Slutet för Finanspolitiska rådet?

2010-11-09 av 5 kommentarer

Ekonomistas tidigare medlem i Finanspolitiska rådet (FPR) får ursäkta men jag har alltid varit en aning skeptisk till denna typ av råd. Anledningen är att jag finner idén om en opartisk överdomare i nationalekonomiska frågor – eller vetenskapliga frågor överhuvudtaget – tveksam. Ett intellektuellt förhållningssätt bygger ju på att vi bedömer argumentens styrka, utan hänsyn till rang och position. Särskilt besvärligt blir det när de politiska makthavarna tillsätter medlemmarna i det organ som har tolkningsföreträde av vad vetenskapen säger.

Invändningen mot detta är att det är bra att kunniga ekonomer ges tid och resurser att granska den förda ekonomiska politiken. Sådan granskning ger få akademiska meritpoäng och tenderar därför inte att bli av utan särskilt stöd.

Att en konflikt mellan FPR och Anders Borg kring rådets resurser och självständighet nu har uppstått är därför både intressant och allvarligt. I mina ögon är det uppenbart att om vi nu ska ha ett sådant råd så måste det vara självständigt och välfinansierat. Anders Borg verkar däremot anse att de ingående forskarna ska använda sin vanliga arbetstid till att utföra rådets sysslor. Borg avfärdar även tanken på ökad självständighet för FPR.

Min slutsats är att om Borg går segrande ur striden så kommer FPR framöver att få svårt att rekrytera ekonomer med en tämligen renodlad akademisk ambition. I stället kommer mer politiskt motiverade ekonomer att söka sig till rådet. Därmed torde rådets dagar som uttolkare av nationalekonomisk konsensus att vara räknade. Medan vi nog klarar oss utan en sådan uttolkare är frågan om någon annan kommer att axla manteln som oberoende granskare av den ekonomiska politiken?

Filed Under: Politik

Att styra med incitament blir lätt fel

2010-11-09 av 8 kommentarer

I måndagens Brännpunkt efterlyser Jan Sandberg, NTF, nytänkande inom trafikpolitiken och som exempel på lyckade åtgärder nämner han ett märkligt experiment som NTF genomförde tillsammans med Volkswagen. Istället för att bötfälla fartsyndare så anordnades ett lotteri där de som höll fartgränsen (30) utanför en skola kunde vinna en summa pengar. Resultatet blev sänkta hastigheter och slutsatsen NTF drar är att morötter fungerar bättre än piska.

Denna åtgärd kan tid första anblick verka sympatisk. Men man behöver inte vara allt för cynisk för att förutspå att möjligheten att vinna pengar på att köra 30 förbi en skola kommer att locka fler till att välja vägen förbi skolan. Så en åtgärd som syftar till att göra miljön säkrare för skolbarnen kan mycket väl leda till försämrad miljö för just de som man ville skydda.

Detta är ett tydligt exempel på att man måste tänka ett steg längre när man utformar ekonomiska incitament, eftersom folk kommer att reagera på dessa, inte bara som man vill. Ett annat uppmärksammat exempel (i alla fall i Uppsala) är hur målen till trafikpolisen för att utföra nykterhetskontroller är utformade. För att uppfylla målen ska ett visst antal förare kontrolleras. Eftersom det tar tid att bötfalla lagbrytare väljer polisen helt enkelt att utföra sina kontroller när sannolikheten att stöta på en onykter förare är som minst. På så sätt hinner man med fler kontroller på samma tid och uppfyller sina mål.

Tack till Per Engström för tipset! 

Filed Under: Beteendeekonomi, Miljö

Vänsterradikal nationalekonomi

2010-11-08 av 35 kommentarer

En sak som jag tror står att läsa i varje grundbok i nationalekonomi är att nationalekonomer fokuserar på Pareto-effektivitet när de uttalar sig om vad som är politiskt önskvärt. Om två personer delar 50-50 på en hundralapp är det enligt detta kriterium lika bra som om de delar 1-99, däremot är det inte effektivt om de delar till exempel 40-40 på hundralappen (dvs 20 kronor går till spillo). Det gängse motivet till att fokusera på effektivitet är det inte anses finnas något vetenskapligt sätt att jämföra nyttonivåer mellan olika individer. Kanske gör 10 kronor mig mycket gladare än du blir av 90 kronor, men hur skulle vi kunna veta det?

