Vad är en rättvis fördelning mellan generationer?

Regeringen har som mål att i genomsnitt ha ett överskott i den offentliga budgeten. En motivering till överskottsmålet utgår från ekonomisk effektivitet. Dagens överskott möjliggör jämna skattesatser över tiden om generositeten i den offentliga sektorn ska behållas när de offentliga finanserna utsätts för påfrestningar från åldrande befolkningar.

I budgetpropositionerna kan man vanligen läsa att överskottsmålet även bidrar till en rättvis fördelning mellan generationer. Underförstått avser man förmodligen att det är rättvist att olika generationer erbjuds ungefär lika generösa välfärdssystem.

Men framtida generationer kommer med all sannolikhet att ha högre inkomster, längre livslängd, och i övrigt större möjligheter än nuvarande generationer. Är det då inte rimligt och rättvist att försöka omfördela resurser från kommande generationer till de äldsta i den nuvarande befolkningen? Assar Lindbeck har utifrån sådana argument förespråkat att överskottsmålet bör skrotas så att nuvarande generationer kan gynnas genom höjda offentliga utgifter.

Ekonomer kan knappast avgöra vilken handlingsplan som är mest rättvis.1 Men vi kan belysa konsekvenserna av de olika alternativen. Lindbeck är tydlig med att hans förslag medför framtida problem. Till Dagens Nyheter säger han: ”hur framtidens välfärd ska finansieras får man klara av längre fram”. Och i en kommentar till Finanspolitiska rådets rapport argumenterade han för att den framtida välfärdsstaten följaktligen måste bli mindre omfattande.

Har då ekonomerna lyckats belysa konsekvenserna av de olika alternativen? Jag tvivlar. Vänsterpartiet verkar gilla Lindbecks tankar…

—————
1) Vissa insikter kan vi möjligen bidra med. Diskussionen om Easterlinparadoxen och lyckoforskningen är t ex central för denna frågeställning. Om framtida generationer inte blir lyckligare av högre inkomster kan man ifrågasätta om det är rättvist att skapa offentlig-finansiell oreda för dem.

Skråväsende utan ansvar och kontroll

Nog är det märkligt att tio års debatt och utredning om hur dålig lärarutbildningen är verkar mynna ut i förslaget att enbart de som genomgått denna utbildning ska få sätta betyg.

Visst, lärarutbildningen ska reformeras, men att vända skutan på landets lärarutbildningar lär ta sin tid och det finns en stor mängd behöriga lärare i systemet som rimligtvis borde få sin behörighet ifrågasatt. Dessutom kommer en mängd kompetenta obehöriga lärare nu att lämna yrket. Mest fascinerande är emellertid den trovisshet som uppvisas gällande möjligheterna att skapa en gedigen lärarutbildning. Efter minst 15 års misslyckande på just detta område är den naiva tilltron till den egna förmågan nästan rörande. Inte minst som det är förtvivlat svårt att i forskningen finna stöd för att behörighet faktiskt påverkar elevernas skolprestationer. Oavsett vilket land som undersökts.

Påhejad av lärarfacken planerar nu regeringen att skapa ett nytt skråväsende. Låt gå för detta, men då måste kraven vara andra än enbart en examen från lärarhögskolan. Eftersom lärarens prestationer under de första årens undervisning är en tillförlitlig signal på hur det kommer att gå framöver, bör lärarna utvärderas efter en tvåårig prövotid. Redan verksamma lärare — behöriga som obehöriga — kan utvärderas efter samma mall. Lärarna bör sedan löpande kunna ställas till ansvar för misslyckad undervisning med ett system av erinringar, varningar, begränsningar av betygssättningsrätten och indragning av lärarlegitimationen.

