Utlöste Lehman krisen?

När Lehman Brothers tilläts gå i konkurs den 15e september förra året skrev jag inlägget En bra konkurs. Eftersom konkursen verkade utlösa en extrem finansiell kris har det flera gånger varit lockande att radera det från bloggen. En debattartikel av John Cochrane och Luigi Zingales tyder emellertid på att jag inte var helt fel ute.

Genom att detaljstudera bankernas Credit Default Swaps (priset på att försäkra sig mot en konkurs) ser man att paniken på finansmarknaderna faktiskt kom en hel vecka efter Lehmans konkurs. Mer precist sköt CDS-priserna i höjden efter att finansminister Paulson och centralbankschef Bernanke begärt 700 miljarder dollar för att förhindra en finansiell kollaps.

Cochranes och Zingales slutpoäng är viktig; den finansiella sektorn har starka incitament att sprida synen att ingen stor finansiell institution någonsin kan tillåtas gå i konkurs utan att systemet havererar. Detta kan — men behöver definitivt inte — vara sant. Vad som däremot står klart är att det behövs ett bättre sätt att hantera finansiella institutioner på obestånd. Det är därför läge att damma av Banklagskommitténs förslag om hur dessa situationer ska hanteras. Dessutom bör Sverige utnyttja EU-ordförandeskapet för att lyfta frågan på internationell nivå.

lehman spreads

Nationalekonomiska förutsägelser

Billiga droppar

Billiga droppar

För ett drygt år sedan var matpriserna på väg ner efter att ha varit höga en tid. ”Förvånas därför inte om rapporterna om hungerkravaller snart ersätts av reportage om fattiga jordbrukares svåra belägenhet”, var den spådom jag då levererade. Nu är vi där och bönderna står på barrikaderna och kräver statsstöd. Vem sa att vi nationalekonomer inte kan göra prognoser?

Har Borg höjt jämviktsarbetslösheten?

I flera anföranden och debattartiklar har socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Thomas Östros anklagat regeringens politik för att ha försämrat arbetsmarknadens funktionssätt. Till exempel skriver Östros med Mona Sahlin på DN Debatt idag att

Ekonomins funktionssätt blir allt sämre. Jämviktsarbetslösheten har ökat varje år under mandatperioden – till och med under högkonjunkturåret 2007.

Östros har framfört liknande formuleringar på SvD Brännpunkt och i riksdagsdebatter. Påståendet verkar baseras på följande graf från Konjunkturinstitutets Konjunkturläget Augusti 2009:

Diagram 139 i Konjunkturinstitutets Konjunkturläget Augusti 2009

Diagram 139 i Konjunkturinstitutets Konjunkturläget Augusti 2009

Enligt grafen ökade jämviktsarbetslösheten från 5,8 procent under 2007 till 5,9 procent första kvartalet 2008 och sedan successivt till 6,6 procent i nuläget. Till att börja med ska konstateras att skattningar och bedömningar av jämviktsarbetslösheten ska tas med en stor nypa salt. Jämviktsarbetslösheten är en konstruerad variabel som inte direkt kan observeras. Det är oklart både hur variabeln bör definieras och hur man bör uppskatta dess nivå givet en viss definition. Själva skattningarna och bedömningarna är sedan förknippade med ytterligare felkällor och osäkerhetsmoment.

Dessutom — och i sammanhanget viktigare — försöker inte Konjunkturinstitutet göra noggranna bedömningar av hur hög jämviktsarbetslösheten har varit i ett enskilt historiskt kvartal. Anta att jämviktsarbetslösheten var låg under högkonjunkturen 2007 och även under de tre första kvartalen 2008 men att den sedan steg snabbt i samband med krisen förra hösten. Då skulle Konjunkturinstitutets skattningsmetoder förmodligen medföra att ökningen i jämviktsarbetslösheten jämnas ut och redovisas som en gradvis ökning mellan 2007 och krisen hösten 2008. Och detta är rimligen precis vad som har hänt: den ökade jämviktsarbetslösheten under inledningen av 2008 beror knappast på att Konjunkturinstitutet anser att regeringens skatte- och arbetsmarknadspolitik har försämrat arbetsmarknadens funktionssätt utan på att finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen väntas medföra ökad utslagning från arbetsmarknaden.

Leder högerorientering till restriktivare sjukskrivning?

