Sverige, liksom övriga nordiska länder, kännetecknas i av en förhållandevis hög grad av inkomstmobilitet. Oftast mäts sådan genom att skatta hur hög samvariationen i inkomst är mellan generationer eller mellan syskon. Som visas i figuren (källa) finns en tydlig koppling mellan låg inkomstmobilitet och hög ekonomisk ojämlikhet. Inkomstmobilitet och social mobilitet är emellertid inte samma sak och en kreativ ny studie av Gregory Clark ger en intressant komplementär bild av den sociala mobiliteten i Sverige.
Samma mönster som för inkomster är uppenbart om man stället undersöker utbildning: i jämlika länder är samvariationen mellan föräldrars och barns utbildningsnivå relativt låg. Dessa korrelationer fångar emellertid inte fullt ut den sociala statusen av olika samhällspositioner. I sin studie undersöker därför Clark istället vilka efternamn som är vanliga i den svenska samhällseliten och han finner att klassamhället är förbluffande intakt.
För att definiera samhällseliten använder sig Clark av efternamnen bland advokater, läkare och studenter vid Lunds och Uppsalas universitet. I dessa grupper undersöker han den relativa förekomsten av adliga efternamn och äldre högstatusefternamn, respektive efternamn som slutar på -son och -berg. Han jämför sedan den faktiska utvecklingen för dessa grupper med den simulerade utvecklingen givet olika grader av social mobilitet. Resultaten tyder på att mobiliteten i Sverige är låg och i nivå med länder som USA och Storbritannien när samma övning utförs där.
Clarks studie ger en intressant komplementär bild till övriga studier och han visar att inkomst och utbildningsår inte fångar alla relevanta sociala parametrar, även om de naturligtvis är viktiga. Resultaten är också i linje med en studie av fyra generationer som finner att utbildningsval är betydligt mer persistenta än vad man tidigare trott.
Resultaten är inte minst intressanta då en ny studie visar att högpresterande elever från en fattig bakgrund är kraftigt underrepresenterade på amerikanska elituniversitet.Författarna Hoxby och Avery finner också att väl på dessa universitet, så spelar inte den sociala bakgrunden någon roll för studieframgången. Skillnaderna ligger istället i hur den sociala bakgrunden påverkar vilka utbildningar studenterna söker till.
Sökbeteendet verkar i hög grad påverkas av den sociala omgivningen: Fattiga men högpresterande elever är betydligt mer benägna att bryta med sin sociala bakgrund i områden där sannolikheten att de möter andra högpresterande elever är hög. I dessa områden är även sannolikheten att eleverna möter vuxna som gått på elituniversitet hög. I ljuset av detta diskuterar Hoxby och Avery olika möjligheter att nå högpresterande men socialt underpriviligierade studenter. De drar slutsatsen att de rekryteringsprogram som amerikanska universitet bedriver är ineffektiva för att nå flertalet av dessa.
Det är svårt att generalisera från USA men sannolikt är situationen i Sverige inte väsensskild. Om inte kunskapen om olika utbildningsvägar och deras relativa värde finns tillgänglig på nära håll kan det vara svårt att se alla möjligheter. Kunskapen om dessa möjligheter förmedlas på subtila sätt; en (amerikansk) studie finner exempelvis att bara det faktum att SAT-provet (det amerikanska Högskoleprovet) erbjuds på ens gymnasieskola kraftigt ökar sannolikheten att läsa vidare.
Kanske är studievägledarna det viktigaste instrumentet för att nå det meritokratiska samhället. Om det nu är det alla vill uppnå.
Ekonomistas 
Är inte ett problem med Clarks tillvägagångssätt att efternamnet är endogent? D.v.s. om en Karlsson gifter sig med en Gyllenknopp, är det mer sannolikt att de antar namnet Gyllenknopp än att de antar namnet Karlsson, alternativt att det är vanligare att kvinnor som heter Gyllenknopp tenderar att behålla sitt namn i större utsträckning än de som heter Karlsson? Man kan ju också tänka sig att barnen i större utsträckning får efternamnet Gyllenknopp än Karlsson om föräldrarna har olika efternamn.
Jo, Clarks studie är inte perfekt men samtidigt är jämförelsen med USA och Storbritannien (med samma metod) intressant i detta avseende.
Skulle aldrig falla mig in att byta till Gyllenknopp. Då får det va 🙂
Fast det kan ju inte vara något jätteproblem eftersom han undersöker advokater och läkare och jämför med de som studerar nu. Dessa – framför allt om de är från högstatusfamiljer — är ju så passa unga att de knappast har hunnit med att gifta sig ännu.
Studentens föräldrar, eller deras föräldrar, kan ha gift sig till överklassiga namn vilket kan ha gjort att namnet felaktigt signallerar “överklass”. Samtidigt tror jag (men vet inte) att detta problem är särskilt stort eftersom människor i allmänhet gifter sig med människor som är lika dem själva i socialt avseennde.
Glömde du (JV) en negation någonstans där?
Ja, jag tror INTE problemet är så stort.
