Nationalekonomin kallas ibland för den dystra vetenskapen, men trots det är mitt intryck att nationalekonomer vanligtvis är framtidsoptimister av stora mått. Jag skulle gissa att det framförallt beror på att vi är väl bekanta med den positiva ekonomiska utveckling som världen genomgått och som alltjämt fortgår i rasande fart (med många tragiska undantag). Dessutom är de flesta nationalekonomer förmodligen övertygade om att denna positiva utveckling inte i första hand beror på god planering från välmenande politiker, utan att det är marknadskrafterna vi i huvudsak har att tacka.
Jag delar i stor utsträckning denna framtids- och marknadsoptimism, även om jag ibland också grubblar och tycker att framtiden verkar väldigt dyster. Det är framförallt globala miljöproblem, såsom växthuseffekten, som får mig att tvivla på mänsklighetens framtida öde. Mänskligheten har helt enkelt inte ställs för många sådana globala utmaningar tidigare och det är för mig oklart om vi kommer kunna hantera dem.
Tyvärr handlar det inte bara om växthuseffekten. I en artikel som publicerades i Nature för något år sedan presenterade miljöforskaren Johan Rockström (tillsammans med drygt två dussin medförfattare) en grov uppskattning av hur stor belastning jordens miljö klarar. De försöker identifiera hur stora påfrestningar nio “biofysiska planetära processer” tål innan vi riskerar att åstadkomma drastiska och avsevärda förändringar i livsvillkoren på jorden (som i värst fall kan göra planeten obeboelig).
Rockström med medförfattare argumenterar för att gränsen är passerad eller på god väg att passeras när det gäller biologisk mångfald, klimatförändring och balans i kvävecykeln. Detta illustreras i figuren nedan som är hämtad från Nature-artikeln (klicka för större bild).
Det finns tusen och en invändningar mot den sortens vidlyftiga övning författarna ägnar sig åt. Som ekonom vore det dock förmätet att tro sig ha en bättre uppfattning om jordens ekosystem än två dussin framstående miljöforskare, så låt oss anta att de har rätt. Vad har vi nationalekonomer i så fall att säga om mänsklighetens förmåga att hantera dessa globala utmaningar?
Som nationalekonom är det lätt att vara pessimistisk när det gäller de politisk-ekonomiska möjligheterna att nå globala överenskommelser, speciellt när riskerna är diffusa och kanske inte kan skönjas förrän det är för sent. Oförmågan att begränsa de globala koldioxidutsläppen trots stor enighet om växthuseffektens förödande effekter är förstås ett talande exempel.
Det enda hopp jag kan se att vi nationalekonomer egentligen kan bjuda på är teknikutveckling framdriven av marknadskrafterna (som kanske kan eldas på lite med statligt stöd). Men vågar vi sätta allt hopp till framtida tekniska lösningar som vi knappt kan föreställa oss idag? Hur ska vi till exempel lyckas återuppliva utdöda djurarter som kan behövas i framtida ekosystem? Och vågar vi lita på att vi har den kunskap som krävs för att rädda enormt komplexa ekosystem som hamnat på glid?
Dessa är inga retoriska frågor, utan jag har helt enkelt inte lyckas bilda mig en tydlig egen uppfattning om dessa frågor. Men precis som Hasse och Tage hoppas jag i alla fall att barna ändå får sig ett glas öl.
Ekonomistas 
Synnerligen viktiga frågor du reser här Robert.
För den med starka teoretiska böjelser borde det passa som fot i strumpa att läsa Georgescu-Roegens The Entropy Law and the Economic Process (1971). [Och innan Tore Ellingsen nu rycker ut och åter berättar hur många decennier som förflutet sedan ett seminalt arbete publicerats (Gödels ofullständighetssats fyller i år 80 år så det står kanske på tur …) bör man kanske en stund begrunda det faktum att bra teorier inte bedöms som man bedömer ägg – efter datumstämpeln.] Tänk så mycket mer relevant neoklassisk miljöekonomi blivit om man tagit åt sig ens ett uns av G-R:s, för att tala med Paul Samuelson, “debunking the pretensions of symbolic boondoggles”.
Den där röda tårtbiten i bilden, kvävets kretslopp, det verkar riktigt läskigt med tanke på de senaste 200 åren av okunskap och utsläpp.
Jag håller helt med och dessutom misstänker jag att jordbruket är den största boven i dramat. Med tanke på hur svårt det är att få till en vettig reglering av jordbruket i Europa är det väldigt svårt att se hur vi skulle få till globala överenskommelser som kommer till rätta med detta.
Jag har glada nyheter! Växthuseffekten är i själva verket vad som gör liv på jorden möjligt.
@ Baphomet: Att man behöver vatten innebär inte att man inte kan dö av drunkning.
@ Robert: Penicillin- och resistensexternaliteten känns också som ett angeläget och intressant globalt problem.
Ligger lite intressanta aspekter i Craig Venters försök att leta efter en bakteriell genväg för kolets kretslopp.
Alltså lära bakterier att ta koldioxid från luften och tillverka mat direkt utan omvägen över plöjning, såning, skörd och transporter.
