Franklin D. Roosevelts omtalade New Deal som lanserades 1933 brukar allmänt betraktas som ett första steg för att ta den amerikanska ekonomin ur den djupa 30-talsdepressionen. I New Deal ingick såväl expansiv penningpolitik (dollarns koppling till guldet släpptes, och Fed började mer aktivt stödja banksystemet) som expansiv finanspolitik (beredskapsarbeten m m). Ett annat inslag i New Deal var National Industrial Recovery Act (NIRA) som dels ökade fackföreningarnas makt, dels luckrade upp konkurrenslagstiftningen så att företagen lättare kunde bilda priskarteller.
Jimmy Hoffa, fackföreningspamp. Tog han USA ur 30-talsdepressionen?
Ekonomer har allmänt kritiserat denna del av New Deal. I ett öppet brev till Roosevelt skrev Keynes att “N.I.R.A. […] probably impedes recovery […] The stimulation of output by increasing aggregate purchasing power is the right way to get prices up; and not the other way around.” Kritiken har bestått, och flera nyare forskningsbidrag menar att NIRA var en viktig anledning till att 30-talsdepressionen blev så utdragen (se t ex Cole & Ohanian och Ebell & Ritschl).
Som vanligt är dock enigheten inte total. Enligt en uppmärksammad ny studie av Gauti Eggertsson var just NIRA den del av New Deal som var viktigast för att föra den amerikanska ekonomin ut ur depressionen. Enligt Eggertssons analys hade den amerikanska ekonomin hamnat i en deflationsfälla där varken penning- eller finanspolitiken var speciellt verkningsfull. I stället var det just de löne- och prisdrivande inslagen i NIRA som medförde att inflationsförväntningarna började stiga och att ekonomin tog sig ur deflationsproblematiken.
Eggertssons analys är visserligen elegant, men jag är ändå inte övertygad om att den stämmer. En lärdom av hans studie är i varje fall att sänkta löner och priser i vissa avseenden kan tänkas förvärra krisen genom att ge upphov till ett deflationsproblem. Till exempel är förra veckans överenskommelse mellan IF Metall och arbetsgivarna om möjlighet till lägre ersättning en utveckling i motsatt riktning jämfört med NIRA. Överenskommelsen kan nog vara till gagn för särskilt hårt drabbade företag i den krisande verkstadssektorn, där utsikterna för arbetslösa lär vara mycket dystra den närmsta tiden.
Men liknande överenskommelser tillämpade mer allmänt i den svenska ekonomin skulle nog göra mer skada än nytta genom att pressa ner prisnivån och hushållens köpkraft. Som jag har påpekat i flera tidigare inlägg gäller detta speciellt den offentliga sektorn. Utspelet från Älmhults kommun om återtagna löneökningar är alltså inte rätt väg ut ur krisen.
Ekonomistas 
Bara lönesänkning löser inget nu, köpkraften minskar, lönestopp och nytryckta pengar till konsumenten sätter fart på ekonomin (fel att ge banker och företag pengar) utan att inflationen ökar.
USA var på den tiden en förhållandevis sluten ekonomi. Minskad inhemsk köpkraft ledde till minskad efterfrågan på producerade erbjudanden. Sverige är i motsatts en tämligen öppen, internationaliserad, ekonomi idag. Jag är inte övertygad om att resonemangen från ett så pass annorlunda sammanhang är relevanta för oss här och idag.
Frågan är alltså om minskad lokal efterfrågan (lägre svenska löner) påverkar efterfrågan på lokalt arbete i allmänhet (svenskproducerade erbjudanden som vi har valfrihet att inte köpa) tillräckligt mycket? Tillräckligt mycket för att överskugga effekten av ökad konkurrensstyrka genom lägre kostnader. En konkurrensstyrka som kan leda till färre uppsägningar och fler jobb. Rent empiriskt blir det, antar jag, en fråga om att jämföra storleken på sektorer i ekonomin, marginaler i dessa och prioriteringar/alternativkostnader mellan motsvarande kategorier av erbjudanden bland svenska aktörer.
