De lärare vi förtjänar

I dagens Studie Ett rapporterades (ljudlänk) om papperslösas situation på arbetsmarknaden. Enligt reportaget ligger den avtalsenliga minimilönen för en städare på 101 kronor i timmen, vilket många papperslösa inte når upp till. Inte för att förringa de papperslösas situation, men det gör inte vissa behöriga gymnasielärare heller.

Efter avslutad lärarutbildning erbjöds för ett slag sedan en till mig närstående person jobb som timvikare på en gymnasieskola. Hon som ringde lät lite besvärad när hon framförde att timlönen låg på 95 kronor.

Nu kan det naturligtvis vara så att det är bra att skrämma bort intelligenta och duktiga personer från läraryrket. Det finns trots allt ingen forskning som visar på ett samband mellan några särskilda läraregenskaper och elevernas studieprestationer. Det kan helt enkelt vara så att de duktigaste inte bör bli lärare då de gör större nytta på någon annan position i samhället.

Men att denna position skulle vara som städare, det var en nyhet.

Uppdatering: Trots de usla lönerna visar det sig att våra riksdagsledamöter gärna skulle bli lärare och yrket ligger i topp i en undersökning om vilket drömyrke våra folkvalda har (länktips av Erik). Även om man är lite skeptisk till svaren i en sådan undersökning vore det ju kul om det vore sant. Att få in lite gamla riksdagsledamöter i skolan skulle säkert vara ett lyft för samhällsundervisningen, om nu inte de behörighetsregler regeringen föreslagit sätter stopp för sådana planer.

Dystert, men vi klarar oss nog

För den som vill ha pengar över till annat än vård av den åldrande föräldragenerationen är Klevmarken och Lindgrens artikel i DN häromdagen dyster läsning. En tredubbling av sjukvårdskostnaderna är enligt deras modell vad vi har att vänta oss. Ovanpå detta kommer ökade kostnader för äldreomsorgen.

Det finns en del uppenbara invändningar mot dessa resultat. Exempelvis är det knappast troligt att ambitionsnivån i vården förblir densamma oavsett hur mycket detta kostar. Vårdbehovet är trots allt glidande och inte ens sjukliga förtiotalister kan undvika att rätta mun efter matsäck.

Men denna invändning är nog både billig och lite orättvis — Klevmarken och Lindgren skulle säkert hålla med. Intressantare är de forskningsresultat som tyder på att sjukvårdskostnaderna inte alls stiger när befolkningen åldras. Anledningen är att vi inte behöver vård under längre tid bara för att vi blir äldre. Snarare verkar de stora kostnaderna uppstå i samband med att man dör. Zweifel, Felder och Werblow sammanfattar en artikel på temat med orden:

Analysing health care expenditure of deceased persons, we showed that age is insignificant if proximity to death is controlled for. Thus, we argued that population ageing per se will not have a significant impact on future health care expenditure. […] a naive estimation that does not control for proximity to death will grossly overestimate the effect of population ageing on aggregate health care expenditure.

Eftersom stora årskullar närmar sig livets slutfas lär kostnaderna stiga även om man tar hänsyn till dessa aspekter, men någon tredubbling blir det knappast. Denna kostnadsökning är för övrigt inte permanent utan sjunker när det är de små femtiotalistgenerationernas tur att möta sina skapare.

Trots det är det svårt att inte hålla med Klevmarken och Lindgren om att mer pengar kommer att behövas. Eftersom både regering och opposition verkar överens om att förtiotalisternas bostadsförmögenheter inte ska beskattas är det troligt att ökad egenfinansiering av vård och omsorg blir lösningen. När folk sent omsider inser att de inte sparat nog för att bekosta åldringsvården lär dessutom pensionsåldern krypa uppåt.

Så vi klarar oss nog ändå.

(Tack till Erik för referens)

Politiska påtryckningar i penningpolitiken

I ett tidigare inlägg skrev jag om de politiska påtryckningarna på dåvarande fed-chefen Arthur Burns, och jag påstod att nuvarande fed-chefen Ben Bernanke knappast kommer att bli pressad eller låta sig påverkas i samma utsträckning som Burns. En läsare undrar om motiveringen till mitt påstående.

