När författaren Marianne Fredriksson dog för två år sedan visade det sig att hon testamenterat mindre än en promille, 100.000 kronor, av sin förmögenhet på minst 100 miljoner till organisationen Läkare utan gränser. Resten ville hon att hennes trädgårdsmästare och assistent skulle få. Liksom många andra rika svenskar valde Marianne att ge försvinnande lite till välgörande ändamål. Min predikan för de riktigt rika verkar ännu inte hörsammats av rika svenskar. Mariannes testamente belyser också ett problem med svensk arvsrätt, nämligen att människor inte tillåts testamentera hela sin förmögenhet till välgörenhet.

En av de vanligast förekommande frågorna i familjejuridiska frågespalter är hur man kan göra sina barn arvlösa. Det gängse svaret är att det är mycket svårt eftersom bröstarvingar har rätt till sin laglott. Laglotten uppgår till hälften av kvarlåtenskapen oavsett vad som står i testamentet. Denna lagstiftning är dock i min mening både moraliskt och ekonomiskt förkastlig. 

Den är moraliskt förkastlig för att den bryter mot två liberala principer som de flesta i det här landet säkerligen skulle skriva under på. För det första begränsas (visserligen döda) individers handlingsfrihet helt i onödan. I de flesta andra sammanhang tillåts vi göra vad vi vill med våra surt ihopskrapade slantar så länge vi inte skadar oss själva eller andra, men denna princip gäller alltså inte för arvet vi lämnar efter oss. För det andra är det eftersträvansvärt att utjämna godtyckliga olikheter när det gäller människors förutsättningar. Detta var motivet till den numera avskaffade arvsskatten. Att ge barn en lagstadgad rätt till en viss del av sina föräldrars egendom är ett klart brott mot denna princip. 

Det finns också ett ekonomiskt skäl att avskaffa bröstarvingars rätt till sin laglott. Med nuvarande lagstiftning har barn väldigt små incitament att ta hand om sina åldrande föräldrar. Med en helt ”avreglerad” arvsrätt skulle det dock stå föräldrarna fritt att ge hela arvet till de barn eller andra närstående som bäst tar hand om dem. Dessutom skulle de ges rätten att skänka bort hela sin förmögenhet till välgörande ändamål — vilket i dagsläget alltså är förbjudet. 

Mariannes Fredrikssons två döttrar har sedan hennes död försökt få testamentet ogiltigförklarat. Förmodligen kommer processen sluta med att de får sin laglott. De stackars barnen får alltså antagligen nöja sig med bara 25 miljoner var.

I förra veckan presenterade Nordnet en rapport med titeln ”Finanskrisen göder klassklyftorna”. På torsdagen, dagen före 1 maj, blåstes den upp stort av DNs Ekonomiredaktion under rubriken ”Klyftan växer: Krisen ökar skillnaderna mellan fattig och rik – och gapet kan öka ännu mer”.

Problemet med studien och rapporterandet är bara att detta med all sannolikhet inte stämmer. Som jag och Daniel Waldenström skrev om i Fokus för ett tag sedan så kommer troligen toppens andel av de totala inkomsterna att minska som följd av krisen, vilket alltså betyder att inkomstklyftorna minskar. Anledningen till detta är främst att de med högst inkomster har en större andel rörliga ersättningar och att de också har större andelar kapitalinkomster än andra. Jag skriver ”troligen” för att vi helt enkelt inte vet hur det ser ut ännu, dels för att krisen långt ifrån är över, men framför allt för att det tar lång tid innan tillförlitlig statistik finns.

Det vi däremot vet något om är hur det har sett ut, inte bara i Sverige utan i ett antal andra länder, och inte bara den senaste tiden utan över en hundraårsperiod. Tillsammans med Jonas Vlachos och Daniel Waldenström har jag studerat hur toppens inkomstandel samvarierat med ett antal variabler (tillväxt, statliga utgifter, finansiell utveckling, etc.) över hela 1900-talet. Med avseende på kopplingarna mellan konjunkturer och kriser och klyftor mellan de med högst inkomster och resten så är resultaten tydliga. I högkonjunktur drar toppen ifrån medan klyftorna minskar i sämre tider. När vi specialstuderar effekten av bankkriser så har även dessa en tydlig negativ effekt på toppens inkomstandel.

Detta betyder förstås inte att krisen inte är allvarligast för dem med låga inkomster. Även om de med högst inkomster förlorar större andelar av den än övriga så har de också helt andra marginaler. Den som tjänar 4 miljoner istället för 8 miljoner tappar halva sin inkomst men har onekligen fortfarande kvar till mat och husrum och lite till. Den som tjänar 180 000 och förlorar jobbet kanske förlorar mindre än hälften av sin inkomst men kan ändå hamna i en situation som tvingar fram långt mycket radikalare förändringar i livet. Jag misstänker att det egentligen ofta är detta som avses när ”ökande klyftor” diskuteras i media.