Men, kanske någon invänder, det går ju inte att ställa lärarna till svars på samma sätt som läkarna. Det finns ju inte samma objektiva grund för hur verksamheten bör bedrivas. Ska en enskild lärare kunna lastas för att en elev inte greppar Pythagoras sats? Ska en oberoende expertpanel utvärdera om lärarens insatser givet elevens förutsättningar var korrekt avvägda? Ska elevens förutsättningar bedömas i en serie psykometriska tester? Kan en misslyckad lärarinsats överhuvudtaget definieras?

Nej, det låter onekligen omöjligt. Det verkar med andra ord som om den parallell till läkaryrket som lärarfacken drivit så länge inte riktigt håller. Lärarfacken vill helt enkelt ha skråprivilegier utan att någon ska kunna utkräva ansvar. Någon som är förvånad?

Uppdatering

Medan de flesta kommentarer är positiva till utredningens förslag verkar Expressen vara inne på samma linje som här. Förslaget innehåller dock en hel del klokskaper men det är underligt att rektorn, som onekligen är part i målet, är den som ska utvärdera provåret. En särskild instans för detta bör inrättas och elevernas prestationer bör på något sätt vägas in i bedömningen. Reglerna för att dra in en legitimation verkar vara tandlösa och svåranvända, vilket inte är så underligt med tanke på vad som skrivits ovan. Men märkligast är att man utgår från att lärarutbildningen på något magiskt sätt ska bli bra, bara för att Björklund vill det.

Lundasagor III: Ekonomesiska

Eftersom alla goda ting är tre, skriver jag en tredje rapport från Lund trots att jag redan kommit tillbaka därifrån. Under resan hem från Lund ägnade jag och mitt ressällskap oss åt att översätta nationalekonomisk terminologi till svenska. Detta aktualiserades redan i fredagens inlägg då det handlade om nominal illusion, som jag med viss osäkerhet valde att översätta till monetär illusion.

I en del fall är det här ganska enkelt att hitta svenska översättningar: behavioral economics blir beteendeekonomi (just det, med sammanlagt fem ”e”) och neuroeconomics blir neuroekonomi. För en del andra begrepp är det lite svårare. Bootstrapping översätts kanske mest direkt med stövelstroppslyftning, logit quantal response equilibrium blir logistisk brussvarsjämvikt och experience weighted attraction learning blir erfarenhetsviktad attraktionsinlärning. Av en vän på SOFI har jag lärt mig att datamining är detsamma som att okynnesregregera.

För lite äldre nationalekonomiska begrepp finns ofta bra svenska översättningar. Det är dock en del begrepp som är svåröversatta. Delspelsperfektion känns till exempel en smula otympligt. Belief är inte helt lätt att översätta — varken övertygelse, uppfattning eller trosuppfatttning känns riktigt rätt, åtminstone inte i spelteoretiska sammanhang. Nationalekonomin är full av tradeoffs, men avvägning fångar inte riktigt begreppets essens.

Vi på Ekonomistas försöker göra vårt bästa för att vårda svensk nationalekonomisk terminologi, men det är inte alltid helt lätt…

Är jämställdhet vägen till lycka?

Kvinnor borde blivit rejält mycket lyckligare under de senaste 30-40 åren, åtminstone om ökade livschanser är något som får en att må bra. Även om tydliga skillnader mellan könen finns kvar så är det uppenbart att jämställdheten ökat. Attraktiva utbildningar domineras nu av kvinnor, lönegapet mellan män och kvinnor har minskat, den teknologiska utvecklingen har gjort hushållsarbetet (som trots allt mest utförs av kvinnor) betydligt lättare, kvinnor har nu kontroll över sin fertilitet, kvinnors politiska representation har ökat.

Ändå har kvinnor — relativt män — blivit alltmer missnöjda med tillvaron under hela denna period. image

Detta överraskande samband dokumenteras i figuren här bredvid som är hämtad från en studie av Ekonomistasfavoriterna Betsey Stevenson och Justin Wolfers. Studien fokuserar på USA, men samma mönster finns i nästan samtliga länder som författarna lyckats hitta data för. Eftersom män i början av 1970-talet var betydligt olyckligare än kvinnor betyder detta att lyckan är jämnare fördelad mellan könen idag.