Härom veckan skrev statsvetaren Helena Olofsdotter Stensöta ett debattinlägg i Göteborgs Posten med rubriken “Politiska åsikter styr vem som sjukskrivs”. Rubriker kan förstås vara en sak men efter att ha läst hennes inlägg och även hennes replik kritik hon fått så får jag nog intrycket att hon tycker sig ha visat att så är fallet; en större andel handläggare som säger sig stå politiskt till höger leder till ett mer restriktivt sjukskrivande.

I studien som Olofsdotter Stensöta gjort har hon med hjälp av enkäter studerat hur handläggarnas politiska orientering och attityder till försäkringen samvarierar med ohälsotal på länsnivå. Faktorer som hon kontrollerar för är ”genomsnittlig ålder, andel födda utanför Sverige, andel personer med högskoleutbildning i 1–2 år, arbetslöshetsnivå, andel personer som arbetar i statlig sektor, andel personer verksamma i privata aktiebolag samt kön- och åldersfördelning bland de anställda på Försäkringskassan”. Baserat på denna typ av regression anser hon att hon belagt att en större högerorientering bland handläggarna leder till en mer restriktiv hållning till att sjukskriva och ett lägre ohälsotal.

Det finns två grundproblem som måste adresseras när man menar sig komma fram till en slutsats av denna typ. Det första handlar om i vilken utsträckning det verkligen finns ett samband mellan andelen sjukskrivna och den politiska orienteringen hos handläggare i ett län när man kontrollerar för andra faktorer som kan tänkas förklara regionala skillnader i ohälsotal. Som Olofsdotter Stensöta själv poängterar; ”om människor exempelvis är äldre i ett visst län, eller om branschstrukturen ger större påfrestningar är det helt i sin ordning om ohälsotalen är högre just där”. Hon kontrollerar förvisso för ett antal andra potentiellt viktiga variabler, vilket förstås är bra, men missar fortfarande i mitt tycke en rad faktorer. Varför genomsnittlig ålder och inte t.ex. andel över 65 eller något annat mått som fångar åldersstruktur bättre än snittålder? Varför detta något udda mått på högskoleutbildning? Inte fångas väl de relevanta aspekterna av branschstruktur av andel personer i statlig sektor respektive privata aktiebolag? Och hur är det med oberoendet mellan högerledsvariabler…?

Det andra grundproblemet handlar om kausalitetsriktning. Att säga sig ha visat att en sak är en annans orsak är något helt annat än att visa att de samvarierar. Korrelation är inte samma sak som kausalitet. Det finns en rad olika sätt att adressera detta problem (t ex att använda så kallade instrument variabler).

Varför då klanka på just denna studie när världen uppenbart är full av bristfälligt utförd ekonometri? Kanske för kombinationen av Olofsdotter Stensötas tvärsäkra uttalanden om att hon visat hur politisk orientering påverkar sjukskrivningshandläggandet och det faktum att det finns en rad sätt på vilka man skulle kunna göra denna typ av studie bättre (till skillnad från t ex makrostudier där man jämför länder och där orsakssamband fortsatt är problematiska men där det inte är uppenbart hur man kan göra annorlunda). Varför inte utnyttja variation på en lokalare nivå för att bättre konstanthålla andra faktorer som kan påverka (även sådana som inte är observerbara). Idealt sätt skulle man villa fördela sjukfallen slumpmässigt så att handläggare i snitt möter precis samma typ av sjukfall, för att sedan se om handläggandet varierar med politisk uppfattning. Varför inte använda information om individuella handläggares politiska uppfattning (som rimligtvis måste finnas då sådan används till att skapa de aggregerade måtten på länsnivå)? Även om poängen är att studera organisationskulturens ”politiska uppfattning” så skulle kunskap om enskilda handläggares beteende kunna säga något om vad som formar denna (om det inte är individernas egna åsikter så är det rimligtvis något annat regionspecifikt som i sin tur kan vara relaterat till de sjukfall man möter). Om man absolut vill försöka göra analysen på ”kontorsnivå” varför inte matcha kontor som är lika i organisationskultur (lika höger eller vänster) men verkar i olika delar av landet och jämföra resultatet i handläggande. Alternativt kan man försöka hitta närliggande kontor med olika politisk orientering och slumpa ut sjukskrivningsfall mellan dessa för att se om det finns skillnader i handläggande.

