Figuren nedan visar den offentliga sektorns “budgetsaldo” i Italien och Sverige. Saldot i figuren avser det primära finansiella sparandet, dvs skillnaden mellan skatteinkomster och konsumtions- och investeringsutgifter.1 Av figuren framgår att Italien länge har haft ett större överskott än Sverige. Överskottet uppgick i genomsnitt till 2,4 procent av BNP mellan 1996 och 2011 i Italien jämfört med 0,9 procent i Sverige. Som bekant har de italienska överskotten ändå inte varit tillräckligt höga. Nettoskulden krympte visserligen från 108 till 100 procent av BNP mellan 1995 och 2011, men landets skuldproblem framstår ändå som mycket påtagliga. Trots lägre primära överskott har skuldsättningen minskat mer påtagligt i Sverige. En nettoskuld motsvarande 26 procent av BNP 1995 har nu svängt till en nettoförmögenhet på 21 procent.
Offentliga sektorns primära finansiella sparande (% av BNP). Källa: IMF.
Hur skuldkvoten förändras beror inte endast på de primära överskotten utan även på storleken på den initiala skulden, räntebetalningarnas storlek och ekonomins tillväxttakt. En högre nominell BNP-tillväxt i Sverige (4,3%) än i Italien (3,3%) under tidsperioden har bidragit till den snabbare skuldsaneringen. Men den lägre initiala skulden och de lägre räntebetalningarna på denna har varit betydligt viktigare.
Jämförelsen mellan Sverige och Italien är intressant för att förstå konsekvenserna av det svenska överskottsmålet, vilket är ett kontroversiellt inslag i det svenska finanspolitiska ramverket. Debattörer både till vänster och höger på den politiska skalan har menat att överskottsmålet lägger en onödig begränsning på de offentliga finanserna.2 Ett inslag i kritiken verkar vara att målet medför en sorts överbeskattning eller att det tvingar fram alltför låga konsumtions- eller investeringsutgifter.
Överskottsmålet anger att den offentliga sektorns totala finansiella sparande ska uppgå till en procent av BNP i genomsnitt över konjunkturcykeln. Det totala sparandet utgörs av det primära sparandet och räntenettot. I Italien uppgick räntebetalningarna i genomsnitt till fem procent av BNP mellan 1996 och 2011. Landets totala offentliga sparande var därför betydligt lägre än det primära sparandet. I Sverige uppgick de genomsnittliga räntebetalningarna under samma tidsperiod endast till 0,3 procent av BNP. Och under de senaste åren har räntenettot till och med varit positivt, dvs avkastningen på de offentliga tillgångarna har varit större än räntebetalningarna på bruttoskulden.
Detta är just vad överskottsmålet implicerar, åtminstone på lite sikt. I takt med att skulden krymper och övergår i en nettoförmögenhet kan vi med hjälp av avkastning på offentliga tillgångar uppnå överskottsmålet trots att det primära sparandet är lågt, dvs trots att skatteinkomsterna är låga i förhållande till nivån på konsumtions- och investeringsutgifterna.
Om överskottmålet skulle ändras till ett mål om årlig balans skulle vi visserligen kunna sänka skatterna eller höja utgifterna ytterligare på kort sikt, men på lång sikt skulle nettoförmögenheten försvinna och skatterna skulle behöva höjas (eller utgifterna sänkas) över dagens nivåer.
Vi hör sällan klagomål på att Italien överbeskattar sin befolkning eller att de har omotiverat låga offentliga utgifter. Detta trots att deras skatter jämfört med konsumtions- och investeringsutgifterna alltså är högre än i Sverige. Skillnaden mellan Sverige och Italien — åtminstone i dessa dimensioner — sammanfattas nog ganska väl av överskottsmålet och dess implikationer för den offentliga nettoförmögenheten.
Avslutande anmärkning: Inlägget får gärna ses som ett försvar av det svenska överskottsmålet. De som kritiserar målet utgår dock inte enbart från de frågor jag har diskuterat. T ex menar Assar Lindbeck (DN Debatt 2008) att överskottsmålet medför en orättvis omfördelning från dagens gamla till framtida generationer som ändå kommer att gynnas av högre välstånd. Och via Greg Mankiws blogg såg jag nyligen en artikel i Washington Post om en grupp ekonomer som verkar landa i en helt annan analys av effekterna av offentlig skuldsättning. Resonemanget förefaller seriöst men framstår för mig ändå som förvirrat. Om någon läsare — till skillnad från mig — orkar ta sig igenom artikeln lyssnar jag nyfiket på en sammanfattning av deras analys.
—————
1) Data är från IMFs World Economic Outlook och verkar stämma med de som redovisas av regeringen i dess budgetpropositioner. Enligt OECD-data (vilka verkar stämma med de data som redovisas av Konjunkturinstitutet) är det svenska primära sparandet högre. Om jag förstår rätt beror detta på att OECD och KI använder ett smalare mått på de offentliga ränte- och kapitalinkomsterna än IMF och regeringen.
2) Några exempel är Ulf Jakobsson m fl (Svenskt Näringsliv 2007), Urban Bäckström (DN Debatt 2007), Ulla Andersson och Lars Ohly (DN Debatt 2011), Anne-Marie Pålsson (Timbro 2011) samt Jonas Eriksson m fl (SvD Brännpunkt 2011).
Ekonomistas 
Det staten gör med ett överskottsmål är att välja en portföljstrategi som innebär att man konsekvent investerar en viss mängd i sitt eget lands statsobligationer.
