Du sköna nya internetdemokrati

2011-09-23 av 10 kommentarer

Demokrati är en grundpelare i det civiliserade samhället, men ännu debatteras hur demokratin ska organiseras. Konstitutionella ekonomer utreder om majoritetsval eller proportionalitetsval är effektivast, medan andra lyfter fram direktdemokratis förtjänster. I Storbritannien har premiärminister David Cameron lanserat en form av internetdemokrati som öppnar upp för nya alternativ.

Som en följd av förtroendekrisen för brittiska politiker vill Camerons involvera medborgarna mer aktivt i den parlamentariska demokratin genom sin vision om “The Big Society”, där stat och medborgare ska föras närmare varandra. Ett instrument för detta är så kallade e-petitioner (e-petitions). En e-petition är ett upprop i valfritt ämne som varje medborgare kan föra upp på parlamentets webbplats och som ligger kvar i ett år.

Det som gör e-petitionerna intressanta är Camerons löfte att de e-petitioner som får minst etthundratusen gillanden från andra medborgare ska behandlas i parlamentets underhus. Hittills har tusentals e-petitioner lagts upp, men fördelningen av röster är skev och endast två har hittills passerat gränsen för behandling. Här är top tio:

  1. De dömda efter upploppen i London ska mista rätten till alla former av understöd från samhället (246 532 röster)
  2. Alla dokument från läktarkatastrofen på Hillsborough 1989 ska offentliggöras (139 071)
  3. Billigare bensin och diesel (92 721)
  4. Inför finansiell utbildning i läroplanen (73 167)
  5. Höjning av offentliga och privata pensioner (54 780)
  6. Håll folkomröstning om brittiskt EU-utträde (31 845)
  7. Lag om att Formel 1 ska sändas kostnadsfritt på TV (29 900)
  8. Förbudet mot dödsstraff ska stå kvar (29 619)
  9. Rädda medierna — begränsa ägarkoncentrationen (25 105)
  10. Återinför dödsstraffet (21 156)

Längre ned på listan blir förslagen brokigare, och de flesta som fått röster är seriösa. Tyvärr även e-petitionerna “Stoppa massinvandringen” (5084 röster)  “Återinför hängning” (3360 röster) och “Se till att fängelse betyder fängelse – vatten och bröd ska det vara!” (818 röster).

Framtidens demokratier kommer säkerligen ha olika former av internetinslag, men kritiskt är att smarta lösningar utarbetas som borgar för att bidraget blir konstruktivt. Kombinationen kortsiktiga, egenintresserade politiker och internetdemokrati känns inte alldeles betryggande.

Filed Under: Politik Tagged With:

SNS och särintressena

2011-09-22 av 79 kommentarer

Det stormar rejält kring SNS i efterspelet av boken Konkurrensens konsekvenser som jag och Jonas skrivit om tidigare här, här och här på Ekonomistas. Att boken väckt känslor råder det knappast någon tvekan om, inte minst med tanke på alla de kommentarer som våra inlägg gett upphov till. Frågan är om SNS har klarat av att stå upp i den stormen. I går sa både SNS forskningschef Laura Hartman och dess rådgivare i forskningsfrågor Olof Petersson upp sig.

Själv har jag under många år följt SNS verksamhet och också medverkat i bland annat SNS Välfärdsråd 2008 och sitter sedan 2009 i dess Vetenskapliga Råd. Under åren har jag inte alltid hållit med i de slutsatser som har lagts fram i diverse SNS-rapporter, men jag har uppskattat att de har haft en ambition att göra forskningsresultat tillgängliga för allmänheten och att det som jag har upplevt har rått en öppen debatt på diverse seminarier. En av de personer som jag har uppfattat som drivande i detta har varit Olof Petersson som med en genuin nyfikenhet och öppenhet har tagit sig an både stora och små frågor. Jag var också mycket positiv när Laura Hartman anställdes som forskningschef och trodde att nivån på SNS-rapporterna i och med detta skulle höjas ytterligare ett snäpp.

Det är därför med sorg som jag ser hur allt detta håller på att rasa ihop. Laura Hartman som blivit påhoppad på diverse ledarsidor och bloggar har inte, som jag har förstått det, tillåtits att gå ut och ta debatten, vilket är mycket upprörande. SNS, som tidigare inte tvekat att gå ut och försvara sina rapporter (se t ex Anders Vredins försvar av välfärdsjobb), backar när medlemmar som representerar särintressen protesterar mot slutsatserna.

