Det här är ett gästinlägg av Rikard Forslid, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet.
På kort sikt är det ett överskuggande problem hur flyktingarna ska tas om hand och få tak över huvudet, men på lite längre sikt är frågan hur de ska komma i arbete. Om flyktingarna blir tillräckligt många kommer det att krävas strukturförändringar i näringslivet för att sysselsättningsgraden ska hållas uppe. Det blir då också viktigt att den ekonomiska politiken underlättar denna strukturförändring.
Invandringen innebär en förändring i arbetskraftens sammansättning. Även om många av invandrarna är högutbildade är den genomsnittliga utbildningsnivån sannolikt lägre än i den nuvarande arbetskraften. Dessutom är inte alla utländska utbildningar överförbara till svenska förhållanden. Invandringen innebär alltså inte bara en större arbetskraft utan också en förändring i arbetskraftens struktur med ett skift nedåt i arbetskraftens genomsnittliga kunskapsnivå. Som en konsekvens av detta behöver vår produktionsapparat inte bara växa utan produktionsstrukturen behöver också bli mindre kunskapsintensiv i genomsnitt. Hur stor strukturomvandling som behövs beror förstås på hur stor invandringen till sist blir.
Strukturförändringen kan i princip ske på två sätt. Antingen måste de branscher som använder relativt mycket lågutbildad arbetskraft växa i förhållande till de kunskapsintensiva branscherna eller så måste relativlönen för lågutbildad arbetskraft sjunka så att alla branscher använder relativt mer av denna arbetskraft. Omvänt betyder detta att om relativlönen för lågutbildade inte ska sjunka behövs det i gengäld en desto större strukturförändring i industrin.
Handelsteorins Rybczynskiteorem beskriver just fallet med konstanta faktorpriser: Industrin som använder relativt mycket lågutbildad arbetskraft måste växa om den lågutbildade arbetskraften ökar, men denna industri behöver också en del kapital och högutbildad arbetskraft, som då måste komma från den kunskapsintensiva industrin. Vi får alltså en växande industri som använder mycket lågutbildad arbetskraft, och en krympande industri som använder mycket högutbildad arbetskraft. Detta skulle innebära att strukturomvandlingen i den svenska industrin måste gå i omvänd riktning, dvs. gå mot att bli mindre kunskapsintensiv, under en period när den svenska industristrukturen anpassar sig till arbetskraftens nya sammansättning. Det är förstås inte helt givet vad detta skulle innebära i praktiken. Relativt lågkvalificerade tjänster inom t.ex. handel, bemanning och lokalvård har tidigare varit branscher som anställt många invandrare. Men också delar av tillverkningsindustrin har tidigare absorberat mycket relativt lågutbildad arbetskraft.
Om vi i stället tänker oss att industristrukturen skulle vara oförändrad, dvs. att alla branscher växer i samma takt i respons till ökningen i arbetskraften, måste i stället faktorpriserna anpassa sig. Relativlönerna för lågutbildad arbetskraft måste då falla så att alla branscher kan anställa en större andel lågutbildad arbetskraft.
Oavsett hur anpassningen till arbetskraftens nya sammansättning går till innebär den ekonomiskpolitiska utmaningar. För att minska kunskapsintensiteten i alla branscher måste lågutbildade bli billigare att anställa. Lägre skatt på låga inkomster är då ett sätt att motverka ökad spridning i de disponibla inkomsterna. När det gäller industristrukturens sammansättning behöver politiken skapa förutsättningar för en expansion av branscher med låg kunskapsintensitet. RUT är ett exempel på ett instrument som både gör det billigare att anställa lågutbildade, och som gynnar branscher som har en låg kunskapsintensitet. Det är därför viktigt att RUT avdraget får vara kvar.
Sannolikt kommer också vissa delar av tillverkningsindustrin att bli viktiga för att absorbera den nya arbetskraften. Men en återindustrialisering kräver en stabil energiförsörjning och konkurrenskraftiga energipriser. I detta sammanhang kan man fråga om det verkligen är rätt tillfälle bedriva en politik med en effektskatt på kärnkraftselen, som innebär att fyra av Sveriges tio kärnreaktorer stängs inom kort.
Ekonomistas 
Industri som använder lågutbildad arbetskraft har i praktiken extremt högutbildad personal i Sverige idag. Lager, restaurang och butiksarbetare är långt mer utbildade än arbetet kräver. Timl exempel såg länge min egen framtid ut att vara lagerarbetare med kandidatexamen i nationalekonomi med kollegor med liknande utbildningsnivå. Det måste väl betyda att det finna mycket marginal i systemet? Om lågutbildade tar de arbeten som idag görs av överutbildad personal behöver väl varken löner eller några priser förändras?
http://www.saco.se/sacobloggen/2011/04/05/tjatar-vidare-om-overutbildning/
Det stämmer att Rybczynki effekten dämpas om humankapitalet inte behöver tas i så stor omfattning från den kunskapsintensiva industrin.