Den seriösa kritiken av överskottsmålet har vad förstått rört om detta är den mest produktiva investeringen man kan göra. Det verkar tydligt att det knappast kan finnas en optimal nivå på statens portföljval som är oberoende av statens investeringsmöjligheter och statslåneräntans nivå.
Man kan ha ett underskott under en längre period om det är så att den reala statslåneräntan understiger avkastningen staten kan göra på sina investeringar. Detta skulle kunna ske om det till exempel finns en stor sparefterfrågan hos befolkningen, och mycket produktiva infrastrukturinvesteringar som näringslivet i ett land har svårt att få finansiering för (vilket kan ske om det finns finansmarknadsimperfektioner). Då kan staten låna upp och göra dessa investeringar och ska således inte ha ett finansiellt överskott. Jag har en svag känsla att detta gjordes under 1800-talet med järnvägarna. Återigen finns det inget generellt sant med att det är bra med överskottsmål, utan det är en situationsspecifik politik som beror på statens investeringsmöjligheter kontra statslåneräntan.
När det gäller överbeskattning eller inte har ett överskottsmål vissa likheter med att staten tvingar medborgarna att låna ut till staten. Om vi antar att statlig konsumtion är konstant över tid innebär ett överskottsmål att man idag betalar mer skatt, och att man belönas med ränta med lägre skatt i framtiden. Om det är nollränta och vi har en stationär situation är detta dåligt om skatters kostnader är konvexa, då det bör innebära konstanta skatter. Har vi en tro att demografiska skäl gör att skatterna blir högre imorgon, kan detta vara en bra strategi.
Jag håller med om flera av dina synpunkter — det går knappast att säga något generellt om vilken nivå på det offentliga sparandet som är önskvärt. T ex beror det på hur räntan på statsobligationer förhåller sig till avkastningen på fysiskt kapital, och även hur räntan på statsobligationer beror på nivån på den offentliga skuldsättningen.
Angående din avslutande synpunkt så är det just en del av min poäng. Vi är nu i eller nära det läge du beskriver som “framtiden”, dvs där vi belönas med låg skatt tack vare avkastning på den offerntliga nettoförmögenheten. Man kan ifrågasätta om det var motiverat att ta oss till detta läge, eller om det var förknippat med orättvis omfördelning mellan generationer och kanske även onödigt hög beskattning under övergången. Men jag har svårt att se tydliga argument för att vi nu skulle avskaffa överskottsmålet. De faktorer som brukar vägas in i bedömningen talar väl nu för ett bibehållet överskottsmål. De faktorer jag har i åtanke är: skatteutjämning över tiden, framtida demografiska påfrestningar, och en europeisk skuldkris där starka offentliga finanser belönas med låg ränta.
Det finns två bra argument för att ta bort överskottsmålet. För det första att realräntan är väldigt låg; minskad ränta på statens lån borde naturligt ha effekten att vi vill öka underskottet såtillvida statens investeringsavkastning inte är perfekt korrelerad med räntan (vilket jag inte tror att den är). Man kan ju se det som att skuldkrisen har belönat oss för att vara ett välstyrt land ur finansiell synvinkel, och att detta innebär att fler investeringar är lönsamma för staten än innan.
Vi har även en lägre statsskuld idag, vilket minskar risken för att komma i en situation där man förlorar marknadens förtroende (det vore intressant att försöka göra det här argumentet formellt, där man nog skulle försöka lägga ett skuggpris på en riskfunktion för förlust av marknadens förtroende; den “rationella” lösningen är inte helt uppenbar).
När det gäller den europeiska krisen är det visserligen så att vi belönas med låg ränta för goda statsfinanser. Å andra sidan kan bristen på goda låntagare också göra att det blir ett mindre tryck på bra finanser. Även om Sverige gick till 55% skuldsättning vore vi med en egen valuta antagligen en bra investering. Allt detta beror självklart också på hur den ökade skuldsättningen sker, och hur denna händelse kopplas till hur synen på Sverige som låntagare förändras.
Man kan också säga att även om staten rationellt sett bör spara nu är det öppet för diskussion huruvida statsobligationer är den bästa investeringsformen. Att ha en politik som föreskriver att allt sparande ska ske i ett visst finansiellt instrument är helt klart disoptimal från ett rent ekonomiskt perspektiv (även om det självklart kan finnas institutionella argument varför det ska vara så).
Är det något jag missat i historieklassen? Att betala skatter till Leviathan är ett nödvändigt ont. Man skulle också kunna låta skattebetalarna behålla pengarna och göra vad de själva vill med dem.
Det är ju inget som tvingar sparandet till statsobligationer, och jag tror inte heller att det är någon tydligt uttalad strategi. Den offentliga sektorn har ju stora finansiella tillgångar i AP-fonderna och de statliga bolagen. I praktiken har dock de senaste årens budgetöverskott använts för att minska den utestående bruttoskulden. Men en allt för låg volym statsobligationer kan tänkas försämra de finansiella marknadernas funktionssätt. Riksgälden vill därför behålla en utestående statsskuld samtidigt som nettoskulden minskar, och det skulle kunna ske t ex genom att de börjar köpa utländska statsobligationer. Tanken verkar dock inte uppskattas av regeringen.
Ok, men det är fortfarande begränsning till finansiellt sparande. Jag förstår att det är svårt insitutionellt, men byggandet av en ny tunnelbana i Stockholm är också sparande, och givet den komplexa offentliga styrningen över stockholmsområdet kan vi inte förvänta oss att detta ska ske privat. Det innebär att staten har en unik investerinsmöjlighet som inte reflekteras i marknadsräntan. Om avkastningen här understiger alternativräntan + utträngningseffekter ska den göras. Detsamma kan gälla till exempel mindre klasser i skolan, vilket är relevant med tanke på den horisont vi pratar om.
