Bankunionens logik

EUs inre marknad (kommer någon ihåg detta begrepp?) bygger på idén att ökat välstånd ska skapas via arbetsdelning och specialisering. Detta innebär bland annat att vissa länder kommer att specialisera sig på att erbjuda finansiella tjänster. Sverige är ett sådant land vilket manifesteras i att svenska bankers tillgångar uppgår till 400 procent av BNP (fig 1:8).

Naturligtvis är det inget fel i att länder specialiserar sig i de branscher där de har komparativa fördelar, men inom finanssektorn har det sina risker. Enligt gällande regelverk är det nämligen bankernas hemländer som har att hantera situationen om finansiella institutioner hamnar på obestånd.

Denna ordning väcker dels frågan om varje enskilt land har råd med detta, dels hur övriga länder ska hantera en situation där ett land som Sverige bestämmer sig för att låta sina finansiella institutioner gå omkull?

Att det kan bli väldigt dyrt för skattebetalarna att rädda bankernas kreditgivare när förlusterna i den finansiella sektorn blir stora står klart efter att den senaste krisen. I länder som Irland och Island har garantier till finanssektorn orsak en minst sagt besvärlig statsfinansiell situation och nu sker samma sak i Spanien.

Ett alternativ till att ställa ut denna typ av garantier vore naturligtvis att låta kreditgivarna ta sina förluster. Problemet med denna strategi är att den sannolikt leder till ett finansiellt och realekonominskt kaos. Detta kaos kommer att drabba bankernas hemmaekonomier, men då bankerna är internationellt verksamma kommer även omvärlden att drabbas hårt.

Sannolikt kommer därför internationella åtgärder att vidtas för att hantera den finansiella krisen, även om regelverket säger annorlunda. Eftersom krishanteringen ändå kommer att hamna på EU-nivå förefaller det naturligt att försöka bygga upp institutioner för denna krishantering redan innan krisen är här.

Det är i detta ljus man ska se det förslag om en bankunion som nu diskuteras. Gemensam krishantering förutsätter någon form av delat finansiellt ansvar vilket i sin tur kräver gemensam reglering och övervakning.

Anders Borgs inställning att “Sverige inte ska betala för andras misstag” kan därför ifrågasättas. Det ligger ju inte uppenbart i Sveriges intresse att stå ensamt med ansvaret för den stora svenska finanssektorn. Att delta är dock naturligtvis inte gratis utan för med sig risken att Sverige får bidra till att rädda andra länders banker. Vidare är möjligheterna att strikt reglera exempelvis bankernas kapitaltäckning större utanför en union än innanför och makt- och ansvarsfördelningen i det förslag som lagts väcker många frågor.

Bankunionen ställer den ekonomiska integrationens politiska konflikt på sin spets: en gemensam ekonomi kräver gemensamma institutioner vilket också kan innebära gemensamt finansiellt ansvar. Att hantera dessa frågor mellan självständiga stater gör det svårt eller omöjligt för invånarna att påverka den förda politiken. Dani Rodrik uttrycker sig drastiskt kring problemets kärna: om Europa vill fortsätta vara demokratiskt står valet mellan en politisk union eller ekonomisk desintegration.