Scenen är följande. Katrine Kielos med röda boxningshandskar. I andra ringhörnan en äldre, gråhårig och avmagrad manlig nationalekonom, kanske Gary Becker. Kielos slår och slår i 260 sidor. En del slag missar helt målet eller snuddar bara lätt och lämnar nationalekonomen oberörd. Andra slag är tjuvnyp som möter blandade bu- och jubelrop från publiken. Men ett fåtal slag träffar rakt i solarplexus. Det är dessa slag som gör att jag tycker Kielos nya bok Det enda könet. Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin är läsvärd, men också stundtals plågsam om man kallar sig nationalekonom.
Kielos uppgörelse med den ekonomiska människan är i första hand ett rosenrasande, feministiskt politiskt manifest. Det objekt som konsekvent pekas ut som syndabock är “den ekonomiske mannen”. Den ekonomiske mannen är inte bara en uppsättning tekniska antaganden i ekonomiska teorier, utan är en vida spridd föreställning om ekonomi och människor. Med både direkta beskyllningar och “guilt-by-association”-argument ges den ekonomiske mannen skulden för allt från atombomber och krig till fattigdom och kvinnoförtryck. Boken kryllar av snillrika och eleganta formuleringar. Som politiskt manifest är det nog en bra bok (se till exempel den här recensionen), även om jag för egen del tycker det är väl konspiratoriskt och har svårt att se hur den ekonomiske mannen skulle kunna ha ställt till med så mycket elände.
Vad har då Kielos att säga om nationalekonomi? Det första man kan konstatera är att Kielos kan sin nationalekonomi och har en förmåga att koncist och välformulerat fånga ekonomiska insikter (vilket Tore Ellingsen också påpekade i sin recension i Aftonbladet). Till exempel vet Kielos hur pengar får sitt värde:
Du vill ha pengar eftersom andra människor vill ha pengar. Och det gör att du vet att du kan använda pengar för att köpa varor och tjänster. Så länge du tror att pengarna kommer fortsätta att vara värdefulla kommer du att fortsätta arbeta för att införskaffa dem — och systemet fungerar. (s. 115)
Men Kielos låter aldrig en nationalekonomisk insikt stå oemotsagd. Hon har alltid en avväpnande formulering i bakfickan som pekar på resonemangets begränsning eller dumhet. I fallet pengar avslutar hon med:
Pengar är en social konstruktion. Och för religion såväl som finansmarknader — i begynnelsen fanns tron. (s. 115)
Jag förmodar att man som läsare i detta fall ska invaggas i en känsla av att det är något lurt med de papperslappar som vi kallar pengar. Men egentligen påpekar bara Kielos vad som närmast är en självklarhet — att pengar är en social konstruktion och kan liknas vid religion om man så vill. Men det gör inte pengar mindre verkliga eller mindre användbara.
Boken innehåller en stor mängd liknande tjuvnyp som jag misstänker kan irritera en del nationalekonomiska läsare. Till exempel påstår Kielos att “ekonomer är lite som barn (s. 27)” och att ekonomisk teori rättfärdigar att “rättvisa, jämlikhet, omsorg, miljö, förtroende, fysisk och psykisk hälsa underkastas (s. 253)”. Men boken innehåller också en del betydligt mer välriktade slag.
