Idag kommer ett nytt nummer av Ekonomisk Debatt ut.  I en ledare föreslår Sven Tengstam att det svenska biståndet ska riktas tydligare till de fattigaste länderna. Lars E O Svensson ger sin syn på hur penningpolitiken bör bedrivas, Magnus Henrekson och Tino Sanandaji diskuterar beskattning av innovativt entreprenörskap, Andreas Hatzigeorgiou och Magnus Lodefalk presenterar en undersökning om hur andelen utlandsfödda i ett företag påverkar dess utrikeshandel, medan Högskoleverkets bedömargrupp beskriver den nyligen genomförda utvärdering av högskoleutbildningarna i nationalekonomi. Problemen att utvärdera effekterna av jobbskatteavdraget diskuteras av Robert i ett separat inlägg.

Sommaren är här och vi på Ekonomistas växlar ned i ett lugnare tempo och kommer inte att skriva så många blogginlägg de närmaste veckorna. Lämna däremot gärna tips på sommarläsning i kommentarstråden. Vilka böcker om ekonomi, vetenskap och samhälle är det som gäller i hängmattan i år?

Scenen är följande. Katrine Kielos med röda boxningshandskar. I andra ringhörnan en äldre, gråhårig och avmagrad manlig nationalekonom, kanske Gary Becker. Kielos slår och slår i 260 sidor. En del slag missar helt målet eller snuddar bara lätt och lämnar nationalekonomen oberörd. Andra slag är tjuvnyp som möter blandade bu- och jubelrop från publiken. Men ett fåtal slag träffar rakt i solarplexus. Det är dessa slag som gör att jag tycker Kielos nya bok Det enda könet. Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin är läsvärd, men också stundtals plågsam om man kallar sig nationalekonom.

Kielos uppgörelse med den ekonomiska människan är i första hand ett rosenrasande, feministiskt politiskt manifest. Det objekt som konsekvent pekas ut som syndabock är ”den ekonomiske mannen”. Den ekonomiske mannen är inte bara en uppsättning tekniska antaganden i ekonomiska teorier, utan är en vida spridd föreställning om ekonomi och människor. Med både direkta beskyllningar och ”guilt-by-association”-argument ges den ekonomiske mannen skulden för allt från atombomber och krig till fattigdom och kvinnoförtryck. Boken kryllar av snillrika och eleganta formuleringar. Som politiskt manifest är det nog en bra bok (se till exempel den här recensionen), även om jag för egen del tycker det är väl konspiratoriskt och har svårt att se hur den ekonomiske mannen skulle kunna ha ställt till med så mycket elände.

Vad har då Kielos att säga om nationalekonomi? Det första man kan konstatera är att Kielos kan sin nationalekonomi och har en förmåga att koncist och välformulerat fånga ekonomiska insikter (vilket Tore Ellingsen också påpekade i sin recension i Aftonbladet). Till exempel vet Kielos hur pengar får sitt värde:

Du vill ha pengar eftersom andra människor vill ha pengar. Och det gör att du vet att du kan använda pengar för att köpa varor och tjänster. Så länge du tror att pengarna kommer fortsätta att vara värdefulla kommer du att fortsätta arbeta för att införskaffa dem — och systemet fungerar. (s. 115)

Men Kielos låter aldrig en nationalekonomisk insikt stå oemotsagd. Hon har alltid en avväpnande formulering i bakfickan som pekar på resonemangets begränsning eller dumhet. I fallet pengar avslutar hon med:

Pengar är en social konstruktion. Och för religion såväl som finansmarknader — i begynnelsen fanns tron. (s. 115)

Jag förmodar att man som läsare i detta fall ska invaggas i en känsla av att det är något lurt med de papperslappar som vi kallar pengar. Men egentligen påpekar bara Kielos vad som närmast är en självklarhet — att pengar är en social konstruktion och kan liknas vid religion om man så vill. Men det gör inte pengar mindre verkliga eller mindre användbara.

Boken innehåller en stor mängd liknande tjuvnyp som jag misstänker kan irritera en del nationalekonomiska läsare. Till exempel påstår Kielos att ”ekonomer är lite som barn (s. 27)” och att ekonomisk teori rättfärdigar att ”rättvisa, jämlikhet, omsorg, miljö, förtroende, fysisk och psykisk hälsa underkastas (s. 253)”. Men boken innehåller också en del betydligt mer välriktade slag.

