Varför USAs problem borde vara mindre än Europas

Härom veckan förespråkade Michael Bloomberg (borgmästare i New York och republikan) höjda skatter för alla, inte bara för de rika. Han menade att det fanns stort utrymme för detta då den allmänna skattenivån i USA jämfört med andra länder är låg. Denna observation är helt riktig. Speciellt historiskt sett så är det utmärkande i jämförelsen mellan USA och t ex Sverige inte graden av progressivitet utan snarare att den genomsnittliga skatten för alla varit väsentligt mycket högre här. Om något så är det till och med så att skattesystemet i USA under lång tid var mer progressivt i USA än i Sverige (vilket t ex Sven Steinmo skrivit om i boken ”Taxation and Democracy”).

Den genomsnittliga federala skattesatsen är ca 12% och med detta drog man in dryga 1000 miljarder dollar år 2008. Ställer man detta i relation till ett förväntat underskott på dryga 400 miljarder 2015 så verkar det inte omöjligt att genom en höjning på några procentenheter göra ganska mycket.

Härom dagen förespråkade Warren Buffett  i en debattartikel i NYT en annan lösning som gick ut på att höja skatten för de allra rikaste. Med detta menade han de som tjänade mer än 1 million dollar om året, vilket bara motsvarar knappt 0.2 procent av alla skattebetalare. Nu kan man förstås undra om detta skulle göra någon skillnad då de är så få till antalet. En snabbtitt på en översikt av amerikansk skattestatistik visar att det skulle det. En mycket högandel av alla (federala) skatteintäkter i USA kommer nämligen ifrån dem som som har de allra högsta inkomsterna. Den lilla grupp som Buffett talar om har de senaste åren stått för dryga 20% av alla skatteintäkter(!). Detta är inte fullt så häpnadsväckande som man först kan tycka då dessa tjänar drygt 10 % av alla inkomster (vilket i sin tur är ungefär samma andel som de 50 procent med lägst inkomster tjänar).

I kombination med det faktum, som Buffett också poängterar, att de rika inte bara sett sina inkomster öka mycket kraftigt de senaste decennierna utan också fått sänkta skatter (de betalar i snitt runt 23 % i federal inkomstskatt) gör att det borde finnas stort utrymme att beskatta denna grupp lite hårdare och på detta sätt kraftigt stärka intäktssidan. Samtidigt har Bloomberg rätt i att den genomsnittlige amerikanen inte betalar särskilt mycket i skatt jämfört med andra länder så även här borde det finnas stora möjligheter att stärka intäktssidan genom t ex införande av en konsumtionsskatt (som Martin skrev om i förra veckan). Lägg på lite bensinskatt så är problemen så gott som lösta…

Comments

  1. Björn Abelsson says:

    Nu säger väl den federala skattesatsen inte så mycket om vare sig det genomsnittliga skattetrycket i USA eller om möjligheterna att förstärka den federala budgeten genom skattehöjningar. Precis som den statliga skatten i Sverige inte säger så mycket om det totala skattetrycket i Sverige.

    Om man ska kunna jämföra skattetrycket i USA med det i Sverige, eller om man vill bedöma utrymmet för en höjning av skattetrycket i USA måste man titta på alla skatter. Jag vet inget om skattesystemet i USA, men jag antar att det finns även (del)statliga och kommunala skatter. Även fastighetsskatt, moms, bensinskatt och andra konsumtionsskatter och övriga skatter måste tas med vid en jämförelse.

    Min personliga uppfattning om skattenivåer är att det finns större gemensamma behov som inte är tillgodosedda, än enskilda. Jag tror att behovet och nyttan av bl.a. bättre vägar, bättre skolor och bättre sjukvård är större än behovet och nyttan av flottare bil, större färgTV, lyxigare bostad eller fler hamburgare för de allra flesta individer, både i USA och i Sverige.

  2. ”Superekonomen” Tino Sanandaji verkar vara av en annan uppfattning. På hans blogg skriver han att ”the rich are also few, and already taxed high, so raising their taxes taxing doesn’t bring in enormous amounts of revenue.” Detta apropå en artikel i The American med Arvid Malm där de bland annat hävdar att skatteintäkterna man kan få från de rikaste är ”a rounding error compared to the deficits in the president’s budget”.

  3. Varför bara titta in på intäktssidan? Försvarsbudgeten är på ungefär 700 miljarder dollar.

  4. Jag håller helt med om att de amerikanska problemen är mindre än de europeiska. I USA är problemen främst politiska, men dessa problem bör gå att lösa. Och då ser man nog att skattehöjningar är en del av lösningen.

    Som Björn påpekar är det kanske missvisande att fokusera på den federala inkomstskatten. Om den statliga inkomstskatten ska ses som den svenska motsvarigheten framstår ju 12 procent som en mycket hög genomsnittsskatt. Den statliga inkomstskatten ger väl upphov till skatteintäkter på drygt en procent av BNP, dvs motsvarande en skatt på knappt två procent. Vår statliga inkomstskatt är dessutom extremt progressiv.

    Den viktiga poängen är dock att USA har ett lågt skattetryck och att erfarenheter från andra ekonomier har visat att lite högre skatter knappast medför att ekonomin rasar samman, åtminstone inte om skattesystemet är väl utformat.

    Apropå skattesystemens progressivitet: Detta diskuterades livligt (och kanske förvirrat) på flera bloggar i våras. Se t ex Mankiws blogg och hans länkar. Kontentan från den diskussionen var nog att USAs skattesystem är mer progressivt än t ex de skandinaviska, men att det ändå sker betydligt mer omfördelning i de skandinaviska länderna. Ett lågt skattetryck medför vanligen hög progressivitet men lite omfördelning.

