Att nivågruppera elever tidigt i livet kan verka vettigt. Undervisningen kan läggas på en nivå som passar eleverna i respektive grupp och alla kan därför lära sig maximalt utifrån sina egna förutsättningar. Argumentet emot är att detta systematiskt kan missgynna svaga elever eftersom de kan hamna på efterkälken. En negativ gruppdynamik bland de svaga eleverna kan dessutom göra att dessa lär sig mindre, även om undervisningen i sig kanske ligger på en lämpligare nivå. En klassisk avvägning mellan jämlikhet och maximal produktivitet, kan det verka som.

Ska dom gå i samma klass?

På ett symposium häromdagen ifrågasattes denna avvägning. Genom att jämföra hur elever i 11-årsåldern presterar på internationella jämförelser som PISA och TIMSS med hur eleverna i 15-årsåldern klarar sig visade Erik Hanushek att spridningen mellan elever ökar betydligt mer i länder med tidig nivågruppering. Dessutom verkar tidig uppdelning av elever sänka de genomsnittliga skolresultaten. Faktum är att alla elever — även de riktiga högpresterarna — verkar lära sig mindre i nivågrupperade länder. Inte mycket till avvägning med andra ord.

Nu gör studien den ganska extrema jämförelsen mellan länder som Tyskland där eleverna väljer helt olika utbildningsvägar redan i 10-årsåldern och länder som Sverige där grundskolan är helt sammanhållen. Det är emellertid möjligt att lite nivågruppering är av godo och att vi i Sverige gick för långt när högstadiets allmänna och särskilda kurser avskaffades 1997? En studie (vet inte om det är senaste versionen) av Krister Sund tyder på att så inte är fallet. Han hittar en negativ effekt av nivågruppering bland elever med lågutbildade föräldrar och en viss positiv effekt på elever med högutbildade föräldrar. Men den positiva effekten gäller inte de allra duktigaste eleverna, som man kanske skulle kunna tro. I stället verkar det vara svagpreseterande elever med utbildade föräldrar som gynnades av möjligheten att läsa särskild kurs i matte och engelska.

Det verkar alltså som om en sammahållen grundskola är en bra idé, men det finns en del frågor. En intressant detalj i Hanusheks studie är att mönstret i Sverige mer liknar det i länder med nivågruppering än i länder utan. Detta kan vara en ren statistisk avvikelse men en annan möjlighet är att bostadssegregationen och det fria skolvalet i praktiken fungerar som nivågruppering. En annan fråga är när skolan ska sluta vara sammanhållen. Mycket tyder på att beslutet att göra gymnasiets yrkesutbildningar studieförberedande inte var ett lysande drag. Fast där vi väntar med spänning på en mer utförlig utvärdering.

Den stora faran med tidiga betyg och elevbedömningar är att den enskilda eleven stigmatiseras och blir nedslagen i skorna tidigt i skolgången. En fördel är att omdömena kan göra det svårare för elever, föräldrar och lärare att blunda för uppenbara problem. Det riktigt stora värdet av utvärderingar ligger emellertid i att de kan ge skolledning, skolpolitiker, föräldrar, skolbyråkrater och enskilda lärare verktyg att utvärdera skolans verksamhet. Detta kräver dock att utvärderingarna är möjliga att jämföra och möjliga att summera (jag har skrivit om detta här).

När nu regeringen bestämt att skriftliga omdömen ska ges redan från ettan, verkar skollagen (eller åtminstone Skolverkets tolkning av denna) kräva att dessa utformas på ett sätt så att de inte kan jämföras. Detta garanteras genom att den enskilde rektorn själv ska utforma utvärderingarna.

Vi riskerar alltså att hamna i situation där elever stigmatiseras utan att en av de stora fördelarna med dessa omdömen utnyttjas. Fast det är klart, från och med nästa år ska nationella prov införas från årskurs 3 så man kanske inte ska gnälla för mycket. Och eftersom stigmatiseringsbiten redan är avklarad från ettan behöver man ju inte oroa sig för det.

Det finns annat i livet än finanskriser. Inte minst fortsätter skolan att brottas med sina problem och den tillträdande generaldirektören för Skolinspektionen diskuterar hur den framtida kontrollen av skolorna ska gå till. De amerikanska erfarenheterna visar att detta inte är en okomplicerad fråga.

År 2001 röstades The No Child Left Behind Act (NCLB) igenom. NCLB kräver att delstaterna systematiskt testar eleverna med standardiserade prov i matte och läsförståelse. Om en viss andel elever (inom olika socioekonomiska grupper) uppnår målen utgår en belöning i form av federala pengar. Om skolorna systematiskt underpreseterar hotar tvångsförvaltning.

Lagen syftar alltså till att garantera en viss miniminivå av kunskaper och färdigheter, vilket naturligtvis är önskvärt. Önskvärt är emellertid att skolan även gör annat, som att få alla elever att lyckas bra utifrån sina egna förutsättningar. Men sånt belönas inte av NCLB.

En studie av Derel Neal visar att skolorna svarar tydligt på de incitament NCLB gett dem: de fokuserar sin energi på de elever som ligger på gränsen till att klara sig och i detta segment ser man tydliga resultatförbättringar. Bland högpresterande elever finner däremot Neal inga effekter alls och bland de elever som knappast har en chans att uppnå målen ser man — om något — att resultaten försämras.

NCLB är alltså ett exempel på problemen att incitamentsstyra verksamheter med flera mål. Genom att basera incitameten på de mål som är mätbara tenderar andra mål att försummas. Det kan därför i många fall kan vara bättre att inte försöka incitamentsstyra alls (se Holmström och Milgroms klassiska artikel om detta).

