Varför USAs problem borde vara mindre än Europas

2011-08-19 av 45 kommentarer

Härom veckan förespråkade Michael Bloomberg (borgmästare i New York och republikan) höjda skatter för alla, inte bara för de rika. Han menade att det fanns stort utrymme för detta då den allmänna skattenivån i USA jämfört med andra länder är låg. Denna observation är helt riktig. Speciellt historiskt sett så är det utmärkande i jämförelsen mellan USA och t ex Sverige inte graden av progressivitet utan snarare att den genomsnittliga skatten för alla varit väsentligt mycket högre här. Om något så är det till och med så att skattesystemet i USA under lång tid var mer progressivt i USA än i Sverige (vilket t ex Sven Steinmo skrivit om i boken ”Taxation and Democracy”).

Den genomsnittliga federala skattesatsen är ca 12% och med detta drog man in dryga 1000 miljarder dollar år 2008. Ställer man detta i relation till ett förväntat underskott på dryga 400 miljarder 2015 så verkar det inte omöjligt att genom en höjning på några procentenheter göra ganska mycket.

Härom dagen förespråkade Warren Buffett  i en debattartikel i NYT en annan lösning som gick ut på att höja skatten för de allra rikaste. Med detta menade han de som tjänade mer än 1 million dollar om året, vilket bara motsvarar knappt 0.2 procent av alla skattebetalare. Nu kan man förstås undra om detta skulle göra någon skillnad då de är så få till antalet. En snabbtitt på en översikt av amerikansk skattestatistik visar att det skulle det. En mycket högandel av alla (federala) skatteintäkter i USA kommer nämligen ifrån dem som som har de allra högsta inkomsterna. Den lilla grupp som Buffett talar om har de senaste åren stått för dryga 20% av alla skatteintäkter(!). Detta är inte fullt så häpnadsväckande som man först kan tycka då dessa tjänar drygt 10 % av alla inkomster (vilket i sin tur är ungefär samma andel som de 50 procent med lägst inkomster tjänar).

I kombination med det faktum, som Buffett också poängterar, att de rika inte bara sett sina inkomster öka mycket kraftigt de senaste decennierna utan också fått sänkta skatter (de betalar i snitt runt 23 % i federal inkomstskatt) gör att det borde finnas stort utrymme att beskatta denna grupp lite hårdare och på detta sätt kraftigt stärka intäktssidan. Samtidigt har Bloomberg rätt i att den genomsnittlige amerikanen inte betalar särskilt mycket i skatt jämfört med andra länder så även här borde det finnas stora möjligheter att stärka intäktssidan genom t ex införande av en konsumtionsskatt (som Martin skrev om i förra veckan). Lägg på lite bensinskatt så är problemen så gott som lösta…

Filed Under: Internationellt, Makro, Offentlig sektor, Politik

Kostsamma skuldnedskrivningar

2011-08-15 av 15 kommentarer

Att skuldbördan för vissa europeiska länder är så stor att den knappast kan hanteras av landets egna medborgare förefaller uppenbart. Ett sätt att minska denna börda är att helt enkelt skriva ner värdet på skulderna vilket skulle vältra över kostnaden på landets långivare. Priset för låntagaren av en sådan åtgärd är att det kan bli svårt att få nya lån när landet en gång visat sig vara en opålitlig gäldenär. Att vara avskuren från lånemarknaderna innebär bland annat att budgeten omedelbart måste balanseras vilket skulle betyda massiva sparåtgärder och skattehöjningar.

Samtidigt är det inte uppenbart att kostnaderna för en skuldnedskrivning behöver vara så höga. Om landet ändå inte kan betala så är man i praktiken avskuren från lånemarknaderna alldeles oavsett om skulderna skrivits ner eller inte. Då en organiserad skuldnedskrivning dessutom kan bidra till att få en ekonomi på fötter så är det inte omöjligt att även långivarna tjänar på att skulderna skrivs ner. Varför kreditgivarna skulle straffa en klok ekonomisk politik som i praktiken gynnar dem själva är inte klart.

