Ofta hörs att penningpolitiken riskerar att bli kraftlös eftersom räntan snart inte kan sänkas mer. Det är fel. Riksbanken kan fortsätta att föra en expansiv penningpolitik även om reporäntan sänks ända till sin undre gräns, det vill säga noll procent.
Penningpolitiken sägs ofta påverka ekonomin via två kanaler: räntekanalen och växelkurskanalen. Om Riksbanken sänker räntan blir det mer attraktivt för företagen att investera och för hushållen att konsumera i stället för att spara. En lägre räntenivå medför också att det blir mindre lönsamt att hålla finansiella tillgångar i svenska kronor än i andra valutor. Kronan tenderar därför att falla i värde när räntan sänks, och detta höjer efterfrågan i exportindustrin.
Även om reporäntan inte kan sänkas mer kommer Riksbanken fortfarande att ha full kontroll över växelkurskanalen. De kan pressa ner kronan till godtyckligt låga nivåer genom att öka den svenska penningmängden och köpa utländsk valuta. Men en sådan stabiliseringspolitik skulle knappast uppskattas av våra grannländer som ju också har liknande konjunkturproblem.
Hur är det då med räntekanalen? Företagens och hushållens beslut påverkas förmodligen mer av långa räntor än av den korta reporäntan. Riksbanken kan påverka de långa räntorna genom att intervenera på penning- och obligationsmarknaderna även om reporäntan inte kan sänkas. Under hösten har Riksbanken börjat röra sig i den riktningen genom att ställa ut krediter med löptider upp till tre månader. Riksbanken skulle kunna ta detta ett steg längre genom att ställa ut krediter med låg ränta på ännu längre löptider.
I nuläget gör Riksgälden liknande ingripanden genom att köpa bostadsobligationer med lång löptid. Riksgälden kan påverka skillnaden mellan räntan på stats- och företagsobligationer. Riksbanken kan även välja nivån på räntorna.
I extrema situationer (speciellt om priserna börjar falla och även de långsiktiga inflationsförväntningarna är låga) skulle Riksbanken också kunna bedriva penningpolitik som verkar på andra sätt än via ränte- och växelkurskanalerna. I grundläggande läroböcker i nationalekonomi tänker man sig ofta att centralbanken trycker nya pengar som sprids till hushållen och därmed höjer deras köpkraft. I praktiken bedrivs inte penningpolitiken så, men det finns egentligen inget som hindrar det.
Till exempel skulle Riksbanken kunna ställa ut en ränte- och amorteringsfri kredit till regeringen. Medlen skulle kunna förmedlas direkt till hushållen eller finansiera skattesänkningar. Ett problem är att en sådan politik är förbjuden enligt riksbankslagens 8 kap. §1. Men det finns andra alternativ. Keynes lär ha föreslagit att en centralbank som vill bekämpa deflation bör trycka stora mängder pengar som grävs ned i gruvhål. Jakten på pengarna skulle stimulera den ekonomiska aktiviteten, och pengafynden skulle få fart på inflationen. Kanske något för Riksbanken att fundera på när de mer uppenbara vägarna begränsas av riksbankslagen…
Nu ska jag kanske avslutningsvis förtydliga att vi har en bit kvar innan jag förespråkar drastisk penningpolitisk. Min poäng är att vi inte behöver vara speciellt oroade över att reporäntan närmare sig sin undre gräns.
För den som vill läsa mer om ämnet rekommenderas ett gammalt tal av Ben Bernanke och Lars E.O. Svenssons webbsidor. Om dagens räntesänkning: DN, SvD, AFV, DI. Uppdatering: Se också Sloped Curves inlägg på samma tema.
Ekonomistas 
Äpropå att det blir billigare att låna introducerar jag Svenska Akademiens vakna!