Enligt SOCIALFÖRSÄKRINGSUTREDNINGEN “Vid arbetslivets gränser” är arbetskraften i Sverige överutbildad. Jobben har blivit mer krävande dom senaste 25 åren men arbetskraftens utbildning har utvecklats snabbare. Om alla skulle få sparken från sina jobb idag och imorgon vara tvungen att söka sig ett jobb som är i nivå med arbetarens utbildning skulle vi få ett kraftigt underskott på arbetare med enbart grundskola.
Lösning är därför inte att sänka lönerna för lågkvalificerade jobb utan vi måste hålla nere lönen för ALLA jobb så vi får ökad efterfrågan även på mer kvalificerade jobb så att högutbildade lämnar sina lågkvalificerade jobb.
Enligt internaitonell data är 4% av invånarna i Syrien högutbildade. Att professorer i nationalekonomi kallar det många är anmärkningsvärt.
Den övriga diskussionen kring strukturreformer som är en relativiv försämring för de som redan bor här är inget som sker smärtfritt, och skapandet av en ny arbetsintensiv industrisektor är både komplicerat och smärtsamt. Inte sällan har den extremt arbetsintensiva sektorerna flyttat mycket snabbt när lönerna blivit bara lite för höga.
Inom t.ex. vatten-, jord- och skogsbruk skulle det kanske gå att öka arbetsintensiviteten.
Vid högkonjunkturen innan finanskrisen så var det uppenbart att delar av industrin var beredd att ibland rekrytera helt okvalificerad arbetskraft för att internutbilda dem till önskade kvalifikationer. Något som annars mest brukar förekommer i t.ex. UK. Annars genrellt en metod som mer bygger på meriter än på kontakter, där det är ens framtida produktion och förmåga som bedömds, inte en historiska förmåga att prestera som idag är direkt avgörande i Sverige.
Glömde tacka Rikard för att någon äntligen nämner den kapitalförstöring som sker inom Sveriges energisektor.
Först så subventionerar vi vissa energikällor som ger effekt när Sverige har ett strukturellt överskott (sommarhalvåret, solkraft) och vi subventionerar effekt som kräver 94% reserveffekt vinterhalvåret. Klart att de fasta kostnaderna i elnätet skenar när Sverige ska ha trippel effekt. En effektpark när Sverige har smällkall vinter och vinden står stilla (då den gör det hela Sverige). En effekt när Sverige har normalläge och det blåser motsvarande 20% av installerad vindkraftseffekt, samt solkraften som bidrar med effekt den del av året när den komparativt är som sämst. Den ger effekt när vattenkraften går för fullt pga vårfloden, och kärnkraftens baseffekt är som effektivast.
Därefter så får vi skyhöga fasta kostnader i hela elnätet pga sämre kvalité på frekvens och spänning, och som grödde på mosen så får vi betala enorma förluster (både i företagen och för samhället) när vi stänger tekniskt fungerade kärnkraftsverk i förtid pga ideologiska fördomar i regeringen, för att föregå ett förmodat nederlag för miljöpartiet i energikommissionen.
Vattenfall är toalt politiserade på styrelsenivå, detsamma gäller berörda departement. Det är bara att gå in i godtycklig energidiskussion på nätet för att inse att de som inget kan är höga på sina fördomar och okunskap och låga på fakta och egna arbetserfarenheter inom branschen.
Jag tänker mig att sänkt arbetsgivaravgift skulle kunna locka mer arbetsplatser häråt. Sen tror ju jag fortfarande att utbildning kan vara rätt väg att gå för vissa individer i vissa situationer. Återvinnig är en annan bransch som borde kunna växa och dessutom ge arbete åt många som i dag har svårt att finna sysselsättning.
Roligt att se en dagslägesrelevant användning av Rybczynskiteoremet men svårt att övertygas av policyimplikationerna:
– Svårt att se vad RUT åstadkommer som inte kan åstadkommas med bredare skattelättnader för lågavlönat arbete
– Ännu svårare att se att energiintensiv tillverkningsindustri också är arbetskraftsintensiv, i synnerhet om man samtidigt ska tro att RUT är särskilt väl riktat mot arbetskraftsintensiva verksamheter
Jag tror det behovs betydligt mer an mindre kvalificerade arbeten for att losa integrationen pa arbetsmarkanden.
Ett tecken pa det ar att det trots allt finns kraftigt subventionerade anstallningsformer for just dessa grupper, som medfor en avsevart lagre arbetskraftskostnad an vad den kollektivavtalsreglerade marknaden tillampar. Trots det ar det ett relativt fatal som kommer ifraga for dessa arbeten, kanske finns inte stora grupper pa arbetsgivarnas radar av olika anledningar?