Häromdagen påpekade dock min kollega John Hassler att nationalekonomer — och särskilt makroekonomer —  i praktiken ofta gör något helt annat. I många fall bedömer vi vad som är optimalt utifrån i vilken utsträckning den totala nyttan för alla maximeras. Med de nyttofunktioner ekonomer brukar använda betyder det att det är bra att omfördela från rika till fattiga (eftersom fattiga värderar pengar högre) och att se till att utjämna inkomster över tid. Många nationalekonomer tar alltså en nästintill vänsterradikal normativ utgångspunkt — det bästa vore fullständig jämlikhet och perfekta socialförsäkringssystem. Naturligtvis är dock detta ofta en ouppnåelig utopi i ekonomiska modeller bland annat på grund av att skatter är snedvridande och att det finns incitamentsproblem med alltför generösa socialförsäkringar (dvs den totala kakan blir mindre om vi försöker dela den helt lika).

Det jag tycker är mest slående är att det är sådan skillnad på vad vi lär ut att vi gör och vad många nationalekonomer gör i praktiken. Det förefaller så märkligt att jag är orolig att jag missat något, men det är jag säker på att någon av er läsare i så fall kommer upplysa mig om i kommentarstråden.

Några tidigare inlägg om välfärdsteori hittar du här: Eva om politikmisslyckanden, Jesper om att vi bör återupptäcka välfärdsteorin och jag själv om huruvida nationalekonomin är liberalt vinklad och dess historiska politiska kompromiss (som antagligen brutits om mitt resonemang ovan stämmer).

Filed Under: Metod, Politik, Välfärd

Ipred-lagen och skivförsäljningen

2010-11-03 av 6 kommentarer

När jag var tonåring fick man lov att ge sig iväg till skivaffären om man ville kunna spela de senaste hitsen utan att Kaj Kindwall bröt in strax innan låten var slut. Detta har ändrats i och med internets intåg. I och med Napsters intåg gick det att ladda hem musik grattis via fildelning. Skivbranschen var inte sena att gå till attack mot illegal fildelning och gav Napster och dylika tjänster skulden för att skivförsäljningen backat. Skivindustrin har i Sverige fått gehör av lagstiftarna och sen 1 april 2009 då Ipred-lagen trädde i kraft kan upphovsrättsinnehavare begära ut personuppgifter om misstänkta illegala fildelare.

Stämmer då skivindustrins anklagelser mot fildelare och hade Ipred-lagen någon effekt? I ett nytt Working Paper från IFN gör Adrian Adermon och Che-Yuan Liang ett försök att besvara dessa frågor. De finner att internettraffiken gick ner kraftigt samtidigt som Ipred-lagen trädde i kraft. Samtidigt ökade musikförsäljningen av ”fysisk” musik (dvs cd-skivor) med 27 procent. Efter sex månader försvann emellertid både effekten på illegal fildelning och på musikförsäljning. Att effekterna försvann beror troligen på att ingen illegal fildelare hittills har dömts. Men det som är extra intressant är försäljningen av digital musik ökade i och med Ipred-lagen och att den effekten inte försvann efter sex månader. Det verkar alltså som att det inte bara var det faktum att musiken var gratis via Napster som ledde till dess framgång utan att de tillhandahöll en tjänst som de traditionella skivbolagen inte lyckades med. Så kanske kommer skivbolagen i framtiden inte att vara lika hatiska till illegala fildelare utan snarare tacka dem för att förbättra marknaden.

Se även tidigare inlägg på Ekonomistas som argumenterar för att fildelning är samhällsekonomiskt lönsamt.

Filed Under: Företagande Tagged With: ,

Är laboratorieexperiment mer orealistiska än fältexperiment?

2010-11-01 av 24 kommentarer

Under det senaste decenniet har laboratorieexperiment blivit på modet i nationalekonomi, men på senare år har pendeln svängt något och fältexperiment är betydligt hetare. Men varken laboratorieexperiment eller fältexperiment är nya företeelser  — ekonomer har ägnat sig åt laboratorieexperiment sedan 60-talet och Peter Bohm genomförde fältexperiment redan på 70-talet. Nu för tiden är John List en av de främsta förespråkarna av fältexperiment och hans kritik av laboratorieexperiment har väckt ont blod hos en del experimentella ekonomer. Förra året publicerades en läsvärd artikel i Science av Armin Falk och James Heckman med den övertydliga titeln ”Lab Experiments Are a Major Source of Knowledge in the Social Sciences”. Falk och Heckman argumenterar mot uppfattningen att fältexperiment skulle vara ”bättre” och mer ”realistiska” än laboratorieexperiment genom att poängtera att både laboratorie- och fältexperiment möter samma principiella utmaning när de gäller att extrapolera resultaten till andra situationer. Det är svårt att göra den korta artikeln rättvisa i en blogginlägg, men jag rekommenderar varmt en genomläsning (gratisversion finns här).