Teoretiskt är det ju strålande…
Det är väldigt intressant. För att inte tala om att producera vätgas med levande (kanske fotosyntetiserande) organismer.
Var och besökte BASF fabrik i närheten av där jag bor nyligen, den största kemifabriken i världen. All kemisk syntes av de 2 000 slutprodukterna, i princip, utgick från nafta, en petroleumprodukt. Dessa produkterna är grundläggande byggstenar i vårt välstånd. Jag tror inte att vi jag fattat riktigt hur beroende vi är av billig olja. Vad ska vi göra när den tar slut? Om vi inte står med färdiga lösningar innan dess kommer det att bli oerhört mycket dyrare och svårare att utveckla dem.
Om vi står med dyra, halvfärdiga lösningar kommer bara de absolut rikaste ha råd med dem.
En marknadsekonomi har inte framförhållningen att forska fram de lösningarna. Redan idag forskas det alldeles för lite på tex ny antibiotika, eftersom läkemedelsföretagen hävdar att det inte är lönsamt. Men vad händer med samhällsekonomin om vi inte har fungerande antibiotika? Det är dags att konstatera att det som är samhällsekonomiskt lönsamt och det som är lönsamt i form av vinst i ett kapitalistiskt system är två helt olika saker.
Börjar vi inte gemensamt forska på det som är samhällsekonomiskt lönsamt, då lär just denna mänsklighetens guldålder ta slut med oljan.
Hade du läst en grundkurs i nationalekonomi hade du varit varse om att det finns ganska tydliga skillnader och definitioner på vad som är samhällsekonomiskt lönsamt och vad som är företagsekonomiskt lönsamt (oftast sammanfaller de dock).
För övrigt satsar vi ju redan idag, i vår “kapitalistiska värld”, oerhört mycket offentliga pengar på forskning, ffa medicinsk sådan. Mer än nånsin förr, faktiskt.
Jag hoppas verkligen att studier i nationalekonomi bidrar med mer än trivialiteter.
Min poäng är att det är dags att konstatera att “oftast sammanfaller de dock” inte gäller den sortens proaktiva investeringar som vi alla är beroende, om vi vill upprätthalla var levnadsstandard. Eller knappt gäller alls.
Hur mycket pengar vi spenderar pa forskningen är väl mindre intressant än vad behovet är. Ju snabbare vi gör av med lättillgängliga resurser ju mer akut blir det att forska fram alternativ. Det är nu vi har resurserna. Inte senare, när vi har behovet.
Jag tror knappast att vara barn kommer att uppskatta om vi lutade oss tillbaka och slog oss för bröstet. Istället för att säkra framtiden med alla dessa resurser slog vi till med en brakfest i konsumtion. En fest dit alla inte var bjudna. Smart…
Under fågelinfluensevågen försökte jag åstadkomma ett arrangemang där jag betalade en avgift till en läkare, apotek eller liknanade för att de skulle lagerföra medicin som var reserverad för mig. Min tanke var att de skulle ha medicin i lager och ge ut den till behövande och i samma omfattning som den gavs ut köpa in ny så att lagret hela tiden var konstant. All medicin skulle antagligen inte gå åt innan sista förbrukningsdag utan skulle behöva kastas. Det var här min “prenumerationsavgift” kom in i bilder: jag skulle betala för den kasserade medicinen (plus lite för administration etc). Kasserades 50% av medicinen årligen skulle jag alltså betala för en halv dos/år bara för att ha möjlighet att köpa den dag det blev brist.
Tyvärr var det ingen av de jag kontaktade som förstod poängen med ett sådant arrangemang – men det var ett försök till en marknadslösning och eget ansvar. Liknande arrangemang skulle kunna tillämpas för nyutveckling av antibiotika. Om jag känner mig otrygg med utbudet av antibiotika på marknaden kan jag gå ihop med andra och köpa andelar (i princip aktier) i forskningsprojekt för att ta fram ny nya stammar. Förutsätter naturligtvis patent etc men vore fullt görligt.
Positivt med en nationalekonomisk fundering där man vågar ta intryck av framstående miljöforskare och även tillåter sig ett litet tvivlande på att teknikutvecklingen är allena saliggörande!
Jag tror att nationalekonomin kommer att reformeras under kommande årtionden och förankras något fastare i fysiska realiteter och förutsättningar.
En ekonom som försöker greppa problematiken med globala kollektiva varor är Scott Barrett
Om hans bok – Why Cooperate? The Incentive to Supply Global Public Goods (2007) – skrev Thomas Schelling:
“Scott Barrett offers a simple yet powerful architecture for the different incentives that make international cooperation, in matters as diverse as measles and oil spills, greenhouse gases and nuclear proliferation, necessary or unnecessary, achievable or unachievable. Like his earlier Environment and Statecraft (Oxford 2003) this one is game theory at its most lucid, most valuable and most accessible–an exciting and rewarding book.”