Forskningen, här sammanfattad av The Economist, har hittills tydit på att kostnaderna för en skuldnedskrivning visserligen är kännbara men samtidigt kortlivade. Marknaderna verkar med andra ord snabbt glömma och förlåta en felande låntagare, vilket onekligen är ett argument för skuldnedskrivningar. Det är därför intressant att en ny studie ifrågasätter de tidigare forskningsresultaten.

Problemet med tidigare studier är att dessa (pga bristande datamaterial) behandlat alla skuldnedskrivningar som likvärdiga. När hänsyn tas till nedskrivningarnas storlek visar sig dessa vara tydligt relaterade till efterföljande räntenivåer och till hur länge länderna hålls isolerade från de finansiella marknderna. Helt övertygad om resultaten kan man inte vara då dessa skulle kunna bero på att det ekonomiska läget är sämre för länder som gör stora nedskrivningar. Författarna försöker ta hänsyn till detta men som så ofta annars finns det anledning till viss skepsis.

Resultaten betyder naturligtvis inte att skuldnedskrivningar alltid bör undvikas men man ska vara medveten om att sådana inte är gratis och att de inte minskar behovet av att skapa budgetbalans på kort sikt. Detta innebär också att oron för att skuldnedskrivningar skulle missbrukas verkar vara överdriven; få stater skulle lättvindigt ge upp möjligheten att låna pengar. Slutligen är den kanske tydligaste lärdomen att om man nu ska skriva ner skulderna så bör man göra det så tidigt som möjligt. Genom att skjuta problemen framför sig så riskerar skuldnedskrivningen — och därmed kostnaden för denna — att bli onödigt stor.

Filed Under: Finans, Internationellt, Makro

Vad göra i Belarus?

2011-06-20 av 14 kommentarer

Det är inte bara Grekland som har stora ekonomiska problem. Senaste månaderna har även Belarus (eller Vitryssland) med jämna mellanrum figurerat i svensk media på grund av landets ekonomiska kris som nu lett till att landet akut behöver låna pengar. Senast härom veckan pläderade t.ex. Expressens ledarsida för att IMF skulle villkora eventuella lån till Belarus.

Den huvudsakliga anledningen till intresset för Belarus har sitt ursprung i det brutala sätt på vilket president Alexandr Lukasjenko slog ner protesterna efter valet i december förra året och följderna detta fått främst i form av återinförda sanktioner mot den politiska ledningen. Men det finns som sagt också en ekonomisk krissituation som under de senaste månaderna resulterat i en akut brist på utländsk valuta och en kraftig devalvering i Belarus. En anledning till den akuta krisen som ofta lyfts fram är att Lukasjenko innan valet kraftigt höjde lönerna i landet (jo, han bestämmer även sånt). Detta var som sagt inte första gången och det brukar ju funka…

Detta var dock bara droppen som fick bägaren att rinna över.  Landet har haft strukturella problem länge och speciellt efter att Ryssland 2006-2007 annonserade att man inte längre tänkte subventionera deras konsumtion av gas och generöst dela vinsterna av oljehandeln blev det tydligt att situationen var ohållbar.

Följande diagram illustrerar huvudingredienserna i vad som byggt upp problemet. Till att börja med har vi gasprishöjningarna och de minskade vinsterna från oljehandeln med Ryssland. De senaste fem åren har gaspriset nästan femfaldigats. Detta i ett land där drygt 60 procent av all energikonsumtion  kommer från gas och där energiintensiv industri traditionellt haft en konkurrensfördel mot omvärlden.

Detta har varit en huvudkälla till det kraftigt ökande bytesbalansunderskotten…

…vilka i sin tur i huvudsak täckts av lån och försäljning av tillgångar, vilket (till viss del) syns i landets externa skulder.

Nu befinner man sig alltså i en situation när man kortsiktigt behöver låna pengar (igen). Borde IMF eller EU låna ut mer pengar till Lukasjenko? Å ena sidan borde svaret vara ett tydligt nej. Lukasjenko har uppenbart struntat i överenskommelser och intentioner som varit delar av tidigare lån och hävande av sanktioner. Å andra sidan har Lukasjenko, åtminstone kortsiktigt, många alternativ då han (om än motvilligt) kan sälja statliga tillgångar och låna pengar av andra och under dessa alternativ dikteras villkoren i sin helhet av andra. Man skulle önska att det gick att vara en ”one-handed economist”, men det går inte. Inte den här gången heller.