“ekonomen kan visa att om dom
rika får mer blir det smulor över
det kan tyckas skumt men tvn söver
lanserar massa skit alla snart behöver
mera kneg, regeringsklöver
mera prylar flera lån, platt skärm, ny telefon
småfolket drar alla strån medan finfolket smiter ifrån…”
Tillägg.
Är väl medveten om att jag är ute på naiv is och vill inte förarga ekonomerna på forumet. Tillväxt, produktivitet och rika investerande entreprenörer kan vara jättebra men något som också är bra är lite perspektiv på saker och ting ibland. (kanske)
Ekonomiprofessor Richard A Werner har en del intressanta saker att säga om centralbankernas penningpolitik. Tydligen är inte korrelationen mellan modellerna och den empiriskt verifierbara verkligheten så där väldigt lysande.
http://uk.youtube.com/watch?v=qfX_rNOeTXw&feature=related
http://uk.youtube.com/watch?v=dortdhx9WFs
Jag skrev ett inlägg om Werner på http://www.alternativportalen.wordpress.com med utdrag ur hans bok mammons furstar om någon är intresserad.
Enligt Werner men även Ellen Brown med fler är pengapressen önskvärd vid deflation och kan även användas i stabila lägen förutsatt att de nya pengarna investeras i produktiva ändamål, exempelvis infrastruktur, nya vindkraftsparker o d. Argentina har betalat av på sin statsskuld till IMF med pengapressen, precis som Zimbabwe försökte göra, med lyckat resultat. Tricket var att göra det pö om pö så att inte spekulanter utomlands fick nys om vad de sysslade med. Zimbabwe som gjorde tryckte pengar som tokar blev angripna direkt.
Men detta är alltså förbjudet i Sverige?
Något som oftast missas i sådana här analyser är pengarnas egenskap såsom skuld som gör att
det denna blogg anger som en lösning:
“Till exempel skulle Riksbanken kunna ställa ut en ränte- och amorteringsfri kredit till regeringen. Medlen skulle kunna förmedlas direkt till hushållen eller finansiera skattesänkningar.”
inte kommer fungera.
Säg att en bank skapar en skuld på 1 miljon kronor, samtidigt skapar banken motsvarande tillgång på en miljon kronor (pengar=krediter=skuld som inte fanns förut). D.v.s tillgången motsvaras ALLTID av en motsvarande skuld. Tänk nu att banken skapar än mer pengar (=kredit=skuld). Om banken försöker skuldsätta den som redan har pengatillgångar kommer denne betala av sin skuld och motsvarande mängd pengar(=krediter=skuld) kommer försvinna (=penningmängden minskar= tillväxten minskar). Så att skuldsätta de som redan har pengar fungerar inte när bankerna ökar penningmängden genom krediter=skuld (vilket alla pengar är i detta system). Återstår då bara att öka penningmängden (=krediter=skuldbindning=tillväxten i detta sjuka system) genom att skuldsätta de som inte har några pengatillgångar samt ge ränta till de som har pengatillgångar .
På så sätt koncentreras alla tillgångar till de som redan har. Det här pyramidspelet fungerar bara så länge det finns skuldslavar i botten som det går att skuldbinda med bankernas pengar (=kredit=skuld). I USA var det fattiga utan arbete och inkomst de sista att slängas in i skuldfällan och utgöra bränsle för bankernas kreditskapande. Nu finns inte fler skuldslavar att slänga in och pyramidspelet raserar. I USA äger 1 % av befolkningen 70% av rikedomen (ekonomiprofessor Michael Hudson). Det är en ofrånkomlig konsekvens av detta system där privata intressen skapar pengar såsom skuld från ingenting.