Jag har större hopp om bidrag från nationalekonomer 🙂
För att tekniken ska kunna nyttjas optimalt behövs ju också en fungerande social infrastruktur, som inbegriper en fungerande arbetsmarknad. Tron på att “arbetsmarknadskrafterna” kan generera hälsosamma produktiva samhällen tycks dock vara svag hos vissa nationalekonomer, som gör bevisat felaktiga antaganden för att sedan föreslå kontraproduktiv intervention.
Nationalekonomer kan med fördel integrera exempelvis psykologers kunskaper om situationsberoende reaktioner på incitament i den nationalekonomiska teoribildningen.
Det miljöforskare kan lära sig av nationalekonomin är att samhällsekonomiska trade offs kan och nog måste göras mellan ekonomisk utveckling och miljöskydd.
Växthuseffekten är en obevisad hypotes:
1) Hur kan jorden bli 33 grader varmare pga växthusgaserna när dessa gaser inte är en värmekälla?
a. Enligt termodynamikens andra lag överförs värme ifrån varm materia till kall materia. Solen (varm materia) överför värme till jordytan (kall materia) som i sin tur överför värme till atmosfären (kall materia). Varm luft stiger och kyls ned längre upp i atmosfären. Däremot kan inte en relativt kall atmosfär värma upp en relativt varmare jordyta. Sambandet är det motsatta.
Samtidigt kan jordytan lagra värmeenergi (och framförallt) haven kan lagra stora mängder värmeenergi som i sin tur värmer upp atmosfären. Detta sker under de tidsperioder havens strömmar är inne i en varm fas. Det har varit vanligt med varma faser under cirka 30 år och därefter kalla faser under cirka 30 år.
b. Det påstås att växthusgaserna fördröjer värmeutstrålningen. Men utstrålningen går med ljusets hastighet och fördröjs enbart med 20 millisekunder. Denna otroligt korta tid skapar ingen uppvärmningseffekt.
2) Andra fakta om koldioxid:
– Atmosfären består enbart av 0,039 % koldioxid.
– Koldioxid är enbart en effektiv växthusgas inom våglängden 15 mikrometer.
– Vattenångan är 51 gånger effektivare som växthusgas än koldioxid.
– 95 % av växthusgaserna är vattenångan. 4 % är koldioxid.
– Naturen släpper själv ut 97 % av koldioxiden i atmosfären och människan 3 %.
– Geologin har inte hittat något samband mellan koldioxid och värmeperioder på jorden de senaste 600 miljoner åren. Tvärtom har istider förekommit när halten av koldioxid varit 10-20 gånger högre än idag.
– Under de senaste 800 000 åren har värmetopparna kommit 400-1000 år före topparna för koldioxid. Haven innehåller idag 50 gånger mer koldioxid än atmosfären. Varmare vatten löser mindre koldioxid och därför ökar halten av koldioxid i atmosfären.
Tyvärr är propagandan till för att införa en framtida eko-kommunistisk diktatur. Det finns en kraftig koppling mellan “vetenskap” och politisk aktivism. Därför “justeras” också mätserierna för mätstationerna, exempelvis justeras temperaturen ned för perioden innan 1970 för att justeras upp efter 1970. Därmed syns det inte i diagrammen att 1930-talet var varmare än 1990-talet. Under 2000-talet “får inte temperaturen lov att sjunka” och då justeras temperaturen upp.
Vilket helfestligt exempel på hur man kan ljuga trovärdigt (åtminstone signaturen “…” har ju bedömt inlägget som tänkvärt) om man kan någonting om någonting.
Säg två sanna saker (a och b härovan), utelämna den viktiga biten och voila, en storslagen lögn.
(Per-Olof, om det är så att du verkligen tror på det du skrivit härovan ber jag om ursäkt för min snorkiga attityd. Jag ska ta upp såväl ljus som annan strålning och värmelära med mina åttor i maj, och är du intresserad av en längre förklaring av varför din slutsats att växthusgaserna inte gör planeten varmare är felaktig så är du välkommen.
Den korta förklaringen går ut på att olika ämnen kan vara genomskinliga för olika typer av strålning, tänkt kött som inte är genomskinligt för synligt ljus men som är genomskinligt för röntgenstrålning. Växthusgaser som vattenånga och koldioxid är genomskinliga för vanligt synligt ljus men inte för mer långvågig värmestrålning. Det gör att värmestrålningen inte kan lämna planeten på samma sätt som den annars kunnat och därför blir planeten varmare som en konsekvens av växhusgasernas existens.)
Det är fantastiskt. Här har du verkligen ett vetenskapligt scoop.
Nästa.
haha, jag skrattar ihjäl mig åt nyliberaler ibland!!
Självklart finns det en överväldigande konsensus bland klimatforskarna pga att dom vill införa en kommunistisk diktatur,
du är inte dum du Per-Olof Persson.
1) Sjalv maste jag erkanna att varje gang jag pratar med forskare eller laser seriosa forskarinlagg blir jag mindre och mindre overtygad om att det verkligen rader konsensus om vaxthuseffekten… darmed inte sagt att det skulle vara nagon komplott utan bara att manniskor verkar falla for katastrofpredikningar
2) Jag forstar inte riktigt varfor det skulle vara ett stort problem att vart ekosystem forandras. Det ar ju liksom naturligt. Vad ar det som sager att just det ekosystem som fanns runt 1800 skulle vara det basta och mest onskvarda for framtiden?