  5. Kapten Haddock says:

    Håller med om att de amerikanska problemen borde vara lätta att lösa, tex genom ett trappsteg i skatteskalan vid 1 miljon dollar i årsinkomst. Man kunde även tänka sig att höja skattesatsen vid lägre inkomster, säg 200 000 dollar.

    Det är sant att de federala skatterna endast utgör en mindre del av den totala beskattningen, men såvitt jag vet är ingen av de andra skatterna progressiv, så även om man ser på den totala beskattningen är de med mycket höga inkomster lågt beskattade. (Sen var det väl den federala budgeten som var problemet?)

    Det är lätt att gå fel om man försöker relatera till situationen i Sverige. Vi har betydligt högre skatter och färre höginkomsttagare. För några år sen talade socialdemokraterna om att höja skatterna för de ”rika”. Här var avsikten att höja skatten över brytpunkten som vid tillfället motsvarade en månadslön om ungefär 25 000kr. Buffetts förslag är att höja skatten för de som tjänar motsvarande 500 000 per månad.

    Visst kan man tycka att USA’s problem är att man låst fast sig i lösningar som inte fungerar. Å andra sidan kan man väl tycka att samma sak gäller Europa. De flesta av de problem vi ser är ju kopplade till den aningen misslyckade idén om en gemensam valuta. Om vi kunde ta oss ur den apfällan skulle de andra problemen vara betydligt lättare att lösa.

  6. Jesper Roine says:

    Björn: Nej, det stämmer att det inte räcker att bara titta på den federala skattebasen om man vill säga något om det totala skattetrycket eller för den delen om de totala möjligheterna att stärka intäktssidan. Den huvudsakliga poängen var dock att poängtera att även den, till antalet mycket lilla del av befolkningen som tjänar mest (över en miljon för att ta Buffetts utpekade grupp) står för en mycket stor del av inkomster och skatteinbetalningar och att de summor som dessa betalar är långt ifrån triviala.

    Robert: Tack för tipset om Tinos och Arvids text! Som min text (eller snarare IRS statistiken) visar så är vare sig skattebasen eller skatteintäkterna från den grupp med högst inkomster som Buffet pratar om trivial och långt ifrån ett ”rounding error”. Jag håller med om att det inte går att lösa alla USAs problem genom att beskatta de rika men precis som Buffet skriver så verkar det rimligt att de med högst inkomster tar lite större skattehöjningar. För att argumentera mot detta måste man tro att de negativa incitamentseffekterna skulle dominera och det har jag (och Buffett) mycket svårt att se.

    lg: Det finns ingen anledning att bara titta på intäktssidan men personligen kan jag inte se hur bara budgetnedskärningar skulle kunna lösa problemen.

    Martin: Jag kan bara hålla med. Poängen (och det huvudsakliga konstaterandet bakom rubriken ”USAs problem borde vara mindre än Europas”) är att USA av allt att döma kan höja sitt skattetryck ganska väsentligt utan att detta har negativa effekter på ekonomin. Rätt utformat så skulle jag till och med säga att det kan ha långsiktigt positiva effekter.

  7. Erik Svensson says:

    Jag tror att en poäng som man i Sverige kanske missar när det gäller skattediskussionen är kvaliteten på skattesystemet. I Sverige tar vi in mest skatt på breda och trögrörliga skattebaser som arbete och konsumtion. Kapital beskattas ju relativt lätt, med undantag av dubbelbeskattningen på aktier. Detta kan ses som en nödvändighet, ett högt skattetryck måste helt enkelt kombineras med ett någorlunda välfungerande skattesystem. USA:s skattesystem kan väl däremot ses som det rakt motsatta. Extremt låg skatt på konsumtion och arbete men däremot hög skatt på kapital, bolagsskatten är exempelvis avsevärt högre för små och medelstora företag utan verksamhet utanför gränserna.

    Jag gissar att när amerikaner diskuterar skattehöjningar så ser de framför sig mer av samma skattesystem de redan har.

    Jag kan inte hitta någon länk nu men jag vet att Economist för något/några år sedan hänvisade till en studie på skattesystems kvalitet och tillväxtfientlighet och fann att USA:s var bland de sämre. Om jag inte missminner mig så var en rätt uppseendeväckande detalj att det tydligen tog en amerikan i genomsnitt 19 timmar att fylla i sin skattedeklaration. I genomsnitt. Jämför det med SMS deklaration 🙂

  8. Låt oss för guds skull inte glömma att både USA och Sverige är två länder där inkomstojämlikheterna har ökat markant de senaste två decennierna.Om det nu skulle vara så – både där och här – att skatteintäkterna från den översta percentilen inte ”räcker till”, så ska vi väl inte vara så knussliga. Se till att öka skatten rejält för de översta tio percentilerna då! Jag tror i fallet USA och Buffetts förslag att om man höjer skatten på dem med en årlig inkomst av en halv miljon $ så lär de nog inte lida någon nöd. Marginalnyttan av inkomster lär ju också enligt vissa teorier vara avtagande …

    • pontus says:

      LPS,

      Visserligen har ojämlikheten i Sverige ökat de senaste 20 åren, men från 70-talet och framåt har den faktiskt minskat. Så vi ska nog inte vara alltför dystopiska.

      Ett problem i Sverige är naturligtvis att det inte finns särskilt många individer med en årsinkomst motsvarande en halv miljon USD. Så där är nog skattebasen låg. Och detta är trots att Sverige per capita är ungefär lika förmöget som USA. Anledningen är en väldigt kraftig lönskompression, som fungerar som en implicit skatt på de mer bemedlade, och en subventionering på … ja, de andra.