Givet att problemet är en global efterfrågekris är lösningen en globalt koordinerad stimulanspolitik.
Länder som försöker exportera sina problem genom t.ex deprecieringar, lönesänkningar för att gynna sin export etc. bidrar inte till att lösa denna problematik. Tvärtom försvårar de en gemensam lösning.
Utmaningen inför G-20 mötet i London är motarbeta de tendenser till ekonomisk nationalism som finns och möta krisen genom samarbete.
Metalls uppgörelse innebär ingen lönesänkning i ordets rätta bemärkelse. Det innebär en lägre arbetstid med samma ersättning för arbetad tid. Detta är en viktig distinktion.
Naturligtvis innebär det att lönekuvertet blir tunnare för de som behåller sitt arbete, men alternativet är knappast bättre ifall det består av arbetslöshet. Dvs lönekuvertet skulle inte vara tjockare om det bestod av A-kasse ersättning.
Huruvida den här varianten av att “dela på jobben” på längre sikt kan hämma strukturomvandlingen är en dock en annan fråga.
För en analogi är det bra att här titta på depressionen 1919-23. Konstigt nog pratar folk aldrig om den.
Dollarns koppling till guldet släpptes faktiskt inte helt förrän den 15 augusti 1971.
Däremot är det sant att man från och med 1933 inte hade någon riktig guldmyntfot samt att dollarn samma år devalverades i förhållande till guldet.
Deflation i betydelsen monetär kontraktion är ett problem därför att fallande aggregerade nominella utgifter medför växande allmän oförmåga att betjäna skulder med den påföljden att bankerna tvingas kalla in lån och på det viset spär på en ond cirkel.
Glöm inte att de nominella lönerna i Sverige 1931 var nästan 3 gånger högre än de var 1914 samtidigt som kronans guldparitet var den samma.
Är det så konstigt om ett så lågt relativt pris på guld ökar efterfrågan på guld? Svaret är förstås nej.
Efterfrågan på guld riktar sig under en guldmyntfot mot banksystemet, eftersom guldet i en guldmyntfot flödar från guldgruvor till guldförbrukare via banksystemet.
Varje uttag av guld ur banksystemet har en deflatorisk effekt liksom att insättningar har en inflatorisk effekt.
Att förklara varför den stora depressionen uppstod är alltså enkelt. Det berodde på att guldmyntfoten återupprättades med alldeles för högt guldinnehåll, vilket påpekats av Robert Mundell.
Rättelse:
Dollarn flöt faktiskt fritt 1933-1934, men 1934 fixerades dollarn återigen mot guldet. Guldpariteten var fram till 1933 $ 20,67 per uns och från 1934 $ 35 per uns.
http://switchboard.real.com/player/email.html?PV=6.0.12&&title=Robert%20A.%20Mundell%20%2D%20Nobel%20Lecture&link=http%3A%2F%2Fnobelprize.org%2Fnobel%5Fprizes%2Feconomics%2Flaureates%2F1999%2Fmundell%2Dlecture.ram
Varje uttag av pengar ur banksystemet har en deflatorisk effekt liksom att insättningar har en inflatorisk effekt. Det är det vi upplever nu i stora delar av världen pga principen om Fractonal Reserve Banking. Lönesänkningar måste ju ske som en följd av deflationen och är alltså ingen orsak till den! Metall är bara början!
Roosvelt var en bluff! Arbetslösheten var 15 % 1939 efter 6 år med R. Det var Pearl Harbour som gjorde slut på depressionen i USA och inget annat.