Man kan som sagt var säga public choice och att det är manipulerbart, men då är vi ändå överens om att överskottsmål är en first-order dålig politik, som kan motiveras med det politiska systemets egenheter? Varje påstående om överskottsmålet bör då komma tillsammans med en diskussion om kvaliteten på statens reella investeringsteknologi.
Regler som begränsar det ekonomisk-politiska handlingsutrymmet är aldrig first best. Att vi har ett finanspolitiskt regelverk beror på att det finns ett antal “marknadsmisslyckanden” (t ex common pool-problem, moral hazard, och en politisk process som driver fram ett alltför kort planeringshorisont) som är svåra att angripa på annat sätt.
Jag tror (med betoning på tror, för jag är definitivt ingen expert på detta) för övrigt att en offentligt finansierad utbyggnad av tunnelbanan i Stockholm skulle vara samhällsekonomiskt effektiv. Men jag tror samtidigt att överskottsmålet underlättar för en sådan utbyggnad. Att vi nu har en låg offentlig skuldsättning, och låga räntekostnader, gör att det blir mer utrymme kvar för offentliga investeringar. Visst kan man mena att vi bör investera väldigt mycket på kort sikt och finansiera dessa investeringar genom en ökad upplåning. Men då kommer de framtida investeringarna att tvingas bli lägre (eller de framtida skatterna högre). Förmodligen kommer det även i framtiden finnas önskvärda offentliga investeringsprojekt.
Fast, såsom en synnerligen modern ekonom, Mark Pennington diskuterar är marknadsmisslyckanden otroligt, otroligt sällsynta.
De uppkommer i stort sett bara när man utgår från det fullständigt fiktiva antagandet om jämvikt och perfekt kunskap.
Vill ni slå 120 kommentarer så får ni faktiskt acceptera att vissa av oss är lite irriterande…
@Erik:
Men det påståendet gäller (om det gäller) bara med laissez-faire som antagande. Här hänvisade jag till att givet kommunernas, landstingets, och statens komplicerade mellanhavanden så hade den lagstiftande makten de absolut bästa möjligheterna att göra investeringarna i Stockholms tunnelbana. Det kan vara så att det är lönsamt och att det ändå inte görs av privata aktörer (och du borde då välkomna det här som ett exempel på att regleringar förstör :))
Kanske är det en lösning att avskaffa alla landregleringar och all offentlig inblandning i Stockholms län (även om det här verkligen vore att inkräkta i individers realisation av sina planer som är byggda på dessa förhållanden, något som borde oroa dig som Hayekian som vill ha stabila regler). Då jag inte står för den lösningen står jag istället för att staten kan investera i ny tunnelbana.
Dvs, i den icke-laissez faire värld kan det vara så att givet befintliga regleringar av marknadsekonomin är fler sådana optimala.
Förvisso kan det vara så. Dock är det så otroligt svårt för oss att ta hänsyn till “vad vi inte ser” som Bastiat beskrev det.
Vi ser ett problem, och fixar det. Sedan blir det sidoeffekter som vi inte räknade med, så vi “fixar” dem också, osv tills skattetrycket når ca 50%. Då tar det stopp, inte därför att det är slut på problem att fixa, utan därför att “we have run out of other people’s money” och ekonomin går i spinn vid högre skattetryck än så.
Jag vill minnas att kommuner och landsting till inte för så många decennier sedan var förbjudna att bedriva näringsverksamhet. I så fall, är det någon som vet när det förbudet avskaffades?
Till Martins initiala argument för att behålla överskottsmålet bör läggas den asymmetriska riskbilden.
Det är inte osannolikt att det var X:te år inträffar en kris eller katastrof som endast staten effektivt kan hantera. De kan kosta X procent av BNP. Exempel kan vara naturkatastrofer, finanskriser eller säkerhetspolitiska hot. (Kanske kan demografiska svängningar räknas dit.)Med undantag för enorma fynd av naturresurser saknas motsvarande potential på uppsidan.
Alltså verkar det prudent att i snitt spara en procent per år.
Visst kan man spara en procent i snitt per år, men då ska man spara det där det har den mest produktiva användningen. Om avkastningen är högre på att investera pengarna i skolor eller tunnelbana skall det göras. Argumentationen måste handlar om varför det finansiella sparandet är bättre än det reella sparandet.
Martins argument var att problemet med att låna till detta är att vi då måste höja skatterna i framtiden, men poängen med produktiva investeringar är att BNP då har ökat i en motsvarande grad så att vi inte behöver öka skattekvoten som procent av BNP.
Säg att vi säljer ett antal dollarobligationer och anlitar ett amerikanskt företag för att bygga ut Stockholms tunnelbana (lättare att resonera i utlandslån och anlita utländska företag eftersom vi då är price-takers). Om den här investeringen i sanning har högre avkastning i termer av BNP-ökning än vad realräntan på lånet är, så kan vi efter tio år betala tillbaka vårt dollarlån OCH ha en lägre skattekvot som procent av BNP än vad vi hade innan.
Så idén är att sparvalet ska fattas efter intertemporala hänsyn/risker som du pratar om och dylikt. Betingat på sparandets nivå ska vi bestämma huruvida vi ska spara i termer av att staten ska göra investeringar eller spara finansiellt; detta gör vi efter vad som är mest lönsamt.
