Mellan vilka står egentligen dagens klasskamp?

Analyser av samhällsklasser tillhör de mest centrala och traditionstyngda inom samhällsvetenskapen. Men i takt med samhällsomvandlingen ändras synen på vilka klasserna är idag. Den kanske vanligaste normen för analyser av svenska samhällsklasser, SCB:s socioekonomiska indelning (SEI), är föråldrad och om inget görs riskerar klassanalyser att bli förlegade och innehållslösa.

“Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp” skriver Karl Marx i inledningen till sitt berömda Kommuniska manifest från 1848. Men medan Marx talade om patricier och plebej, borgare och proletär, är det uppenbart att vi 2000-talets Sverige har andra samhällsgrupperingar att förhålla oss till.

Syftet med SCB:s indelning i socioekonomiska grupper, SEI, är att tillhandahålla ett raster utifrån vilket vi kan studera individers position och livschans i samhällets hierarkiska strukturer utifrån deras yrke, alltså mer socioekonomisk information än enbart en yrkesklassificering som t ex SSYK. SEI:s aggregerade indelning finns här, en fullständig här och samtliga yrken listas här.

Problemet är dock att SEI gjordes för över trettio år sedan. Samhället har förändrats på många sätt sedan dess, vilket inte minst åskådliggjorts av Harvardekonomen David Autor som visat att kontorsjobb i USA försvinner till förmån för både högutbildade och lågutbildade i servicesektorn (läs mer på Ekonomistas här). En studie av Uppsalaekonomerna Adrian Adermon och Magnus Gustavsson visar att liknande processer verkar förekomma i Sverige.

SCB:s enhet för social välfärdsstatistik har på ett förtjänstfullt sätt uppmärksammat problemen med SEI i en rapport som nyligen presenterades för SCB:s användarråd för välfärdsstatistik där jag sitter med. Några exempel visar på fel i utbildningsbakgrund:

  • SEI-koderna 11 och 12 ska innehålla yrken med mindre än 2 års utbildning efter grundskolan, men ändå finns där yrken som hudterapeut (4 år efter grundskolan, gs), djurskötare (6 år efter gs).
  • SEI 46 (yrken där det normalt sett krävs 3, men inte 6 års utbildning efter grundskolan) innehåller yrken som hundpsykolog (1 år efter gs), betongingenjör (4 år efter gs), fritidsledare (5 år efter gs), barnmorska (7,5 år efter gs).

Andra exempel visar på att utbildningsbakgrund kanske får för stort genomslag:

  • SEI 56 innehåller en stor mängd högutbildade yrken men som i ett socioekonomiskt perspektiv knappast hör samman i alla avseenden: studievägledare, kårordförande, doktorand, docent, domare, sjökapten.

Gränsdragningen är svår, och SEI verkar särskilja yrkeskategorier som har samma SSYK-kod:

  • Yrkesvägledare och studievägledare har båda SSYK 2423 men olika SEI-kod (46 resp. 56). Bromaskinist och slussmaskinist har SSYK 8343 men olika SEI (12 resp. 36).

Men vad ska då göras åt problemen i SEI? Att dagens SEI-version är problematisk verkar klart, men hur problematisk den är verkar mindre uppenbart i brist på mer omfattande analyser. Ett alternativ är att SCB (och berörda forskare) inleder en revidering av SEI. Men för sådant krävs resurser och mycket tid, vilket SCB för närvarande saknar.

Ett annat, i mitt tycke klart intressantare, alternativ är att anamma den nya europeiska socioekonomiska inledning, ESeC, som under tagits fram inom ramen för ett internationellt forskningsprojekt lett av brittiska forskningsinstitutet ISER och där även svenska SOFI deltagit. ESeC är i princip europeiskt SEI som inte endast är uppdaterat utan även erbjuder full jämförbarhet mellan länder. Kanske kan det komma att krävas viss ytterligare anpassning till svenska förhållanden; oavsett vad kommer det krävas en nyckel mellan SEI och ESeC. Men att ta fram en sådan nyckel torde vara betydligt billigare än att revidera hela SEI från grunden.