Jag själv och många forskare i min närhet ifrågasätter nu vårt framtida SNS-engagemang. Själv har jag bestämt mig för att ge SNS VD Anders Vredin en chans att ge sin bild av vad som egentligen hänt innan jag fattar mitt beslut. Dock vill jag redan nu ge mitt fulla stöd och respekt till Laura och Olof som har följt sina inre forskarröster och visat stor integritet.

Filed Under: Politik Tagged With:

Var är statsvetarna?

2011-09-22 av 19 kommentarer

Världsekonomin har under de senaste månaderna dominerats av en amerikansk budgetkris och en europeisk skuldkris. Men dessa kriser har knappast orsakats av bristande nationalekonomiska insikter. Alla inser att offentliga inkomster och utgifter måste balanseras på sikt. Ekonomer har länge påpekat bristerna i valutaunionens stabilitets- och tillväxtpakt. Lars Jonung och Martin Larch sammanställde 101 förslag på förbättringar av pakten, samtliga presenterade före år 2006.

Ekonomer har också påpekat att utvecklingen för de offentliga finanserna i USA och många europeiska länder inte är långsiktigt hållbar. Många länder har tillåtit budgetunderskott och växande statsskulder i relativt goda tider, och de har inte anpassat sina pensions- och vårdsystem för att hantera åldrande befolkningar. Bland många exempel kan EU-kommissionen nämnas, t ex denna rapport från 2006 där de påpekar att den offentlig-finansiella utvecklingen i många europeiska länder är ohållbar och mycket riskabel.

Det saknas inte heller insikter om hur budgetproblemen i USA och skuldproblemen i Europa bör hanteras. De problem som gett upphov till kriserna och som medfört att beslut om tillräckligt kraftfulla åtgärder nu uteblir måste istället beskrivas som huvudsakligen politiska. Trögheten att få igenom reformer i USA, Grekland och inom valutaunionen beror på att ländernas regeringar inte kan, vill eller vågar stöta sig med andra maktcentra som opposition eller opinion. Det finns visserligen nationalekonomer som forskar om politisk ekonomi och som har tankar kring detta, men det vore rimligt att även statsvetarna har egna bidrag till denna angelägna diskussion.

Några frågor som nu behöver belysas är: Varför har inte en bättre politik kunnat implementeras? Hur ska den politiska processen och det europeiska samarbetet förändras för att vi i framtiden ska få se en bättre politik? Varför kan Lettland men inte Grekland implementera kraftiga åtstramningspaket? Vad händer i Grekland om landet tvingas ut ur valutaunionen? Vad händer i Tyskland om stöden till Sydeuropa upplevs som allt för generösa eller om ECB börjar tillåta högre inflation? Vad händer med den europeiska unionen om flera sydeuropeiska länder tvingas ut ur valutaunionen?

Filed Under: Makro, Politik

Svenska Dagbladet och sakligheten

2011-09-14 av 55 kommentarer

Svenska Dagbladets ledarblogg hävdar idag att en ny IFAU-rapport skulle komma med “konkurrerande uppgifter” till den SNS-rapport som släpptes förra veckan och som jag och Jonas har skrivit om på Ekonomistas. IFAU-rapporten, som är skriven av Kajsa Hanspers och Lena Hensvik undersöker arbetsmarknadseffekter av konkurrensutsättningen av förskolor, skolor, hemtjänst och taxi. SNS-boken (för det som har missat det) analyserar två av dessa sektorer förskolor och skolor, samt äldreomsorg i vilken hemtjänst ingår som en del.

Vidare ställer SvD en öppen fråga till “SNS forskare” om de tycker att IFAUs forskning kan tas på allvar eller om IFAU styrs av nyliberala motiv.

Mitt svar är att IFAUs rapport naturligtvis ska tas på allvar vilket vi också gör i SNS-boken genom att referera till denna rapport (eller snarare den LU-bilaga som IFAU-rapporten nu publicerar). Värt att notera är att Kajsa Hanspers är författare till både IFAU-rapporten och kapitlet om förskola i SNS-boken.