Filed Under: Beteendeekonomi, Lästips, Metod

USA på väg att få registerdata?

2010-10-30 av 5 kommentarer

Forskare från små länder har ofta svårt att övertyga andra om varför det är intressant att studera just deras förhållanden. Varför ska man bry sig om vad som händer i länder vars befolkning inte överstiger de stora ländernas huvudstäder?

Svenska forskare har dock haft tre unika fördelar, särskilt i förhållande till amerikaner, som betytt mycket för inte minst svenska nationalekonomers internationella framgångar. Dessa tre är:

  1. Svenska registerdata. Våra detaljerade individdata som täcker hela befolkningen ger oss möjlighet att studera frågor som andra länders forskare bara kan drömma om.
  2. Välfärdsstaten. Sverige har förmodligen haft världens ambitiösaste välfärdsstat och utgör en ständig referenspunkt i analyser av t ex beskattning och omfördelning.
  3. Nobelpriset. Om det finns något som triggar de internationella toppforskarna så är det chansen att få världens finaste vetenskapsutmärkelse. Här har svenska nationalekonomer lyckats kapa åt sig en del av mervärdet.

Men kanske är den kanske viktigaste av dessa komparativa fördelar, våra registerdatabaser, på väg att försvinna. Visserligen finns liknande databaser i våra nordiska grannländer (särskilt Norge och Danmark), men det jag tänker på är att navet i världens forskarsamhälle, USA, kan vara på väg att få en.

I ett öppet brev till USAs vetenskapsråd NSF skriver fyra framstående nationalekonomer, David Card (Berkeley), Raj Chetty (Harvard), Martin Feldstein (Harvard) och Emmanuel Saez (Berkeley), att det är hög tid att de amerikanska myndigheterna ger forskarna tillgång till de administrativa registerdatabaser som redan existerar. Under alltför lång tid har amerikanerna tvingats hålla till godo med pyttesmå enkätundersökningar för att studera viktiga frågor gällande människors socioekonomiska situation medan andra länders forskare kunnat använda större databaser. Detta utgör, enligt forskarna, en stort hot mot USAs position som värdens ledande forskningsnation.

Jag har svårt att bedöma om forskarnas krav kommer att tillgodoses. Men om så sker kommer vi svenskar sannolikt att på sikt få det betydligt svårare att bli publicerade i amerikanska topptidskrifter.

Filed Under: Metod

Dags att reformera trängselskatten

2010-10-26 av 37 kommentarer

När går en cykel fortare än en Volvo XC90? I Stockholms morgonrusning! Varje morgon som jag cyklar till jobbet i innerstan från hemmet i norrort passerar jag en lång, ringlande bilkö på E18 mot Roslagstull. Även i mitt ganska makliga cykeltempo svischar jag med lätthet förbi de blänkande fartvidundren i deras nesliga krypkörning.

Tanken jag får handlar om trängselskatten. Var det inte dessa köer som skatten var ämnad att få bort? Köerna är kostsamma eftersom de tvingar folk att sitta i bilen istället för vid sina arbetsplatser eller matbordet hemma med familjen. En trängselavgift i rusningstid gör att bara de som verkligen behöver ta bilen då också kommer att göra det medan alla andra kommer att förlägga sin pendling till andra tider.

Men av någon anledningen består köerna i Stockholmstrafiken, trots att vi haft en trängselskatt sedan 2007. Bilden nedan, hämtad från en rapport av Stockholms stads trafikkontor, visar två stora kvarstående pucklar i dygnstrafikflödet: en för ingående trafik kring kl 08:00 och en för utgående trafik kring kl 16:00.

image

Varför är trängelskattens effekt på bilisternas beteende så begränsad? Varför kvarstår pucklarna i trafiken och de kostsamma köerna? Svaren på dessa frågor är förstås komplexa och för att lösa köproblemet krävs förmodligen breda lösningar där även kollektivtrafik, infartsparkeringar och företagens innerstadsparkeringar beaktas. Men när det specifikt gäller trängelskattens konstruktion finns några problem som bör lösas snarast:

  1. Avgiftsnivåerna är för likartade över dygnet. Skatteskalans lägsta nivå under dagtid är 10 kr (06:30-07, 09–15, 18–18:30) och den högsta är 20 kr (07:30–08:30, 16–17:30). Skillnaden är alltså enbart 10 kr (dvs en liter mjölk), vilket uppenbarligen är för litet för att bilisterna ska bry sig. Progressionen i avgiftsnivåerna bör ökas. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära ökat skatteuttag. Ett naturligt första steg är att sänka lägstanivån från 10:- till 0:- vilket förutom ökade avgiftsskillnader även skulle minska kontrollkostnaden för tider utan köer. Men eftersom avgifterna under tidig morgon och sen kväll redan är 0 kr, och få bilister väljer att åka dessa tider, behövs troligtvis även en avgiftshöjning under de värsta rusningstiderna kring 08 och 16.
  2. Olika infarter beläggs med samma avgift oavsett trängselnivå. Trafikflödena skiljer sig mellan Stockholms infarter beroende på hur många som bor i kommunerna söder, öster, väster och norr om stan. Rimligen är trängseln olika stor på Roslagsleden, Värmdöleden eller över Tranebergsbron. Därför borde avgifterna anpassas till de lokala förhållandena, vilket inte sker idag.
  3. Undantagen från skattskyldighet är alltför många. En stor mängd fordon betalar ingen skatt alls. Förutom en liten grupp specialfordon (diplomatbilar, bussar, militärfordon etc) undantas även alla privata bilar som kan köras på andra drivmedel än bensin och diesel (här är hela listan på undantagen).  Men även dessa fordon bidrar till trängsel, så varför skulle de undantas från trängselavgiften? Vill man subventionera miljöbilar finns andra metoder än att undanta dem från trängselskatten.
  4. Ingen skillnad mellan avgiften på in- och utgående trafik. Bilden ovan visar att köerna uppstår i samband med att folk åker till stan på morgnarna och från stan på eftermiddagarna. Trots detta är avgiften densamma oavsett riktning.

Trots att många tänkte till i samband med införandet av trängelskatterna i Stockholm (se t ex rapporterna om Stockholmsförsöket) och att både Transportstyrelsen (som samlar in skatten) och Stockholms trafikkontor följer frågan saknas någon förutsättningslös diskussion i frågan. Få verkar inse att köproblemet kvarstår och att trängselskatten är i starkt behov av översyn.

Filed Under: Offentlig sektor Tagged With: , , ,

Fotbollsspelare pallar inte trycket

2010-10-25 av 23 kommentarer

Förra veckan hade IIES besök av Ignacio Palacios-Huerta från LSE. Ignacio har publicerat en rad artiklar som inte alltid har så mycket med ekonomi att göra, men som alltid är intressanta, tankeväckande och brukar få åtminstone mig att höja ögonbrynen. Den här gången handlade det om fotboll och oavgjorda matcher som avgörs med straffsparkar (här finns en gratisversion av uppsatsen som är under utgivning i American Economic Review).

Så här gick det till fram till och med 2003. Lagen turas om att skjuta fem straffsparkar var och domaren singlar slant om vilket lag som börjar. Eftersom båda lagen har lika många straffsparkar borde det lag som börjar ha precis lika stor chans att vinna som det andra laget. Vad Ignacio och hans medförfattare visar är dock att det lag som börjar lägga straffsparkar vinner i 60 procent av fallen. Det finurliga med studien är att domaren singlar just slant, så det är helt slumpmässigt vilket lag som börjar. Detta innebär att vi kan vara säkra på att det handlar om en kausal effekt av att börja.

Fotbollsspelare verkar vara medvetna om denna effekt. I juli 2003 ändrade FIFA reglerna så att domaren singlade slant och det lag som vann fick välja om de skulle börja eller inte. Av de cirka tjugo matcher efter 2003 som studerats valde alla lag utom ett att skjuta första straffsparken.

Den tolkning som görs i artikeln av den här effekten är att det lag som inte får börja blir stressade av att de tenderar att börja straffsparkandet i underläge (eftersom den första bollen går i mål i fyra av fem fall). Det är alltså en psykologisk effekt som spelarna inte lyckas lära sig att hantera. En preliminär uppsats som Ignacio också presenterade påvisar en liknande effekt i schack där den som får börja spela med vita pjäser har större chans att vinna (trots att båda spelarna totalt spelar vit lika många gånger).

Jag har tidigare skrivit om Ignacios forskning om straffsparkar här på Ekonomistas, men då analyserades en annan fråga. Både den artikeln samt en annan artikel av Ignacio om det s.k. tusenfotingsspelet (centipede game) har ifrågasatts av herrarna Steven Levitt och John List (se här och här), så sista ordet lär inte vara sagt om vare sig straffsparkar eller tusenfotingar.