Den främsta motiveringen tror jag är det jag antyder i det tidigare inlägget: Jämfört med 1970-talet finns det i dag en helt annan medvetenhet om problemen med politiska påtryckningar på penningpolitiken, och fördelarna med oberoende centralbanker är ganska allmänt accepterade. Om politiker, centralbankschefer, och bevakare av penningpolitiken är medvetna om dessa problem bör politikerna bli mindre benägna att utöva påtryckningar, och centralbankscheferna mindre benägna att ge vika för de påtryckningar som ändå sker.

Ett annat skäl är att jag upplever Burns bakgrund som mer politisk än Bernankes. Inför presidentvalet 1960 hade Burns tagit kontakt med Nixon för att uppmärksamma honom på den svaga ekonomiska utvecklingen och behovet av en expansiv finanspolitik (se inledningen av Burton Abrams papper). Men Nixon lyckades inte förmå dåvarande presidenten Eisenhower att följa rådet, vilket han sedan ansåg orsakade den knappa valförlusten. När Nixon åtta år senare lyckades vinna presidentvalet och sedermera utsåg Burns till fed-chef kan man tänka sig att han förväntade sig att Burns skulle leva upp till sina tidigare tankegångar om penningpolitik under valår.

Bernanke är visserligen uttalad republikan, men han har en låg politisk profil – se t ex den här utmärkta artikeln i NY Times Magazine. Där kan man bl a läsa om reaktionen på Bernankes utnämning till ordförande i Bushs ekonomiska råd år 2002:

Frank, who had been working with Bernanke for two years, said, ”What’s Bush doing appointing a Democrat?” Bernanke said, ”Actually, I’m a Republican.” Bernanke rarely discusses his politics, and he tends to look at issues through a nonideological lens.

Slutligen har Bernanke sedan länge argumenterat för att penningpolitiken bör göras mer transparent, och han har genomfört förändringar som gör att de andra ledamöterna i FOMC får mer inflytande. Med mer transparens och mindre fokus på en beslutsfattare blir möjligheterna att utöva politiska påtryckningar mindre.

Pojkarna halkar inte efter

Det är många som i likhet med Jan Björklund oroar sig över att pojkarna halkar efter i skolan. Idag var det Expressens tur att upprepa detta påstående. Ekonomistas läsare vet emellertid att inget dramatiskt hänt på denna punkt (se detta inlägg). Visst, pojkar presterar sämre än flickor i skolan, men så har det alltid varit och inget tyder på att skillnaden mellan könen ökat i varje fall under de senaste 15 åren.

Även om Expressen beskriver saken med vett och sans (många män tycks klara sig ekonomiskt bra utan höga betyg och lång utbildning) är det värt att fråga sig varför myten omhuldas så ömt–det är ju trots allt rätt enkelt att kolla upp saken. Är det månne lättare att ta reformera skolan om pojkarna utmålas som de stora förlorarna i dagens system? Förutom den ohederlighet en sådan strategi innebär är problemet att en massa energi kan komma att läggas på att hantera fel fråga med fel åtgärder. Vilket knappast är vad den svenska skolan behöver.

Grattis Vitryssland

I dag den 27 juli firar Vitrysslands opposition nationaldag. Detta datum 1990 utropade sig Vitryssland som självständigt från Sovjetunionen. Den officiella nationaldagen är den 3 juli, dagen då tyska trupper 1944 drog sig tillbaka från Vitryssland. Förra året sammanföll firandet av 27 juli med arresteringar av oppositionella. I år har inga sådana nyheter förekommit (vilket förstås inte betyder någonting då rapporteringen från och om Vitryssland nästan alltid är undermålig i svensk media). I veckan har istället den stora nyheten varit att Venezuelas president Hugo Chavez varit på besök i Minsk och bland annat firat att länderna ingått avtal om att tillsammans exploatera oljefyndigheter i Venezuela. Detta kan tyckas som en lite märklig idé givet att Vitrysslands närmaste granne i öster Ryssland, som också är deras överlägset viktigaste handelspartner, har en del av den varan.