Mm, och man behöver dessutom inte gifta sig för att byta efternamn. Anekdotiskt har jag hört om flera namnbyten (genom aktivt endogent val) då människor påbörjat elitutbildningar eller på annat sätt bytt social miljö. Detta framstår som problematiskt för Clarks metod.
Det vore ju intressant att veta hur frekventa dessa namn är i befolkningen. Representerar de endast en realtivt liten grupp är resultaten visserligen inte ointressanta men blir mer av karaktären kuriosa.
SCB:s listor brukar visa det första icke-son-namnet på plats 15 eller så. Sen dominerar son-namnen till platserna 20-25, vill jag minnas.
Gulligt att barnen Wallenberg, Persson och Lundberg inte räknas till överklassen. Intressant metod hursomhelst. Men är Lindberg verkligen mer allmogenamn än Lundgren eller Bergström?
Det finns en del att säga om metoden och jag har beskrivit den väldigt kortfattat. Exempelvis ingår även namn som Lund- i gruppen med -berg och -son. Metoden verkar för övrigt missa icke-adliga över- eller övremedelklassnamn som var vanliga på 1800-talet. Men, men, det finns stor potential för förbättring men studien är ett intressant försök att komma åt något intressant och svårfångat.
Taget. ‘To a first approximation, noone goes to Princeton’, tror jag att Angrist sa.
+1 för observationen om Wallenberg, Persson och Lundberg – förutom att om vi tittar över flera generationer så är dessa familjer väldigt annorlunda. Wallenberg är den rikaste familjen i Sverige sedan ca 5(?) genertioner, Persson är inne på tredje, men det var först generation två som blev verkligt framgångsrik, och Lundberg är på generation 1 1/2. Hans döttrar håller på att ta över men kan inte anses vara etablerade. Och de heter inte ens Lundberg, om jag minns rätt, vilket stödjer Roberts iakttagelse ovan.
Med andra ord är dessa familjer mest anomalier och advokatsamfundets matrikel är en ganska god indikation på vem som var rik i Sverige för fyra generationer sedan, skulle jag tro.
Östlings första kommentar kränker mig som Karlsson. Var kan man anmäla? 😉
Ursäkta en lite beteckningsokunnig, men vad menas med “tydlig koppling”, hög korrelation, klar kausalitet eller nåt annat?
I meningen innan står att det är samvariationen, alltså korrelationen, som avses.
Ah, OK, tackar, borde jag ha fattat vid lite närmare eftertanke. Fick för mig att det fanns något självklart orsakssamband, annat än korrelationsbaserat, som jag missat.
Måste man inte ta hänsyn till hur stabila elitinstitutionerna är också? Oxford och Cambridge har ju en viss kontinuitet, medan Lund och Uppsala (framför allt Uppsala) varit betydligt sämre på att upprätthålla en särställning. Om det exempelvis är Mitthögskolan som är den nya elitinstitutionen som tar över efter lärosäten på dekis så skulle man ju förvänta sig att det är framför allt överpresterande individer från “sämre” familjer som driver trenden — och i så fall fångar metoden ett helt annat fenomen än graden av social rörlighet. Möjligen skulle man kunna säga samma sak om de statusyrken som används.
Hur social status manifesterar sig ändras naturligtvis över tid; varken präst- eller läraryrket har exempevis samma status idag som för 100 år sedan och även utbildningsinstitutioner kan gå olika öden tillmötes. Dessa svårigheter i att fånga status är också en anledning till att samlingsmått, som inkomstkorrelationer mellan generationer, både är intressanta och informativa. Samtidigt fångar de knappast allt av vikt varför det kan vara givande att även använda andra metoder.
En hög samvariation mellan föräldrars och barns yrkesval kan i en dynamisk ekonomi vara förenligt med hög inkomstmobilitet. Om barn av sociala eller kulturella skäl är bundna vid sina högstatusföräldrars val öppnar det upp för barn från andra samhällsklasser att söka sig till expanderande yrken och branscher.
Tino Sanadaji har en del intressant att säga om korrelationen namn, speciellt nationalutpekande, deras sociala konsekvenser, ekonomisk tillhörighet och högerns ytterst dåliga prognos i flera tidigare typiskt namnfixerade länder. Det kunde Ni fundera på ett tag….
Blev lite stavfel i efternamnet Tino…F-låt.
Gammal etablerad kunskap (i varje fall från 40-talet) att den svenska elitens barn sällan
valde lärar-/forskarbanan. De blev jurister, läkare, arkitekter. Dvs de föredrog spärrade
utbildningar.Men som visades i en utredning i början av 50-talet hade studenterna på
de fria fakulteterna bättre studentbetyg. Handels studenter låg då lågt betygsmässigt.
Intressant. Hur såg antagnigen till de spärrade utbildningarna ut på den tiden? Fanns det utrymme för eliten att ge fördelar till sina egna barn eller var antagningsprocessen meritokratisk? Om det senare kan man undra varför studiebegåvade studenter från annan social bakgrund valde bort dessa karriärsvägar.