Som Daniel konstaterat i ett av gårdagens inlägg verkar den avtagande lyckoeffekten av högre BNP nivåer kunna ifrågasättas. Det finns dock andra paradoxer kvar att förklara. För nog är det något konstigt med att östeuropéer är så mycket mer missnöjda med livet än vad man skulle vänta sig givet deras BNP per capita nivå. Se bara på bilden till höger som visar relationen mellan självrapporterad lycka och BNP per capita. Punkterna nerifrån räknat är Moldavien, Ukraina, Vitryssland, Ryssland, Armenien, Bulgarien, Rumänien, Litauen, Estland, Lettland, Azerbadjan, och först därefter kommer det första land som inte tillhört det forna östblocket, Peru. Alla dessa rapporterar alltså att de i genomsnitt är betydligt olyckligare än andra länder med liknande (eller lägre) per capita inkomst. Hur kan detta komma sig?

En vanlig reaktion är att hänvisa till någon sorts kulturell eller eventuellt lingvistisk skillnad i hur man talar om lycka. Denna typ av förklaring är dock felaktig (och detta inte bara för att den inte passar mina bistra finska släktingar och deras landsmän som trots sin kärvhet säger sig vara mycket nöjda med livet). I en ny studie visar ekonomerna Sergei Guriev och Ekaterina Zhuravskaya att anledningen till lägre lyckonivåer i öst delvis kommer sig av en hög makroekonomisk volatilitet (som genom en högre osäkerhet skapar lägre nytta för en given inkomstnivå) men framförallt av att äldre personer i transitionsländer är mindre nöjda än personer i motsvarande ålder i andra länder med samma inkomstnivå. Förklaringen som Guriev och Zhuravskaya ger är att transitionen från planekonomi till marknadsekonomi innebar att stora delar av det humankapital som äldre personer byggt upp under Sovjettiden helt enkelt blev värdelöst. Ju äldre man var vid tidpunkten för transitionen desto lägre incitament att omskola sig och desto större missnöje, vilket också är precis vad som visar sig i data (naturligtvis kontrollerat för en rad andra faktorer). Detta påminner om vad Assar Lindbeck konstaterat om risker med vissa välfärdsarrangemang: ”En 60-åring som plötsligt får veta att staten inte kan leva upp till sina åtaganden gällande sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring eller pension har svårt att leva om sitt liv i syfte att spara för dessa saker själv” (min översättning från artikeln Hazardous Welfare State Dynamics).

Trots den mörka bilden av de äldres upplevda situation i öst är dock slutsatsen i Gurievs och Zhuravskayas artikel positiv för transitionsländernas framtid. Det finns inget speciellt dystert med dessa länder. De yngre som haft möjligheter att anpassa sig till den nya situationen är precis lika nöjda som sina motsvarigheter i länder med liknande inkomstnivå. Inom en snar framtid kommer därför den östeuropeiska missnöjesparadoxen att försvinna.