Behöver alla banker samhällets stöd?

2009-03-27 av 3 kommentarer

De stora statliga stödpaketen till banksektorn har förundrat många: varför ska bilföretagen förvägras stöd medan bankföretagen badar i stödpengar? Förklaringen ligger i att en bankkrasch skulle kunna få ödesdigra konsekvenser för hela samhället om betalningssystem, sparkapital eller företagens likviditet gick i stöpet.

Men alla håller inte med. I en tänkvärd artikel i Financial Times utsökta debattsida, The Future of Capitalism, undrar förre finansministern i Thatchers regeringar, Nigel Lawson, om vi verkligen behöver stödja alla banker. Nej, svarar han direkt, och menar att det egentligen bara är affärsbankerna som borde stödjas medan investmentbankerna inte alls uppfyller lika viktiga funktioner för samhället. Medan affärsbanker bedriver in- och utlåning från allmänhet och företag samt sköter betalningssystemet inriktar sig investmentbanker huvudsakligen på att skaffa fram riskkapital samt handla med värdepapper. Om en investmentbank går i stöten ökas därför inte risken för systemkrasch.

Lawsons slutsats är att västländerna borde införa, eller i vissa fall återinföra, en juridisk separation mellan dessa två banktyper. Sådana lagar har funnits tidigare, och den mest berömda är den amerikanska Glass-Steagall Act från 1933 som upphävdes av Clinton-regeringen 1999.

Men går det längre att separera affärs- och investmentbanker? Vissa hävdar att detta inte går. Värdepapperiseringen av t ex privatpersoners skulder har lett till en sammanflätning av de båda bankverksamheterna. LSE-ekonomen Jon Danielsson ifrågasätter i en VOX-artikel att affärsbanker är i grunden stabilare och mindre riskbenägna. En ny Glass-Steagall lag skulle därmed kunna skapa nya obalanser och i förlängningen samhällsekonomiska kostnader. Danielsson får medhåll från flera håll om att investmentbanker i högsta grad påverkar finanssystemet och därmed inte kan undantas en reglering av systemrisker.

Sverige saknar traditionella investmentbanker, men de har ändå dykt upp på senare år. När investmentbanken Carnegie nyligen förstatligades var det en signal om att i första hand Riksgälden, men naturligtivs även regering och riksbank, att de inte heller helt köper Lawsons tanke att investmentbanker inte bör räddas. Samtidigt kan man undra om systemrisken varit lika överhängade om vi redan från början haft en tydlig uppdelning mellan affärs- och investmentbanker. Frågan är alltså av principiell betydelse och borde diskuteras ivrigt av svenska finansinstitutioner och deras reglerare. Gör den det?

Filed Under: Finans, Makro Tagged With: , ,

Ekonomistas om bonusar

2009-03-25 av 17 kommentarer

Idag har både Daniel (GP) och Jonas (Newsmill) publicerat debattartiklar om bonusar. Våra slutsatser är delvis olika och några ord om vad som skiljer oss åt kan därför vara på sin plats.

Daniel pratar främst om resultatbaserade ersättningar och anser att medan sådana i princip kan vara bra, är resultat så svåra att mäta att resultatlöner i praktiken kan göra mer skada än nytta. Jonas pratar i stället om incitamentslöner som syftar till att få ledningen att göra sånt den annars kan ha incitament att undvika (exempelvis att ta stora risker och att vara helt lojal mot företaget).

Den grundläggande utmaningen — att minska klyftan mellan ledningens och ägarnas intressen — kvarstår naturligtvis oavsett vilka ersättningsmodeller som företagen tillämpar. Det är också därför den aktuella debatten kring bonusar och andra rörliga ersättningar är så angelägen. Förhoppningsvis kan såväl dagens artiklar som kommande inlägg här på Ekonomistas erbjuda konstruktiva bidrag till den diskussionen.