3) Vara barn kommer med allra storsta sakerhet att fa det battre an vi (om an annorlunda). Precis som vi har fatt det battre an vara forfader, som fick det battre an sina forfader, etc
Kan vara på sin plats att påminna om att människans explosiva värlfärdsutveckling dels pågått under en svinblink i världshistorien, dels att den inte är hela mänskligheten förunnad. Inte mycket att extrapolera alltså.
På samma sätt är den förändring som människan ger upphov till i ekosystemen extremt snabb i ett historiskt perspektiv.
En förändring i ekosystem eller klimat som ger problem att försörja befolkningen med föda eller rent vatten skulle kasta hela eller delar av världen in ett mröker (sett ur välfärdsperspektiv).
Håller dock med om att det finns anledning att vara skeptisk till dagens “sanningar” om global uppvärmning. Synd bara att en tänkvärd framställning av Per-Olof avslutas med en riktigt korkad politisk slutsats.
“dels att den inte är hela mänskligheten förunnad”
En allt storre del av manskligheten far det allt battre hela tiden (aven om de inte annu har natt den niva i vast har)
“En förändring i ekosystem eller klimat som ger problem att försörja befolkningen med föda eller rent vatten skulle kasta hela eller delar av världen in ett mröker (sett ur välfärdsperspektiv).”
Vi producerar allt mer mat och problemen med rent vatten ar lokala.
“Håller dock med om att det finns anledning att vara skeptisk till dagens ”sanningar” om global uppvärmning.”
Har haller jag med. Ett vetenskapligt synsatt ar namligen just att vara skeptisk
Svar på 2) och 3):
Om våra barn ska få det bättre måste vi ta hänsyn till biodiversiteten (som minskar på grund av ekosystemförändringar).
Ekosystemtjänster, alltså de tjänster naturen ger oss, är värda multum. Äppelodlingar i Kina tex tvingas pollinera äpplen med pensel eftersom luften är för nedsmutsad för bin att surra omkring i. Kostnaden i reda pengar blir då påtaglig, något som naturen annars gjort gratis åt oss i århundraden. Samma sak gäller luft- och vattenrening osv.
Miljöer med högre biodiversitet är mer motståndskraftiga mot klimatförändringar än monokulturer, så därför är det viktigt att främja diversiteten (förutom att det känns korkat/kallt/respektlöst att låta en massa arter dö ut, men det är inget ekonomiskt argument).
“Om våra barn ska få det bättre måste vi ta hänsyn till biodiversiteten (som minskar på grund av ekosystemförändringar).”
Jassa det sager du. Och belagg for dessa tva pastaenden ar?
“Äppelodlingar i Kina tex tvingas pollinera äpplen med pensel eftersom luften är för nedsmutsad för bin att surra omkring i.”
Det ar normalt for luften att vara samre under en industrialiseringsprocess for att sedan forbattras nar befolkningen har rad att gora nagot at det. Det har hant i vast redan.
“Kostnaden i reda pengar blir då påtaglig, något som naturen annars gjort gratis åt oss i århundraden. Samma sak gäller luft- och vattenrening osv.”
Och? De Kinesiska appelodlingarna producerar ju ocksa mycket mer applen an vad naturen gjorde forr i tiden. Det ar fullstandigt normalt att produktion kostar.
emil,
det har tyvärr inte så stor betydelse vad du har för uppfattning. Konsensusen bland forskare är näst intill total, med undantag för många betalda (bensinlobbyn omsätter makalösa summor för att försöka förändra allmänhetens uppfattning om denna konsensus).
Att du inte förstår varför det skulle vara ett problem för liksom inte heller hit.
Ah jag forstar…
De onda mot de goda
De onda, naturligtvis backade av bensinlobby (som pa sin fritid ater barn) mot de goda som naturligtvis inte har nagra som helst forutfattade meningar, incitament, prestige eller ekonomisk uppbackning… (jag menar IPCC ar ju bara en bunt fattiglappar som jobbar ideellt utan nagon som helst ekonomisk uppbackning)
Foliehatt kanns liksom pa sin plats
Nja, ipcc är en samling tusentals oberoende forskare som sammanställer all annan forskning. Bland forskare inom just ämnet är konsensus total. Tyvärr orkar dom inte argumentera i media mot alla konspiratoriskt lagda när deras argument inte tas på allvar.
Ah, IPCC ar felfria och tar in all forskning som framstalls? Fjolarets skandaler var bara konspiration alltsa?
Det rader mycket riktigt konsensus om att varme och koldioxidhalt korrelerar. Det rader dock inte konsensus om hur mycket eller om aterkopplingseffekter.
Vidare sa brukar bara det varsta utfallet i IPCCs projektioner citeras. Alltsa behover man inte vara alarmist bara for att man accepterar IPCC’s projektioner.
Ja fjolårets skandaler visade sig vara påhittade konspirationer.
QED
Per Olof Persson
Var läste Du till Dig detta?