Hur ska man förklara detta? Stevenson och Wolfers bryter ner sitt datamaterial på längden och tvären för att undersöka olika möjligheter; gifta mot ogifta, hög- mot lågutbildade, yngre mot äldre, men det enda som sticker ut är att den negativa trenden är särskilt stark för kvinnor med barn. Dessutom ser män alltmer positivt på de finansiella aspekterna av att vara gift, medan både män och kvinnor blivit mindre nöjda med sina äktenskap i stort.

En tolkning är alltså att livet blir rätt miserabelt av att både ha ett jobb och att sköta en familj. Både män och kvinnor tycker det är skönare att bara ha ett ansvarsområde och kvinnor har påverkats mer negativt av det delade ansvaret. Samtidigt finns det problem med denna tolkning. Om detta är hela förklaringen är det oklart varför mönstret även finns bland ogifta utan barn och bland tonåringar.

Samtidigt är kanske inte resultaten så förvånande. Om mäns och kvinnors livssituation blir alltmer likartad är det inte så konstigt att även lyckonivån konvergerar. Men man hade ju hoppats att det skulle bli på en allt högre nivå.

Lundasagor II: Hjärnans inflationsmål

Det verkar som en oberoende riksbank med ett tydligt inflationsmål är en bra idé. Däremot diskuteras inte särskilt ofta hur högt inflationsmålet ska vimageara. Det intryck jag fått från ekonomer som kan mer än jag om detta är att det nuvarande inflationsmålet är ganska godtyckligt satt. Alltför hög inflation är förstås inte bra, men för låg är inte heller bra, och kompromissen råkade bli två procent. Ett något oväntat stöd (nåväl, det är ju fredag eftermiddag) för hög inflation dök idag upp på Arne Ryde-konferensen om neuroekonomi som jag (liksom Dr. Bergh) varit med på. Det är Armin Falk som gjort ett experiment om monetär illusion, d.v.s. att människor luras av nominella prisförändringar som inte påverkar de reella priserna. I en ännu opublicerad studie visar Armin Falk att hjärnans belöningscentra aktiveras i större utsträckning när samma reala inkomst är högre i nominella termer (vilket bilden till vänster visar). Om nu högre inflation gör oss lyckligare kanske det är dags att justera upp inflationsmålet lite grann?

(O)lycka i transitionsländer

Relationen mellan självrapporterad lycka och BNP per capita (från föreläsninga av Layard, 2003)

 

Som Daniel konstaterat i ett av gårdagens inlägg verkar den avtagande lyckoeffekten av högre BNP nivåer kunna ifrågasättas. Det finns dock andra paradoxer kvar att förklara. För nog är det något konstigt med att östeuropéer är så mycket mer missnöjda med livet än vad man skulle vänta sig givet deras BNP per capita nivå. Se bara på bilden till höger som visar relationen mellan självrapporterad lycka och BNP per capita. Punkterna nerifrån räknat är Moldavien, Ukraina, Vitryssland, Ryssland, Armenien, Bulgarien, Rumänien, Litauen, Estland, Lettland, Azerbadjan, och först därefter kommer det första land som inte tillhört det forna östblocket, Peru. Alla dessa rapporterar alltså att de i genomsnitt är betydligt olyckligare än andra länder med liknande (eller lägre) per capita inkomst. Hur kan detta komma sig?