För att hålla ballongen och penningmängden uppe betalar inte heller staten av sina skulder fastän de mycket väl skulle kunna göra det – det skulle helt enkelt bli penningbrist när skulden och därmed låtsaspengarna (krediten) dödades (amortera kommer från latins morte=döda krediten=döda skulden=döda pengarna då alla pengar är skuld). Hela statsskulden är helt påhittad av bankerna då de enligt Baselreglerna behöver ha 0% täckning för att låna ut till staten/kommuner. Tänk dig att du kunde gå till staten/kommunen med en check utan täckning och de skulle acceptera den – dessutom skulle du få ränta på denna check utan täckning – så sjukt funkar detta penningsystem – staten/kommuner lånar pengar pengar(krediter) som bankerna har hittat på från ingenting – som vi sedan betalar skatt på.
Statsskulden är således till för att de ska finnas pengar i samhället. Och som ovan redan sagts – om skulderna betalas försvinner motsvarande belopp av penningmängden då alla pengar är skuld(=krediter) skapade av bankerna. Så om statsskulden betalas kommer motsvarande mängd pengar försvinna (runt 1000miljarder kronor) och det skulle bli penningbrist och depression. Milton Friedman sa att den stora depressionen berodde på att 1/3 av penningmängden försvann. Pengar är oljan i maskineriet i handeln med varor och tjänster – när det blir för lite stannar maskineriet upp av att det blir allt svårare att hitta smörjmedel för handelstransaktioner – friktionen stannar upp hela ekonomin och det blir depression.
“Att betala av (stats)skulden skulle förstöra penningmängden” skrev den kände ekonomen Kenneth Galbraith.
Så statsskulden finns för att upprätthålla banksystemet på staten, d.v.s folkets, bekostnad – inte tvärtom, såsom det borde vara – att penningskapandet är till för folket och bankerna är dess tjänare.
Med detta framgår det att om staten går in och skjuter in pengar och ger till hushållen (såsom bloggaren beskriver) kommer dessa pengar gå till att amortera av lån, d.v.s döda penningmängden, vilket leder till än mer penningbrist. För inte nog med att pengarna dödas (amorteras): i och med att lånet (som ses som en tillgång i bankens balansräkning) utgör grunden för hävstången, kommer den den rekursiva svansen i den geometriska serien uppkommen av FRB inte längre existera såsom bas för utlåningen och bankerna måste dra förstöra även den (=än mer penningförstöring).
Vi behöver ett fast penningsystem där pengar inte är lika med skuld=krediter.
Visst är det sant att Riksbanken har ytterligare krut för att elda på inflationen. Ett förslag är att Riksbanken kungör att man avgiftsfritt kan växla 1-euromynt mot nytryckta svenska tusenlappar i Riksbankens entré vid Brunkebergstorg.
Gissa om kön skulle bli lång!
En annan möjlighet är faktiskt att införa en negativ styrränta, men förmodligen skulle inte ens detta göra bankernas experter nöjda.
Ytterligare en möjlighet och den kanske mest radikala, föreslagen av Stefan Karlsson, är helt enkelt legalisera sedelförfalskning. Är de falska sedlarna hyfsat välgjorda förklaras de vara lagligt betalningsmedel och vips är den ekonomiska krisen som bortblåst. Om inte barnfamiljernas efterfrågan skulle öka, skulle ju i alla fall sedelförfalskarnas efterfrågan öka.
En ganska rolig sak är att Keynes tanke på nytryckta sedlar i gruvor är ett utmärkt argument för att låta den barbariska reliken tjänstgöra som monetär bas. Stiger penningvärdet eller den barbariska relikens köpkraft, torde rimligen intresset för att bryta barbariska reliker öka och därmed också gruvföretagens kreditefterfrågan öka. Alltså borde vid en viss punkt i en kreditkontraktion, under en guldmyntfot, trenden vända av sig själv.
Summan av mitt resonemang är givetvis att påståendet att det är svårt att bryta en deflation inte är någonting annat än rent nonsens.
Varför inte bara göra ett “helikopter-drop” på direkten. Men strunta i det där med tusenlappar och sådant krafs – vad sägs om några ordentliga lass med miljard-sedlar rakt ned över centrala stockholm. Välkommen till Zimbabwe….