Filed Under: Internationellt, Makro

Varifrån kommer vårt välstånd?

2011-05-26 av 9 kommentarer

The Wealth of Nations är inte bara (den förkortade) titeln på Adam Smiths magnum opus utan även titeln på en utmärkt rapport från Världsbanken som publicerades 2006. I denna försöker de mäta länders tillgångar och framför allt svara på hur mycket av dessa som består av ”producerat fysiskt kapital” (maskiner, byggnader vägar, etc.), ”naturligt kapital” (skogar, jordbruksmark, naturgas, olja, metaller, etc.) och humankapital och institutionellt kapital (värdet av en utbildad befolkning, ett fungerande rättsväsende, etc.). Som jag skrivit om tidigare (t ex här och här) är det genom att ta detta kapital och göra något med det som människor skapar värden och hållbar ekonomisk tillväxt kan bara uppnås genom att bli bättre på att kombinera kapital och arbetskraft.

En av de mest slående lärdomarna av rapporten ligger i hur mycket av värdeskapandet i rika länder som ligger i en väldigt hög andel humankapital och institutionellt kapital. Diagrammet nedan visar naturligt och producerat fysiskt kapital per capita i ett antal länder. Sverige har som synes inte särskilt mycket naturligt kapital men även i naturresursrika utvecklade länder som Kanada och Norge dominerar det producerade fysiska kapitalet. Skillnaderna mellan länder som Gabon, Ryssland och Sverige är dock inte så stora och framförallt reflekterar de inte till närmelsevis skillnaderna i BNP/capita mellan dessa.

Om vi nu lägger till humankapital och institutionellt kapital så blir bilden dock en helt annan. Sveriges kapital per capita ungefär åttafaldigas, Rysslands ökar med några procent, medan Gabons inte förändras alls. Och återigen illustreras proportionerna för vad som verkligen betyder något i ”oljelandet” Norge. Det kan vara illustrativt att sätta dessa värden i ett sammanhang. Vad betyder det t ex att Ryssland har naturresurser till ett värde av ca 20 000 dollar per person? Jo, det betyder att om Ryssland, som har en BNP per capita i storleksordningen 8000 dollar per person och år jämfört med Sveriges ca 45 000, skulle sälja av alla kända naturtillgångar så kan de uppnå en svensk BNP per capita nivå i ca ett halvår. (Jo visst, det finns massa detaljer i denna jämförelse som man kan diskutera men grundproportionerna är ändå oförändrade).

Detta betyder förstås inte att naturresurssektorn skulle vara oviktig. Tvärtom är den uppenbarligen en stor del av många länders ekonomi. Men grundbudskapet är ändå glasklart för varje naturresursrikt land: det går inte att uppnå uthålligt höga BNP per capita nivåer, inte ens under en kort period, utan att investera naturresursinkomster i uppbyggandet av humankapital och institutionell infrastruktur.

Ett problem i sammanhanget är förstås att resurserna räcker ganska länge om det handlar om att en liten elit ska leva på naturresursinkomsterna…

Filed Under: Internationellt, Makro

Bör en jurist leda IMF?

2011-05-19 av 31 kommentarer

Idag avgick IMF:s chef Dominique Strauss-Kahn. Spekulationerna om efterträdare är redan i gång, och på flera håll nämns den franska finansministern Christine Lagarde som en het kandidat.

Ett lämpligt val, tyckte jag tills jag läste Lagardes CV och såg att hon inte alls är ekonom, utan jurist. Hennes karriär är förvisso exceptionell, och hon verkar vara en högst kompetent och beslutsfähig person.