Det slag som jag tycker ömmar mest är Kielos kritik av nationalekonomers tendens att utgå från oberoende individer med stabila och exogena preferenser. Efter att Kielos på ett förtjänstfullt sätt förklarat hur värde uppstår på grund av knapphet med hjälp av Robinson Kruse-metaforen konstaterar hon följande:

Deras standardmodeller tänker sig nämligen aldrig att två övergivna personer på en öde ö kanske skulle börja prata med varandra, att de kanske skulle känna sig ensamma. Rädda. Behöva varandra. Efter att ha samtalat en stund skulle de inse att de bägge hade avskytt spenat när de var barn och hade farbröder som var alkoholiserade långa perioder. Efter att de hade resonerat en stund om detta skulle de antagligen dela på riset. Att vi människor kan reagera på det här sättet, har inte det ekonomisk betydelse? (s. 33)

Kielos beskriver vidare i uppskattande ordalag hur beteendeekonomer studerat avvikelser från de traditionella beteendeantagandena och att dessa teorier är ett ”stort steg i rätt riktning (s. 212)”. Men hon påpekar också att beteendekonomin har begränsningar:

Någon helhetssyn på hur samhället formas och skapas finns inte hos beteendeekonomerna. Ekonomi är fortfarande studiet av individen, beroenden är inte en fundamental del av att vara människa, och maktrelationer är inte ekonomiskt relevanta. Den ekonomiske mannen hänger sig med andra ord kvar. (s. 212)

På denna punkt tycker jag att Kielos träffsäkert pekar på en relativt blank fläck på den nationalekonomiska kartan. Beteendeekonomi fokuserar mer än mycket annan nationalekonomi på individuellt beteende frikopplat från samhällelig kontext. Men vi nationalekonomer har också överlag en ganska dålig förståelse för hur både människors preferenser och samhälleliga institutioner skapas och förändras.

En annan öm punkt som Kielos pekar på är spridningen av nationalekonomiska teorier till allt fler områden och att det finns en risk att teorierna blivit till norm. Kielos ger många exempel på spridningen av nationalekonomiskt tänkande. Boken Freakonomics deklarerade enligt Kielos att ”varje del i vår tillvaro överensstämde med marknadens principer (s. 209)”. Kielos tar även upp att vi numera även i vardagligt språk talar om utbildning som humankapital och om att investera i oss själva. Ett mer extremt exempel är boken Spousonomics som argumenterar för hur man kan dra nytta av nationalekonomisk teori inom äktenskapet.

Att använda den ekonomiske mannen som utgångspunkt för en vetenskaplig modell är en sak. Detta tror jag egentligen inte att Kielos bryr sig så mycket om. Men risken finns att samme samme ekonomiske man blir utgångspunkt för hur vi själva bör agera. Kielos pekar på att detta är en potentiellt farlig utveckling och på denna punkt är jag till stor del enig med Kielos (se till exempel mitt tidigare inlägg på detta tema). Kielos citerar en påhittad dialog av Amartya Sen som med all tydlighet illustrerar detta:

”Åt vilket håll ligger järnvägsstationen?” frågar främlingen. ”Ditåt”, säger bybon och pekar åt andra hållet, mot postkontoret, ”och skulle du vilja posta det här brevet åt mig på vägen?”. ”Självklart”, säger främlingen och planerar att öppna brevet för att se om det innehåller något värdefullt. (s. 134-135)

Kielos bok är en blandning av högt och lågt, men det är alltid välformulerat och rappt. Jag hade dock önskat att Kielos i stället för att rusa vidare hade stannat upp och förtydligat vad hon egentligen menar och bjudit på en mer ingående analys. Förmodligen skulle sprickorna i många resonemang då bli alltför synliga, men det skulle också kunna ge nya intressanta uppslag. Nu gör Kielos inte detta, utan avslutar i stället med en snitsig formulering och rusar raskt vidare till nästa ämne. Det gör boken till ganska frustrerande läsning. Men Kielos är å andra sidan inte samhällsvetenskaplig forskare, utan politisk skribent.