      • Olle Montanus says:

        Lönekompressionen fungerar som en implicit skatt på der mer bemedlade? Nu hänger jag inte med. Om något är den väl en implicit skatt på de _obemedlade_, då dessa inte kan njuta frukterna av sitt humankapital fullt ut. Men att kalla det ”implicit skatt” leder ju ändå tanken fel då utfallet är ett resultat av frivilliga överenskommelser.

        Detta obeaktat får man ju en hel del för den där ”skatten”…

      • pontus says:

        Olle,

        Det finns nog inga raka svar här, men lönekompression innebär vanligtvis att en anställds marginalprodukt ökar i snabbare takt med avseende på humankapital än vad dennes lön gör. Dvs. att de med mer utbildning är mindre betalda i relation till deras produktivitet. Den typen av kilar kallas normalt en ”implicit skatt”.

        Själva källan till lönekompression är inte helt känd. En förklaring är bindande minimilöner där nettokostnader hos ”the unskilled” helt enkelt återtas genom nettovinster hos ”the skilled”. Om det är ett frivilligt arrangemang vet jag inte.

        Jag vet inte vad ”man” får ut av ”den där skatten”. Jag tror att det finns både vinnare och förlorare.

  9. Kapten Haddock says:

    Jag håller med om att de amerikanska problemen borde vara lätta att lösa, tex genom ett trappsteg i skatteskalan vid 1 miljon dollar i årsinkomst. Man kunde även tänka sig att höja skattesatsen vid lägre inkomster, säg 200 000 dollar. Skälet till att man inte ens vill överväga såna lösningar är förstås politiska.

    Erik, visst skulle USA ha mycket att vinna på ett mer rationellt skattesystem. Det är förstås inget nytt, och det finns skäl till att det ser ut som det gör. Jag tror att det skulle vara mycket svårt att driva igenom en reformering av skattesystemet med den nuvarande politiska situationen. Det förslag som Jesper diskuterar är väl just en skattehöjning inom det nuvarande systemet.

    Det är sant att de federala skatterna endast utgör en mindre del av den totala beskattningen, men såvitt jag vet är ingen av de andra skatterna progressiv, så även om man ser på den totala beskattningen är de med mycket höga inkomster lågt beskattade. (Sen var det väl underskotten den federala budgeten som var problemet?)

    Det är lätt att gå fel om man försöker relatera till situationen i Sverige. Vi har avsevärt högre skatter och betydligt färre höginkomsttagare. Jag vill minnas att för ett tiotal år sen talade socialdemokraterna om att höja skatterna för de ”rika”, där avsikten att höja skatten över brytpunkten som vid tillfället motsvarade en månadslön om ungefär 25 000kr. Buffetts förslag är att höja skatten för de som tjänar motsvarande 500 000 per månad.

    Visst kan man tycka att USA’s problem är att man låst fast sig i lösningar som inte fungerar. Å andra sidan kan man väl tycka att samma sak gäller Europa. De flesta av de problem vi ser är ju kopplade till den aningen misslyckade idén om en gemensam valuta. Om vi kunde ta oss ur den apfällan skulle de andra problemen vara betydligt lättare att lösa.

  10. Tino Sanandaji says:

    Man måste utgå från beskattningsbar inkomst och beräkningar över förväntade intäkter, inte skjuta från höften. Min text bygger på amerikanska beräkningar över intäkter, och kommer till en annan slutsats.

    Congressional Budget Office har räknat på detta. Underskottet är i beräknas de närmaste tio åren vara $13 trilloner, 6.7% av BNP. Sen kommer underskottet att öka till 10-15% av BNP i takt med åldrandet och offentlig sjukvårdsinflation.

    President Obama’s förslag att höja skatten på de rika beräknas ge $0.7 trillioner på 10 år, ca 0.4% av BNP.

    http://www.cbo.gov/ftpdocs/117xx/doc11705/08-18-Update.pdf

    Att höja tillbaka kapitalvinstkatten och reavinstskatter till Clintons nivåer som Buffet pratar om på rika *och* medelklassen skulle generera $0.4 triljoner på fem år (de räknar inte på tio, men antagligen runt $0.9 triljoner), eller ca 0.5% av BNP.

    http://www.cbo.gov/ftpdocs/117xx/doc11705/08-18-Update.pdf

    Det är mindre än en procent hur man än räknar, medan underskotten är mer än det tiodubbla.

    “å verkar det rimligt att de med högst inkomster tar lite större skattehöjningar.”

    Inget nationalekonomisk argument, utan moraliskt. Noterar dock orden “lite”. Diskussionen är att höja skatten från 15% till runt 45%. Det är inte lite. Dessutom på pengar som redan betalat 35% statutory marginell (det som skapar snedvridningar) i bolagsskatt.

    “För att argumentera mot detta måste man tro att de negativa incitamentseffekterna skulle dominera och det har jag (och Buffett) mycket svårt att se.”

    Här resonerar du slarvigt, du tycks mena att alla skattehöjningar är bra, bara man kan visa att de höjer intäkter. En avvägning (“dominera” vad?) är omöjlig, din artikel innehåller fördelar men inga ekonomiska nackdelar för högre skatter, av tex. lägre investeringar.

    De som vill höja skatten fram till lafferkurvans top tycker att det är OK att förstöra 50 kronor i den private sektorn för att dra in en krona till det offentliga. Tycker du verkligen det?