Problemet är bara att om chefen för IMF inte i grunden förstår hur ekonomin fungerar, eller kan läsa den forskning som ligger till grund för underlagsrapporter och diverse utspel från olika länders representanter, kan den knappast sköta sitt jobb. Visst har en IMF-chef flera kunniga personer som kan hjälpa till att tolka och förklara all den information som strömmar in, men det är ändå i slutändan IMF-chefen själv som ska fatta besluten. Om inte chefen själv kan skilja mellan ytliga och djupa förklaringar eller bedöma vilka långsiktiga strategier som är nödvändigast, vem ska då göra det?

Det politiska spel som nu tar vid har jag lite kunskap om. Att det ska vara en icke-amerikan har jag förstått. Jag kanske kan förstå om det finns en särskild goodwill-anledning att låta en fransman ta vid efter DSK:s abrupta avhopp. Men att låta en jurist, dvs icke-ekonom, ta över en organisation vars verksamhet nästan helt genomsyras av ekonomer och ekonomiskt tänkande har jag ingen förståelse för alls.

Länktips: DN123, SvD, SydSv

Filed Under: Internationellt Tagged With: , , ,

Gör managmentkonsulter någon nytta?

2011-05-13 av 10 kommentarer

Härom månaden skrev jag om Nick Bloom och John van Reenens forskning om betydelsen av management här på Ekonomistas. Deras mycket ambitiösa forskningsprojekt handlar om att försöka förklara åtminstone en del av de enorma produktivitetsskillnaderna mellan länder genom att studera skillnader i hur arbete organiseras.

Ett stort problem är (som vanligt) att påvisa den kausala effekten av förändringar i management. Typiskt sett kan man jämföra företag som organiserar arbetet på olika sett och konstatera att det går bättre för vissa och sämre för andra, men att säga i vilken utsträckning detta beror på management är svårare. Idealt sett skulle man vilja ha ett antal företag, gärna inom samma bransch och som på andra sett är jämförbara, och så skulle man vilja implementera förändringar i management i ett slumpmässigt urval bland dessa. Sådana situationer finns förstås inte. Om man inte lyckas övertyga ett stort antal företag att de kan få gratis management konsultation som del av ett forskningsprojekt vill säga.

I ett nytt papper av Nick Bloom och hans medförfattare är detta precis vad de gjort. De kontaktade 66 stora (men inte multinationella) textilproducenter i Indien och erbjöd gratis management konsultation. En del av dem fick grundlig hjälp medan andra fick ”managment consultuing-light” (vilket i princip bara innebar att man kunde kartlägga hur de arbetade och fick möjlighet att få data som kunde användas i jämförelsen med de andra förtagen). Företagen var familjeägda, hade mellan 100 och 1000 anställda, i snitt två produktionsanläggningar och hade funnits i cirka 20 år. Givet det slumpmässiga urvalet fanns inga observerbara skillnader mellan grupperna.

Effekten av ”interventionen” är slående. Företagen som fick hjälp att effektivisera sin organisation ökade sin produktivitet med i snitt 11 procent och den totala direkta vinst ökningen uppgick till $238 000. Skulle företagen själva ha tagit kostnaden skulle detta betyda en återbetalningstid på investeringen på ett drygt år.

Givet detta ställer man sig förstås frågan: Om det nu är så enormt lönsamt, varför har inte dessa investeringar gjorts av företagen tidigare? Bloom och co’s svar på detta handlar i första hand om informations. Till att börja med var företagen helt enkelt inte medvetna om en rad alternativ och hade därför aldrig övervägt dem. Vidare fanns situationer när de kände till alternativen men hade uppfattningen att det inte var lönsamt att implementera dem. Till exempel var det en vanlig uppfattning att det var kostnadseffektivt att använda maskiner tills de gick sönder och först då reparera, när det i själva verket var lönsammare att lägga resurser på att serva maskinerna. Ytterligare ett problem var att företagsledningen ofta ville fatta beslut själva då delegering fungerade dåligt vilket gjorde att beslut om förändringar sköts på framtiden. Organisationsändringar gjorde att detta delvis avhjälptes.

Denna studie ger onekligen en mycket positiv bild av möjligheterna att förbättra produktiviteten i företag speciellt i utvecklingsländer genom att helt enkelt hjälpa till med ”informationsöverföring”. Även om det skulle kräva eftertanke vid implementeringen så kanske en framtida biståndsarbetare är managmentkonsult?