Det slag som jag tycker ömmar mest är Kielos kritik av nationalekonomers tendens att utgå från oberoende individer med stabila och exogena preferenser. Efter att Kielos på ett förtjänstfullt sätt förklarat hur värde uppstår på grund av knapphet med hjälp av Robinson Kruse-metaforen konstaterar hon följande:
Deras standardmodeller tänker sig nämligen aldrig att två övergivna personer på en öde ö kanske skulle börja prata med varandra, att de kanske skulle känna sig ensamma. Rädda. Behöva varandra. Efter att ha samtalat en stund skulle de inse att de bägge hade avskytt spenat när de var barn och hade farbröder som var alkoholiserade långa perioder. Efter att de hade resonerat en stund om detta skulle de antagligen dela på riset. Att vi människor kan reagera på det här sättet, har inte det ekonomisk betydelse? (s. 33)
Kielos beskriver vidare i uppskattande ordalag hur beteendeekonomer studerat avvikelser från de traditionella beteendeantagandena och att dessa teorier är ett “stort steg i rätt riktning (s. 212)”. Men hon påpekar också att beteendekonomin har begränsningar:
Någon helhetssyn på hur samhället formas och skapas finns inte hos beteendeekonomerna. Ekonomi är fortfarande studiet av individen, beroenden är inte en fundamental del av att vara människa, och maktrelationer är inte ekonomiskt relevanta. Den ekonomiske mannen hänger sig med andra ord kvar. (s. 212)
På denna punkt tycker jag att Kielos träffsäkert pekar på en relativt blank fläck på den nationalekonomiska kartan. Beteendeekonomi fokuserar mer än mycket annan nationalekonomi på individuellt beteende frikopplat från samhällelig kontext. Men vi nationalekonomer har också överlag en ganska dålig förståelse för hur både människors preferenser och samhälleliga institutioner skapas och förändras.
En annan öm punkt som Kielos pekar på är spridningen av nationalekonomiska teorier till allt fler områden och att det finns en risk att teorierna blivit till norm. Kielos ger många exempel på spridningen av nationalekonomiskt tänkande. Boken Freakonomics deklarerade enligt Kielos att “varje del i vår tillvaro överensstämde med marknadens principer (s. 209)”. Kielos tar även upp att vi numera även i vardagligt språk talar om utbildning som humankapital och om att investera i oss själva. Ett mer extremt exempel är boken Spousonomics som argumenterar för hur man kan dra nytta av nationalekonomisk teori inom äktenskapet.
Att använda den ekonomiske mannen som utgångspunkt för en vetenskaplig modell är en sak. Detta tror jag egentligen inte att Kielos bryr sig så mycket om. Men risken finns att samme samme ekonomiske man blir utgångspunkt för hur vi själva bör agera. Kielos pekar på att detta är en potentiellt farlig utveckling och på denna punkt är jag till stor del enig med Kielos (se till exempel mitt tidigare inlägg på detta tema). Kielos citerar en påhittad dialog av Amartya Sen som med all tydlighet illustrerar detta:
“Åt vilket håll ligger järnvägsstationen?” frågar främlingen. “Ditåt”, säger bybon och pekar åt andra hållet, mot postkontoret, “och skulle du vilja posta det här brevet åt mig på vägen?”. “Självklart”, säger främlingen och planerar att öppna brevet för att se om det innehåller något värdefullt. (s. 134-135)
Kielos bok är en blandning av högt och lågt, men det är alltid välformulerat och rappt. Jag hade dock önskat att Kielos i stället för att rusa vidare hade stannat upp och förtydligat vad hon egentligen menar och bjudit på en mer ingående analys. Förmodligen skulle sprickorna i många resonemang då bli alltför synliga, men det skulle också kunna ge nya intressanta uppslag. Nu gör Kielos inte detta, utan avslutar i stället med en snitsig formulering och rusar raskt vidare till nästa ämne. Det gör boken till ganska frustrerande läsning. Men Kielos är å andra sidan inte samhällsvetenskaplig forskare, utan politisk skribent.
Ekonomistas 
Det där är väl en synnerligen nyliberal inställning till mellanmänskliga relationer: vi behöver ingen stat som fördelar pengar till de svagaste eftersom människor faktiskt rent spontant bryr sig om de svagaste i samhället.