Filed Under: Arbetsmarknad, Finans

Traditionella pensionsförsäkringar – ett instabilt system

2009-03-25 av 3 kommentarer

Uppmärksamheten1 kring AMF-chefernas pensionstransaktioner är intressant, inte bara för de moraliska aspekterna utan även för att vi ser hur bräckligt systemet med traditionellt pensionssparande är. Vid ett kraftigt börsfall kan pensionsbolagets tillgångar sjunka i värde så att de understiger de utestående pensions- och avkastningslöften som ufärdats. Bolaget tvingas då ta tillbaka delar av spararnas pensionstillgångar.

Men kopplingen mellan börsutvecklingen och återtaganden är inte omedelbar. AMF-cheferna utnyttjade denna eftersläpning och flyttade sitt sparande till andra tillgångar innan återtagandet hade genomförts. En sådan flytt sker förstås på bekostnad av de pensionssparare som är passiva. Ju fler som flyttar sitt sparande desto större blir obalansen mellan pensionsbolagets tillgångar och skulder. Om tillräckligt många sparare försöker flytta sitt sparande kommer de passiva spararna att förlora hela värdet på sitt pensionssparande.

Det traditionella pensionssparandet kan alltså utsättas för ett fenomen som liknar en bank run. En bank run uppstår när bankkunder inser att andra bankkunders oro kan driva en bank i likviditetskonkurs. Därför blir de själva oroliga, tar ut sitt sparande, och medverkar till bankens likviditetskonkurs. Parallellen till pensionssparandet är inte helt perfekt eftersom grunden till problemet är en bristande solvens, men mekanismen är ändå den samma.

Att börsfallet i höstas inte medförde en bank run på de traditionella pensionsbolagen berodde förmodligen på att flertalet pensionssparare inte tänkte på möjligheten att flytta sitt sparande och att de inte heller såg risken att andra sparare skulle göra det. Men nu har denna möjlighet fått stor uppmärksamhet. Pensionsbolagen får nog större problem nästa gång det finns skäl att misstänka att ett återtagande är på gång.2

—————
1) Se DN: 1,2,3,4, SVD: 1,2,3.
2) De olika pensionsbolagen verkar ha olika rutiner för hur pensionsförsäkringen ska värderas vid en flytt. Möjligen har andra bolag bättre rutiner än AMF. Men oavsett detta belyser AMF-fallet att de traditionella pensionsförsäkringarna är komplexa och svåra att överblicka för pensionsspararen (se även mina tidigare funderingar kring de traditionella tjänstepensionerna). Just sådana faktorer bidrog till den nuvarande finanskrisen.
Filed Under: Finans

Skulle vi slippa finanskriser om fler kvinnor jobbade i finansbranschen?

2009-03-21 av 18 kommentarer

Skulle finanskrisen ha undvikits om Lehman Brothers varit Lehman Sisters? Den frågan ställdes under en diskussion under World Economic Forum i Davos tidigare i år. Ingen mindre än mikrofinanspionjären och Nobelpristagaren Muhammad Yunus uttryckte det som att ”den nuvarande krisen nästan säkert undvikits om kvinnor snarare än män skulle format de finansiella systemen”.

Idén att män i genomsnitt är mer riskbenägna och dessutom har en positivare bild av sin egna förmåga jämfört med kvinnor finns det gott om belägg för i forskningen. Baserat på detta skulle man förstås kunna tänka sig att en större andel kvinnor i finanssektorn skulle ha sänkt den genomsnittliga risknivån och att problemen därmed skulle ha blivit mindre.

Problemet med detta resonemang är att det typiskt sett inte är genomsnittliga personer som väljer att jobba i finansbranschen. Frågan man måste ställa sig är alltså om de kvinnor som väljer denna typ av jobb också tar mindre risk och har en riktigare uppfattning om sin egna förmåga än sina manliga kollegor.