En vanlig reaktion är att hänvisa till någon sorts kulturell eller eventuellt lingvistisk skillnad i hur man talar om lycka. Denna typ av förklaring är dock felaktig (och detta inte bara för att den inte passar mina bistra finska släktingar och deras landsmän som trots sin kärvhet säger sig vara mycket nöjda med livet). I en ny studie visar ekonomerna Sergei Guriev och Ekaterina Zhuravskaya att anledningen till lägre lyckonivåer i öst delvis kommer sig av en hög makroekonomisk volatilitet (som genom en högre osäkerhet skapar lägre nytta för en given inkomstnivå) men framförallt av att äldre personer i transitionsländer är mindre nöjda än personer i motsvarande ålder i andra länder med samma inkomstnivå. Förklaringen som Guriev och Zhuravskaya ger är att transitionen från planekonomi till marknadsekonomi innebar att stora delar av det humankapital som äldre personer byggt upp under Sovjettiden helt enkelt blev värdelöst. Ju äldre man var vid tidpunkten för transitionen desto lägre incitament att omskola sig och desto större missnöje, vilket också är precis vad som visar sig i data (naturligtvis kontrollerat för en rad andra faktorer). Detta påminner om vad Assar Lindbeck konstaterat om risker med vissa välfärdsarrangemang: ”En 60-åring som plötsligt får veta att staten inte kan leva upp till sina åtaganden gällande sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring eller pension har svårt att leva om sitt liv i syfte att spara för dessa saker själv” (min översättning från artikeln Hazardous Welfare State Dynamics).

Trots den mörka bilden av de äldres upplevda situation i öst är dock slutsatsen i Gurievs och Zhuravskayas artikel positiv för transitionsländernas framtid. Det finns inget speciellt dystert med dessa länder. De yngre som haft möjligheter att anpassa sig till den nya situationen är precis lika nöjda som sina motsvarigheter i länder med liknande inkomstnivå. Inom en snar framtid kommer därför den östeuropeiska missnöjesparadoxen att försvinna. 

Lundasagor I: Neuroekonomi

I dag är jag på utflykt i Lund. Det är Arne Ryde-stiftelsen som anordnar en konferens om neuroekonomi. Arrangörerna har lyckats locka en rad högt ansedda nationalekonomer, bland annat Colin Camerer och Ernst Fehr, för att diskutera de senaste neuroekonomiska rönen. Mitt intryck än så länge har dock präglats av meningslöst akademiskt revirtänkande, nämligen huruvida neuroekonomi skall betraktas som nationalekonomi.

De främsta kritikerna av neuroekonomi är teoretikerna Faruk Gul och Wolfgang Pesendorfer (tillsammans med Glenn Harrison och Ariel Rubinstein). I ett nyligen publicerat bokkapitel argumenterar de för att nationalekonomer inte behöver bry sig om neuroekonomisk forskning. Nationalekonomi handlar enligt dem om människors val, inte om vilka psykologiska och neurologiska mekanismer som ligger bakom dessa val. Detta är förstås helt galet. Den första anledningen är en sorts Lucas-kritik — en modell som inte bygger på underliggande mekanismer kan funka bra i ett sammanhang, men kan ge felaktiga förutsägelser när förutsättningarna ändras (en del neuroekonomer pratar om micro-micro foundations). Den andra anledningen är att vi förstås inte bara är intresserad av vilka val människor gör, utan också av människors välfärd (t.ex. i vilken utsträckning våra val är misstag).

Neuroekonomi är än så länge i sin linda. Verktygen för att se in i det mänskliga psyket är än så länge väldigt trubbiga. Men det är ingen ursäkt för att inte försöka ta reda på hur den mänskliga hjärnan fungerar. Colin Camerer avslutade sin föreläsning idag med att påpeka att nationalekonomer såsom Edgeworth och Fisher önskade att det fanns ett sätt att se in i hjärnan långt innan magnetröntgen hade uppfunnits, medan teoretiker såsom Gul och Pesendorfer inte tycker att vi ska använda magnetröntgen och andra verktyg när de nu finns tillgängliga.

  gul Pesendorfer_IMG_3987

Mer tillväxt — mer lycka

Samhällsvetare har i åratal debatterat om pengar gör folk lyckligare. Å ena sidan verkar detta gälla mellan individer inom länder, men å andra sidan har fakta inte antytt att rika länder är lyckligare i genomsnitt än fattiga länder eller att länder som blir rika också blir lyckligare (detta är den s k Easterlinparadoxen). Slutsatsen som vissa, bl a LSE-forskaren Richard Layard (och även svenske fackföreningsekonomen Daniel Lind), dragit är att tillväxt inte bör vara ett övergripande politiskt mål eftersom det inte verkar göra folk i rika länder lyckligare. Andra (bl a Johan Norberg) har dock tolkat data annorlunda.