Uppdatering: Som Olof Johansson-Stenman påpekar i kommentarsfältet har ovanstående resultat redan ifrågasatts, se följande kommentar.

Filed Under: Beteendeekonomi, Kuriosa

Rapport från första nationella mötet i nationalekonomi

2010-10-23 av 9 kommentarer

Tidigare denna månad (1-2 okt 2010) genomfördes den första nationella konferensen i nationalekonomi i Sverige. Platsen var Ekonomihögskolan vid Lunds universitet dit hela 133 anmälda deltagare hade sökt sig. 

Mötets viktigaste programpunkt var de 65 vetenskapliga uppsatser som presenterades av forskare verksamma vid svenska universitet, högskolor och forskningsinstitut. Dessa var indelade i 17 sessioner med olika ämnesinriktning (internationell, makro, utvärdering, miljö, politik, historia, teori, genus, familj, offentlig, industriell organisation, utveckling och konsumtion, samt en särskild session för doktorandposters). Bland annat avhandlades hur huslån påverkar penningpolitikens genomslag, varför miljöhänsyn i offentlig upphandling kan kosta mer än det smakar eller att rektor påverkar elevers prestationer.  Den vetenskapliga nivån var genomgående mycket hög och även de efterföljande diskussionerna var berikande, delvis tack vare de kommentatorer som på förhand hade utsetts för att inleda med några synpunkter.

På mötet hölls även en keynote-föreläsning av Torsten Persson, IIES, på temat Pillars of Prosperity: State Capacity and Economic Development. Innehållet gav en intressant översikt av en rad centrala problem inom ramen för samspelet mellan politisk och ekonomisk utveckling, och beskrevs även nyligen i ett inlägg av Jesper här på Ekonomistas.

Avslutningsvis anordnades en paneldiskussion på temat “Arbetsmarknaden efter valet” där panelen bestod av Lars Calmfors, IIES och Finanspolitiska rådet, Peter Fredriksson, SU och fd IFAU, John Hassler, IIES, och Magnus Henrekson, IFN. Efter individuella inledningsanföranden och gemensam diskussion avslutades det hela med en omröstning bland de fyra paneldeltagarna i några specifika frågor. Utfallet blev följande:

  • “Bör lärlingsutbildning införas?” – Samtliga ja.
  • “Bör jobbskatteavdragets femte steg införas?” – 1 ja, 3 nej.
  • “Ska vi ha lägre arbetsgivaravgifter för unga?” – Samtliga nej.
  • “Bör a-kassan göras obligatorisk?” – 3 ja, 1 nej.
  • “Bör statliga minimilöner införas?” – Samtliga nej.
  • “Bör restaurangmomsen sänkas?” – 3 nej, 1 ja.

Nästa möte hålls nästa år i Uppsala. Planeringen är redan igång och Ekonomistas återkommer förstås om mer detaljer när dessa blir kända.

Filed Under: Utbildning och forskning Tagged With:

Det är dumt att ge bort statens tillgångar

2010-10-22 av 8 kommentarer

Enligt Dagens Industri förespråkar Skandia Livs aktiechef Caroline af Ugglas att Teliaaktierna delas ut till det svenska folket. Detta som ”plåster på såren” efter förra försäljningen då folk fick betala dyrt för sina Teliaaktier.

Det kan låta tilltalande att dela ut aktierna i statliga bolag till folket istället för att sälja aktierna på marknaden, eftersom statens tillgångar i någon bemärkelse förstås är befolkningens tillgångar.  Men af Ugglas förslag är ändå en dålig idé. Detta beror på att det är dyrt att samla in skattemedel.  Om man vill skifta ut resurser från stat till medborgarna bör man hellre använda intäkterna från en försäljning av Telia och andra statliga bolag till att sänka den framtida skattenivån.

Intressant nog är af Ugglas förslag identiskt med ekonomernas skolboksexempel på hur kostnader för offentliga medel kan uppskattas. Ekonomernas vanligaste metod för att uppskatta marginalkostnaden för offentliga medel utgår från att skattemedel samlas in med snedvridande beskattning för att därefter betalas tillbaka i klumpsummor (PHB-metoden i denna rapport av Mikael Lundholm). Skattningarna av marginalkostnaden är visserligen oprecisa (se Lundholms Tabell 1), men det är rimligt att anta en marginalkostnad i intervallet 1,3-1,5, dvs att en utdelad Teliakrona ger upphov till ett resursslöseri på upp till 50 öre.

Filed Under: Offentlig sektor
«Föregående sida
Nästa sida»