En bra bok…
När vi köper tomater i konsum gör vi affärer med folk vi aldrig träffat. I vårt specialiserade och storskaliga samhälle med låga styckkostnader är anonymiteten ständigt närvarande. Ekonomiska modeller är alltid grova förenklingar, för att vi ska kunna göra ens elementära förutsägelser. Jag pratar med mina grannar, ändå köper jag tomater oftare om de är billiga. Vad Kielos önskar är en diskussion där man slipper ta hänsyn till ekonomiska realiteter, utan kan leka alla goda gåvors givare igen, som för femtio år sen. Eftersom den leken lektes med ett ständigt stigande skattetryck som grund, måste den ta slut när skattetrycket är så högt att fler ser det som problemet än såna problem Kielos önskar fokusera på.
Det är lustigt att just såna förenklade modeller där skatten kan höjas i evighet kan köpas av socialister. Klimatstrunt där man gör stor affär av minimala höjningar av koldioxidhalten i atmosfären görs det stora nummer av. Effekten av att beskatta lön och tillgångar negligeras däremot gärna.
Det Kielos möjligen glömmer är att det är kvinnan som medskapat mannen – via sexuellt urval.
Så har hon syftet att leta syndabockar så får hon leta – väldigt länge.
Jasså? Om man skall leta syndabockar så får man leta länge. Knappast, horbockar med pengar på fickan finns det gott om. Så Kielos tes om atombomber krig och fattigdom är inte tagen ur luften.
Jag har inte sagt något om horbockar och annat.
Frågan var bara varför dom existerar och hur vi skall härleda den sk “skulden”.
Syndabockfrågan kopplar ovillkorligen till denna fundering:
https://ekonomistas.se/2012/06/01/varfor-upplever-vi-att-vi-har-en-fri-vilja/
Det är just sånt som jag inte förstår mig på. Varför skriva en bok om man inte har utbildning i ämnet? Hur sannolikt är det att man kommer bidra med något nämnvärt om man bara läst NEK i en termin?
Ett fåtal slag träffar rakt i solarplexus eller som Stor-Erik skulle sagt: “om du slår Jan-E i magen så får du en zingo.”
Den ekonomiske mannen är så 1900-tal. Har inte läst boken själv, men om man tar upp den boken som en grund för diskussion så har man kanske inte alltför mycket nytt att komma med.
Jag hade samma reaktion som du, Niklas, när jag läste om boken — det var därför jag blev nyfiken att läsa! Vad sjutton finns för nytt att säga om den ekonomiska människan? Inte så väldigt mycket, visade det sig, men jag tyckte ändå boken kändes som en frisk fläkt.
Iakttagelse: Den ekonomiske man som Kielos tillräckligt ofta lyckas med kritik mot frodas i mycket hög grad i Ekonomistas kommentarsfält. lg, undertallen och allt vad ni ekonomiska män heter.
Jag har läst både denna boken och en hel del likartad kritik och väl medveten om att jag inte är nationalekonom och bara läst de inledande kurserna på universitetet så ställer jag mig helt frågande till kritiken.
Från mitt eget fält (fysik) så är jag helt medveten om att alla modeller innehåller approximationer. Det är iallafall för mig en självklarhet att den modell som Kielos kritiserar inte är något annat än en modell.
På samma sätt som grundantagandena i termodynamik inte duger till att förklara interaktion mellan enskilda atomer så duger givetvis inte makroekonomins grundantaganden för att förklara enskilda människors interaktioner. Jag vet heller ingen nationalekonom som påstått detta – varför kritik av Amartya Sen-citatet ovan iallafall för mig totalt missar målet. Och om det finns en risk för att modellen ska bli en mall för hur människor ska agera så framgår det iallafall inte i boken om, hur eller varför detta sker.
Frågeställningen om någon bör ju vara huruvida “den ekonomiska mannen” är en bra modell för att beskriva hur människor agerar i aggregatet. Det är möjligt att den fallerar även där och det är givetvis något för både nationalekonomer och andra mindre invigda att intressera sig för eftersom det påverka politisk policy. Men boken innehåller förvånansvärt lite analys av denna utgångspunkt och förvånansvärt mycket halmgubbar där man argumenterar mot en påstådd motståndaråsikt som väldigt få – om ens någon – faktiskt står för.