En nyligen publicerad studie som belyser denna fråga på ett intressant sätt är skriven av Lena Nekby, Peter Skogman Thoursie och Lars Vahtrik vid Stockholms universitet. De utnyttjar information om vilka tider deltagare i löptävlingen Midnattsloppet angivit som sina förväntade sluttider (uppgifter som ligger till grund för i vilken startgrupp man får stå) för att mäta optimism om den egna förmågan. När de jämför män och kvinnor så konstaterar de att kvinnorna i de snabba startgrupperna är betydligt mer optimistiska om hur det ska gå för dem. En möjlig tolkning som de för fram är att kvinnor i mansdominerade, tävlingsinriktade miljöer är minst lika kaxiga och tävlingsinriktade som männen i dessa miljöer. Analogt är det kanske så att kvinnor i finansbranschen i snitt är minst lika riskbenägna och överoptimistiska som männen.

Filed Under: Arbetsmarknad, Finans

Bonusar i historien

2009-03-20 av 5 kommentarer

De som följt den senaste tidens diskussion om VD-bonusar har lätt kunnat få intrycket att sådana incitamentsprogram är nya påfund. Men det stämmer inte. I Sverige kom de på allvar under 1980-talets mitt, och i USA har de funnits i bred omfattning sedan 1950-talet. Men nytt idag är deras storlek, både relativt grundlönen och i absoluta termer. Aldrig har de varit större.

De två amerikanska ekonomhistorikerna Carola Frydman och Raven Saks har till en ny uppsats samlat in uppgifter om direktörslöner i börsbolag i USA från årsrapporter mellan 1937 och 2005. Kartläggningen är unik och tyvärr finns inga liknande data för Sverige. Forskarna finner två huvudresultat:

  • Tvärt emot tidigare trosuppfattningar var aktieoptioner vanliga även före 1970. Bilden nedan visar att en majoritet av direktörerna hade aktieoptioner redan på 1950-talet (heldragen linje och vänster y-axel). Lönernas känslighet för företagets utveckling var rentav något större på 60-talet än på 80-talet.

image

  • Dagens nivåer på rörliga ersättningar är historiskt höga. Aldrig tidigare har de utgjort en större andel av totallönen eller varit större absolut sett (bilden nedan visar medianlönen uppdelat på lön+olika sorters bonusar (streckade linjer) och totallön (heldragen linje).

image

Tyvärr vet vi dock inte mycket om bonusars utveckling i Sverige. Men att de funnits länge står helt klart, om än i blygsammare omfattning än idag. Ofta kallades de tantiem (eller tantième) och i Ericssons årsredovisningar från 1910- och 20-talen nämns de uttryckligen som utgiftspost (se här). Att tantiem betraktades som prestationslön för VD framgår även i andra källor, t ex i brevkorrespondens från 1932 mellan industrimannen Ernst Wehtje och hans son (se sid 137 i Tomas Mattis doktorsavhandling om svenska storföretagsledares ideal).

Lyssningstips: Idag fredag (20/3 2009) kl 12.10 handlar SR P1:s Historiska klubben om bonusar genom historien. Medverkande är professor Lars Magnusson och undertecknad (LYSSNA HÄR).

Filed Under: Finans Tagged With: , ,

Starka ägare, mer risktagande

2009-03-17 av 5 kommentarer

Att dagens finansiella kris i grunden är orsakad av frånvaron av starka ägare i den finansiella sektorn verkar vara en

Riskvillig ägare?

Riskvillig ägare?

allmänt accepterad sanning (se här, här, här, här). Argumenten går i princip ut på att svaga ägare gjort att bankernas ledningar kunnat ta för stora risker. Orsakskedjan däremellan är däremot lite otydlig och det är lätt att vända på steken: Om man antar att företagsledningen är mindre riskbenägen än ägarna skulle faktiskt starka ägare orsaka större risktagande.

