Nationalekonomidoktoranden Martin Berlin skriver på Lyckobloggen om en studie som studerar välbefinnandet vid pensionering. Nedanstående graf är hämtad från studien och visar att långtidsarbetslösas välbefinnande ökar vid pensionering, medan de som har ett jobb inte upplever någon förändring. För en nationalekonom kan detta förefalla lite paradoxalt. Arbete antas vanligen vara ett nödvändigt ont och fritid är kul – arbetslösa som redan “konsumerar fritid” borde därför inte uppleva någon större förändring i välbefinnande vid pensionering. Den tolkning av grafen som studiens författare fokuserar på är att det är stigmatiserande att vara arbetslös, men att man slipper detta stigma vid pensionering och därmed blir lyckligare. En annan tänkbar förklaring är att man inte längre behöver söka nya jobb eller oroa sig för att inte kommer få ett nytt jobb.
Många tror att arbetslös är att konsumera fritid.
Men med 40- 60% i lön konsumerar man nog ingenting, utan det som Reinfeldt o Co kallar ‘att frivilligt konsumera fritid’ är en påtvingad låglönesysselsättning, som ju kallas arbetslös.
Att säga ‘konsumera fritid = ej jobba’, är en grej som används av bemedlade för att trycka ner på . . då o-bemedlade.
Alltså hellre pension o då kravfri, än mobbad av idioter som tror att arbetslöshet innebär ‘konsumtion av fritid’.
Arbetslöshet är ett stigma, såklart man blir lyckligare om man kan gå i pension och slippa kastmärket. Pension så länge det nu finns kvar. incitament that’s for assholes!
I linje med stigmateorin är ju även att regressioner med lycka på vänstersidan och arbetslöshet och andra relevanta förklaringsvariabler på den högre systematiskt finner en stor negativ effekt av arbetslöshet, d v s även korrigerat för inkomsteffekten av att vara arbetslös.
Håller med, men däremot tyder en ny studie på att arbetslösas dagliga välmående inte är lägre, se http://www.lyckobloggen.se/?p=1580.
Vad är en realistisk prognos på utvecklingen av grundpensionens storlek de närmaste 20 åren mot bakgrund av “Peak Oil”?
Det känns svårt att dra en tydlig gräns mellan betydelsen av identitet/normer å ena sidan och inkomst å andra sidan. I viss mån borde ju folk internalisera risken för att ej ha en inkomst framöver, även om man för tillfället har en hygglig arbetslöshetsförsäkring. En identitet som familjeförsörjare är också i allra högsta grad kopplad till att långsiktigt kunna tjäna en inkomst. Regressioner som konstanthåller för inkomst tar inte heller hänsyn till att man kanske äter upp sina besparingar.
Robert: ang. arbetslösas dagliga välmående så finner Krueger och Mueller faktiskt en viss skillnad i en ny studie, som inte är helt jämförbar med Knabe et al förvisso (Time Use, Emotional Well-Being, and Unemployment: Evidence from Longitudinal Data).