    Obamas politiska strategi är att göra diskussionen om underskotten (mer än tio procent av BNP per år på lång sikt) till en diskussion av hans populära och populistiska förslag om beskattning av rika (några promillen av BNP), att ge allmänheten intrycket att det finns lätta svar. Det är ungefär samma strategi att hela tiden prata om VD-löner, för att vanlig folk inte förstår hur lite pengar det är. Det är inte ansvarligt ekonomisk politik.

    • Per S says:

      Utveckla gärna följande: ”De som vill höja skatten fram till lafferkurvans top tycker att det är OK att förstöra 50 kronor i den private sektorn för att dra in en krona till det offentliga.”

      Med all rimlig tolkning måste en Lafferkurva tolkas dynamiskt – med en engångskonfiskation stiger den såklart monotont.

      Under vilka antaganden skulle ett utraderande av 50 kronor i privat sektor för att dra in en krona till det offentliga vara en maximering av den långsiktiga Lafferkurvan?

    • Jesper Roine says:

      Tino: Jag vet inte riktigt vad du menar med att du och CBO ”kommer till en annan slutsats”? Den enda slutsats jag drar i min text är att den yttersta toppen av den amerikanska inkomstfördelningen står för en relativt stordel av den totala inkomstskattebasen och att detta därför inte är en trivial grupp i dessa sammanhang trots att de är få till antalet. Topprocenten tjänar ca 20 procent av alla inkomster och står för 40 perocent av skatteinbetalningarna. Den yttersta toppen (ungefär den grupp Buffet pratar om) är bara knappt 0.2 procent av befolkningen men tjänar ca 10 procent av alla inkomster. Således är uppfattningen att denna grupp är så liten att den är betydelselös i skatteintäktssammanhang helt enkelt en missuppfattning av hur det ser ut. (Detsamma gäller förstås uttalanden av typen ”vanligt folk inte förstår hur lite pengar det är”).

      Min text utgår ifrån mina egna beräkningar baserade på IRS data och de kommer inte till något dramatiskt annorlunda svar än de som du läst från CBO. Jag tittade bara på projektionen av ett budgetunderskott år 2015 på lite drygt 400 miljarder och jämförde med vad en återgång till Clintonårens genomsnittsskatt på inkomster för toppen av fördelningen var (detta handlar om en höjning från i snitt 22 till i snitt 28 procent. Vi kan diskutera om det är mycket eller lite men det var vad jag räknade på). Resultatet är i runda slängar 60 miljarder. Detta är som sagt inte pengar som löser problemet men det är inte pengar som jag skulle betrakta som ett avrundningsfel i sammanhanget heller. Det samma tycker jag i och för sig gäller för dina siffror också. Det är långt ifrån hela lösningen men det är en icketrivial del.

      Vad gäller ”rimligheten” i att de med högst inkomster skulle få lite högre skattehöjningar än övriga så är det förstås nonsens att det inte skulle finnas andra argument än ”moraliska” för detta.

      …och självklart är det så att alla skatter innebär negativa effekter i form av skattekilar och att de därför måste vägas mot behovet att dra in skattepengar. Dock är detta behov ganska stort i USAs fall för tillfället och att misslyckas med detta har sannolikt värre effekter på ekonomin än de negativa effekterna av vissa skattehöjningar.

  11. Tino Sanandaji says:

    Per:
    Att ligga på rätt sida på lafferkurvan betyder bara att skadan av skatten på privata sektorn inte är tillräcklig för att göra intäkterna mindre. Det kan dock fortfarande vara enorma kostnader.

    Säg att en skatteändring har en självfinansiersgrad på 50%. Det betyder att staten förstör 2 kronor i den private sektorn för att dra in en krona till det offentliga. När Lafferkurvan passerats så blir självfinansieringsgraden negativ. Staten förstör flera kronor för att dra in en krona *mindre*.

    När du närmar dig Lafferkurvans top så förstör man allt fler kronor för mindre och mindre intäkter, exakt på toppen drar högre skatter in noll intäkter. Med matematiskt säkerhet kommer man att passera en punkt där staten förstör 50 kronor i den privata sektorn för varje krona man drar in till det offentliga. Man drar fortfarande in lite mer pengar med höjda skatter, men skadan är enorm.

    En person som vill ligga på toppen av lafferkurvan anser att det är OK att förstöra hur mycket som helst i den privata sektorn, bara man ökar intäkterna, oavsett hur lite. Då har man en ganska extrem syn på balansen mellan offentliga och det privata. Tror du att varje krona spenderad av staten är värd 50 gånger mer än det offentliga? 5? Om inte så borde du inte vilja gå ända upp till toppen av Lafferkurvan. Kriteriet att skatter sak upp så länge staten drar in mer pengar betyder att man värderar den privata sektorn noll.

    Reavinstskatten är en skatt på innovation, just på växande företag. Det finns forskning som visar att skatten tex. minskar Venture Capital finansiering. Det handlar om extremt lite pengar i relation till underskotten. Vill vi verkligen öka en skadlig skatt för att få in några promille av BNP? Hade det varit stora pengar hade det kanske varit värt det, men det är ytterst lite pengar.

  12. Per S says:

    Återigen: För att vara meningsfull måste Lafferkurvan inrymma någon form av dynamik. Det finns rimligtvis något samband mellan privat sektors produktionsresultat efter skatt vid tidpunkten t och detsamma vid t+1.

    Kan du inte bara enkelt förklara under vilka antaganden – bortsett från den orimliga och för Lafferkurvan irrelevanta situationen då privat sektor är helt naiv och glömsk – en någorlunda långsiktigt maximerande Leviatan skulle gynnas av att förstöra 50 kronor i privat sektor för att norpa åt sig en?