Men nu verkar frågan avgjorts till sist. I en ny forskningsrapport har Whartonekonomerna Betsey Stevenson och Justin Wolfers omanalyserat samtliga nationella och internationella lyckoundersökningar under efterkrigstiden och de finner att inkomst och lycka är starkt positivt korrelerade. Detta gäller såväl inom som mellan länder och över tid. Slutsatsen är att Easterlinparadoxen inte stämmer!

Anledningen till att Easterlinparadoxen nu förkastas är att tidigare undersökningar visar sig ha baserats på antingen för små urvalspopulationer (t ex ett litet antal relativt rika länder) eller på rena felmätningar (t ex ändrades svarsalternativen i japanska enkäterna drastiskt från år till år, vilket omöjliggör jämförelser över tid). Författarnas mycket omfattande och trovärdiga analys sammanfattas delvis av bilden nedan: prickarna visar att inkomst och välbefinnande är positivt korrelerat på landnivå; pilarna genom varje prick visar att denna positiva korrelation även gäller på individnivå inom varje land.

image

Mer läsning av Wolfers på Freakonomics här, här och här.

*** Uppdatering: Idag omskrivs Stevensons och Wolfers studie i DN. Är Ekonomistas nyhetsledande?

Slaget om pensionärerna fortsätter

Som Ekonomistas tidigare noterat verkar pensionärerna bli en populär väljargrupp i 2010 års val. Oppositionen har redan lovat dem pengar och några regeringspartier har försökt bjuda över. Idag presenterade finansminister Borgs det senaste lockropet: sänkt fastighetsskatt för pensionärer som alltså är rika men har låg pension. Förutom att förslaget är fördelningsmässigt tveksamt och ökar komplexiteten i skattesystemet är det ytterligare ett oroande bevis för ett tilltagande röstfiske i svensk rikspolitik.

Vägar till billig barnomsorg

I förra inlägget beskrev Eva den förundran generositeten i den familjepolitiken kan väcka hos utländska betraktare. Lika förundrade är vi svenskar över att människor utanför Norden överhuvudtaget kan skaffa barn — och kombinera detta med ett yrkesliv. Hur lyckas exempelvis hårt arbetande amerikaner egentligen nå upp till nästan samma födelsetal som vi?

Ett svar ges i en studie av Patricia Cortes som i morgon presenteras vid en konferens i Vaxholm. Hon visar tämligen övertygande hur den stora inflyttningen av lågutbildad arbetskraft till USA pressat kostnaderna för hushållsnära tjänster. Detta har i sin tur fått högutbildade kvinnor att arbeta mer. De riktigt stora effekterna på arbetsutbudet finner Cortes främst hos läkare, advokater och liknande grupper. Andelen kvinnor som arbetar mer än 50 timmar i veckan ökar även den markant där inflödet av billig arbetskraft varit stor.

Sättet Cortes identifierar orsakssambanden på är dock inte klockrent. Hon utgår från att nya immigranter söker sig till städer där det redan finns många invandrare. Detta är rimligt, men samtidigt har de tidigare immigranterna sökt sig till dessa städer av en anledning. En sådan anledning är antagligen att det där redan tidigare funnits en stor efterfrågan på barnpassning och trädgårdsarbete.

Vi väntar därför med spänning på en kreativ IFAU-rapport som analyserar effekterna av avdraget för hushållsnära tjänster på det svenska arbetsutbudet. Har vi nått den grad av jämställdhet att även män börjar arbeta mer när man kan leja ut dagishämtandet?