Hugo Chavez får medalj av Alexandr Lukasjenka som ett tecken på folkens vänskap
Hugo Chavez får medalj av Aljaksandr Lukasjenka som ett tecken på ”folkens vänskap”

Anledningen till denna och andra till synes märkliga allianser är att relationerna med Ryssland blivit något frostigare under de senaste åren. Eller snarare, Ryssland har bestämt sig för att gradvis börja ta betalt även av ”sina vänner” snarare än att subventionera deras konsumtion av gas och generöst dela vinsterna av oljehandeln. (Vitryssland har en stor rafineringskapacitet men ingen olja, Ryssland i princip det omvända). Denna nya inställning från ryskt håll kommer sätta press på den hittills starkt växande vitryska ekonomin och uppenbarligen kräver den nya situationen också nya allianser för Vitryssland. (En utförlig analys finnns i denna rapport från SITE).

Man skulle förstås hoppas att denna utveckling resulterade i att Vitryssland istället valde att öppna upp och närma sig EU, men så här långt tycks valet falla på mer långsökta alternativ.

En vädjan till hämndbegäret

En huvudskada efter en trafikolycka är vad Anders Eklund anför som försvar i den pågående Engla/Pernilla-rättegången. Hypotesen att huvudskador kan utlösa kriminella impulser är inte orimlig men vilka konsekvenser bör detta få för påföljden, givet att förklaringen är sann?image

Instinktivt känns det rimligt att ett beteende orsakat av en skallskada ska resultera i en viss straffrabatt. Denna intuition bygger dock på en syn på straffet som hämnd (en diskussion om straffet som hämnd pågick under försommaren). Det finns ju ingen rimlighet i att hämnas på en person vars brott egentligen är orsakat av en trafikolycka.

En mer, låt oss kalla det, rationalistisk syn på straffet leder till en annan slutsats. Målet med straffet är då att minska brottsligheten genom att avskräcka, låsa in (inkapacitera) och behandla. Om skadan inte går att behandla lär risken att den åtalade personen återfaller i brott vara väldigt hög. Alltså bör denna person låsas in betydligt längre än någon som inte lider av samma störning.

Alltså vädjar Eklund till rättssystemets hämndbegär när han framför sitt försvar. Då hämnd inte utgör någon grund för påföljden i det svenska rättssystemet förefaller detta lönlöst. Men just i fall som dessa verkar hämndmotivet smugit sig in. Någon mer juridikkunnig får gärna korrigera om detta är fel, men praxis verkar vara att denna typ av personlighetsstörningar renderar lägre straff.

Det kanske vore läge att sätta ner foten angående vilken roll hämnden ska spela i juridiken. Min syn på saken är i varje fall klar.

Institutioner och ojämlikhet

Var ojämlikheten i antikens Rom störrre än i dagens Italien? Och var härskarna i de spanska kolonierna mer utsugande än de i 1800-talets Kina? Kort sagt, vad är det håller tillbaka makteliten från att suga ut sin befolkning till sista blodsdroppen?

I en ny uppsats av ekonomerna Branko Milanovic, Peter Lindert och Jeff Williamson studeras dessa frågor med hjälp av nya fantasiska data över inkomstojämlikheten i flera förindustriella och industrialiserade samhällen som t ex antikens Rom 14 eKr, Bysans ca 1000, Holland 1561, England 1688, Mexico 1734, Neapel 1811 och Indien 1947. Utifrån tabeller över olika socialgruppers storlek och inkomster och antaganden om inkomsternas lägstanivå beräknar författarna dels den faktiska inkomstspridningen (Gini) och dels den maximala inkomstspridningen ifall dåtidens elit hade sugit ut allas inkomster över lägstanivån. Därefter jämförs dessa två och en ojämlikhetsmöjlighetskurva (IPF – Inequality Possibility Frontier) beräknas. Med andra ord studerar författarna inte bara hur stor inkomstojämlikheten var i dessa historiska samhällen utan även hur stor den var i förhållande till hur stor den kunde varit.

Bilden nedan visar just detta. Bland annat slås man av hur låg inkomstspridningen var i 1880-talets Kina, med en Gini på ungefär 0.22. Men givet hur mycket de kinesiska härskarna kunde sugit ur sin befolkning låg man på sin maximala ojämlikhetsnivå. Ojämlikheten i modernare samhällena, som England på och Hollande under 1700- och 1800-talen (och än mer så dagens västerländska) ligger dessutom betydligt under den maximala nivån. Är detta bevis på instituionernas betydelse för ojämlikhet? Studien ger inte slutliga svar men den är en bit på väg.

image

Försäkring på liv och död

Vid Society for Economic Dynamics årliga konferens i Boston förra veckan talade MIT-professorn och nyblivne NBER-chefen James Poterba om amerikanernas höga innehav av livförsäkringar — som försäkrar mot tidig död — och låga innehav av annuiteter — som försäkrar mot långt liv. Om jag minns rätt sa han att runt 80 procent av amerikanerna har livförsäkringar och att knappt 10 procent har privata annuiteter. Är det inte bättre att se till att ha pengar medan vi lever (annuiteter) än efter döden (livförsäkring till anhöriga)?