Motsäger då de två studierna varandra? Definitivt inte! Inom förskolan finner IFAU-rapporten att antalet sysselsatta ökade men att antalet timmar var oförändrat, vilket vi tolkar som att antalet personer som jobbar deltid har ökat. Jag har mycket svårt att se detta som ett tecken på vare sig ökad kvalitet eller effektivitet. Vad gäller skolan så konstaterar Jonas att personalökningen skett i de kommunala skolorna, vilket är helt konsistent med att elevunderlaget i den kommunala skolan blir mer resurskrävande i och med den ökade konkurrensen/valfriheten.

Slutligen noterar jag att SvDs ledarblogg sätter likhetstecken mellan höjd effektivitet och fler sysselsatta. Det var ett nytt samband i alla fall för mig. Det skulle i så fall betyda att om man använder detta effektivitetsmått så är de kommunala skolorna är mycket effektivare än de fristående.

Filed Under: Offentlig sektor, Politik, Utbildning och forskning, Välfärd

ECB måste visa vägen ut!

2011-09-09 av 23 kommentarer

I ett tidigare inlägg beskrev jag hur den europeiska skuldkrisen kan hanteras genom skuldnedskrivningar och/eller en aktivare roll för ECB som staternas lender of last resort, och jag efterlyste besked från beslutsfattarna om hur de vill kombinera dessa åtgärder. Viktigast är kanske att fatta ett trovärdigt beslut om vägen ut ur krisen, eftersom konsekvenserna av de olika handlingsalternativen blir väsensskilda. Avsaknaden av politiska beslut bidrar därför till en onödig osäkerhet. Men innehållet i dessa beslut är förstås också viktigt. Vilken väg bör då väljas? [Read more…]

Filed Under: Makro, Politik

Ömtåliga tår trampade på

2011-09-07 av 114 kommentarer

Idag presenterade SNS en ny antologi om kunskapsläget kring effekter av den konkurrensutsättning som de svenska välfärdstjänsterna har utsatts för de senaste 20 åren. Slutsatserna från antologin, sammanfattade av bokens redaktör Laura Hartman på DN Debatt idag är att, trots en mycket stor ökning av privata alternativ inom förskola, skola, vård och omsorg så finns det förvånansvärt få tecken på att så mycket har hänt vad gäller kvalitet och effektivitet. I sanningens namn finns överhuvudtaget väldigt få studier som på ett trovärdigt sätt undersöker effekter av konkurrensutsättning, men i de fall sådana finns så tyder de på närmast obefintliga effekter.

De som framför allt borde ta åt sig av kritiken i boken är de beslutsfattare som genomdrev stora och omfattande reformer av välfärdssektorn utan att  säkerställa att det skulle vara möjligt att utvärdera dessa reformer (t ex genom att säkerställa datainsamling) och utan att garantera att de privata (eller offentliga) aktörerna i tillräckligt hög grad utsattes för granskning.

Tyvärr så ställdes inga av dessa beslutsfattare mot väggen under dagens konferens. I stället kommenterades rapporten av en mängd aktörer från den privata sektorn, och det var tydligt att dessa inte var nöjda. Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson gick så långt som att kalla boken för SNS sämsta produkt på 20 år. Som författare till ett av bokens kapitel (om förskola samförfattat med Kajsa Hanspers) hade jag mycket svårt att känna igen mig i hans kritik som bland annat gick ut på att vi i boken saknade tilltro till människan. Min slutsats är snarare att om man bär en tillräckligt stark övertygelse om någonting så är det svårt att acceptera att denna övertygelse inte finner stöd och man väljer då att utgå från att författarna till boken är illvilligt inställda till privata alternativ.

Lite beklämmande är det dock att SNS har valt att i stort sett enbart låta företrädare för privata aktörer få kommentera rapporten. SNS har i många år kämpat för att bli betraktade som en oberoende forskningsaktör och jag tycker själv att de har lyckats med detta. Dock blir jag lite orolig att omtanken om SNS medlemmar har fått styra vilka kommentatorer som har valts. Men jag hoppas att jag har fel och att det istället är SNS önskan om att väcka debatt som fått styra. Och var målet att få känslorna att flöda så lyckades man onekligen idag.

 

För er som missade detta så sänds det hela i morgon i SVT Forum i SVT2 09:20-12:00 och i Kunskapskanalen 12:00-13:00.