    Det KAN förstås finnas rimliga sådana antaganden, men min fantasi och modelleringsförmåga räcker inte för att föreställa mig dem. Kan du inte hjälpa mig?

    • Jag tror det han menar är att om vi har femtio procents skattesats och sänker bnp med 50 kr för att få 26 kr i intäkter blir det offentliga 1kr rikare på 50 kr lägre privat konsumtion. Ergo, förstöra 50 kr för 1.

    • pontus says:

      Per,

      Lafferkurvan Tino hänvisar till är dynamisk. Toppen definieras inte av ett socialt optimum, utan av den skattesats som maximerar statens intäkter utan hänsyn till den privata sektorns väl.

    • Per S says:

      HM och Pontus:

      I alla relevanta fall av skatteintäktsmaximering – utom när en kleptokrat gör sig redo att lämna landet – kommer intäktsmaximeringen att vara beroende av morgondagens skattebas, vilken delvis bestäms av vilken skatt som sätts i dag.

      Tino var oklar på om 50:1 gällde i en period eller summerat/integrerat över hela perioden när t går till Konsum. Oavsett vilket kan jag inte med några rimliga antaganden om nytto- eller produktionsfunktioner (utom det ovan nämnda Mobutufallet) hitta ett läge då antingen (i) det offentliga – per period – skulle vinna på att på att förstöra 50 kronors produktion för att få en krona mer i dag (förlusten i morgon krossar vinsten i dag) eller (ii) det offentliga – i en rekursiv modell – skulle kunna vara vänster om och i närheten av Lafferkurvans topp när man med ökade totala skatteintäkter om en krona sabbar 50 gånger så mycket i privat sektor.

      Men hjälp mig gärna. En idé kan vara att utgå från att den styrande maximerar p = t * y, där y = 1 – t^2.

      Tills någon lyckats utgår jag från att Tinos inlägg var mer inspirerat av Rove än av Mirrlees eller Diamond.

      • pontus says:

        Så länge

        sqrt(1/3)>=t>=0.5

        så är dy/dt0. De exakta kvaniteterna kommer givetvis beror på de antagna funktionerna och parameteriseringen. Om vi skall maximera skatteintänkterna skall alltså skatten höjas trots att detta har en negativ inverkan på ekonomin.

      • pontus says:

        Oj, derivator är svåra att få med. I alla fall: ”så är dy/dt mindre än noll och dp/dt större än noll”.

      • Per S says:

        Att skatterna vid Lafferkurvans topp på marginalen kommer att ha en negativ inverkan på total (och än mer privat) produktion är självklart. Jag är med på ditt resonemang när det gäller i en enperiodsmodell, men får inte ihop det i en dynamisk modell. Men enperiodsfallet kanske går att generalisera.

        Även i enperiodsmodellen borde man i vilket fall som helst genom att ta ett par steg till vänster snabbt sänka den aktuella kvoten. Med andra ord borde vi för (det måhända mer policyrelevanta) fallet att USA:s (och förmodligen Sveriges) skatter – generellt – ligger en bit under skatteintäktsmaximum finna att kvoten ligger betydligt närmare 1:1 än 50:1.

        I den moraliska frågan huruvida värdet av den 1001 miljonen (för en individ) är större eller mindre än värdet av vad regeringen kan använda den marginella miljonen (minus miljardärens eventuella incitamentseffekter) till finns förstås inget givet svar, som Jesper beskriver nedan.

      • pontus says:

        Per S,

        1, Så länge sqrt(1/3)>=t så är vi inte på lafferkurvans topp. Så det är ett icke-argument.

        2, Inverkan är endast negativ på privat produktion, inte på totala skatteintäkter, t*y. Så det argumentet missa återigen målet.

        3, Är modellen fel nu? Det kan jag faktiskt inte ta ansvar för. Det var din modell.

  13. Om USA verkligen vill höja skatteintäkterna utan alltför stora ekonomiska kostnader är förmodligen en höjd arbetsgivaravgift det smidigaste sättet. Denna ger enorma intäkter snabbt och eftersom skattebetalarna inte märker dem kan de höjas gradvist utan större protester (vilket ju skett i Sverige, som bekant, och även i Frankrike där den är den största skattekällan). I USA är den idag väl enbart 10 procent på federal nivå (se Piketty o Saez, JEP, 2007) och om den saknas på delstatlig nivå är den i aggregatet ännu lägre.

    Men, för att ta upp Tinos poäng, vore det en effektiv skatt att höja? Jag kan inte litteraturen helt, men jag skulle tro att marginaleffekten är ganska blygsam i förhållande till intäkterna. Mauds procentsänkning häromåret går nog inte att utvärdera, men jag tvivlar på att den gett någon större boost. Men däremot ett skattebortfall på 7 miljarder eller nåt sånt.

    Och kanske är det just därför som den amerikanska högern skyr en sådan skatt, eftersom den på sikt skulle kunna reformera hela skattesystemet och den offentliga sektorns storlek.

  14. Jesper Roine says:

    Noterade att det pågår en bitvis märklig diskussion om Laffer-kurvan och också att Tino har ställt en lite märklig fråga till mig. Låt oss ta Laffer-kurvan först; som någon poängterat så är den definierad som skatteintäkter över skattesatser. Den har i allmänhet ingen explicit tidshorisont men den måste rimligen inkludera någon sorts dynamik i bemärkelsen att individer förändrar sitt beteende eftersom poängen den typiskt sett avser illustrera är att skattehöjningar kan ha så negativa incitamentsförändringar att de inte ens leder till ökade skatteintäkter.