Comments

  1. Rubriken gav förhoppningar, vilka tyvärr inte alls uppfylldes av artikeltexten. De nya inslagen i det svenska klassamhället är ändå dels ämnet för ekonomisk forskning – toppinkomsternas och förmögenheternas tillväxt, respektive resultatet av rent ekonomiskt motiverad politik, det obligatoriska arbetet i Fas 3.
    De ”nya” eller rättare sagt återställda klasserna, rentierer och legostadgans tjänstehjon, har högst avsevärd betydelse för nationalekonomin. Framför allt som motiverande kraft i de ekonomiska klasstriderna. Incitament som det heter. Fast givetvis olika för fattig och för rik.

  2. Att marxistiskt tänkande fortfarande är ”centralt” inom samhällsvetenskaperna trots att Berlinmuren föll 1989 visar hur totalitära tänkesätt alltid kommer tillbaka. Ekonomer borde t ex fundera på att Marx antagligen avstod från att publicera del 2 och 3 av kapitalet pga att marginalnytteteorin visade att hans hela hans teori om ”mervärde” och ”utsugning” var felaktig.

    Man skulle kunna inse att ”in-group – out-group” distinktionen är något medfött hos människor. Under de sista 150 000 åren, antagligen under större delen av de sista 2 miljoner åren levde våra förfäder i grupper om 20-50, klaner om ca 150 och stammar, hela länder om i medeltal 500 personer.

    Delar man upp människor i ”klasser” så vips! existerar det klasser och klasskamp, precis som patriotism, rasism, etc. Delar man upp människor i Hammarby-, Djurgården- och AIK-supportrar blir det animositet mellan dem.

    I denna studie som The Economist refererar till har man visat hur distinktion pga hudfärg lätt kan övertrumfas med distinktion enligt färg på T-shirt.
    http://www.economist.com/node/904534

    Det enda man kan invända mot artikeln är att ”Socialdarwinismen” inte alls uppfanns på 1800-talet. Den hittades på av Richard Hofstadther 1944.
    http://www.princeton.edu/~tleonard/papers/myth.pdf

    Så det bästa man kunde göra för allas vårt bästa är att se människor som individer och sluta samla in statistik, eller åtminstone sluta gruppera människor i grupper och ”klasser” när man gör det. Jag tycker här det franska synsättet är bra. Alla i Frankrike är fransmän. Det är enligt grundlagen förbjudet att behandla människor olika så data över raser är grundlagsstridiga. Samma förbud borde gälla indelning i socioekonomiska kategorier.

  3. Det finns skäl att utveckla mått på det Guy Standing kallar prekariatet.
    http://www.eurozine.com/articles/2013-04-19-standing-sv.html

  4. Att utveckla mått på ”prekariatet” eller egentligen riktigare: Antalet innevånare som utsätts för pauperisering genom den nya ekonomiska regimen är egentligen inte särskilt svårt. SCB har data som visar antalet helårsekvivalenter som försörjs genom de sociala försäkringssystemen. Årsvis sedan 1990. http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____251101.aspx

    Som jag skrev i min blogg 2012 kan man ”utgå från antalet personer tillhör befolkningen i arbetsför ålder (16-64 år). … räkna bort antalet som är sysselsatta (har anställning eller är egenföretagare) samt det antal helårsekvivalenter, dvs. heltids och helårsförsörjningar som betalats ut från de sociala försäkringssystemen under det aktuella året. Återstående saknar inkomst och kan därmed beskrivas som utanför utanförskapet – eller försörjningslösa.”

    Det visar sig att det antal som kan räknas som försörjningslösa eller tillhörande ”prekariatet” med denna metod samvarierar med variationerna i den andel av de disponibla inkomsterna som går till decilgrupp ett (dvs. den lägsta tiondelen av befolkningen) enligt SCB:s Inkomstfördelningsundersökning. Samt i viss mån även med decilgrupperna 9 och 10 fast då givetvis i motsatt riktning. Se http://www.fredtorssander.se/fredpress/2012/05/28/fattiggorandets-metod-b/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s