Filed Under: Företagande, Internationellt

Politiska cykler i Kina

2011-04-21 av 2 kommentarer

Den klassiska politiska konjunkturcykeln drivs av att en sittande regering inför ett val stimulerar ekonomin (eller gör andra populära saker) för att väljare ska koppla den goda konjunkturen till deras kompetenta ledarskap. Empiriskt tar sig detta uttryck i uppgångar inför val följt av nedgångar efter val (som i exemplet med de Vitryska lönerna som jag skrev om härom veckan).

I ljuset av detta ter sig bilden nedan lite märklig. Den illustrerar tillväxten i kapitalinvesteringar (gross capital formation growth) i Kina i relation centralkommitténs möte (de röda linjerna i figuren) som hålls vart femte år. Dessa möten är det tillfälle då politiker tillsätts och befordras. Bilden visar tydligt att ”tillväxtgenererande investeringar” skjuter i höjden efter dessa kommittémöten.

I ett fascinerande papper av Yinan Li (som är doktorand vid IIES på Stockholms universitet) förklaras detta mönster som resultatet av en intressekonflikt mellan centralmakten och lokala politiker. Kort består problemet i följande: Lokala politiker har delegerats beslutanderätten över ekonomiska frågor i sina respektive provinser. Centralmakten vill se tillväxt i provinserna och de som är framgångsrika belönas vid centralkommitténs möten baserat på deras resultat under den föregående perioden. Detta skapar starka incitament för lokalpolitikerna att omedelbart när de tillträder initiera tillväxtskapande investeringar. Okoordinerad tävlan mellan provinser leder dock till överhettning och inflation som blir ett bekymmer för centralmakten som intervenerar genom att t ex styra kreditgivning och stoppa påbörjade projekt. När så inflationen går ner igen och ekonomin lugnat sig går beslutanderätten tillbaka till provinsnivå och det hela börjar om.

Genom att utnyttja det faktum att det finns åldersregler för om en provinspolitiker kan fortsätta sin karriär visar Yinan att ivern att driva upp den regionala tillväxten drivs av karriärskäl. Politiker som på grund av ålderrestriktionen inte kan fortsätta efter nästa centralkommittémöte driver helt enkelt inte upp tillväxten i sina regioner på det sätt som de med återvalsmöjligheter.

Möjligen kan man i bilden se att cyklerna efter de senaste centralkommittémötena inte varit lika påtagliga så kanske finns det ett element av lärande i processen. 2012 är nästa möte, efter det får vi se.

Filed Under: Internationellt, Politik

2011 års John Bates Clarke vinnare är…

2011-04-19 av 1 kommentar

…Jonathan Levin, 38, och Professor vid Stanford University.

Priset, som delas ut av AEA (American Economic Association) till den mest lovande i USA verksamma ekonomen under 40, kallas ibland för ”Baby Nobel” eftersom tolv tidigare vinnare senare även fått Ekonomipriset till Nobels minne (av de som blivit gamla nog att i praktiken komma på frågan är det nära nog hälften). Att kalla den väletablerade och extremt produktiva Levin för ”lovande” är dock, som vanligt när det kommer till vinnare av Bates Clark medaljen, en grov underdrift.

Levin har publicerat mängder av artiklar i ledande tidskrifter främst inom områdena industriell organisation och mikroekonomisk teori. Hans bidrag är teoretiska, empiriska och applicerade på viktiga praktiska problem (ofta alla tre sakerna på en gång). Han har t ex studerat olika aspekter av hur internet möjliggjort nya marknadsplattformar och hur olika ekonomiska modeller kan användas för att förstå och utveckla dessa, han har studerat hur olika typer av auktionsförfaranden systematiskt ger olika resultat, och mycket annat. (Hans artiklar hittar du här).

AEAs översikt av Levins forskning hittar du här.