Att randomisera tycks för mig extra viktigt i just detta fall (oavsett om man gör studien på individ, kontors, eller någon annan aggregeringsnivå) då Olofsdotter Stensötas stora poäng är det problem det skulle innebära om två likadana sjukfall behandlas olika beroende på var i landet de hanteras. Om detta är det verkliga problemet som man vill påvisa så borde fokus i första hand ligga på att försäkra sig om att handläggarna möter ett (i genomsnitt) likadant fall vilket man kan uppnå genom att slumpa ut ett stort antal fall.

Poängen är inte att jag inte skulle tro på Olofsdotter Stensötas hypotes, än mindre att jag tycker att detta är ointressant eller oviktigt. Tvärtom; problemet ligger i att jag tycker det finns så mycket mer att göra och att resultaten av sådana studier verkligen är viktiga.

Medicin mot brott

Förklaringarna till varför brottsligheten i USA minskat dratiskt sedan början av 1990-talet sträcker sig från den fria aborträtten till minskade blyutsläpp. I en ny studie visar Dave Marcotte och Sara Markowitz att den ökade användningen av psykofarmaka mot beteendestörningar som ADHD verkar vara ytterligare en viktig förklaringsfaktor. Genom att relatera förändringar i brottslighet till förändringar i användningen av psykofarmaka både internationellt och på amerikansk delstatsnivå, landar Marcotte och Markowitz i att ca 12 procent av den minskade brottsligheten kan förklaras nedgången. Eftersom det framförallt är våldsbrott med stora sociala kostnader som minskar drar författarna slutsatsen att minskad brottslighet i sig gör ökad medicinering samhällsekonomiskt lönsam.

crime_drugs

Vem får 2009 års ekonomipris?

Idag (måndag 12 okt) meddelas vem som får 2009 års ekonomipris och vi tänkte återigen försöka spå framtiden med hjälp av Ekonomistas läsare. Förra året fick Paul Krugman priset, vilket Daniel och 14 procent av läsarna gissade. I år tror Daniel i stället på ett ”klimatpris” till William Nordhaus, som kanske kommer att delas med Elinor Ostrom och Karl-Göran Mäler. [Read more…]

Bankekonomens tidevarv

Krisen – eller snarare nationalekonomernas oförmåga att förutsäga densamma – har satt fokus på problemet med ökad vetenskaplig specialisering inom nationalekonomin. Å ena sidan finns forskningen kring finansiella marknader och deras imperfektioner. Å andra sidan finns frågan om banksektorns funktionssätt, struktur och regleringar. Å tredje sidan finns penningpolitiken och å fjärde sidan frågan om obalanser i världshandeln. Den som är expert inom ett fält är det med största sannolikhet inte inom ett annat.

Precis som Lars Calmfors nämner i den artikel som Daniel skrev om igår skapar detta problem för förståelsen för samhällsekonomin i stort. Då var och en endast känner till sitt eget forskningsfält så kommer forskarnas eventuella förslag till politiska åtgärder av naturliga skäl att beröra det egna specialområdet. Därmed riskerar åtgärderna att bara angripa symptom och inte de mer djupgående problem som gett upphov till dessa.

Detta mönster blir tydligt i diskussionen kring finanskrisen; finansekonomer som Viral Acharya och Hyun Song Shin ser värdepapperiseringen som den grundläggande orsaken till krisen. Makroorienterade betraktare som Ben Bernanke och Martin Wolf lyfter i stället fram sparandeöverskottet i Asien. Jeffrey Frieden ser originellt nog detta sparandeöverskott som orsakat av en för expansiv amerikansk finanspolitik medan Taylor-regelns skapare John Taylor – föga förvånande – ser Feds avvikande från denna regel som grundorsak. Och så fortsätter det.

beckerHar då ingen förmågan att se skogen för alla träd? Till skillnad från Calmfors, som är rätt negativ, så tycker jag mig se att denna kapacitet flyttats från enskilda akademiker till större organisationer. Bank of International Settlements (BIS) varnade tidigt för utvecklingen. Ken Rogoff och Ragu Rajan, båda tidigare chefsekonomer på IMF, gjorde detsamma. I Global Financial Stability Report lyfter IMF fram snabb kreditexpansion och hög extern skuldsättning som finansiella riskfaktorer (blått pekar på hög risk); just sådana faktorer som ekonomer ofta sägs ignorera. Även om det inte är så imponerande att varna för den finansiella krisen i oktober 2008 så pekade de beprövade erfarenheterna i organisationen i rätt riktning. Om rekommendationer och varningar sedan inte resulterar i praktiska åtgärder är det inte självklart vare sig ekonomernas eller organisationernas fel. Det är trots allt andra som fattar beslut.