Martin: Jag gissar att tanken med att få fart på inflationsförväntningarna är att kunna trycka ner den förväntade realräntan ytterligare? Kanske t.o.m få den negativ? Om vi antar att det går att åstadkomma med de verktyg du fört fram(tex köp av statspapper från Riksbankens sida) Vad får dig att tro att det ska få någon effekt på ekonomisk aktivitet? Finns det nån empiri som stöder en sån förhoppning? Vidare: låt säga att det går att åstadkomma och att det ger önskad effekt. Måste inte lärdomen då vara att ett inflationsmål på +- 2 procent är för lågt? Nästa gång krisen kommer(här förutsätter jag förstås att vi kommer fortsätta med den korkade ekonomiska politik som tog oss hit) kommer räntorna, återigen, inte ha någon “fallhöjd”. Penningpolitiken kommer snabbt bli verkningslös.
Inflationen bör hållas stabil. Men den bör ligga i ett stabilt spann på mellan 5-8 procent. Eller?
Tack för alla kommentarer.
@Martin K: Ebell & Ritschl (länkat ovan) tittar faktiskt på den amerikanska lågkonjunkturen 1920-21. Men jag antar att du menar den svenska lågkonjunkturen och där håller jag med dig — jag har inte sett mycket skrivet om den, och jag är inte speciellt insatt i vad som hände. Rätta mig om jag har fel, men då förde man väl en medveten deflationspolitik i syfte att återställa kronans värde relativt guldet. Och det medförde förstås en djup lågkonjunktur. Att episoden inte fått lika mycket uppmärksamhet beror kanske på att analysen är ganska entydig, och att den förda politiken är uppenbart olämplig.
@Shubila: Min huvudpoäng med det här inlägget var nog att allmänna inkomstsänkningar skulle kunna medföra ett deflationsproblem.
Eggertsson analyserar ett läge där ekonomin (USA på 30-talet) redan har ett deflationsproblem. Mekanismen i hans analys är precis vad du misstänker: högre inflationsförväntingar skulle pressa ned den reala räntan (nominell ränta minus förväntad inflation) och stimulera ekonomin.
När jag i tidigare inlägg har sagt att köp av statsobligationer kan vara en effektiv åtgärd i en deflationssituation tänker jag mig att åtgärden antingen höjer inflationsförväntingarna och stimulerar ekonomin genom en lägre ränta, eller att åtgärden möjliggör för regeringen att föra en mer expansiv finanspolitik. Detta bygger mer på logiskt resonemang än empiriskt stöd.
Det finns en hel del ekonomer som tycker (även före denna kris) att inflationsmålet kanske skulle vara aningen högre än 2 procent, men de skulle nog tycka att 5-8 procent är för högt. Jag har ingen stark uppfattning, men jag lutar nog åt att det är för problematiskt att ändra ett inarbetat mål.
Den medvetna deflationspolitiken strax efter första världskriget var inte så omfattande att priserna föll tillbaka så kraftigt så att den gamla guldpariteten återigen vart hållbar.
Detta bevisar också hur opålitliga flytande växlingskurser är. Guldpriset räknat i papperskronor föll ju faktiskt tillbaka till nivån före första världskriget, men förstärkningen av kronan vilade på lösan sand.
Martin: Föreligger symmetri i argumentationen, i den meningen att om lönesänkningar är dåliga så är lönehöjningar bra? Ska företagen höja alla löner rejält för att ta oss ur krisen?
Niclas: Nja. I Eggertssons analys tror jag att det är helt symmetriskt så länge man är i en deflationssituation. Men det blir en stor skillnad när man inte längre har deflation — då är NIRA skadlig och vi får det vanliga sambandet att högre lön leder till lägre sysselsättning.
I Sverige har vi ju inte deflation, så löneökningar är knappast en effektiv åtgärd. Men — och här får vi en asymmetri — omfattande lönesänkningar skulle kunna föra oss in i en problematisk deflationssituation.