Att sätta ett mål för det finansiella sparandet är problematiskt eftersom det finansiella sparandet är en sammansatt konsekvens av intertemporala hänsyn, statens investeringsteknologi och den privata kapitalmarknaden. Det är därför en realekonomiskt märklig variabel att sätta ett mål för.
Exemplet Arlandabanan visar tydligt hur fel det kan bli. Om staten investerar i en järnväg som den planerar att ta ut dryga avgifter på är det en realinvestering som ska ses som konsumtion och inte som sparande. Om staten däremot hade gett stora lån och köpt dyra aktier i ett privat konsortium som sedan tog ut avgifterna är det ett finansiellt sparande som ska in i överskottsmålet.
Denna konsekvens är väntad om man drar en knivskarp gräns mellan två typer av ekonomiska handlingar som i många dimensioner är ekvivalenta.
Jag håller med om mycket av det du skriver, men har tre påpekanden.
1. En samhällsekonomiskt nyttig avkastning kan inte alltid utan vidare realiseras när det kniper. I krislägen vågar inte jag räkna med att de som ska låna ut pengar till oss kan räkna fram offentlig nettoförmögenhet – bruttoskulden kommer att spela roll.
2. En samhällsekonomiskt vettig investering som höjer tillväxten kommer inte utan vidare att skapa motsvarande offentligfinansiellt utrymme. Löneökningar i offentliga verksamheter kommer att, och bör sannolikt, ta sin del av kakan.
3. Den politiska verkligheten tillåter dessvärre inte en investeringspolitik baserad enbart på samhällsekonomisk kalkyl, om den senare ens är tillräckligt bra.
@Per S
1. Det är sant, och det är ett explicit argument för finansiellt sparande snarare än realt. Dock gäller det, som jag tror John Hassler sa, att rikedom är det bästa skyddet mot naturkatastrofer, och att framtida tillväxtpotential är viktig för låneförmågan.
Det är också intressant i den här debatten att möjliga reaktioner från obligationsmarknaden har blivit mycket viktiga i politiska diskussioner. Detta innebär att vi erkänner att vi för en suboptimal politik för att vi inte kan lita på att obligationsmarknaden kan räkna på sann återbetalningsrisk.
Denna påstådda irrationalitet borde få konsekvenser för hur vi strukturerar vår statsskuld. Det kan vara optimalt att ha en större andel svensk statsskuld som hålls av bankerna i regleringsskäl, medan vi behåller en del av skulden på den fria marknaden för prisinformation. Poltiik som uppmuntrar inhemskt ägande av statsskulden kan vara bra (eftersom jag tror studier visar att länder med stort inhemskt ägande har mindre risk att ställa in betalningar).
2. Det här är en intressant anmärkning som jag tänkt på själv, men ännu inte har haft tid att strukturerat gå igenom. Det tycks att den möjligtvis borde ha bäring även på diskussioner of Lafferkurvans position om tillväxt förändrar relativpriset mellan arbete och industrivaror. Ditt argument verkar vara att en större andel av BNP kommer gå till offentliga tjänster om vi får tillväxt. Men detta skulle då innebära en kritik gällande den statsfinansiella effekten av alla tillväxtreformer, att vi måste ha långsam tillväxt för att inte öka det offentligas andel? Dvs även reformer som regleringsförändringar som initialt inte kostar någonting.
3. Det är tydligt att investeringar från staten kan vara suboptimala, men vi måste fortfarande ha en konsekvent bedömning av deras lönsamhet. Det kan inte vara så att vi tycker att statliga bedömingar har en viss lönsamhet när räntan är 5% på statsobligationer, för att plötsligt ändra oss utan anledning när räntan är 2% på statsobligationer. Om du inte har ett bra argument varför vi skulle ha en sådan procyklikalitet i kvaliteten på statliga investeringar, så måste du istället argumentera för minskade investeringar i högkonjunktur.
“Ditt argument verkar vara att en större andel av BNP kommer gå till offentliga tjänster om vi får tillväxt. Men detta skulle då innebära en kritik gällande den statsfinansiella effekten av alla tillväxtreformer, att vi måste ha långsam tillväxt för att inte öka det offentligas andel? Dvs även reformer som regleringsförändringar som initialt inte kostar någonting.”
Nja, argumentet var val anda explicit gallande for investeringar i offentlig sektor?
“Det kan inte vara så att vi tycker att statliga bedömingar har en viss lönsamhet när räntan är 5% på statsobligationer, för att plötsligt ändra oss utan anledning när räntan är 2% på statsobligationer.”
Jo, visst kan vi det. Lonsamhet beror just trade-offs gentemot alternativa avsattningar. Det ar hela poangen med att ta hansyn till alternativkostnader
@Emil:
När det gäller lönsamheten menar jag att man måste ha ett explicit argument varför statens ränta skulle svänga helt i tandem med statens avkastning på investeringar. Om den inte svänger lika mycket ska vi betingat på en viss investeringsvilja placera dessa i lågkonjunkturer. Detta är ett icke-keynesianskt kontracykliskt argument.
När det gäller vad Per menade tror jag det var BNP-tillväxt i allmänhet, och även Martin verkar ha valt den tolkningen.
@Emil + Martin:
Tack så mycket för länken!
Det kanske är att dra saker lite för långt, men om vi ska ta hänsyn till att offentlig sektors procent av BNP påverkas av tillväxt bör man då också “skattefinansiera” gratis tillväxtreformer. Gör vi en omreglering som kan förväntas öka tillväxten måste vi minska statsskulden, så att det höjda nettoförmögenheten gör att vi inte behöver öka skatterna i framtiden:).
