende för belöningar och uppmuntran!
Dock kan jag inte låta bli att notera att professor beskrivs enbart som något som har med forskning att göra. I min värld (och jag har spenderat mina senaste 13 år inom den centrala förvaltningen på ett av landets största lärosäten) så är det forsknings- och pedagogiska meriter som ligger till grund för att bli professor. Det är mycket tråkigt att de pedagogiska frågorna alltid hamnar i skuggan av forskningen och behandlas styvmoderligt.
Min erfarenhet säger också att professorstiteln inte bara kanske urvattnas utan den kanske övervärderas också. Den akademiska världen är mycket speciell. Så fort något ska utredas som rör myndigheten (lärosätet) så ska man ha en professor (spelar ingen roll i vilket ämne, kan vara allt från nanovetenskap till förbränningsteknik) istället för en expert på området (t ex arbetsmiljö) med motiveringen att “en professor ger legitimitet ut i organisationen”. Jag skulle vilja se samma resonemang på t ex ett stort företag som ska genomföra ett stort projekt eller utredning rörande deras produktionsorganisation och därför väljer en professor i lingvistik med specialinriktning på brummande ljud från Wales eftersom att en “professor ger legitimitet ut i organisationen”.
> I min värld (och jag har spenderat mina senaste 13 år inom den centrala
> förvaltningen på ett av landets största lärosäten) så är det forsknings- och
> pedagogiska meriter som ligger till grund för att bli professor.
Jag håller helt med. Men det betyder inte att forskningen helt kan negligeras – det ska vara BÅDE forskningsmeriter och pedagogiska meriter som ska räknas. Men en person som bara har pedagogiska meriter kan inte bli professor.
När det gäller politiker vill jag inte gärna säga att de saknar pedagogiska meriter. Det är lättare att visa att de saknar vetenskapliga meriter, och därför har jag skjutit in mig på dem. Kanske regeringen hävdar att just den här politikern har mycket goda pedagogiska meriter; hen har pratat i TV och i riksdagen om allt mellan himmel och jord, och gjort det på ett skickligt och medryckande sätt. Och därför bör hen bli professor.
Det är just detta jag vänder mig mot. En person som helt saknar vetenskapliga meriter bör inte bli professor, hur mycket pedagogiska meriter hen än må ha. Och en person som aldrig har murat upp en kakelugn bör aldrig få kalla sig kakelugnsmakare, hur många gamla hus hen än må ha gett rivningstillstånd för.
Mats, intressant och angelägen fråga. Den mest framkomliga vägen borde vara att yrkesskydda titeln professor, precis som gjorts för läkare, sjukskötersor m fl yrkesgrupper. Har du inte legitimationen men utger dig för att inneha den så är det olagligt. Detta behöver skapas och förankras genom en politisk process som universiteten kan driva (ex genom SUHF) gentemot Utbildningsdepartementet. Det skulle ev stöta på motstånd, men peka då på de prblem som dagens situation innebär, att en mängd olika personer är “professorer” utan att, som Calmfors skrev, kunna forska & undervisa på univ nivå.
PArallelt med detta kan regeringen fortsätta att ge medaljer; det finns, som nämnts, många olika typer att dela ut.
Utöver de som nämnts kan jag lägga till ett namn på en närmast bedräglig utnämning till professor – Leif GW Persson – kolla hans publiceringar på exvis Google Scholar – han har inte publicerat någonting som motiverar en akademisk professur.
/Anders Ekbom, PhD, Gbgs Univ.
Tack för en av de mer underhållande inläggen och kommentarstrådarna på Ekonomistas. Nästan lika bra som när Mats Persson underkände geologin som vetenskap eftersom man inte förutsett den svårstavade isländska vulkanens utbrott. Många som inte fattade poängen blev riktigt sura i kommentarerna.
