Fiskal union eller no bailout?

EU-kommissionens ordförande Juncker och Frankrikes president Macron har relanserat förslaget om en fiskal union mellan euroländerna. Med fiskal union menas en gemensam budget, med egna skatteintäkter,  och ett gemensamt finansdepartement lett av en EU-finansminister. Det är oklart vilka skatter som avses och även i vilken utsträckning som utgifterna ska avse  konjunkturstabiliserande finanspolitik eller transfereringar mellan länderna. Förslaget stöds av euroländerna vid Medelhavet – Club Med – medan Tyskland, Nederländerna, Finland och andra länder i norr ställer sig mer eller mindre kallsinniga. Det säger något om hur man tror att den gemensamma budgetens inkomster och utgifter kommer att fördelas mellan nord och syd.

Ett av argumenten för en fiskal union som nu förs fram är att eurosamarbetet måste fungera bättre. Länder som drabbas av negativa störningar ska stödjas genom finanspolitiska stimulanser och de länder som har stora skulder bör få hjälp. Man kan konstatera att framgångsrika valutaunioner, som USA, eller för den delen Sverige, har en federal eller nationell finanspolitik som kan verka både genom automatiska stabilisatorer och diskretionära åtgärder.

Vad man kanske inte tänker på är att USA, Sverige och andra valutaunioner har en centraliserad finanspolitik. Denna bedrivs på den federala eller nationella nivån, inte på delstatlig eller regional nivå. I USA liksom i Sverige ska budgetarna för delstater eller landsting och kommuner i princip vara i balans varje år. Det är inte meningen att enskilda delstater eller landsting ska bedriva en egen finanspolitik och t.ex. låna för att stimulera den egna ekonomin i en lågkonjunktur.

Det är troligt att det första steget på vägen mot en fiskal union med nödvändighet så småningom kommer att sluta med en helt centraliserad finanspolitik i euroområdet och att medlemsländerna tvingas att upphöra med sin nationella finanspolitik. Och det är sannolikt ett scenario som inte ens de ivrigaste förespråkarna för en fiskal union kan tänka sig.

Att ha både gemensam och nationell finanspolitik i euroområdet skulle medföra svåra problem. Varje land vill självklart ta emot så stor del av utgifterna och svara för en så liten del av skatteinkomsterna som möjligt. Detta medför att medlemsländerna kommer att vara i ständig kamp med varandra om innehållet i den gemensamma finanspolitiken. Nuvarande fördelningssystem inom EU i form av den gemensamma jordbrukspolitiken och regionalfonderna baseras på i förväg överenskomna principer och kvottänkande. Finanspolitik är mycket mera diskretionär och lämnar därför mycket större utrymme för konflikter mellan medlemsländerna. Givet vilken fördelning finanspolitiken innebär är ett annat problem vilken utformning finanspolitiken  till enskilda länder ska ha. Här är det lätt att föreställa sig motsättningar. Det enskilda landet kan t.ex. föredra stöd till hushållens konsumtion medan det gemensamma finansdepartementet vill öka den offentliga sektorns investeringar.

Ett av argumenten för en fiskal union är som sagt att eurosamarbetet ska fungera bättre, men risken är att det tvärtom kommer att fungera sämre och att det i slutändan konvergerar mot något som ingen av deltagarna ser som önskvärt (bortsett från federalister som vill skapa Europas Förenta Stater). Finns det då ingen annan ågärd som kan få till en bättre fungerande valutaunion? Det finns det faktiskt, nämligen att återgå till regeln om no bailout som skulle förhindra att långvariga och stora bytesbalansunderskott respektive överskott mellan länderna liksom långvariga och stora budgetunderskott inom länderna. Om en sådan regel är trovärdig får medlemsländerna starkare incitament att föra en politik som bibehåller konkurrenskraften och inte urholkar de offentliga finanserna.

Frågan är naturligtvis hur regeln ska göras trovärdig och om det ens är möjligt givet att regeln övergavs när Grekland fick sitt första stödpaket i maj 2010 och flera andra länder fått stöd sedan dess. Men det är en annan historia som jag får återkomma till.

Comments

  1. Anders Bergquist says:

    Problemet med Grekland var ju att regeln arbetade för att minska underskottet, inte överskottet. På så sätt kunde Tyskland fortsätta föra en politik med stora överskott.
    Regelverket måste göra det omöjligt att ha långvariga överskott.

    Detta kommer nog inte att gå då även många intelligenta människor inte förstår skillnaden mellan ett hushålls ekonomi och en nations.

  2. Michael Sohlman says:

    Harrys alt2=Schäubles(och de flesta tyskars) alt1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s