Hannes.
Tänkvärt! Tack! Jag är inte ekonom och definitivt inte vän med mycket av terminologin, så läs med det i beaktande.
Är inte vår tids problem det offentligas oförmåga att investera i hårda paket? Ett överskott som används för investeringar i infrastruktur som förenklar vår framtida vardag, må det vara järnväg, vägar, energiproduktion eller annat – det vore ett motiverat överskott med min ingenjörssyn på världen. Vi har sannerligen stora utmaningar framför oss vad gäller transporter, elproduktion och uppvärmning.
Det ältas mer eller mindre dagligen hur god Sveriges ekonomi är. Ändå finns det många områden där vi investerat sämst i klassen i Europa. Järnväg t.ex. Bostäder byggs inte heller i tillräcklig omfattning. Takten är väl hälften jämfört med våra grannar. Bristen blåser upp priserna och något samhällsekonomiskt negativt framstår bokföringsmässigt som en tillgång. Statens belåning är låg men samhällets totala belång – offentlig sektor, hushåll och företag – är skyhög. Stora delar av vägnätet förfaller.
Det får mig att tänka på den i brf-sammanhang vanliga formuleringen: “Föreningens ekonomi är god”. Ja, i årsredovisningen kan man alltid hävda att föreningens ekonomi är god för att man hållit sig inom budgetramarna, intäkterna täckte de budgeterade utgifterna. Samtidigt står fastigheten och förfaller. Avsättningar till framtida underhåll är inte i närheten av att täcka kostnaderna för dessa. O.s.v. Överskottet säger ingenting om huruvida budgetramarna var rimligt satta, om investeringarna är tillräckliga inför framtiden.
Det känns som om ekonomin tappat kontakt med verkligheten och förvandlats till något monopolspelsliknande verksamhet för en liten klick initierade. Jag läser i tidningen att Sverige lånar ut 100 miljarder till IMF med ränta 0,1 %. Kanske har jag fattat fel. Men, beslutet tas snabbt och ingen egentlig diskussion om hur man skulle kunna använda de pengarna till investeringar på hemmaplan sker. Jag vill inte hissa miljöpartiet, men kan inte låta bli att föreslå en alternativ användning av 100 miljarder; http://www.ecoprofile.se/thread-2403-Perfekt-jarnvag-for-100-krman.html.
@ Hannes Malmberg:
“Ditt argument verkar vara att en större andel av BNP kommer gå till offentliga tjänster om vi får tillväxt.”
Nej, bara att du inte kommer att ha en fast lönekostnad (mätt som lön per producerad enhet) i offentlig sektor, vilket jag tror att det resonemang jag svarade på implicerar.
Om den totala ekonomin växer med två procent kommer anställda i offentlig sektor att vilja ha (och sannolikt nästan böra få) två procent högre lön även om produktivitetstillväxten per anställd i offentlig sektor är nära noll. Det gäller alltså för samma andel av BNP och samma kvalitet på tjänsterna.
Min kommentar om lönsamma investeringar handlade snarare om att även om det vore samhällsekonomiskt lämpligt att genomföra många investeringar (som ordentlig stödundervisning tidigt i åldrarna eller mot flaskhalsar i storstadstrafik) så kommer du politiskt att vara tvungen att genomföra lönsamhetsmässigt mer utsmetade investeringar (i värsta fall inkluderande kontraproduktiva dumheter som tunnelbana under Öresund eller elitklasser för grundskolebarn som råkar bo på rätt ställen).
Angående Pers kommentar om risker: Jag håller med. Och det finns en analys relaterat till detta. Om räntan på statsobligationer är lägre än ekonomins tillväxttakt kan staten finansiera räntebetalningarna på statsskulden genom successivt ökad upplåning utan att skulden växer i förhållande till ekonomin. Ökad upplåning framstår då som mycket lockande. Baserat på historiska amerikanska data visade Ball, Elmendorf och Mankiw (“The Deficit Gamble”) att en sådan strategi skulle ha en hög sannolikhet att lyckas. Problemet är att strategin kan misslyckas även om räntan i genomsnitt är lägre än tillväxttakten, och misslyckandet sker i perioder med låg tillväxt då man inte gärna vill drabbas av en skuldkris. Om jag minns rätt bygger hela deras analys dessutom på ett antagande om exogen ränta. Rimligen borde sådana “deficit gambles” förknippas med en tilltagande riskpremie på statsskulden, vilket skulle göra dem mindre attraktiva.
Hannes: Jag håller i princip med om det mesta du skriver. Det skulle egentligen vara bättre med ett mål för hela sparandet (en s k gyllene regel) än för det finansiella sparandet. I Finanspolitiska rådets rapport 2008 (avsnitt 1.2.3) diskuterade vi för- och nackdelar med en gyllene regel. Problemen med en sådan regel är ganska omfattande. Jag tror därför att det realistiska alternativet till ett mål för det finansiella sparandet är att inte ha något mål alls. Och det finns ju som sagt även problem med att inte ha regler som begränsar finanspolitiken.
Visst kan offentliga investeringar påverka BNP-tillväxten. Men som Per påpekar medför högre BNP vanligen även högre offentliga utgifter, t ex för att lönekostnaderna i offentlig sektor stiger och för att transfereringsutfigter höjs med lönenivån. Att välja att finansiera högre investeringar inom ramen för överskottsmålet (dvs med hjälp av högre skatter eller lägre konsumtionsutgifter) förefaller därför vara en rimligt försiktig strategi som inte heller avviker alltför mycket från effektivitetsprinciper (dvs att skattesatserna ska hållas ganska konstanta över tiden).