Eftersom den vetenskapliga specialiseringen är både naturlig och nödvändig är en rimlig slutsats att de akademiska ekonomerna kommer att marginaliseras i debatten, inte för att de är irrelevanta utan då de har för snäva perspektiv. I stället kommer organisationer som har kapaciteten att sammanfoga den akademiska kunskapen till en helhet att få ökad betydelse. Eftersom det inte finns en vetenskaplig metod för hur kunskap från olika fält ska fogas samman är detta inte utan problem. Det är därför på gott och ont som jag vill hävda att vi står inför bankekonomens tidevarv.

Smal och djup eller bred och ytlig?

Ekonomernas oförmåga att förutse finanskrisen har utlöst en storm av kritik — och självkritik — av ämnet nationalekonomi (vilket Ekonomistas-Martin nyligen skrivit om). Vissa har hänfört denna oförmåga till ekonomernas användning av matematiska modeller på bekostnad av andra samhällsvetenskapliga eller humanistiska influenser. Men är verkligen prognosmakande ekonomernas adelsmärke? Och är det ens teoretiskt möjligt att skapa teorier som konsistent kan förutse systemkriser av den typ vi nu genomlever?

I en tankeväckande debattartikel av den franske ekonomiprofessorn Gilles Saint-Paul (tidigare omskriven på Ekonomistas här) kritiseras kritikerna. I korthet menar Saint-Paul att ekonomers komparativa fördel inte alls ligger i att göra prognoser, och särskilt inte att förutse stora ekonomiska kriser. Samhället är alltför komplext för att detta ens ska vara möjligt (även om vissa ekonomer kom ganska nära). Istället ligger ekonomers bidrag i deras systematiska och granskningsbara sätt att analysera och förklara allehanda samhällsekonomiska fenomen. Om ekonomer skulle följa kritikernas önskan och byta ut antingen teoretisk eller empirisk träning mot studier i andra ämnen (såsom psykologi, filosofi eller historia) skulle de riskera att tappa sin bland samhällsvetare unika kompetens. Dessutom finns inga belägg för att en sådan ”breddad” nationalekonomi skulle vara bättre rustad att förutspå kriser:

To conclude, economics is a “modest” intellectual discipline, which hopes to be helpful in understanding how the real world works. While we may sometimes sound arrogant in the public debate, it is because we tend to believe that having devoted our whole professional life to thinking about those issues, we are in a better position to talk about them than outsiders. This presumption may be proven wrong, but to my knowledge proponents of alternative approaches have not yet succeeded in offering us an operational framework with a stronger predictive power.

Debatten om nationekonomins framtid har även nått Sverige. Den senaste i raden att idka kritik — eller snarare självkritik — är ekonomiprofessor Lars Calmfors. I en artikel i det senaste numret av Axess Magasin ifrågasätter han den ökade specialiseringen och metodfokuseringen inom ämnet och anser att den gått ut över såväl bredd som samhällsengagemang. För att komma till rätta med en del av ämnets problem menar han att doktorandutbildningen ”skulle vinna mycket på att kompletteras med obligatoriska kruser i till exempel ekonomisk historia, doktrinhistoria, vetenskapsteori och kanske också psykologi”.

Jag har lätt att sympatisera med Calmfors önskan om en bredare nationalekonomi. Jag har själv har ägnat mycket tid åt att studera ekonomisk historia eftersom det erbjuder viktiga insikter och lärdomar om ekonomins funktionssätt.

Men samtidigt ringer Saint-Pauls varnande ord i mina öron. Det är svårt att finna direkta belägg för att ekonomer med bredare skolning skulle vara bättre ekonomer (eller mer pricksäkra prognosmakare). Vi bör därför vara mycket försiktiga med att genomföra drastiska förändringar av utbildningen av nationalekonomer. Det finns en risk att, lite tillspetsat, vi byter ut smala, djupa ekonomer mot breda, ytliga diton. Kanske kan förändringar i slutändan vara motiverade, men knappast enbart utifrån observationen att ekonomerna inte lyckades förutspå finanskrisen. För det är inte där ekonomernas mervärde ligger.