Eftersom ledningen har sitt humankapital hårt knutet till företaget, vilket gör det svårt att diversifiera, förefaller antagandet rimligt. Dessutom stöds den empiriska prediktionen av flera studier. Luc Laeven och Ross Levine finner att banker med starka ägare tar betydligt större risker än andra banker. Detta är helt i överensstämmelse med en studie av John, Litov och Yeung som visar att ett starkt skydd för aktieägarnas intressen på ledningens bekostnad ökar företags (alltså inte bara bankers) risktagande.

Det myckna användandet av bonusar och aktieoptioner i den finansiella sektorn bör alltså ses i ljuset av att VDn helst vill ta mindre risk än ägarna då jobbet är knutet till företagets överlevnad. Eftersom ägarna ur samhällelig synvinkel mycket väl kan vara för riskvilliga — de bär trots allt inte den systematiska risken vid en finansiell kollaps (se även här) — kan starka ägare vara en del av den finansiella sektorns problem, snarare än en lösning.

En annan implikation är att aktieägarna kommer att vara mindre benägna än ”det allmänna” att straffa företagsledningen när banken krisar. Signaler om att ägarna står bakom ledningen blir en del av paketet som förenar VDs incitament med ägarnas; inte minst viktigt för ägare med flera bolag i sin portfölj. Att betala ut en stor del av ersättningen som pension minskar också ledningens beroende av företaget och kan därför åstadkomma samma sak. Så lönechockerna och pensionsbomberna på SEB kanske inte är så underliga. Banken har ju trots allt väldigt starka ägare…

DN123456, SvD123456, Afv12345, VA123456789, Ekonomisten
Filed Under: Företagande, Finans

Håll inte fordringsägarna skadeslösa

2009-03-10 av 2 kommentarer

Det riktigt stora problemet med de räddningsprogram och garantier som mer eller mindre alla stater ger sina kreditinstitut dessa dagar är att de lägger grunden för nästa finanskris. I alla fall utom ett (Lehman) innebär räddningsaktionerna att de som lånat ut pengar till bankerna hålls skadeslösa. Staterna visar alltså i praktisk handling att det är riskfritt att låna ut pengar till banker som tar vansinniga risker.

Oj! Hur gick det där till?

Oj! Hur gick det där till?

Detta var precis vad marknaderna räknade med innan krisen (riskpremien på bankobligationer var i princip obefintlig) och nu visar sig antagandet stämma. Nog har det funnits en riskpremie på bankaktierna, men eftersom bankernas skuldsättning varit så hög spelar inte kostnaden för aktiekapital någon större roll.

Den vettiga lösningen på detta problem är att kreditgivarna inte hålls skadeslösa, vilket i princip kan åstadkommas genom att skulder konverteras till aktiekapital och att värdet på fordringarna skrivs ner om skattebetalarna går in med pengar. Kraschar inte hela världen då, som efter Lehmans konkurs, undrar kanske någon? Det är inte självklart eftersom nedskrivningar av gamla skulder torde göra nya kreditgivare mer villiga att ställa upp med pengar. Dessutom påpekar Willem Buiter att Lehmans konkurs inte omedelbart utlöste panik på marknaderna. Paniken kom enligt Buiter när allvaret i situationen klar för marknaden och när statsmakten började agera förvirrat och osäkert. Han kallar räddningsaktionen av AIG ”unfair, inefficient, expensive and unnecessary”.

Denna syn delas av Luigi Zingales som hela hösten förespråkat en omvandling av bankernas skulder till aktiekapital. Han har dessutom i siffror visat hur kostsam och ineffektiv den så kallade Paulsonplanen varit. Och då har han inte räknat in kostnaden för de framtida kriser planen ger upphov till.

Filed Under: Finans

Global nollräntepolitik

2009-03-03 av 6 kommentarer

Under finanskrisen har den europeiska forskningsorganisationen Centre for Economic Policy Research i samarbete med VoxEU producerat en serie skrifter, ”e-böcker”, där akademiker behandlar aktuella policyfrågor. Inför det kommande G20-mötet i London publicerades igår en ny skrift i serien. Förutom att ge en bra översikt över krisens orsaker diskuteras behovet av såväl penningpolitik som finanspolitik och nya ingrepp på de finansiella marknaderna.

