Den internationella valutafonden (IMF) har i dagarna gett synpunkter på Sveriges och USAs ekonomiska politik. Trots att båda länderna får beröm för sin förda politik är IMFs synpunkter för de respektive länderna anmärkningsvärt olika. Den svenska regeringen varnas för att föra en mer expansiv politik (även om IMF verkar mena att utgiftstaket ska förses med en undantagsklausul). Om USA skriver de:

Macroeconomic policies are providing welcome support to demand. The fiscal stimulus—well targeted, timely, diversified, and sizeable—is projected to boost annual GDP growth by 1 percent in 2009 and ¼ percent in 2010. […] If necessary, additional fiscal stimulus could also be considered, focused on fast-acting measures, although this would need to be complemented by a concomitantly stronger medium-term adjustment.

Då ska man betänka att IMF i sina senaste prognoser är mer pessimistiska om konjunkturutvecklingen i Sverige än i USA och att de väntar ett budgetunderskott på 3 procent av BNP för den offentliga sektorn i Sverige i år jämfört med 13,6 procent i USA. Rensat för konjunktureffekter väntas Sverige få ett budgetöverskott på 0,2 procent av BNP jämfört med ett underskott på 6 procent i USA.

Min uppfattning, liksom IMFs och regeringens, är att de automatiska stabilisatorerna måste få verka fritt i den svenska ekonomin. För att möjliggöra den automatiken hade förmodligen kommunernas ekonomi behövt förstärkas av större statsbidrag i år (se mitt tidigare inlägg om detta). Men skillnaden mot den nu förda finanspolitiken är relativt liten. Däremot tycker jag att man bör oroas över de stora underskotten i de amerikanska offentliga finanserna. Jag har svårt att förstå hur IMF kan se ett utrymme för ytterligare finanspolitiska insatser där.

DN, SvD, Metro

Under den senaste veckan har diskussionen om en lettisk devalvering tagit fart i svensk media igen. Rapporteringen om Lettlands problem och de möjliga utvägarna har länge varit märklig. Möjligen beror detta på att man sällan kunnat reda ut vad som handlat om ofrånkomliga makroekonomiska förutsättningar, vad som handlat om det ”politiskt möjliga” och vad som handlat om uttalanden bestämda av parternas egna inblandning i situationen.

Till att börja med så är läget sådant att Lettland måste korrigera sina relativpriser mot omvärlden. Detta är inte något man kan välja att inte göra. Man kan dock välja att göra detta genom en så kallad intern devalvering, det vill säga genom att dra ned på kostnader och utgifter i landet. I praktiken betyder detta dramatiska nedskärningar i offentliga utgifter och kraftiga lönesänkningar. Alternativet är en ”extern” devalvering, vilket i Lettlands fall handlar om att släppa sin fasta växelkurs fri. Frågan man bör ställa sig är förstås vilka för- och nackdelar som finns med respektive alternativ. Dessa borde vid det här laget vara ganska välkända då olika alternativ diskuterats sen i höstas (den som vill ha en bra översikt kan med fördel läsa Torbjörn Beckers redogörelse för argumenten här och även hans tidigare redogörelse för Lettlands alternativ från i januari i år här. Läs också Torbjörns DI-debatt artikel här och Daniels inlägg från tidigare i våras här och hans kommentar om intern devalvering här om dagen här).

Effekterna av dessa alternativ är på många sätt lika i att det man vill uppnå är en korrigering av relativpriserna mot omvärlden. Skillnaderna ligger främst i timing och i fördelningsaspekter av respektive alternativ. En vanlig extern devalvering skulle, på gott och ont, verka direkt. Korrigeringen av priser skulle ske direkt och i alla delar av ekonomin och mycket av den osäkerhet som nu föreligger skulle försvinna (givet att devalveringen är tillräcklig). Alternativet tycks innebära att neddragningarna av löner och kostnader sker gradvis och i praktiken i huvudsak i offentlig sektor och där det ”går” snarare än där det behövs och skulle göra mest nytta. Vidare ligger växelkursosäkerheten som en våt filt över möjliga investeringar i landet (en effekt som sannolikt är mycket viktigare än att växelkursen drabbar exportindustrin vilket ibland framförs som argument mot en devalvering då Lettland inte är så exportberoende). Dessutom skulle en devalvering direkt drabba bankers balansräkningar. I ett läge med fast växelkurs kan tillgångar och fordringar tas upp till de bokförda värden de har givet rådande växelkurs. Vid en devalvering skulle man vara tvungen att skriva ner dessa dessa värden direkt. Det faktum att många av dessa lån och tillgångar i nuvarande situation i förlängningen inte skulle generera några intäkter om inte ekonomin kommer igång påverkar inte dessa värden direkt varför man på detta sätt kan köpa sig tid.