I den svenska skolan har vi långt till ett sådant system men det allt vanligare talet om hur stor andel av eleverna som ”uppnått målen” ger anledning till oro. Skolans mål går trots allt bortom att ge eleverna basala kunskaper i svenska, engelska och matte. Det räcker att läsa läroplanen för att inse det.

Hur kan svensk forskning förbättras och på vilket sätt kan politikerna bistå den processen? Svaret är enkelt — om man ska tro regeringen. I dess kommande forskningsproposition aviseras uppemot 15 miljarder kronor mer till forskningen de kommande fyra åren.

Men räcker det verkligen med enbart mera pengar? Nej, tyvärr inte. Anledningen är att i Sverige har vi en institutionell utformning av forskningen och dess resurstilldelning som inte i särskilt hög utsträckning uppmuntrar människor som redan är duktiga att prestera ännu bättre. Ett exempel är lönesättning, där forskarlöner ofta stipuleras centralt på fakultets- eller forskningsrådsnivå. Alla får i princip samma lön om de har samma rang (t ex nydisputerade, docenter), oavsett talang eller för den delen forskningsfält. Mera pengar till forskning betyder alltså inte högre lön för forskarna, utan snarare längre period med den gamla lönen. Får det forskarna att spendera längre dagar, fler kvällar och helger på forskningen? Knappast. Eftersom forskningsprojekten är tidsbegränsade och den befintliga forskarpopulationen inte kan göra av med regeringens nya miljarder kommer dessa pengar istället leda till att fler forskare anställas som doktorander och post-docs, personer som tidigare inte ansetts talangfulla nog för att bli doktorander eller att tilldelas forskningsmedel efter disputationen.

Resultatet är en växande forskarpopulationen där tillskottet i huvudsak utgörs av personer med lägre produktivitet och mindre forskartalang. Regeringens pengatillskott kan paradoxalt nog alltså leda till att den genomsnittliga kvaliteten och produktiviteten i svensk forskning blir lägre.

Hur ska då regeringen lösa problemet? Detta är en stor och pågående diskussion utan enkla svar, men vissa strukturella refomer i kombination med mera pengar skulle kunna göra underverk. Till exempel bör man kraftigt underlätta flexibiliteten i att anlita assistenter. Uppbyggandet av nya stora databaser bör premieras. Den rigida lönesättningspolitiken bör lösas upp och mer prestationsbaserade löner införas. Enbart med sådana åtgärder kan ökade statliga forskningsresurser förmå forskarna att arbeta ännu hårdare för att hävda sig i den globala konkurrensen. Att bara tilldela mera pengar räcker inte.

**** UPPDATERING: På SvD Brännpunkt 26/9 skriver Lars Rask från Stiftelsen för strategisk forskning att de nya pengarna i forskningsbudgeten borde användas för kvalitetsförbättringar och inte kvantitetsförstärkningar. Som sagt.

Betygsinflation är ett kärt samtalsämne men frågan är om den verkligen är ett problem? Faktum är att om man undersöker medelbetygen i gymnasiet så verkar inflationen stannat av de senaste åren. Som figuren visar döljer emellertid detta att andelen gymnasister som går ut med absoluta toppbetyg, 20,0 i snitt, 26-faldigats på tio år. Inget tyder på att ökningen beror på ökade kunskaper, inte heller verkar det finnas en klar strategi för hur inflationen ska motverkas.

Att gå ut gymnasiet med 20,0 i snitt är svårt. Under det nya betygssystemets första år lyckades också en försvinnande liten andel gymnasister med detta. År 2006 hade andelen börjat närma sig en procent (0.71 för att vara exakt) och inget tyder på att ökningen bedarrat.

Detta är naturligtvis problematiskt. Betygen blir trubbigare som urvalsinstrument till högskolan och likvärdigheten sätts ur spel då äldre studenter får svårt att konkurrera med yngre. Detta skulle kunna motverkas genom att minska andelen betygsantagna eller varför inte genom att låta högskolorna själva få bestämma urvalsinstrument (se här och här).

Ett kanske än värre problem är att slappa betygskriterier faktiskt gör att eleverna lär sig mindre (se här). Elever är strateger och varför läsa mer när ett MVG redan är fixat? Eftersom betygsinflationen främst finns bland  högpresterande elever är det måhända ingen slump att det är avsaknaden av toppresterare utmärker Sverige i PISA-jämförelserna.

Forskning från både Sverige och Norge tyder på att konkurrensen om elever är en bidragande orsak till denna utveckling. Eftersom både privata och kommunala skolor behöver elever är detta inte primärt ett friskoleproblem, utan ett skolvalsproblem. De nationella prov som skulle kunna fungera som en nödvändig återhållande kraft i den konkurrensutsatta skolan fungerar inte då de bara ges för vissa enstaka kurser (se mer här).

Gymnasieutredningen verkar inte ha några klara idéer om hur utvecklingen ska stävjas (ordet ”betygsinflation” nämns en gång på 692 sidor). En väg vore att ersätta kursbetygen med ett slutbetyg i varje ämne. Detta  möjliggör en tydligare koppling mellan resultaten på nationella prov och slutbetygen. Den vägen vill utredningen inte gå och det tveksamma motivet är att det skulle vara komplicerat i yrkesförberedande ämnen.

Det är bara att hoppas att regeringen kör över gymnasieutredningens förslag och dessutom ser över betygens roll i högskoleantagningen. För även om det fria skolvalet fört mycket gott med sig måste väl någon i ansvarig ställning anse att konkurrensutsatt myndighetsutövning är ett problem som måste hanteras.