Ett genomgående tema är behovet av internationellt samarbete. I ett kapitel diskuterar Takatoshi Ito hur världens penningpolitik bör bedrivas när allt fler länder har sänkt räntan ned mot den undre gränsen. Han skriver:

Currency depreciation becomes difficult when Zero Interest Rate Policy is practiced by many countries simultaneously. Some currency has to appreciate to help others. The burden of appreciation should be shouldered by country with large trade surpluses with relatively sound financial system and growth prospects.

Sverige tillhör de länder som under det senaste decenniet har haft störst överskott i handelsbalansen. Och trots förra kvartalets stora BNP-fall är det svårt att hävda att Sverige tillhör de länder som har drabbats värst av krisen. Enligt Itos kriterier bör vi alltså inte tillåtas att använda ett uttalat mål om växelkursdepreciering för att stimulera ekonomin.

Men den slutsatsen verkar strida mot Riksbankens planer. För några veckor sedan höll vice riksbankschef Lars E O Svensson ett anförande om hur Riksbanken skulle kunna agera om ytterligare penningpolitiska stimulanser blir nödvändiga. I hans ”idiotsäkra” metod för att undvika deflation är just en uttalad målsättning om en fallande växelkurs ett centralt inslag:

Ett växelkursmål som är konsistent med prisnivåmålet annonseras och växelkursen hålls fast vid detta växelkursmål tills prisnivåmålet uppnås. Om prisnivån till exempel ska höjas med 10 procent sätts växelkursmålet så att valutan deprecieras med 10 procent.

Svensson diskuterar naturligtvis hur en sådan politik påverkar andra länder. Om jag tolkar honom rätt anser han att små länder inte behöver ta hänsyn till omvärlden: ”effekterna av den lilla öppna ekonomins penningpolitik på andra länder är normalt små”. Även om påståendet är korrekt misstänker jag att utländska bedömare kan ha avvikande uppfattning. Om problematiken med penningpolitik vid nollränta blir aktuell i Sverige kommer Riksbanken förmodligen i stället att få inrikta sig på att köpa inhemska tillgångar, speciellt statsobligationer men kanske även bostads- och företagsobligationer.

Länkar: Ekonomistas 1 2, Johan Schück, Sloped Curve.
Filed Under: Finans, Makro

Mer för att förstå finanskrisen

2009-02-26 av 3 kommentarer

Inspirerad av Jonas tips i går om hur man kan förstå krisen på 10 minuter tänkte jag tipsa om några andra bra källor för detta. Utmärkt info finns t ex på Financial Times sida om finanskrisen (speciellt deras lilla film om den amerikanska subprime problematiken). Även NYT har en mycket bra sida på temat. Jeffrey Frankel från Harvards Kennedy School of Government har tagit sig an uppgiften att förklara det hela på en slide:

econcrashblog_533

Som bekant lär man sig dock bäst om man själv prövar på och då kan man testa the Economists brädspel ”Credit Crunch”. För den som mot förmodan missat John Bird och John Fortunes lilla dialog om investment banking är denna förstås ett måste. Hur man förstår krisen på 8 minuter…

Filed Under: Finans, Kuriosa

Finanskris på 10 minuter

2009-02-25 av 3 kommentarer

Vill du ha en snabb introduktion till finanskrisen? Då kan du spendera 10 minuter på YouTube och titta på The Crisis of Credit, en pedagogisk genomgång i två delar om hur krisen byggdes upp. Alternativt kan du se hela filmen i ett svep här.

Om du sedan känner för det går det bra att köpa en t-shirt med motiv från filmen.

Filed Under: Finans
«Föregående sida
Nästa sida»