Nu kanske amerikanerna ändå har upptäckt att de har köpt för mycket livförsäkringar. Enligt nyhetsrapporter försöker de sälja vidare livförsäkringarna, t ex till Helsingborgs kommun. Men kommunpolitikerna stoppar denna handel. Det är kanske rimligt att kommuner inte ska handla i udda finansiella instrument, speciellt med det senaste årets erfarenheter i åtanke. Men nu verkar anledningen vara att handeln i just dessa instrument är oetisk. Det är svårt att se att handeln är mer oetisk än försäkringsbolagens utställande av livförsäkringar och annuiteter, eller en kommuns pensionsåtaganden. Allt detta ger avkastning som varierar med individernas livslängd.

Stockholm, Stockholm, stan i världen…

I en värld där människor i allt högre utsträckning kan tänka sig att bo på andra platser än där de är födda framstår frågan om vad som gör en plats attraktiv som allt viktigare. Vad är det då som gör en plats är bättre än en annan? Vilka städer i världen är bäst? I senaste numret av tidskriften Monocle ges svaret (eller åtminstone en subjektiv men sannolikt inflytelserik ranking)…Och vinnare är…New York? Paris? Tokyo? Nej, Köpenhamn (!) med Helsingfors på femte och Stockholm på en inte oäven sjunde plats.
Vad är det då som enligt Monocles panel som värdesätts högst? Stora köpcentra? Låga skatter kanske? Nej, saker som fungerande kollektivtrafik, möjligheter att gå och cykla, bra miljö, bra sjukvård, bra arkitektur, miljömedveten och tolerant befolkning, etc. är sånt som höjer betyget. Och vad av detta är relativt dåligt i Stockholm? Jo, cykelmöjligheterna och diskriminering av invandrare på arbetsmarknaden.
De politiska implikationerna är solklara. Glöm det här med nya shoppinggallerior. Att det är mer än två tunnelbanestopp till närmaste HM går att leva med. Fram för mer spännande arkitektur (typ INTE som det nya området vid Vasaparken), lägg inte ner barnsjukhus, gör det möjligt att cykla utan att riskera livet, osv. Se där, sådant som värderas av moderna världsmedborgare.

Obegripliga problem med filmstödet

Få saker verkar svårare än att finna en lämplig modell för det svenska filmstödet. Därför ska det utredas igen. Vad som upplevs vara ett problem är emellertid inte att dagens modell skapar ett filmutbud som är mer kommersiellt än vad marknaden själv kunnat åstadkomma (mer om detta här och här), utan att video- och DVD-distributörerna inte är med på dagens filmavtal.

filmklappaDetta förefaller vara ett nonsensproblem. Rimligen har video- och DVD-branschen avtal med filmbolagen och betalar för de filmer som hyrs ut och säljs. Om distributörerna bidragit till filmavtalet hade deras marginaler varit lägre och ersättningen till filmbolagen skulle justerats ner. Skillnaden mellan de båda modellerna ligger alltså inte i hur mycket pengar som distributörerna bidrar med, utan i vilken form pengarna kommer och vem har har makt att fördela dem.

I dagsläget påminner distributörernas bidrag om det efterhandsstöd som Filminstitutet betalar ut: mest pengar till de filmer som säljer bäst. Naturligtvis kan man vilja ha en filmpolitik som fördelar pengar efter andra kriterier, exempelvis filmisk kvalitet, men i så fall vore det rimligaste att kritisera dagens modell för efterhandsstöd. Vilket inte görs.

Kanske lider kulturpolitiken av bristande kompetens när det gäller att bena ut de incitament som olika system skapar? I så fall finns säkert en massa nationalekonomer som gärna skulle bistå med att reda ut begreppen.