Men kanske det är allvar den här gången? Just inflyttad från ett land där alla som tagit studenten (vilket man fortfarande gör i flera europeiska länder) automatiskt blir eller åtminstone kallas Doktor har jag kanske svårt att se det problematiska med professorstiteln. Snarast tycker jag väl att det är kul att Benny Andersson blivit professor och undrar varför Björn Ulveus inte fått samma utmärkelse. Eftersom jag inte disputerat brukade jag avböja doktorstiteln men fick acceptera “Herr Chef” eller, egendomligt nog, “Herr Ingenieur” – något måste det vara. Däremot hade jag kollegor som på fullt allvar titulerades t.x. “Professor Doktor Doktor” efter två doktorsgrader. Bra vid bordsbeställning.
Är det så viktigt? Borde ni inte känna er stolta över att rankas lika högt som Tranströmer eller Birgit Nilsson?
Undrar jag med tungan i käken
Bengt.
Ministerialrat a.D.
> Borde ni inte känna er stolta över att rankas lika högt som
> Tranströmer eller Birgit Nilsson?
Det faktum att Tomas Tranströmer eller Birgit Nilsson tilldelas “vår” titel innebär inte att vi blir lika högt rankade som dessa personer. En sådan titel lägger inte ett dugg till vår ära, och inte heller till deras. Verket är allt. Däremot kan den fungera som falsk marknadsföring för andra personer, och andra ekonomisk-politiska intressen.
Om jag vore en stor konstnär som Tranströmer, Birgit Nilsson eller Benny Andersson skulle jag nog egentligen känna mig nedvärderad om regeringen gav mig titeln professor. Professorer finns det många men Tomas Tranströmer finns det bara en.
Men smaken är förstås olika.
Låt mig kommentera utifrån hur det fungerar i USA, som ju är världsledande inom nationalekonomiforskningen.
Så:
1. I USA betyder professorstiteln inte mycket. Ordet används till och med ofta synonymt med “lärare” (ta frasen “today my professor said that the world is coming to an end”). (Detta antyder för övrigt att det pedagogiska innehållet i titeln är viktigare än forskningsinnehållet.)
2. En av de viktigaste aspekterna är VAR professorn är anställd. De mest kända universiteten är household names, dvs. alla känner till att det krävs mycket gedigen, och kanske t.o.m. banbrytande, forskning för att få titeln vid t.ex. Harvard (OCH, i regel kan man också säga att det krävs starka pedagogiska meriter). Dessutom vet allmänheten också skillnaden mellan University of Michigan och Monroe Community College, vilka båda har många anställda professorer.
3. Självklart är det också viktigt vad professorns specialistkompetens är.
Utifrån detta är, tycker jag, ett problem med Mats argumentation att det känns som att det förutsätter att det skulle vara lika tungt att vara (formellt forskningsbehörig) professor vid högskola x som vid högskola y, eller åtminstone att det skulle gå en skarp gräns någonstans i skicklighet som baserar sig på en grupp sakkunningas bedömning av “professorskompetens”. Jag tror att just forskare både har väldigt olika skickligheter (i många relevanta dimensioner) medan det för kakelugnsmakare inte riktigt är på det viset. Så det borde inte räcka med att jag är professor för att folk ska lägga tung vikt vid min bedömning av vad som bör göras i fallet Grekland. Och det borde förstås inte räcka med att vara professor vid Harvard heller. Allmänheten måste helt enkelt informera sig lite bättre (inte bara vad gäller professorns hemvist utan också vad hen är specialiserad på).
Jag tror inte på att vi genom att hålla oss striktare till standardiseringskriterier kommer speciellt långt i denna fråga. Vi måste försöka bedöma det som sägs av en professor genom att informera oss mer om bakgrunden till påståendena: om de bygger på specialistkompetens, och hur stark denna kompetens i så fall är. Här är professorns hemvist en viktig aspekt just för att den bygger på peer review (men förstås förbättrar den bara informationen till viss del). Journalister borde inse allt detta och jag hoppas att mediarapporteringen mer allmänt går i den riktningen.
PS Någon kanske tror att jag talar i egen sak pga mina egna nuvarande och tidigare akademiska hemvister. Jag kan försäkra att så inte är fallet, och om ni inte tror på försäkringen så fråga gärna runt bland forskare och utvärdera mer systematiskt.