Ett gott nyttigt år

Jag firade nyligen nyår i en stuga i de i samband med skid-VM så omtalade ”fjällen” i närheten av Falun. Eftersom detta är betydligt mer glesbefolkade trakter än Stockholms innerstad, där jag vanligtvis firar nyår, tänkte jag att jag nog måste köpa lite egna fyrverkerier för att vi säkert skulle få njuta av några nyårsraketer. Fyrverkerier är ganska dyra att köpa, samtidigt som många fler än de som skjuter upp dem kan njuta av dem. Det finns alltså stora positiva externaliteter att skjuta upp fyrverkerier (och negativa för ljudkänsliga och hundägare, men låt oss lämna detta därhän). Höga kostnader för den enskilda och stora positiva externaliteter borde innebära att det skjuts upp för lite raketer på nyår. Det var detta resonemang som fick mig att lägga 300 kronor på 40 sekunders nöje. Mitt teoretiserande visade sig vara helt felaktigt.

Jag brände av mina fyrverkerier, men mina fjuttiga raketer syntes knappt bland den kaskad av långt mycket dyrare fyrverkerier som avfyrades från angränsande stugor. Just i detta ögonblick tror jag också att jag förstod var mitt resonemang felade. Nånstans inom mig skavde tanken på dessa stuggrannar som ägde stora, dyra bilar (åtminstone i jämförelse med vår lilla hyrbil) och glatt brände många tusenlappar på fyrverkerier. Jag tror helt enkelt mitt resonemang felade i att jag inte förstått fyrverkeriskjutandets psykologi. Många ser en glädje i att bränna av egna fyrverkerier, vilket jag själv också upplevde ett mycket kort ögonblick, men det är också ett sätt att imponera och signalera status. För att statussignaler ska vara trovärdiga måste de vara kostsamma, och fyrverkerier är smärtsamt kostsamma, särskilt om man bara uppbär en universitetslärarlön.

Att dra slutsatser utifrån egna upplevelser är en väldigt skakig empirisk metod, men metoden praktiseras faktiskt i angränsande discipliner och kallas då autoetnografi. Den lärdom jag trots detta tycker man kan dra av mitt nyårsfirande är en bra ekonomisk analys förutsätter att vi vet vad som motiverar människor, det vill säga vi måste förstå människors preferenser. I många sammanhang går det utmärkt att slentrianmässigt anta att människor bara bryr sig om egen ekonomisk vinning, men i andra sammanhang är våra preferenser betydligt mer komplexa. Detta är naturligtvis ingen ny insikt och de senaste decenniet har det kommit en flora av nationalekonomiska teorier som utgår från mer komplicerade preferenser, såsom till exempel normföljande och statussökande. Men ibland är det lätt att ta miste om människors preferenser, vilket nyår åtminstone för mig blev en nyttig och smula kostsam påminnelse om.

Comments

  1. Anders Persson says:

    Mycket intressant. Det saknas dock en miljökonsekvensutredning om emissionen av tungmetaller i Stockholms innerstad och Faluns fjällvärld.

  2. Mitesh says:

    Angående autoetnografi, blir lite nyfiken på vad som skiljer denna metod från vad filosofer intresserat sig för sedan jättelänge, nämligen introspektion och dess användning inom vetenskap. Inom psykologi, om jag har förstått det rätt, så mötte introspektiv psykologi hårt motstånd från ”behaviorism”. Autoetnografi var något nytt för mig (så tack…).

    • Jag stötte alldeles nyligen på termen autoetnografi och vet därför inte riktigt hur det förhåller sig till introspektion. Introspektion är intressant och jag tycker själv det är en värdefull källa till kunskap i min egen forskning, kanske framförallt när det gäller att ställa upp hypoteser. För att testa hypoteser, t.ex. om status eller fyrverkiälskande är viktigast för att förklara ”fyrverkeriparadoxen”, kommer man dock ingen vart med introspektion. Det förefaller också väldigt vanskligt att kombinera introspektion/autoetnografi som empirisk metod med incitamenten i vetenskapsvärlden, då får man nog en hel del snömos på köpet.

  3. resolut says:

    När jag var i 10-12 årsåldern brände barn i den åldern av fyrverkerier och raketer för att det var spännande i sig och kul att skrämma gamla tanter med. Oavsett tidpunkt på året och det fanns alls inget behov av att varan skulle vara dyr. Tvärtom, desto billigare den var desto fler kunde vi köpa. Det fanns ingen åldersgräns alls för inköp av varan. Men efter några år växte vi ifrån detta och ser dem som vid högre ålder sysslar med fyrverkerier som att de har varit överbeskyddade barn som söker kompensation.

    Detta visar bl.a. att även negativa externaliteter kan vara drivkraft.

    • bjornabelsson says:

      Nu är det rätt stor skillnad mellan fyrverkerier (raketer) och smällare. Raketer är vackra att titta på och smäller bara på långt avstånd. Smällare bara låter, och låter dessutom nära, därav skrämseleffekten. Raketer behöver man därför inte växa ifrån.

      Själv njöt jag av nyårsfyrverkerierna från mitt vardagsrumsfönster i Haga, Sundsvall. Med utsikt över hela centrala staden blev det åtskilliga tusen raketer som lyste upp natthimlen under någon halvtimme runt tolvslaget. Tack till kommunen och alla statussökande medmänniskor för detta överdåd av kruteffekter.