På Livets Ords kreationistblogg för “dem som kan tänka själva” TCS (The Climate Scam)
Emil
Jag håller precis som Putin med Dig att det finns folk i Ryssland, som skulle tycka att det var bra med lite högre temperatur i Ryssland.
Dilemmat det för med sig är att havsvattnet kommer att förstöra enorma jordbruksarealer annanstans, som sas äter upp vinsten.
Lite mer värme i Ryssland ger lite mer i de områden som redan är överbefolkade och lider av brist på färskvatten och brukbart land.
Vart tror Du de människorna kommer att ta vägen?
Jag står frågande?
Kristian,
Lite hogre temperaturer forbattrar vara liv (enligt IPCC), mycket hogre temperaturer riskerar att forsamra dem eller medfora kostnader for att forbattra dem. “Lite mer varme i Ryssland” ar alltsa pa det hela bra for jorden och for manniskan.
“Vart tror Du de människorna kommer att ta vägen?”
Flytta till Ryssland? Det finns gott om plats pa jorden fortfarande och det ar fullstandigt naturligt for befolkningar (manskliga och andra) att flytta pa sig nar miljon andrar sig. (Norden befolkades ju tex efter istider)
Här är en studie på de externaliserade kostnaderna för kol, från Harvard. Är det fortfarande gynnsamt för ekonomin med kol där (även om de redan är industrialiserade)? Kan man tänka sig att situationen är liknande i Kina?
http://www.huffingtonpost.com/dave-cooper/harvard-study-coal-costs-_b_831755.html
FN har instiftat ett IPCC för biodiversitet och ekosystemtjänster för att ta reda på mer kring detta. De har inte funnits så länge än.
http://www.ipbes.net/3rd-meeting-on-ipbes.html
http://www.scidev.net/en/opinions/an-ipcc-for-biodiversity-.html
Ditt migrationsscenario förefaller inte realistiskt. Fundera gärna på om vi med dagens samhällen (och militärteknik) klarar konflikter motsvarande dem under historiens riktigt stora folkvandringar. (Det finns människor i Sverige som tycker att några hundratusen människor från Mellanöstern är för mycket…) I förhållande till det är kostnaderna för att begränsa koldioxidutsläppen marginella.
För övrigt ligger knappast rädslan för växthuseffekten i att vi skulle få lite högre temperaturer, utan just mycket högre.
Jag var på ett föredrag igår som Stellan Tengroth höll med bakgrund i sin bok “Tillväxt till döds”. Mycket intressant! Han berör frågor som du Robert tar upp i din artikel. Mer info http://www.tillvaxtreflektera.se
Angående vikten av biodiversitet vill jag bara påminna om att en stor majoritet av de arter som existerat i jordens historia är utdöda och att de flesta försvann långt innan människans första släktingar ens klättrat upp i träden. Att arter dör ut är alltså i de flesta fall inget problem alls. (Därmed inte sagt att jag misstror de 25 artikelförfattarna i sak.)
De handlar ju åter om en externalitet som inte nationalekonomer satt ett pris på (och verkar ointresserade av).
Om arter blir utrotade för att ett land ska ha en miljömässig dipp några decennier för att sedan åter ha plats för dem, är det något värde som försvunnit då?
Svaret är naturligtvis ja. Ekonomiska värden kan vara potentiella mediciner (groddjur med naturlig bakterieresistens) och andra potentialer för biomimikry, men också negativa effekter av att man lyfter ut arter ur ett samspel. Se exemplet Victoriasjön, där en främmande rovfisk (Nile Perch), introducerad av människor, åt upp all mindre fisk. När den mindre fisken var uppäten fanns ingen mer mat för Nile Perchen och fisket som stöder ekonomin runt Afrikas största sjö stendog.
“Att arter dör ut är alltså i de flesta fall inget problem alls.” <<< Det må vara hänt, men det går inte att förbise dessa frågor med en axelryckning.
Naturen är ju mycket mer komplex än det ekonomiska systemet. Det är mycket svårare att säga vilken nytta en viss funktion har, men symbiosen har utvecklats och balanserats under många år. Industrin och samhället måste jobba hårdare på att harmoniera med dessa system, så att det blir hållbart.
Att se naturen som en gruva där vi tar saker och lyfter in i den mänskliga ekonomin är ganska konstigt, då mänskligheten är en del av naturen (eller det slutna systemet jorden). Det "descartianska" sättet att skilja människan från naturen är ett feltänk.
Diskussionen här verkar tyvärr ha kommit att handla mycket om de “tusen och en invändningar” man kan tänkas göra mot Rockström med medförfattare. Mitt huvudfråga var dock vilket framtidshopp mänskligheten har under antagandet att Rockström har rätt?
