I går eftermiddag lyssnade jag på Chicago-ekonomen Francesco Trebbis presentation av en uppsats om den amerikanska bolånekrisens politiska ekonomi. Det är väldigt sällan som akademiska forskningsseminarier är så aktuella. Trebbi med medförfattare fokuserar på politikernas roll i bolånekrisen. Från politiskt håll försökte man på olika sätt göra det lättare för fler att låna och köpa bostad, t.ex. genom lagar med fanatasieggande namn som American Dream Downpayment Act. Trebbi med medförfattare visar bland annat att politiker som stödde en annan liknande lagstiftning tenderade att representera distrikt som fått mer valkampanjbidrag från bolånebranschen. 

Det är förstås svårt att få en klar bild av hur stor roll de politiska initiativen spelade för bostadsbubblan som i sin tur ledde till den globala finanskrisen (vilket Jonas pedagogiskt förklarat tidigare). Däremot står det klart att politiker i USA vill att fler ska äga sin bostad. Denna målsättning finns även inom den svenska politiska högern, vilket bland annat visat sig genom ett ivrigt påhejande av bostadsrättsombildningen, men den finns också inom socialdemokratin (vilket en gång yttrade sig i egnahemsrörelsen).

Men bör verkligen staten uppmuntra bostadsägande? Utgångspunkten bör väl vara att beslutet att äga eller hyra bör ligga hos den enskilde om det inte finns goda skäl att ingripa. Talar inte mycket för att svenskars sparande i alltför stor utsträckning sker i den egna bostaden? Väldigt få har stora förmögenheter utöver huset de bor i. Det är väl inte särskilt klokt att — ofta med hög belåning — satsa allt på ett kort i form av en enda tillgång?  Bolånekrisen i USA illustrerar ju också att bubblor i bostadspriser verkar vara tämligen återkommande och att detta kan slå väldigt hårt mot enskilda hushåll. Det är lätt att snabbt bli fattig på en bostadsmarknad som kan gå ned 20 procent på bara några månader (och mer är väl att vänta).

Jag tycker en rimligare politik vore att underlätta för folk att hyra sin bostad — eller åtminstone se till att valet mellan att äga och hyra görs någorlunda ”neutralt”. Idag försämras möjligheterna att hyra sin bostad väsentligt av hyresregleringen: det är svårt att få en hyresrätt i attraktiva områden, när man väl har en hyresrätt är det ofta krångligt att byta den, och det byggs väldigt få nya hyresrätter (SvD: I II). Det är ju inget som hindrar att hyrestagare sparar på andra sätt i bostäder. Är man orolig att inte ”hänga med” på en skenande bostadsmarknad kan man ju alltid investera i aktier i fastighetsbolag (även om det förmodligen blir svårt att övertyga en bank om att få lån för att göra detta).