  4. Daniel Spiro says:

    Min gissning (delvis autoetnografisk) är att detta inte alls handlar om signalering av status mellan vuxna. I första hand tror jag det handlar om press från barnen som vill vara med på att pooffa saker. I den mån det handlar om status är det nog pappor som vill visa sina barn (men inte andra pappor) att de är coolast och/eller att barnen vill visa varandra att de har mest raketer. Båda dessa (barnen vilja att tända på sprängmedel och att visa status inför barnen) leder till överkonsumtion av fyrverkerier.
    För att testa dessa påståenden mot de om att det är status mellan vuxna kan man se hur många ensamma vuxna som köper raketer och jämföra med de med barn.
    Dessutom tror jag (den positiva) externaliteten som du beskriver Robert är väldigt liten för vuxna (återigen baserat på autoetnografi). Jag kan tycka att det är lite(!) skoj att skjuta raketer själv men att bara titta på någon annan som skickar iväg dem har noll värde. För oss som var med på Vattenfestivalen när det begav sig så känns fyrverkerier något meningslöst numera.

    • Återigen baserat på mina egna erfarenheter tror jag du har rätt att barnen är en viktig faktor i detta (min äldsta var väldigt entusiastisk!). När det gäller positiva externaliteter är de i alla fall stora för mig, jag tycker det är fint att titta på och hör till nyårsfirandet, men har nog inte köpt en raket på kanske 15 år själv (förutom i år då).

  5. Det verkar som att även professionella ekonomer missar den så kallade försäljningsansträngningens betydelse för (lyx-) konsumtionen. Och att försäljningsansträngningen emellanåt blir effektivare genom att riktas in på sådana som inte får köpa produkterna. Fyrverkerier verkar även ur andra synpunkter vara ett utmärkt område för forskningen, då både försäljningen och förbrukningen av varorna är begränsad till vissa årstider och tämligen väl kontrollerad. Det finns också en hel del texter där förbrukningen av fyrverkeripjäser används som ett mått på det ekonomiska tillståndet i stort. Även om ökande försäljning kopplas omväxlande till försämrad och förbättrad ekonomisk konjunktur. Det är faktiskt tänkbart att de ekonomiska texterna utgör en del av försäljningsansträngningen. Inte bara när det gäller fyrverkerierna.

  6. Lars Werin says:

    Det pratas en hel del om externaliteter här. Men låt oss försöka vara skarpa (från min sida bara ett försök). Den vanliga(ste?) definítionen av externalitet är väl effekt av någon persons agerande som påverkar någon annan person, positivt eller negativt, men som inte kan göras till föremål för avtal mellan dem så att omfattningen av dem kan styras. De är alltså ”externa” i vad det gäller avtalsbildningen. Att så är fallet beror antingen på att rättigheterna för vardera parten inte är definierade och upprätthållna av rättsordningen, oftast beroende på att det kostar för mycket att åstadkomma något sådant, och därför finns det ingenting att avtala om. (Avtal är ju just överföriung av rättigheter.) Eller också beror det på att det trots klara och av rättsordningen väl definierade rättigheter inte går att genomföra avtal mellan de berörda parterna eftersom det skulle kosta för mycket att göra det. Transaktionskostnaderna är för höga. I båda fallen blir slutsatsen att den befintliga situationen med avskjutna raketer, etc., är paretoeffektiv. Så vad gäller problemet? Är det något annat än att vädret inte alltid är vad vi vill ha? Jag ställer inte frågan i något slags polemiskt syfte. Jag är medveten om att jag stör diskussionen genom att se alltför allvarligt på ett skojigt problem, en negativ externalitet??

    • Intressant spörsmål! Problemet i det här fallet är att konsumtionen av fyrverkerier är icke rivaliserande och icke exkluderbar, dvs det är en kollektiv vara. Detta skulle kunna lösas genom att alla berörda skrev ett kontrakt tillsammans. Fanns det inga transaktionskostnader skulle utfallet bli Paretoeffektivt i enlighet med Coase-teoremet. (En hake finns dock i att man inte kan tvinga folk till förhandlingsbordet i detta fall, se http://www.paltseva.com/Ellingsen-Paltseva-RES.pdf.) Nu hävdar du att utfallet blir effektivt även när det finns transaktionskostnader, och så kan man förstås se på det. I det här fallet borde man dock kunna enas om en lösning att t.ex. införa en skatt och subventionera raketer, vilket inte skulle innebära särskilt stora transaktionskostnader. Det faktum att man inte infört ett sådan skatt kan bero på att transaktionskostnaderna även för detta är för höga för att folk ska föredra det, och då är vi tillbaka i ditt argument. Men man skulle väl också kunna tänka sig att det finns en massa potentiella effektivitetsvinster som pga politiska skäl eller bara obetänksamhet inte har införts, eller?

  7. Lars Werin says:

    Ja, det är riktigt, det måste vara ett multilateralt avtal. För egen del tycker jag det är ganska självklart att man ska ta med transaktionskostnader när det gäller att bedöma effektiviteten. Dessa kostnader är ju av precis samma slag som produktions-, transport- och lagringskostnader, dvs de utgörs av åtgång av tid och materiella resurser. Att många inte vill ta med transaktionskostnaderna beror nog på att de på något sätt inte är accepterade inom mikroteorin, eller kanske på att det anses så små att de är negligerbara (helt uppenbart fel). Jag resonerade lite fel på en punkt, nämligen jag sa att det behövs av rättsordningen sanktionerade rättighets(knippen). Men rättighetsknippena, dvs det man träffar avtal om, definieras ofta eller oftast av parterna själva när de formulerar avtalet, och i varje fall om de är satta på papperet så kommer domstolen att acceptera det om det blir en konflikt. Därför blir de automatiskt ”rättsligt sanktionerade”. Till sist: politiska lösningar är ju också i princip möjliga, men här är naturligtvis kostnaderna för att genomföra det ett stort problem (om de nu ska kallas transaktionskostnader eller ges ett eget namn).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 8 420 andra följare