Filed Under: Offentlig sektor, Politik, Utbildning och forskning, Välfärd

Sänkt restaurangmoms: erfarenheter från Finland

2011-09-07 av 7 kommentarer

Om två veckor presenteras budgetpropositionen för nästa år, men vi vet redan att regeringen då kommer att föreslå en sänkning av restaurangmomsen. Enligt uppskattningar i ett delbetänkande från utredningen Sänkt restaurang- och cateringmoms kommer momssänkningen att höja sysselsättningen med 6000 personer på sikt.

Här på Ekonomistas har Eva tidigare skrivit om forskning som visar att sänkningen av momsen för frisörer i Finland inte verkar ha påverkat sysselsättningen i branschen. I det senaste numret av Ekonomisk Debatt sammanfattas denna finska forskning även av Iida Häkkinen Skans och Tuomas Kosonen.

Häkkinen Skans och Kosonen presenterar dessutom studier av den sänkta restaurangmomsen i Finland den 1 juli 2010. Denna momssänkning verkar ha minskat priserna med ungefär en tredjedel av momssänkningen, vilket liknar priseffekterna efter sänkningen av frisörmomsen. Det är svårt att redan nu dra några slutsatser från denna skattesänkning, men beräkningarna bakom uppskattningen att en momssänkning i Sverige skulle höja sysselsättningen med 6000 personer antar att momssänkningen på lång sikt får fullt genomslag på priset. Häkkinen Skans och Kosonens bedömning är att ”i ljuset av de finska erfarenheterna verkar dessa antaganden ganska optimistiska”.

Filed Under: Offentlig sektor, Politik

Kan man köpa röster?

2011-08-29 av 4 kommentarer

Det råder väl knappast någon tvekan om att regeringar under valår fläskar på med diverse politiska åtgärder för att öka sannolikheten att bli återvalda. Att så är fallet i Sverige har jag tillsammans med Matz Dahlberg belagt i flera studier.

En naturlig följdfråga är om detta lönar sig. Reagerar väljarna genom att öka stödet för den sittande regeringen om de blir gynnade av dess politik? Det här är en fråga som är svår att svara på, då det även är möjligt att regeringen faktiskt gynnar de grupper som redan stödjer dem. Korrelation är alltså inte samma sak som orsakssamband!

I senaste numret av AEJ: Applied Economics finns en uppsats av Manacorda, Miguel och Vigorito som ger ett trovärdigt svar på frågan. Det visar sig att personer som får bidrag ökar sitt stöd för den sittande regeringen och att detta ökade stöd består även efter att bidraget inte längre delas ut. Manacorda et al studerar ett program riktat till fattiga hushåll i Uruguay 2005-2007. Det fiffiga med detta program var att det som avgjorde om ett hushåll var berättigat eller inte berodde på om deras predicerade inkomst låg över eller under en vis gräns, vilket ger forskarna möjlighet att genomföra en s.k. Regression-discontinuity-undersökning. Måttet på predicerad inkomst togs också fram av forskare efter en enkät insamlad under ett besök och vare sig regeringen eller de som fick ta emot bidraget kände till hur denna beräknades.

 

 

clip_image002clip_image004 clip_image005

Gynnar politiker sina supportrar eller blir väljare supportrar av att bli gynnade?

 

Det visar sig att stödet för den sittande regeringen (mätt som svaret på frågan “I jämförelse med förra regeringen, tycker du att den nuvarande regeringen är sämre, lika dan eller bättre?” är 11-13 procentenheter högre bland de som ligger just under gränsen och alltså fått bidrag, än de som ligger alldeles över gränsen. Lite intressant är att denna skillnad finns kvar även efter att bidraget inte längre finns kvar.

Författarna tolkar detta med att väljarna är rationella men oinformerade och ser bidraget som en signal på att den sittande regeringen är intresserad och kompetenta att hjälpa fattiga personer.

Frågan är då om de svenska väljarna skulle kunna gå att “köpa” med liknande program. Det är inte alls säkert. Elinder, Jordahl och Poutvaara visar  (se tidigare inlägg på Ekonomistas) att i alla fall svenska småbarnsföräldrar snarare låter sig påverkas av vallöften än faktiskt genomförd politik.