Fördelningsmässigt är effekterna också olika. Av allt att döma är det inte den övre delen av inkomstfördelningen som bär den relativt sett största bördan av den interndevalvering som Lettland nu försöker genomföra. Besparingar verkar som sagt i huvudsak ske där de möter minst motstånd och där den lettiska regeringen direkt kan besluta om nedskärningar, det vill säga inom offentlig sektor. Vidare så tycks de som har lån i Euro, och som därmed skulle drabbas hårdast av en devalvering, inte vara fler än cirka tjugo procent av befolkningen och inte de som har det sämst ställt.

Möjligen ska man se uttalanden om vad som är ”politiskt möjligt” och vilket alternativ som är ”bäst” i ljuset av hur den som uttalar sig förhåller sig i relation till dessa timing och fördelningseffekter.

Den lettiska ekonomin är riktigt illa ute. Men fortfarande råder delade meningar om vad som ska göras för återställa landets internationella konkurrenskraft. Sedan i höstas har Lettland bedrivit interndevalvering, dvs successivt sänkt folkets löner, men ingen återhämtning är i sikte. Vad ska nu göras?

Här på Ekonomistas diskuterades precis denna fråga redan i januari (se Borde Lettland devalvera?). Meningarna var delade, men ekonomen Stefan de Vylder lade fram en rad historiska och ekonomiska argument för att Lettland borde släppa växelkursen fri:

Det enda land jag känner till som i modern tid har lyckats återställa sin konkurrenskraft genom löne- och kostnadssänkningar är Tyskland de senaste tio åren (där de nominella lönerna har ökat i dramatiskt lägre takt än i resten av EMU och övriga konkurrentländer)). Men jag betvivlar starkt att detta kan åstadkommas i Lettland, med svaga institutioner och ett misskrediterat politiskt ledarskap.

Länktips: Flavianopolis, DN123456 SvD12 Afv12345 SydSv12 AB VA12

För några veckor sedan presenterades Finanspolitiska rådets årliga rapport, med mig som en av författarna. En av våra mer kontroversiella ståndpunkter gäller utgiftstaken. Vi menar att dessa inte ska följas till varje pris, utan att det bör finnas en undantagsklausul så att taken inte behöver upprätthållas i en djup lågkonjunktur, ett resonemang som jag utvecklar tillsammans med Lars Calmfors på DI Debatt idag.

(En varning: det här inlägget är lite längre och mer tekniskt än vanligt. Paul Krugman hade nog kallat det wonkish.)

Ekonomistas noterar med glädje att finansminister Anders Borg har gett sig in i bloggvärlden. I sitt första inlägg diskuterar han Finanspolitiska rådets rapport. En av finansministerns huvudpoänger rör de så kallade automatiska stabilisatorerna. De automatiska stabilisatorerna är finanspolitikens automatiska reaktioner på konjunkturläget. I en konjunkturnedgång sjunker skatteintäkterna automatiskt och de offentliga utgifterna för arbetslöshetsersättning stiger utan att nya beslut fattas. Det uppstår alltså ett budgetunderskott utan att politikerna fattar beslut om detta, och detta budgetunderskott bidrar automatiskt till att motverka konjunkturnedgången.

De automatiska stabilisatorerna är ett välkommet inslag i stabiliseringspolitiken eftersom de brukar bli vältajmade och tillfälliga, till skillnad från diskretionära stimulanser som ofta kommer för sent och som dessutom är svåra att avveckla när konjunkturen vänder. Därför misstänker jag att det är med viss glädje finansministern konstaterar att de svenska automatiska stabilisatorerna är starka. Diagrammet ovan är det första som visas på finansministers blogg och även det första som visas i Vårpropositionen 2009 (diagram 1.1). Diagrammet visar att de svenska automatiska stabilisatorerna under 2008-2010 uppgår till 14 procent av en årlig BNP.