Att döma av ovanstående kommentarer tycker jag det verkar stå relativt klart att vi inte har några särskilt starka skäl att tro att “den osynliga handen” kommer lösa globala miljöproblem åt oss. När det gäller begränsad tillgång till naturresurser såsom olja är jag mindre oroad — priset kommer tids nog att stiga vilket successivt ger allt starkare incitament för teknikutveckling. Men när det gäller globala miljöproblem som kräver globala överenskommelser verkar hoppet framförallt stå till att miljöforskarna har fel eller att det dyker upp teknik som hjälper oss att lösa det på annat vis (här förefaller dock inte incitamenten för forskning vara tillräckligt starka utan politisk pådrivning). Jag hoppas innerligt att Per-Ola Persson och övriga skeptiska kommentatorer har rätt. Dels för att det verkar så nervkittlande att vara del i en eko-kommunistisk diktatorisk konspiration, men framförallt för att jag skulle dra en lättnadens suck om vi i alla fall slapp oroa oss för växthuseffekten.
Tack för intressanta lästips också, de är tillagda på den växande att läsa-listan (om jag läste allt jag blivit tipsad om här på Ekonomistas skulle jag nog behöva ta ledigt ett tag).
Jag hade förmånen att vara medförfattare på Planetary Boundaries-pappret och kan rapportera att vi miljöforskare lyssnar med stort intresse (och, i vissa fall, med rädsla) på er diskussion! Som vi ser det ligger nästan det tyngsta analytiska arbetet inom bla er disciplin, då vi var noga med att försöka identfiera naturens gränser och inte på vilket av alla miljarder möjliga vis vi ska leva inom dem (välfärd, fördelning, teknologi mm över tid och rum). Så, shoot!
En viktig poäng med pappret, vilket till min glädje verkar ha plockats upp i flera inlägg här, är att vi inte kan stirra oss blinda på klimatförändring. Medan all politisk och medial uppmärksamhet på den processen de senaste åren är välbehövlig, behöver vi förstå de andra åtta processerna bättre, och inte minst deras interaktioner och feedback-effekter på varandra.
Två punkter från mig, som samhällsvetenskaplig miljöforskare:
– Det finns en växande litteratur om att teorin om collective action och behovet av ett globalt avtal kan vara delvis missvisande, på empiriska grunder. Se tex Bodansky och inte minst Elinor Ostrom om polycentric governance i Global Environmental Change. Inte för att det finns någon annan mirakellösning, men vi ska inte stirra oss blinda på Köpenhamnsmisslyckandet (vilket nu också visat sig leda till commitments som innebär en temperaturökning på 3.2 grader, kunde varit både bättre och värre..)
– Utan att kunna uttala mig om hans nationalekonomiska analys, tycker jag ändå Weitzman beskriver det bra när han menar att ekonomisk analys av klimatförändring (som endast ett av nio globala miljöproblem) bör förstås som risk- och försäkringsbeslut snarare än ‘consumption smoothing’. Osäkerheterna är mycket stora med planetary boundaries, liksom potentiella konsekvenser av att passera trösklar. För mig låter det som att den nu lite undanskymda ‘precautionary principle’ behöver återuppväckas, debatteras och räknas på.
Tack, Åsa, för att du tog dig tid att kommentera detta. Angående diskussionen här på Ekonomistas så kan jag förhoppningsvis lugna dig med att säga att de synpunkter som framförts i just denna diskussion nog inte är särskilt representativa för svenska forskare i nationalekonomi.
Berätta gärna hur minskande biodiversitet är ett ökande hot. Med tilltagande urbanisering och effektiviserat högteknologiskt jordbruk borde väl ekosystem ha än större chanser att bevaras i framtiden. Jag förstår att stora synliga djur som drontar, bufflar, blåfenad tonfisk och flodkräftor kan och har dött ut, men den absoluta majoriteten av allt liv är osynligt och mikrobiskt. Har mänsklig aktivitet verkligen ett sådant avgörande avtryck på det?
Vidare: är det rimligt att tro att det bästa sättet att lösa alla världens problem är att lägga alla ägg i en korg och lita till att nationella och globala initiativ från politiskt håll ska finna de enda sanna vägarna till frälsning? Jag är rädd för att sådan koncentrerad användning av dyrbara resurser kan göra större skada än nytta. Det blir en “monokultur” i lösningsprövningar. Risken för resursslöseri på ineffektivt rent seeking av charlataner och lobbyister är överhängande.
Borde inte exempelvis privata bioteknikföretag finna vinstincitament i att katalogisera och bevara biologiskt material i stor skala för att kapitalisera på eventuella kriser sprungna ur monokulturer, eller finna nya aktiva ingredienser till läkemedel?
Jag förundras också över att människor har så lätt att tro på politiken som lösning, och så lätt att misstro marknaden och privat innovation. Jag kan komma på ett enda sätt varigenom stater drivit teknisk utveckling på en skala som en fri marknad antagligen inte kunnat matcha: krig.
Berätta gärna hur minskande biodiversitet är ett ökande hot. <<
Jag gjorde det innan, exemplet Viktoriasjön och Nile Perch. Miljontals människor levde av fisket som dog ut snabbt när en stor köttig rovfisk slog ut de lokala beniga fiskarna (några hundra arter eller så). Någon tyckte det var en bra idé att plantera in den eftersom det var finare filéer, istället slogs den lokala fiskeindustrin ut, ekonomin åkte över ända och skapade ekonomiska flyktingar. Det finns en dokumentär om det, Darwins Nightmare.