Filed Under: Offentlig sektor, Politik

Varför USAs problem borde vara mindre än Europas

2011-08-19 av 45 kommentarer

Härom veckan förespråkade Michael Bloomberg (borgmästare i New York och republikan) höjda skatter för alla, inte bara för de rika. Han menade att det fanns stort utrymme för detta då den allmänna skattenivån i USA jämfört med andra länder är låg. Denna observation är helt riktig. Speciellt historiskt sett så är det utmärkande i jämförelsen mellan USA och t ex Sverige inte graden av progressivitet utan snarare att den genomsnittliga skatten för alla varit väsentligt mycket högre här. Om något så är det till och med så att skattesystemet i USA under lång tid var mer progressivt i USA än i Sverige (vilket t ex Sven Steinmo skrivit om i boken ”Taxation and Democracy”).

Den genomsnittliga federala skattesatsen är ca 12% och med detta drog man in dryga 1000 miljarder dollar år 2008. Ställer man detta i relation till ett förväntat underskott på dryga 400 miljarder 2015 så verkar det inte omöjligt att genom en höjning på några procentenheter göra ganska mycket.

Härom dagen förespråkade Warren Buffett  i en debattartikel i NYT en annan lösning som gick ut på att höja skatten för de allra rikaste. Med detta menade han de som tjänade mer än 1 million dollar om året, vilket bara motsvarar knappt 0.2 procent av alla skattebetalare. Nu kan man förstås undra om detta skulle göra någon skillnad då de är så få till antalet. En snabbtitt på en översikt av amerikansk skattestatistik visar att det skulle det. En mycket högandel av alla (federala) skatteintäkter i USA kommer nämligen ifrån dem som som har de allra högsta inkomsterna. Den lilla grupp som Buffett talar om har de senaste åren stått för dryga 20% av alla skatteintäkter(!). Detta är inte fullt så häpnadsväckande som man först kan tycka då dessa tjänar drygt 10 % av alla inkomster (vilket i sin tur är ungefär samma andel som de 50 procent med lägst inkomster tjänar).

I kombination med det faktum, som Buffett också poängterar, att de rika inte bara sett sina inkomster öka mycket kraftigt de senaste decennierna utan också fått sänkta skatter (de betalar i snitt runt 23 % i federal inkomstskatt) gör att det borde finnas stort utrymme att beskatta denna grupp lite hårdare och på detta sätt kraftigt stärka intäktssidan. Samtidigt har Bloomberg rätt i att den genomsnittlige amerikanen inte betalar särskilt mycket i skatt jämfört med andra länder så även här borde det finnas stora möjligheter att stärka intäktssidan genom t ex införande av en konsumtionsskatt (som Martin skrev om i förra veckan). Lägg på lite bensinskatt så är problemen så gott som lösta…

Filed Under: Internationellt, Makro, Offentlig sektor, Politik

Mats Persson: Bör USAs lånetak höjas?

2011-08-01 av 45 kommentarer

Gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Här i Sverige råder en nära nog total enighet om att USAs lånetak bör höjas. Annars kommer hemska saker att hända, påstår alla journalister och debattörer. Men det är en sak jag inte förstår. Vad ska man med ett lånetak till, om det kan höjas sådär utan vidare, så snart statsskulden börjar närma sig den kritiska nivån?

 Vi nationalekonomer brukar ju tala varmt för behovet av finanspolitiska regelverk. Sådana regelverk är tänkta som ett medel att göra finanspolitiken långsiktigt stabil i en politisk miljö där det hela tiden finns kortsiktiga argument för ökade utgifter eller sänkta skatter. Med hjälp av sådana regelsystem ska vi då kunna undvika en ”grekisk” utveckling mot en galopperande statsskuld och en hotande statsbankrutt. Men när nu USA har ett sådant regelsystem – vilket alla var eniga om att det var en bra sak, när det infördes – anser tydligen alla att reglerna bör ändras så snart de börjar bli bindande.

En annan sak som jag inte förstår är varför problemen i USA kommer så plötsligt. Utgiftstaket måste ju ha varit känt tidigare, och budgetunderskotten var ju också kända sedan många år. Det betyder, att man redan för ett par år sedan måste ha sett att statsskulden var på väg att slå i taket. Hur kommer det sig då att den amerikanska regeringen verkar vara så tagen på sängen? Trodde man att taket bara var ett skämt, och att man alltid skulle kunna höja det så snart statsskulden började bli alltför hög? Har i så fall den amerikanska regeringen haft en lättsinnig inställning till finanspolitikens långsiktiga hållbarhet – kanske lika lättsinnig som den grekiska regeringen?

Filed Under: Makro, Offentlig sektor, Politik
«Föregående sida
Nästa sida»