Per S: Du skriver:
“Det är inte osannolikt att det var X:te år inträffar en kris eller katastrof som endast staten effektivt kan hantera.”
I teorin kanske du har rätt att det kan finnas sådana kriser, men:
1) Varför hanterar då inte staterna kriserna effektivt? T ex Grekland, Italien, Frankrike, Obamas “shovel ready” stimulus package som inte var så “shovel ready”…
I hela den här röran kanske man kan hitta något staterna gjorde rätt, men skjuter man så vilt omkring sig så måste man ju träffa någonting. Frågan som ekonomer åtminstone brukade fråga var “jämfört med vad då?”.
2) De flesta, riktigt stora krister är det ju faktiskt staten som orsakar. T ex Grekland, Italien, Frankrike, Fanny Mae och Freddie Mac.
Beredskapen under andra världskriget och finanskrisen i början på 90-talet hade ingen aktör i Sverige utom staten klarat. Tveksamt om någon annan ens klarat Gudrun.
Nota bene att jag pratar Sverige, inte Grekland, USA eller Libyen.
Beredskapen på 30-talet hade man nästan klarat av om min mammas veckopeng då gott till den.
Jag vill minnas att försvarsutgifterna ökade med en faktor 11 (eller 14?) mellan 1938 och 1940. Sverige stod ju förberett för det andra världskriget ungefär 1950.
(Från Rosén-Karlssons universitetshistoria att I den gröna från 1960 ungefär, inte den nedbantade från 1970 efter att man halverat historieundervisningen på gymnasiet.)
Att föra krig är hur stater bildades, och försvaret var till efter 1900 det som hälften, ibland mer, av statsutgifterna gick till.
Under Athens storhetstid bekostade dock faktiskt de rika “frivilligt” galärer. Det sociala trycket torde ju ha varit stort, och prestigen man vann också stor när man gjorde sitt för sitt land.
Det var inte förrän efter 7-års kriget (1757-1763) som den franska staten övergick till att själva stå för soldater. Tidigare gav man pengar till officierare som sedan lejde soldaterna. Krig på entreprenad alltså.
Tack för spännande och mångsidig analys, Martin och kommentatorsvänner!
Jag vill slänga in debattens enklast formulerade aber, som i och för sig har tangerats av till exempel Erik Lidström.
Ponera att vi bortser från fördelningseffekterna och gör det förenklande antagandet att pengarna är “folkets” vare sig de ligger kvar i individernas fickor eller förvaltas av staten efter beskattning.
Eftersom jag sitter med lån som har högre ränta än staten så går jag back på varje tusenlapp som förstärker (min andel av) statskassan via skatten jämfört med om jag hade betalat av tusen kronor på min lägenhet. Kan inte detta vara ett huvudargumentet emot överskottsmålet – att pengarna faktiskt tas hos individer som med stor sannolikhet kunnat generera större besparing hos sig själva?
Två sidoordnade kommentarer:
1: Martin och Hannes … ni diskuterar huruvida överskottsprocenten ska anses placerad i svenska statsobligationer eller som mer disponibel. Jag ger dig, Hannes , rätt i din första kommentar: att man konsekvent investerar en viss mängd i sitt eget lands statsobligationer. För visst kan man väl anta att varje överskottskrona minskar behovet av att *sälja* statsobligationer för motsvarande belopp? Och ett *undvikande av en försäljning* måste väl ha samma avkastningsfunktion som ett *köp*? Det underliggande antagandet är alltså att upplåningen via obligationer utgör residualposten i statens finansiering: där lånar man det som behövs när allt annat har bestämts. Då hamnar marginaleffekten där, och så är det väl rimligt att se det.
2. Samtidigt som jag alltså tycker mig se ett basalt logiskt fel i överskottsmålet så tror jag i praktiken att det är, som man brukar säga, bra för Sverige. Min grund för det är att jag – fullständigt grundlöst – tror att pengarna som sparas i staten inte hade sparats i samma utsträckning hos individerna. (Ja, jag förstår den liberalt lagda läsare som här får knottror över den totala avsaknaden av rättighetsperspektiv i en sån kommentar, men ändå.) Ja, när vi nu ändå har gnetat oss till en tillvaro som är så mycket bättre än Italiens så kan vi väl lika gärna försöka slå vakt om den.
Den första delen av din kommentar/fråga skulle väl kunna omformuleras som: Bör staten agera bank åt hushållen? Är det en bra idé att staten tar upp lån till låg ränta (eller sparar mindre) i syfte att fördela medlen till hushållen så att de kan minska sin skuldsättning? Svaret på frågan måste rimligen bero på orsaken till att hushållen möter en högre ränta än staten. Svaret bör bli jakande om den högre räntan orsakas av marknadsmisslyckanden som staten kan undvika.
Exakt, Martin. Det finns förstås en viktig ideologisk aspekt i valet att se staten som bank åt hushållen eller tvärtom, men låt oss fortsätta bortse från den och se på det finansiellt. Att staten under våra antaganden bör sköta upplåningen, för att privat upplåning omfattas av marknadsmisslyckanden som staten kan undvika, förefaller rimligt att tro utifrån två huvudargument:
* Summan av den egentliga kreditrisken hos en låntagande totalbefolkning kan väl inte rimligen ligga så mycket högre än motsvarande kreditrisk för den stat de är medborgare av.