Dessutom, men ganska orelaterat, bör det nu inte behöva finnas ett samband mellan löner och sysselsättning i den offentliga sektorn. Om kommunerna känner sig tvingade att strama åt kan och bör staten tillföra mer resurser till dem.
Martin och Niclas: Detta är ju mycket intressant. Keynes mest kända verk heter ju som bekant “Allmän teori om ränta, sysselsättning och pengar”. Hans teori om hur en penningekonomi fungerar är alltså allmän. Mainstreamekonomers inställning tycks mig mer ad hoc. För det mesta förordar man åtgärder som syftar till att pressa ner lönerna. Det ger minskad arbetslöshet säger man. Men i kristider funkar uppenbarligen inte det receptet. Efter valet 2006 skriver Lars Calmfors om hur sänkta ersättningsnivåer i a-kassan ger fler jobb. Idag propagerar Calmfors för finanspolitiska stimulansåtgärder(som förvisso är lika tokiga som ideérna om sänkt a-kassa, men det är en annan femma). Martins kollega Jonas Vlachos bloggade nyligen om sänkta löner som en väg till lycka. Den tanken är käpprätt fel. Men den är åtminstone konsekvent med de teorier som mainstreamekonomer vanligen förespråkar.
Mitt resonemang kan säkert uppfattas som förenklat och onyanserat men det fråntar inte mainstreamekonomernas skyldighet att svara på frågan: Varför förordar man inte (massiva) lönesänkningar i dagens läge?
“Rätta mig om jag har fel, men då förde man väl en medveten deflationspolitik i syfte att återställa kronans värde relativt guldet. Och det medförde förstås en djup lågkonjunktur. Att episoden inte fått lika mycket uppmärksamhet beror kanske på att analysen är ganska entydig, och att den förda politiken är uppenbart olämplig.”
Önskar jag hade tid att diskutera denna spännande och bortglömda period, men ifall du inte har läst redan, så titta gärna på Erik Lundbergs “Ekonomiska kriser – förr och nu” (SNS Förlag). En lättläst liten bok som nog finns på de flesta bibliotek. Kortfattat kan man säga att där finns en del intressanta positiva lärdomar också, men att det samtidigt är ganska svårt att återupprepa historien.
Lundbergs “Economic Expansion” är för övrigt en av mina favoritböcker, tänk vad mycket teoretisk insikt som förvsunnit över åren och behövt uppfinnas igen…
Martin:
Är inte fallande löner snarast en symtom på deflation?
Vad jag försöker säga är att monetär deflation leder till fallande löner, men att de fallande lönerna i sig inte gör någon större skada på sysselsättningen. Tvärsom bidrar ju fallande priser – allt annat lika – till stegrad efterfrågan.
Samtidigt är jag medveten om att fallande nominella löner kan leda till att skuldsatta villaägare tvingas gå från bostaden och att bostaden kan komma att byta ägare till ett så lågt värde att banken gör en kreditförlust, vilket förstärker den monetära kontraktionen.
Jag är också medveten om att fallande löner troligen medför minskad konsumentefterfrågan, om än möjligen en stegrad efterfrågan från arbetsgivare och investerare.
Det är väldigt viktigt att kunna förklara varför deflation kan vara farligt och att som en följd av detta inte all deflation nödvändigtvis är av ondo.
Det är till och med så att elakartad deflation, eller monetär kontraktion, under en guldmyntfot medför en inflatorisk effekt av det skälet att fallande löner gör guldbrytning mera lönande samtidigt som guldets ställning som lagligt betalningsmedel under en guldmyntfot medför en i det närmaste omättlig efterfrågan på guld.
Läs mer på följande länk.
http://flavianopolis.blogspot.com/2009/02/aurokeynesianism.html
Martin Flodén: nu när Martin K gett dig en lättläst liten bok som tips 🙂 … kan jag tipsa om att Axels Hagbergs avhandling Bankrishantering från 2007 innehåller en del om 1920-talskrisen (den jämförs med 1879 års kris).