Har mänsklig aktivitet verkligen ett sådant avgörande avtryck på det? <<< Ja, det är kopplat till klimatförändringarna och annat mög – tänk korallrev. När de dör så får fiskarna som bor i dem (=en massa arter, som samhällen bygger på för tex fiske, turism) det svårt. Vet inget företag som samlar på sig fiskar i väntan på sämre tider, men jag kan ha fel. Vem ska betala för dom?
Uppfattar jag dig rätt, att om naturen hotas så kommer Noaks ark bli en affärsidé och att vi då ska betala för att återuppliva en art eller så? Måste man inte återuppliva habitaten då också? Kan vi människor pussla ihop det med hjälp av kluriga uppfinningar? Det är vettigare att bevara, försiktighetsprincipen osv.
Du gör en bra poäng att effektivare jordbruk och urbanisering kan frigöra större areal för ekosystem. Befolkningsökningen, landförstörande energiutvinning (se min post ovan kring kol), peak fosfor är aber där, men jag hoppas du har rätt.
Svaret kanske inte ligger helt i utveckling av teknologi, men förstår vad du menar med att alla lösningar inte kan komma från staten/FN osv. Men om vi tar ett exempel som utsläpp från vår kollektiva fordonsflotta som pajar förutsättningar för djurliv utanför Australien, så kanske det inte är någon som kan uppfinna bort det så lätt – det skulle krävas kopiösa mängder energi, och det kan finnas trögheter i systemet/osynliga tipping points efter vilka problemen eskalerar. Havet är trots allt väldigt stort, och problemen (där uppfinnaren står och kliar sig i huvudet) dyker inte alltid upp i samband med orsaken.
Kom på att jag faktiskt sett Darwins nightmare, och ja den var ju ganska deprimerande. Samtidigt är det inte svårt att föreställa sig att alltigenom välmenande korrigeringsingrepp i ekosystem kan få lika svårförutsedda och dramatiska konsekvenser. Som någon sa här ovanför är biosfären mycket mer komplicerad än samhällsekonomin, och med tanke på hur ekonomernas track record ser ut för att försöka styra den är jag skeptisk till miljöforskarnas möjligheter att på ett bra sätt överblicka konsekvenser, finjustera och styra jordens biologiska mångfald åt “rätt” håll.
Jag är ingen entrepenör och utger mig inte alls för att kunna förutspå potentiella framtida marknader (då hade jag gjort annat än att plugga). Det är möjligt att min tanke om privata biobanker låter löjlig men uppenbarligen finns det vinster att hämta i kartläggning av all möjlig DNA, så det skulle förvåna mig om dessa företag inte redan nu jobbar med att identifiera potentiella värden som kan bevaras och inbringa vinst.
Slösaktigt nyttjande allmänningar som våra hav ger definitivt utrymme för intervention.
Jag förundras också över att människor har så lätt att tro på marknaden som ensam lösning, och så lätt att misstro politiken och mänsklig organisation. Jag kan komma på flera sätt varigenom stater och samhällen skapat förutsättningar för teknisk utveckling på sätt som oreglerade marknader aldrig kunnat matcha: Rättsväsende. Skolobligatorium. Grundforskning. Allmän sjukvård.
Tack!
Per S,
Vi har massor med empiriska bevis pa samhallen dar endast politiken har fatt styra… Resultaten ar alltid de samma, varje endaste gang:
– fattigdom
– misar
– fortryck
Och dessutom, miljoforstoring pa nivaer som friare samhallen inte ens ar i narheten av att matcha (tex http://news.bbc.co.uk/2/hi/special_report/1998/water_week/70460.stm)
Det kanns lite tragiskt att man skall behova paminna om detta …
Vet inte vem du pratar med om “endast politik”.
Både politik och marknad behövs. Bara extremister hävdar att endera räcker. Utan stat inga fungerande marknader.
Min anmärkning gällde Haralds syn att marknaden skulle fungera utan politiken och att marknadsimperfektioner inte behöver lösas på politisk väg. Det är en politik med svagt stöd från akademisk ekonomi, försiktigt uttryckt.
Nu skrev jag faktiskt inte som du påstår. Jag menade däremot att marknadskrafter ganska ofta visat sig effektivt kunna lösa tekniska problem, medan politik allt som oftast förvärrar dem oavsett intentioner. Att brett avfärda en fri marknads möjligheter att komma tillrätta med de problem som posten tar upp är att ge politik ett oförtjänt högt förtroende.
Nyttomaximerande agenter på en fri marknad kommer definitionsmässigt inte att lösa problem med negativa externaliteter.
Jag gav också prov på några positiva externaliteter med vilka en välfungerande stat kan åstadkomma teknisk utveckling på ett sätt marknaden (även denna gång närmast definitionsmässigt) inte kan. Det finns fler.
Du kom bara på en mekanism, och jag menar att den ger en gravt missvisande bild av hur ekonomisk och mänsklig utveckling förutsätter såväl politik som marknad.
Är klimatet människans problem? Är inte konsumtion problemet?
Människan har en stor läxa att lära – naturen ger bara när det ges något tillbaks, hemligheten med naturens varaktighet.