* Administration av privata lån är totalt sett dyr för att privatpersonerna är många. Marknadsmisslyckandet i form av transaktionskostnad tycks uppenbar.
Huvudproblemet i detta resonemang är väl framför allt att statskassa och individficka aldrig är oproblematiskt kommunicerande kärl, utan att policyn alltid får fördelningspolitiska konsekvenser. Det vill säga att min från början angivna premiss för min modell inte självklart är giltig för verkligheten.
Men hur ser du på saken, Martin? Jag får känslan att ditt huvudresonemang inte står i konflikt med min huvudinvändning, utan snarare är i linje med min sidoordnade kommentar 2 ovan: att den sparsamma staten i någon mening agerar klokare än vad vi kan tro att vi medborgare skulle ha gjort om vi fått behålla motsvarande pengar i våra fickor. Och att värdet av detta överstiger individernas kostnad i form av dyrare krediter eller minskat ekonomiskt svängrum.
Alexander,
Problemet är att summan av vad staten vet är otroligt mycket mindre än en tusendel av vad samhället totalt sett vet.
Staten kan inte samla in denna kunskap, och staten kan inte agera i enlighet med denna kunskap. Staten har inte heller de motiv eller den motivation som alla vi människor som utgör samhället har.
http://www.econlib.org/library/Essays/hykKnw1.html
What is the problem we wish to solve when we try to construct a rational economic order? On certain familiar assumptions the answer is simple enough. If we possess all the relevant information, if we can start out from a given system of preferences, and if we command complete knowledge of available means, the problem which remains is purely one of logic. That is, the answer to the question of what is the best use of the available means is implicit in our assumptions. The conditions which the solution of this optimum problem must satisfy have been fully worked out and can be stated best in mathematical form: put at their briefest, they are that the marginal rates of substitution between any two commodities or factors must be the same in all their different uses.
This, however, is emphatically not the economic problem which society faces. And the economic calculus which we have developed to solve this logical problem, though an important step toward the solution of the economic problem of society, does not yet provide an answer to it. The reason for this is that the “data” from which the economic calculus starts are never for the whole society “given” to a single mind which could work out the implications and can never be so given.
Saknar reflektioner rörande den i mina ögon mycket intressanta diskussionen som lyfts i den länkade artikeln från Washington post. Är själv inte ekonom, men har under en period intresserat mig för bland annat MMT- förespråkares alternativa syn på skuld och pengar så skulle vara intressant att höra någon som är mer insatt kommentera vad som förs fram i artikeln?
Som jag förstår artikeln(kan ha missuppfattat så ha gärna överseende med okunnigheten isf) så anser Galbraith mfl att en stat som har en egen valuta inte behöver oroa sig för underskott och statsskuld eftersom staten själv kan skapa så mycket av sin egen valuta som staten anser sig behöva. Oron för inflation på grund av statligt pengaskapande hos mer traditionella ekonomer(ofta illustrerad med hänvisningar till skottkärror fulla med sedlar i Zimbabwe och Weimarrepubliken) är enligt MMT-förespråkarna väldigt överdriven eftersom stater dels kan använda de nyskapade pengarna för att tillvarata outnyttjade resurser(arbetslösa) samt vid behov minska penningmängden genom ökad beskattning.
I den situation som många länder är i nu med hög privat skuldsättning och en ovilja från den privata sektorn att ta på sig ytterligare skuld(vilket yttrar sig i amortering och ökat sparande) finns också som jag förstått det enligt MMT- förespråkare ett stort deflationstryck i ekonomin som stater genom pengatryckande kan motverka och på så vis förhindra recession.(den Japanska statens kontinuerligt ökande skuldsättning efter att deras fastighetsbubbla sprack brukar användas för att relatera teorin till verkliga skeenden).
Vad tror ni ekonomikunniga om dessa teorier?
Att trycka pengar fungerar bara om staten gör det i en accellelerande takt, annars hinner alla andra med att justera upp priserna. Till slut märket dock allmänheten vad som händer. Då sker en “flight to real value”, dvs så fort man fått den devalverade valutan i handen gör man sig av med den och köper något konkret för den, eller köper en “hårdvaluta”. I detta ögonblick har ett lands valuta slutat vara “pengar”, dvs valutan används inte längre för att indirekt byta varor.
Detta har man hållit på med i tusentals år. Ett pund är t ex inte längre 454 gram sterlingsilver. Kejsaren Diocletian gjorde som många andra när han minskade silverinnehållet i mynten och tvingade på dem som löner mot synnerligen stränga straff.
Någon svensk sade att inflation är som att pinka i byxorna, det är varmt och skönt så länge man fortsätter med det.
Erik: “Någon svensk sade att inflation är som att pinka i byxorna, det är varmt och skönt så länge man fortsätter med det.”
Annars har Milton Friedman jämfört det med alkoholism. Se Free to Choose (1980) från minut 26:40.
Tack för tipset Martin. Jag visste inte att man kunde se detta på nätet. Jag har länge tänkt se på den serien.
# Erik
Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro om rädslan för inflation egentligen. I vissa länder exempelvis USA köper ju redan idag centralbanken i princip hälften av alla statsobligationer som staten ger ut, fast inte direkt utan på andrahandsmarknaden. Även Japan finansierar ju större delen sin enorma statskuld i en av staten ägd bank. Varken Japan eller USA har haft någon ökad inflation att tala om den senaste tiden. I Japan har det väl snarare som jag förstått det varit risk för deflation mot anledning av den enorma fastighetsbubbla som sprack under 90-talet.