    Att av detta dra slutsatsen att det finns ett egenvärde i att ligga på Lafferkurvans topp är förstås märkligt. (Och Tino, var i all värden ser du något i min min text som skulle tyda på att jag tycker detta?). Beroende på vilka antaganden man gör så ser man på detta på olika sätt: Tror man att staten alltid gör bättre saker med pengar än andra, ja då ska man förstås maximera statens intäkter (och ligga på Lafferkurvans topp). Den som tror att staten aldrig kan göra något vettigt med pengar tycker förstås inte att staten ska ha några intäkter alls. (Det senare hindrar dock inte att man tror att staten försöker maximera intäkterna, alltså nå toppen av Lafferkurvan. Tvärtom, om man ser staten som en ren ”rent-seeker” som inte har några som helst institutionella eller andra restriktioner att ta hänsyn till så tror man också att staten försöker maximera sina intäkter och man betraktar allt detta som en enda stor ”distortion”).

    Tror man däremot att staten i vissa lägen kan göra bra saker med pengarna (sett till hela ekonomins fungerande) så finns en avvägning som inte direkt har med Lafferkurvan att göra (förutom att man förstås ska ligga till vänster om toppen om man tror att den är entoppig). Naturligtvis är det denna avvägning jag syftar på i min text (och jag skulle tro att det också är detta Per S syftar på). Kort och gott: Är de negativa effekterna av snedvridningarna och skattekilarna av skattehöjningar (och då lite mer för de rika) så stora att det inte ska vara del av lösningen av de akuta problemen i USA? Mitt svar på den frågan skulle vara ”nej”.

  15. I våras bilade jag genom sju amerikanska stater, från Chicago i norr till Miami i söder. Under resan kunde vi konstatera att landet står stilla. Vi såg två byggkranar längs vägen. På många ställen var det klar tredje världen känsla.
    Det tar ungefär 8 minuter att sätta sig in i de senaste 30 årens skattepolitik och hur den möjligen har påverkat nationen:

    Mvh
    Bosse

  16. Tino Sanandaji says:

    “Är de negativa effekterna av snedvridningarna och skattekilarna av skattehöjningar (och då lite mer för de rika) så stora att det inte ska vara del av lösningen av de akuta problemen i USA? Mitt svar på den frågan skulle vara ”nej”.”

    Du har inte redovisat någon avvägning. Den ökning av skatterna som du föreslår är det som nationalekonomisk är mest dyrbar, det vill säga ökning av de högsta marginalskatterna. Det kommer att dra in extremt lite intäkter, några promille av BNP, vilket inte framgår av texten.

    Alternativet som tex. Deficit commission lagt fram för att dra in långt intäkter pengar är att bredda skattebaserna, ta bort avdrag och kryphål. Detta är skattesystemets konstruktion som är orsaken till att de rika betalar så lite, inte att den högsta marginalskatten skulle vara låg. Det är ett bättre ekonomisk politik alternativ än Obama marginalskattehöjningar på rika, driven basis av fördelningspolitik och populism.

    • Jesper Roine says:

      Min text var avsedd att ha två poänger 1) USA har en långt bättre utgångspunkt än Europa i att deras skattesystem kan ändras på en rad punkter på ett sätt som drar in mycket pengar. 2) Ofta framförs att det inte spelar någon roll vilken skatt de i toppen av inkomstfördelningen har; denna uppfattning är felaktig då de utgör en förvånansvärt stor del av skattebasen.
      Vad gäller kommentaren att det inte skulle framgå något om storleken på deras andelar av alla inkomster och skatteinbetalningar så är detta naturligtvis inte sant. (Sen kan man förstås formulera det som att det rör sig om promille av bnp eller procent av budgetunderskottet).
      I slutändan låter det ändå betryggande att även du är av uppfattningen att det finns utrymme att förändra skattesystemet och bredda skattebaserna för att få in mer pengar.

  17. Ola Andersson says:
  18. Tino Sanandaji says:

    Det rör sig fortfarande om mindre än en tiondel av den långsiktiga årliga budgetunderskottet (2015 är ett dåligt valt år, för att underskottet väntas minska några år då för att explodera runt 2020 och framåt).

    I stället för kvalitativa påstående som att skatter på rika kan göra “ganska mycket.” eller “kraftigt stärka intäktssidan” så hade det varit bättre med siffror.

    Då kan var och en själv avgöra om en intäktshöjning på 0.4% av BNP som Obama gjort till sin centrala politiska strategi är mycket pengar när underskotten är ca 7% av BNP de närmaste tio åren och över 10% av BNP nästkommande decennium.

    Din poäng om att USAs inkomstfördelning i teorin gör att det finns mycket pengar från rika är sant, men vad du missar är att de politiska förslag Obama och Buffet har lagt med höjda skattesatser utan reform av skattebaser *inte* kommer att dra mycket pengar.

    • Kapten Haddock says:

      Jag tror att du har rätt i att det inte ger så mycket att höja skatten för inkomster över en miljon dollar–Buffett har rätt i att en förvånansvärt stor andel av amerikanernas inkomster går till folk som tjänar så mycket, men andelen är ändå inte så stor att man kan lösa budgetproblemen genom att beskatta den mera. I något annat sammanhang såg jag ett förslag om att höja skattesatsen för inkomster över 100 000 dollar (så att den som låg strax över gränsen skulle få en mycket liten skattehöjning). En sån höjning skulle förstås ge betydligt mer.