En anspråkslös analys av flyktingmottagningen
Flyktingar brukar bli tvungna att lämna den fasta egendom de eventuellt äger bakom sig vid flykten. Med den svenska modellen för flyktingmottagande kommer dessa egendomslösa att ställas till arbetsmarknadens förfogande. Detta innebär att arbetskraften blir större. Det är dock svårt att påvisa någon otillfredsställd efterfrågan på arbetskraft idag i Sverige. För sådant krävs att man antar att efterfrågan på arbetskraft skulle öka vid ökad tillgång, vilket i sin tur skulle kräva att priset på arbetskraft kunde sänkas som för andra varor. Den höga fackliga organisationsgraden i Sverige har dock varit ett hinder. Konjunkturinstitutet har i sin genomgång om den svenska jämviktsarbetslösheten hävdat att Sverige bland annat på grund av detta har besvärande hög “reallönestelhet”[i]. För att om möjligt förhindra att de nytillkommande till arbetsmarknaden måste förbli arbetslösa och att detta ändå inte har någon effekt vare sig på arbetskraftens pris och därmed efterfrågan eller på reallönestelheten bland de tidigare anställda krävs som Rikard Forslid mycket riktigt påpekar. Till exempel krävs sådana som gör att konkurrensen om arbetstillfällena befrias från de begränsningar som gjorts i arbetsgivarnas frihet att byta ut anställda mot mer produktiva och mindre kostnadskrävande.
En modell för att kringgå liknande svårigheter har historiskt varit att upprätta en delad arbetsmarknad. Denna kan i Sverige idag inledningsvis bygga vidare på att staten fastställer lönenivån för det nya skiktet genom att betala en del av lönekostnaderna – detta innebär ju de facto att finansieringen tas från de övriga löntagarna och alltså inte belastar arbetsgivarna. Att betala återstoden upp till kollektivavtalens nivå kan framstå som alltför tungt, men lönenivån kan sänkas kraftigt. I fall flyktingarna skulle vara ovilliga att arbeta för den erbjudna ersättningen har Sverige redan lagstiftning klar. Socialtjänstlagen som rekommenderar arbete kallat praktik för bidragsmottagare liksom även jobb och utvecklingsgarantin och Extratjänsterna bör kunna användas. Den tidigare omfattande kritiken mot jobb och utvecklingsgarantins Fas 3 bör kunna avfärdas genom att tillfälligt uttryckligen reservera dessa arbeten med statliga lönebidrag för nyligen invandrade flyktingar och i stället befordra svenskar som idag har sådana enklare och tyngre arbetsuppgifter enligt den danska modellen[ii]. I USA har liknande använts sedan innan självständigheten från England. I delstaten Virginia skrevs lagen redan 1662[iii].
________________________________________
[i]. ”… graden av centralisering av löneförhandlingarna, fackföreningsanslutningen samt sam-arbetsförmågan mellan lönesättarna och övriga ekonomisk-politiska beslutsfattare.” http://www.konj.se/download/18.70c52033121865b1398800092634/specialstudie_11.pdf
[ii]. ”Allra tydligast är att invandringen fick den inhemska arbetskraften att byta till mer kvalificerade och mindre fysiskt krävande yrken.” https://ekonomistas.se/2015/08/20/okad-specialisering-med-okad-invandring/
[iii]. https://en.wikipedia.org/wiki/Partus_sequitur_ventrem
Artikeln upplevs befriande logisk och rimligen begriplig för en stor mängd politiker.
Agneta Berge skriver intressant om att stimulera mellansvåra jobb för att bemöta överutbildningsorsakad bumping down , http://www.politism.se/agneta-berge/det-behovs-fler-mellansvara-jobb/
Givet att det idag råder överutbildning är det väl inte säkert att “produktionsstrukturen behöver också bli mindre kunskapsintensiv i genomsnitt” som Rickard Forslid påstår.
Flera skribenter har varit inne på frågan om inte den svenska arbetskraften är överutbildad.
Om så är fallet är vi inte i långsiktig jämvikt. Industristrukturen är inte anpassad efter strukturen på arbetskraften. En möjlighet är då förstås att arbetskraften anpassar sig istället för att industristrukturen gör det. Möjligtvis leder invandringen till just en sådan anpassning nedåt i andelen högutbildade att ingen anpassning av industristrukturen behövs. Det som händer är istället att anpassningen mot en mera kunskapsintensiv produktion uteblir.
Min gissning är att ovanstående scenario är osannolikt, även om det kan bli vissa effekter i denna riktning.
Klar och saklig analys med klara policyrekommendationer
Om jag har förstått rätt, så vill de flesta här slopa kollektivavtal och LAS för att hjälpa invandrare i arbete. Men det innebär att vi får en lönespiral nedåt troligen för de flesta. Jag kan inte se framför mig hur vi i Sverige skall kunna hävda oss mot Thailand eller de baltiska staterna om man inte dumpar lönerna rejält. Som resultat kommer vanligt folk (de som inte läst nationalekonomi) att bli rejält för……e och skylla på invandringen, vad det leder till återstår att se. Tja, jag är en vanlig arbetare och jag finner era ideer verklighetsbefriade och rent ondskefulla då ni helt klart räknar med att inte själva bli drabbade.