Filed Under: Internationellt

Bok om utvecklingsekonomi

2011-03-31 av 2 kommentarer

De inflytelserika utvecklingsekonomerna Abhijit Banerjee och Esther Duflo har samlat sina tankar kring utvecklingsfrågor i en ny lärobok, Poor Economics. Till boken hör en hemsida fylld av referenser till studier, data och annat material som kan användas av både lärare och studenter. För den som inte har en lärare som kan undervisa på området så finns det videoinspelade föreläsningar av både författarna och andra att ta del av.

Filed Under: Internationellt, Lästips

Hur ska vi tänka på bistånd?

2011-03-30 av 46 kommentarer

I en artikel i senaste numret av Ekonomisk Debatt kritiserar Fredrik Segerfeldt biståndsgivande. Han menar att biståndet står i vägen för den enskilt viktigaste faktorn bakom ekonomiskt välstånd, nämligen utvecklingen av ”bra institutioner”. Resonemanget går ungefär så här: Fattiga länder har svaga institutioner där politiker och andra ledare har stora frihetsgrader att sno åt sig pengar. Bistånd går därför inte till dem som behöver stöd utan bidrar istället till korruption. Detta leder i sin tur till att de korrupta ledarna både har incitament att motverka förändringar i riktning mot bättre institutioner och dessutom har lättare att sitta kvar (då de får ökade resurser via biståndet).

Den här beskrivningen av biståndets potentiellt negativa effekter är klart besläktad med många andras inlägg i den här debatten över de senaste decennierna, till exempel William Easterly som har mycket läsvärt på sin webbsida och som också skrev argt om biståndets korrupta baksida i en artikel i NYRB som Jonas tipsade om här. Det är också en beskrivning som ligger mycket nära idéer som bl a jag själv skrivit om fast i ett annat sammanhang nämligen effekten av naturresurser på ekonomisk tillväxt. Tanken i det sammanhanget är att i avsaknad av bra institutioner kan stora naturresursinkomster leda till korruption och till och med väpnad konflikt (i syfte att ta kontroll över resursinkomsterna). Detta gör i sin tur att naturresurser bidrar negativt till tillväxt i länder med dåliga institutioner.

Jag har inga invändningar mot det resonemang som förs i artikeln, tvärtom håller jag med om att dessa problem finns. Men frågorna som bör ställas är ”Kan vi lära oss mer om under exakt vilka omständigheter de negativa utfallen uppkommer?” och ”Vad ska vi göra åt det?”. För att ta ett exempel ur Fredrik Segerfeldts artikel. Jakob Svenssons studie Foreign aid and rent-seeking sägs visa ”att bistånd tenderar att öka korruptionen och privilegiejakten i mottagarländerna” (s 26). Det är inte korrekt. Svenssons studie visar att detta oftare sker under vissa omständigheter, medan bistånd under andra omständigheter har motsatt effekt. Mycket förenklat finner Svensson att bistånd ökar korruption i samhällen där oenigheten om vad man ska göra med pengarna är stor medan effekten är den motsatta om samstämmigheten kring detta är stor. Studien visar också att sättet på vilket bistånd ges påverkar sannolikheten att det leder till korruption.

Detta är naturligtvis en liten detalj i sammanhanget men den illustrerar en viktig poäng. Det är osannolikt att det finns ett så enkelt samband som att bistånd leder till x, y eller z. Man får nog finna sig i att bistånd (och massa andra policyinterventioner) leder till vissa utfall under vissa omständigheter och andra under andra omständigheter. Mycket av missnöjet i den akademiska litteraturen med de ”allmänt misskrediterade” regressionsanalyserna om bistånd och tillväxt (citerat på s 23) handlar just om detta. Detta gäller vare sig man tror sig kunna visa ett positivt eller negativt samband. Frågan är förstås vad man ska göra istället. Forskningen har under senare år kommit att fokusera mycket på randomisering för att bättre kunna identifiera effekter av olika åtgärder. På sistone har det (som jag skrivit om här) dock också poängterats att randomiserade experiment behöver kompletteras med teori.

Sökandet efter bättre sätt att använda biståndspengar lär fortsätta. Artiklar av den här typen behövs för att tvinga fram en skarpare diskussion kring vad som bör göras. Tidskriften heter trots allt Ekonomisk Debatt.

Filed Under: Internationellt
«Föregående sida
Nästa sida»