Jag är inte helt säker på hur Finansdepartementet har räknat fram värdet 14 procent, men gissningsvis har de noterat att vårpropositionen bedömer och prognostiserar BNP-gapet under perioden till -1,8 procent av BNP 2008, -7,2 procent 2009 och -8,7 procent 2010, dvs -17,7 procent totalt under perioden.¹ I en OECD-studie skattade Paul van den Noord den s k budgetelasticiteten till 0,79 i Sverige. Budgetelasticiteten är ett mått på de automatiska stabilisatorernas styrka, och anger hur många procent av BNP den offentliga sektorns finansiella sparande minskar om BNP-gapet minskar med en procent av BNP.² Den automatiska budgetförsvagningen beräknas som budgetelasticiteten multiplicerat med BNP-gapet, 0,79*17,7 procent = 14,0 procent, vilket är samma uppgift som i finansministerns diagram.

Men här är det lätt att låta sig luras. Trots sitt namn kommer de automatiska stabilisatorerna inte nödvändigtvis att automatiskt träda i kraft. Bakom beräkningarna av dessa stabilisatorer finns ett antagande om att inga budgetregler förhindrar budgetunderskott i den offentliga sektorn. Nu har vi ju ett antal sådana budgetregler i Sverige. Särskilt det kommunala balanskravet kan tänkas förhindra denna automatik.

En närmare titt på data ger stöd för den farhågan. I Budgetpropositionen för 2009 var prognosen för den offentliga sektorns finansiella sparande 2,8 procent av BNP 2008, 1,1 procent 2009, och 1,6 procent 2010. I vårpropositionen hade prognosen sänkts till 2,5 procent, -2,7 procent, och -3,8 procent, dvs en total nedrevidering på 9,5 procent av en årlig BNP. Mellan budgetpropositionen och vårpropositionen sänktes Finansdepartementets bedömning av BNP-gapet för treårsperioden 2008-2010 med 14,0 procent av BNP. Med en budgetelasticitet på 0,79 innebär det att den offentliga sektorns finansiella sparande under samma tidsperiod sjönk med 11,0 procent av BNP. De här uträkningarna visar alltså att de automatiska stabilisatorerna har ökat med 11 procent av BNP efter höstens budgetproposition, samtidigt som de totala (automatiska plus diskretionära) stimulanserna har ökat med 9,7 procent av BNP. Med andra ord verkar de automatiska stabilisatorerna ha motverkats av olika diskretionära beslut som har stramat åt politiken.

Man behöver heller inte vara Sherlock Holmes för att se att det främst är i kommunsektorn som de automatiska stabilisatorerna motverkas. Trots att kommunerna står för en stor del av de offentliga skatteintäkterna har prognosen för kommunernas finansiella sparande under 2008-2010 endast sänkts marginellt mellan budgetpropositionen och vårpropositionen (0,2 procent 2008, 0,0 procent 2009 och 0,5 procent 2010). Enligt mina överslagsberäkningar är kommunernas budgetelasticitet 0,13 vilket skulle medföra en automatisk försvagning av kommunernas sparande med totalt 1,5 procent av BNP under 2008-2010.³

Låt mig avslutningsvis poängtera att alla dessa skattningar av BNP-gap och budgetelasticiteter är förknippade med ett flertal tänkbara felkällor, och att de därför bör tas med en ganska stor nypa salt. Egentligen tycker jag att en bättre analys av behovet av ytterligare bidrag till kommunerna utgår från observationen att kommunerna tvingas till åtstramningar under lågkonjunkturen, och att åtstramningarna är en olycklig och onödig konjunkturpolitik, som inte stämmer överens med regeringens ambition från vårpropositionen (s 50): ”Det är därför befogat att temporärt tillåta mindre underskridanden av överskottsmålet så att budgetens automatiska stabilisatorer kan verka fullt ut.”

—————
¹⁾ I vårpropositionen anges att man tagit skattningarna från en ny OECD-studie. Jag misstänker att man menar kapitel 3 i denna studie, men de automatiska stimulanserna ser större ut i vårpropositionen än i OECD-studien.
²⁾ I en nyare OECD-studie skattade Nathalie Girouard och Christophe André budgetelasticiteten till 0,55. Detta är också den elasticitet som Finansdepartementet brukar använda i sina beräkningar. Den nyare studien bygger förstås på nyare uppgifter om det svenska skatte- och bidragssystemet, men den främsta anledningen till att elasticiteten skattas till ett lägre värde är att Girouard och André inte räknar den aktiva arbetsmarknadspolitiken till de automatiska stabilisatorerna. Se min egen studie för nyare beräkningar både med och utan aktiv arbetsmarknadspolitik.
³⁾ Detta efter justering för tillskottet av 7 mdr kr från staten under 2010.