För att uppnå gemenskap med naturen måste vi bli medvetna, vi måste känna allt som det är och på så sätt känna oss själva som skapare av allt som är.
Gör vi det kan den största och nödvändiga innovationen ske, förnyelse av vårt mindset. Sen får vi hoppas att det inte redan är försent.
“Är inte konsumtion problemet?”
Nej, konsumtion ar inte ett problem, mojligtvis ar konsumtionens effekter ett problem, men inte konsumtion i sig.
Utan konsumtion inga effekter?
Utan konsumtion inget liv
Liv?
Vi kanske har glömt vår potential. Försök att förstå vad liv är… ju mer vi förstår av livet, desto mer kommer insikten om hur fantastiskt det är.
Angående frågan som ställs i postens rubrik:
Jag får för mig att det är en lätt narcisstisk föreställning som återkommer generation för generation. Ofta formulerad av män i ledande positioner med gråsprängda tinningar. Ligger det inte något smått betryggande i att tänka att med mig tar det slut? När jag dör kommer det ändå inte finnas något av värde, inget kul kvar att göra, bara elände och misär.
Jämför gärna med tendensen att vid varje politiskt val beteckna det som “ödesvalet” eller klyschan om att vi lever i en “brytningstid”.
Per S:
http://en.wikipedia.org/wiki/Coase_theorem
Att det finns samhälleliga ramar som krävs för att marknader ska uppstå håller jag givetvis med dig om, så långt rättsväsende (som också är ett nödvändigt villkor för fungerande politik, skulle många hävda). Skolobligatorium är en lag som inte kräver skolor med offentligt huvudmannaskap för att uppfyllas. Grundforskning bedrivs av både privata, ideella och offentliga utförare och jag har ingen uppfattning om vilka som klarat sig bäst på det hela taget. Krigsindustrin tenderar dock till att vara den som åtnjuter störst stöd av det offentliga. Allmän (jag förutsätter att du menar statlig driven) sjukvård är ett politiskt ställningstagande vars effektivitet det råder långt ifrån konsensus kring.
Jag menade att jag är skeptisk till att politiker är de bäst lämpade att staka ut vägen framåt. Läs gärna Tim Carney om den gröna lobbyindustrin:
http://washingtonexaminer.com/politics/2011/03/meet-lobbyist-who-turns-green-greenbacks
Appropå Coase-teoremet.
Och vill man läsa något som också är skrivet i Coases anda och inte bara har namnet gemensamt med denne företagstoerins och rättsekonimins gigant kan jag varmt rekommendera Medema/Zerbes “The Coase Theorem” (http://valuefronteira.com/vf/images/textbooks2/the%20coase%20theorem.pdf).
Det förutsätts tydligen en del i den här diskussionen. Bland annat att disputerade mikroekonomer behöver länkas till Wikiversionen av Coaseteoremet eller inte skulle kunna skilja på offentlig finansiering och offentligt utförande. (Vad privat driven men offentligt betald skola, forskning och sjukvård har med en s k fri marknad att göra förstår jag däremot inte.)
Min poäng är att såväl rättsväsende – en förutsättning för både fungerande marknader och äganderätt – som stora delar av hanteringen av positiva och negativa externa effekter förutsätter ordnade former av tvång och beskattning. Alltså politik.
Om vi kan enas om att politikens makt över ekonomin bör vara större än 0 procent (som Somalia eller inre Kongo) men mindre än 100 procent (som i Stalinsovjet) får vi nog vara nöjda. Det vore ett stort steg framåt i förhållande till ditt uppdiktade initiala påstående att staten huvudsakligen bidrar till teknisk utveckling genom att föra krig.
Ja, jag håller såklart med om att man inte behöver välja mellan extremer, var har jag påstått något sådant?
Jag är inte disputerad mikroekonom, men är ganska säker på att alla sådana inte håller med om att “nyttomaximerande agenter på en fri marknad kommer definitionsmässigt inte lösa problem med negativa externaliteter”. Om jag missförstått situationen ber jag om ursäkt för länken. Du borde kanske addera (Doktorshatt) efter ditt nick så att du slipper följdargumentation helt och hållet i framtiden?
Låt oss då följa din länk och se vad som sägs:
“The [Coase] theorem states that if trade in an externality is possible and there are no transaction costs, bargaining will lead to an efficient outcome regardless of the initial allocation of property rights.”
Jag tror inte någon menar att äganderätterna till atmosfären och miljön är tydligt definierade eller att utsläppsförhandlingar och dito kontroll skulle vara gratis, men för tydlighets skull borde jag förstås skrivit något i stil med detta:
‘Nyttomaximerande agenter på en fri marknad kommer definitionsmässigt inte att lösa alla problem med negativa externaliteter, och i synnerhet inte de i tråden aktuella.’
Om en politisk implementering av cap-and-trade eller global koldioxidskatt ryms i din definition av “fri marknad” blir ingen gladare än jag. Men då har vi åter ett bättre exempel på hur politiken bidrar till teknisk utveckling på ett mer konstruktivt sätt än medelst krigföring.