      Du har också rätt i att i en sån här diskussion bör man ta fram ett sifferunderlag så att diskussionen inte bara handlar om tyckande och gissningar. Samma sak gäller för övrigt diskussionen om Laffer-kurvan.

      Men när det gäller marginalskattens effekter på viljan att arbeta och tjäna pengar kan man göra ett enkelt tankeexperiment. Anta att du hade en årsinkomst på några miljoner dollar, och att din marginalskatt höjdes från 23% till 28%. Skulle du säga att det inte lönar sig att arbeta längre?

  19. Danne Nordling skriver på Skattepolitik och samhällsfilosofi (http://danne-nordling.blogspot.com/)

    ”Det är den demografiska utvecklingen som orsakar hela ökningen av budgetunderskottet från 2007 till 2021 (och mer därtill). Rimligtvis borde belastningen från en åldrande befolkning mötas med stigande skatter – och då inte bara för de rika. Det är en naturlig följd av utfästelserna till de äldre. Effekten är långsiktigt övergående och skulle teoretiskt kunna mötas med lån från länder som befinner sig den omvända demografiska utvecklingen.

    Men USA har tydligen bestämt sig för att finansiera de alltfler äldre med nedskärningar av skolundervisningen, vägbyggen, rättsväsendet, sjukvården för yngre, förvaltningen och forskningen med mera liknande. Den stackars Obama har försökt förklara hur litet av budgeten som återstår i form av diskretionära utgifter. Men sådant betraktas tydligen som tekniskt svammel, som ska dölja vad som verkligen pågår, och därför inte är trovärdigt.”

    Som bl a Jesper Roine, Bloomberg och Buffet (samt Danne Nordling) har tagit upp så är det möjligt att hantera USA:s budgetunderskott genom ökade federala skatteintäkter. Tino Sanandaji har lyft fram möjligheten att genom att ta bort avdrag och kryphål i skattesystemet samt se över systemets konstruktion öka skatteintäkterna väsentligt.

    Allt Obama behöver göra är att lägga fram förslag som kongress och senat accepterar … . Ska det vara så svårt?

    Ja, men det är amerikanerna själva som har röstat fram de destruktiva republikanska ledamöterna.

  20. Tino Sanandaji says:

    Mycket missinformation:
    • Det är inte åldrande som är huvudproblemet, utan inflation i offentliga sjukvårdskostnader. CBO har siffror på detta där olika komponenter skiljs ut.

    • Republikaners förslag (Ryan Plan) är att balansera budgeten främst genom att minska ökningstaken av offentliga sjukvårdsprogram samt pensioner.

    • Discretionary spending föreslås I Ryan Plan sjunka till 6% av BNP år 2021, ungefär samma nivå det var i slutet av Clintons presidentperiod. Detta delvis genom att minska ökning av försvaret. Varför är det orimligt att gå tillbaka till nivån innan Bush och Obama? Sen skär han kanske för mycket fram till 2081 genom att frysa i reala termer, men det finns å andra stora överskott utrymme i hans budgetförslag som man ta ifrån.

    • Ryan plan föreslår att federala offentliga intäkter ska upp till 19% av BNP, något högre än det historiska genomsnittet, just genom breddade skattebaser. Det räcker enligt CBO för att balansera budgeten.

    http://www.cbo.gov/ftpdocs/121xx/doc12128/04-05-Ryan_Letter.pdf

    • Det är inte alls orimligt att ett land som blir fattigare (relative vad man tidigare trodde) och som får ökade bördor genom tex. åldrande spenderar mindre än vad man tidigare planerade. Obamas politisk är att i stället accelerera både kortsiktiga och långsiktiga utgifter mitt under krisen, huvudsakligen ofinansierat , vilket har fått följden att hela världsekonomin destabliserats.

    Om det vore någon annan än Obama som hade gjort detta misstänker jag att svenska allmänheten inte skulle vara lika förlåtande.

    Den högsta nivån av skatteintäkter som USA:s federala regering någonsinn har haft i efterkrigstiden (toppen av IT-boomen 2000) på 20.6% av BNP under Clinton skulle inte ha räckt långa vägar för att täcka undeskotten som skapats under Obamas, där offentliga utgifter till ca 24% av BNP, nu och när krisen förväntas vara slut.

    Svenskar tycker att USA borde ha större offentlig sektor. Men om amerikanska väljare nu inte vill betala för en större offentlig sektor, och om Obama själv inte vågar lägga förslag om ökade skatter mer än några promille för de rika, är de då fortfarande rimlig att expandera utgifterna ofinansierat?

    Daniel: Obama själv har *sänkt* arbetstgivaravgifter (utifrån teorin att folk ska konsumera mer, det har inte sänkts för företag). Sänkningen kostade mer än hans högre skatt på rika förväntas ta in. Inte riktigt ditt förslag eller hur?

    Jag kan inte komma undan intrycket att ni projektera era egna åsikter på Obama, vars politik inte riktigt är lika väl underbyggd nationalekonomiskt.

    • Dessinformationen får nog stå för den som anser att det är en särskild komponent i kostnadsutvecklingen som är huvudproblemet.

      Intäkter och utgifter går inte ihop och det går att balansera USA:s budget genom såväl intäktsförstärkningar som utgiftsnedskärningar eller en kombination av detta. Man kan försämra levnadsförhållandena för sjuka och pensionärer eller för hög och medelinkomsttagare, allt efter sina preferenser.

      Vill man försöka sig underbygga sina tankar med nationalekonomi så kan det vara klokt att beakta avtagande marginalnytta samt hur konsumtionskvoten ser ut för olika inkomstgrupper.