Kan man dessutom använda de “nytryckta” pengarna för att aktivera ny produktion av varor och tjänster borde väl det ökade utbudet av varor och tjänster rimligen pressa priser. Att länder som Zimbabwe och Weimar fick sådan hyperinflation kan som jag har förstått det lika mycket förklaras med att de produktiva förmågorna i länderna raserades på grund av olika kriser.
Enormt ökande priserna på fastigheter och finansiella tillgångar som möjliggjorts genom ökande utlåning av bankerna kan väl i princip också anses vara inflation. Många MMT- förespråkare anser som jag förstår det i alla fall på lång sikt att det skulle vara fördelaktigt att i större utsträckning styra bankernas incitament på något vis så att utlåningen i mindre utsträckning används för att blåsa upp diverse tillgångsbubblor(Genom lån mot säkerhet) och istället riktas mot mer av utlåning till produktiv verksamhet.
Det finns även uppfattningar om att den bästa ordningen på ännu längre sikt vore att avskaffa banksystemets privilegium att genom olika former av FRB öka penningmängden.(Jag har dock inte riktigt fattat hur de tänkt att detta skulle gå till i praktiken här finns iaf ett sådant förslag på “full-reserve banking” http://www.positivemoney.org.uk/our-proposals/
Jag får väl på pälsen här som vanligt här, men hela frågan om att trycka pengar gäller “vem får pengarna först”?
Naivt skulle man kunna tro att om man fördubblar antalet “pengar” så blir allt precis dubbelt så dyrt. Detta är inte sant.
Någon får de nytryckta pengarna först, t ex bankerna, eller staten som kan trycka dem åt sig själv. Den som har dessa nya pengar kan då använda dem till att köpa saker som andra inte har råd med. De nytryckta pengarna sprider sig som ringar på vattnet, och, om man slutar trycka nya pengar, så kommer det när processen löpt sitt lopp att resultera i en ofta massiv omfördelning av innehav av konkreta saker och ting. Fortsätter man att trycka pengar fortsätter beslagtagandet i smyg.
Det var därför som Keynes skrev:
The best way to destroy the capitalist system is to debauch the currency. By a continuing process of inflation, governments can confiscate, secretly and unobserved, an important part of the wealth of their citizens.
Deflation yras det mycket om, men den mest revolutionära förändringen av människans levnadsvillkor, tillsammans med uppfinningen av jordbruket, den industriella revolutionen, skedde med mild, i stort sett stadig deflation mellan 1815 och 1914.
Underförstått i detta resonemang, och något som ofta förnekas nuförtiden, är att staten, Leviathan, är en organisation. En mycket stor organisation, men en organisation bland andra. Den är inte “samhället”. När staten roffar åt sig pengar rör det sig inte om en omfördelning av våra egna pengar till oss själva. Prova låta bli att betala skatt får du se…
# Erik
Jag håller med om att de “nytryckta” pengarnas påverkan på ekonomin i stort självklart är beroende av vem som så att säga “får pengarna först” och att inflation ofta kan innebära en omfördelning av resurser. Jag har dessutom fått uppfattningen att MMT-förespråkare ofta kritiserar att tesen om “monetary neutrality”(som jag förstått tesen innebär den just det du anser naivt tro dvs att om man fördubblar antalet pengar så är resultatet endast att alla varor och tjänster bara blir dubbelt så dyra) gör att frågorna vem som har rätt att skapa pengar?, hur detta går till? samt vilka som drar nytta av “pengaskapandet”? ignoreras i många av de mer traditionella nationalekonomiska modellerna.
Om man tittar på systemet för pengaskapande så hävdar MMT-förespråkare som jag uppfattat det att banksytemet genom utlåning skapar den största delen av penningmängden(även om det så klart är svårt att definiera vad pengar egentligen är så brukar som jag förstått det inlåning i banker anses utgöra en del av penningmängden även i de mest snäva definitionerna). Bankernas agerande blir således avgörande för hela den reala ekonomins funktion. Detta anser MMT-förespråkarna leder till olyckliga resultat eftersom bankernas i dagens system tjänar så otroligt mycket på ständigt öka utlåningen till köp av fastigheter eller finansiella tillgångar när dessa stiger i pris(och inte heller behöver ta konsekvenserna för utlåningen när priserna sjunker) men gärna undviker att låna ut till mindre företag för investeringar i produktion.
Omfördelning som sker genom tillgångsinflationen anses också vara ett problem. Självklart är det en omfördelning mellan de som äger tillgångar och de som inte äger, men i det långa loppet blir ju inte heller ägarna rikare av att deras tillgångar värderas högre om inte avkastningen samtidigt ökar(bostad fungerar ju inte bättre som bostad bara för att den värderas högre). Istället leder den ökande skuldsättningen och den med den sammanhängande ökningen av tillgångspriser antagligen endast till att den finansiella sektorn kan öka sin andel av inkomsterna.
Tack Erik för att du ville diskutera! Det verkar dock inte vara så mycket aktivitet här längre.
Om någon vill titta lite närmare på MMT-teorierna (som jag tror kommer bli väldigt aktuella i takt med att skuldkrisen i Europa förvärras) förklarade på ett lättfattat vis kan jag tipsa om att läsa något av ekonomerna Michael Hudson, Steve Keen eller Richard Werner.
Hudson och Keen bloggar på http://michael-hudson.com/ och http://www.debtdeflation.com/blogs/
Werner har skrivit mycket intressant som borde kunna googlas fram bla. är han medförfattare till boken “Where does money come from” som kan köpas här: http://neweconomics.org/publications/where-does-money-come-from
Tack för mig!