      Problemet är inte att ta fram ett förslag som balanserar statsbudgeten, om man nu anser att budgeten ska balanseras och inte vill föra en mer expansiv finanspolitik. Problemet är politiskt.

      Är det ett misstag av Obama att söka samarbete med republikanerna? Skall han vara mer konfrontatorisk?

  21. Martin Nybom says:

    John Stewart har också ett alternativt förslag att beskatta de fattigaste 50 procenten av USAs befolkning på allt de äger, vilket skulle ge en jämförbar intäktsökning som marginalskattehöjningen för ”the filthy rich”:

    http://www.thedailyshow.com/watch/thu-august-18-2011/world-of-class-warfare—the-poor-s-free-ride-is-over

  22. Tino Sanandaji says:

    Om du tar de 40% som tjänade minst så hade de en genomsnittlig nettoförmögenhet på $120.100, eller 9% av nationalförmögenheten. Detta är ändå ca $4500 miljarder dollar. De 60% som tjänar minst har $8700 miljarder (har inte siffror på exakt 50%).

    http://www.census.gov/compendia/statab/2011/tables/11s0720.xls

    Obama skattehöjningen på de rika (de som tjänar mer än $250.000) beräknas ge mindre än $60 miljarder per år nu. Buffets ökning på de super-rika ännu mindre. Alla miljardärer i USA har ungefär 900 miljarder i nettoförmögenet.

    Du borde inte i framtiden ta din ekonomiska statistik från en komiker.

  23. tuna says:

    tino,
    en liten instickare: tror du att människan påverkar klimatet (med utsläpp från förbränning) i någon allvarlig utsträckning, eller är det bara uppdiktat?

  24. Tino Sanandaji says:

    tuna

    Jag tror att människan påverkar klimatet.

    Är du så chockad över de data jag citerar, data från trovärdiga källor med källhänvisning, så att du tror att jag måste vara någon sorts haverist? Det är i så fall dina informationskällor det är fel på, må det vara Aftonbladet, SVT eller Jon Stewart.

    JE:

    “Dessinformationen får nog stå för den som anser att det är en särskild komponent i kostnadsutvecklingen som är huvudproblemet.”

    Nej, dessinformation står för dig. Enligt CBO väntas pensioner som andel av BNP öka med 1.6 procentenheter på extreme lång sikt jämfört med 2011, offentlig sjukvård 13.8 procentenheter, överväldigande på grund av antagen kostnadsinflation. Offentlig sjukvård är ca 90% av ökningen. Så jag skulle säga att nära 90% är “huvudproblemet”.

    http://www.cbo.gov/ftpdocs/122xx/doc12212/2011-LTBO-Supplemental-Data.xls

    Det handlar inte om att “försämra” för de sjuka eller pensionärer, det handlar om att öka utgifter mindre. En nationalekonom borde kunna förstå skillnaden.

    Ni kan inte komma runt det faktum att de långsiktiga underskotten till 80-90% beror på ökade utgifter, inte lägre skatter. En balanserad lösning skulle vara proportionerligt (tex. Ryan Plan).

    Problemet är att svenskars ideologiska och emotionella preferens för Obama kombineras med en debatt som är så ensidig att läsarna till landets viktigaste nationalekonomiska blogg inte väl känner till de underliggande siffrorna.

    • tuna says:

      Så i princip håller du med IPCCs analys, att problemet är så allvarligt att marknaden inte kan lösa problematiken, utan det behövs kraftiga ingripanden på marknaderna?

  25. Tino Sanandaji says:

    Låt mig tilläga: en del av ökningen av offentlig sjukvård är också åldrande, vilket interagerar med kostnadsinflation. Men kostnadsinflation är fortfarande majoriteten av problemet.

    För att citera Obama’s dåvarande budgetchef:

    “Over the long run, the deficit impact of every other fiscal policy variable is swamped by the impact of health-care costs.”

  26. Mark Toma: It’s true that raising taxes on the wealthy won’t, by itself, solve the long-run deficit problem. But it can still contribute quite a bit to the solution:

    …Returning the average tax rate on the top 1 percent of taxpayers to its 1996 level of 29 percent could raise about $100 billion a year, or $1 trillion over the next decade.
    By itself, of course, that wouldn’t solve the country’s long-term fiscal problems. … But $1 trillion over ten years is real money and would make a real dent in the deficit.
    http://economistsview.typepad.com/economistsview/2011/08/sharing-the-burden.html

  27. Enligt mig är det USA:s låga skatteintäkterna som är huvudproblemet medan jag tror att du ser USA:s offentliga sjukvårdskostnaderna som orimligt stora.

    Det är mycket möjligt att USA:s offentliga sjukvårdskostnader är orimligt stora och att USA genom att lära av Sverige skulle kunna erbjuda sina medborgare en mer effektiv och jämlik sjukvård.

    Enligt OECD var sjukvårdssektorns andel av BNP år 1970 7.1% av BNP i USA och 6.8 % av BNP i Sverige. Motsvarande tal år 2009 var 17.4 % i USA och 10.0 % i Sverige.

    En balanserad lösning vore då att utöver ökade skatteintäkter vidta reformer som effektiviserar USA:s vårdsektor. Här behövs givetvis en del tankearbete, men då kanske en tankesmedja som Captus skulle kunna vara den amerikanska kongressen behjälplig?

Trackbacks

  1. […] hoppa upp några procentenheter. I USA finns det rätt ordentlig potential! Den läsvärda bloggen Ekonomistas har skrivit om […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s