Kriget i Ukraina – bakgrund och basics

Under de senaste veckorna har vår värld förändrats på ett sätt som få kunnat föreställa sig. Inte för att det var helt oväntat att konflikten i Ukraina, som pågått sedan våren 2014 när Ryssland annekterade Krim och ökade sin närvaro i de östra delarna, skulle kunna trappas upp, utan för att väldigt få nog trodde på en så fullskalig och aggressiv militär attack som vi nu sett. Det här inlägget kommer handla om bakgrunden till konflikten och några grundläggande ekonomiska aspekter som kan ge en bas till att fundera på den ekonomiska delen av konflikten, till exempel vilken effekt olika sanktioner kan tänkas få.

Perspektivet från vilket jag skriver detta är att SITE, Stockholm Institute of Transition Economics, där jag jobbar, bland annat till uppgift att följa den ekonomiska och politiska utvecklingen i Östeuropa och forna Sovjetunionen. Vi har också under 15 års tid skapat ett nätverk, the FREE-Network, av ekonomiska forskningsinstitut i den här regionen där bland annat KSE, Kiev School of Economics ingår. Jag har kort och gott haft anledning att följa denna utveckling under lång tid och har många mycket insatta kollegor i regionen.

Så varför denna konflikt i första läget? Här finns i princip två överlappande förklaringsmodeller. Den första är tanken om Putins strävan efter ett ”återupprättat Ryssland”. En tanke som vilar på att vissa områden tillhör det ”egentliga” Ryssland och att rysk befolkning i vissa områden som inte idag ligger inom Rysslands gränser måste skyddas. Denna retorik, med långtgående historiska referenser, har figurerat mycket i Putins tal på sistone, men är inte ny utan sträcker sig som en röd tråd genom hela hans tid vid makten. I vilken mån denna syn i sin tur är ”genuin” eller snarast är en modell som skapar inhemsk uppslutning kring ett mera auktoritärt styre och där militära framgångar ökar Putins popularitet är omdiskuterat. En variant av att detta främst handlar om rysk inrikespolitik är att demokratiska och potentiellt ekonomiskt framgångsrika grannländer skulle gynna inhemsk opposition och undergräva Putins makt på hemmaplan. Den andra, sammanflätade, dimensionen är den politiska och militärstrategiska där Putin betraktat NATOs, och i någon mån även EUs, möjliga expansion österut som aggressiv. Enligt denna logik menar Putin att kriget provocerats fram av NATO då de hållit öppet för att Ukraina själva ska få bestämma om de vill söka NATO-medlemskap eller närma sig EU eller något annat som Ryssland uppfattar som olämpligt. Det är på punkter som dessa som klyftan i synen på den internationella rättsordningen blir tydligast; resonemanget förutsätter att Ryssland (och USA) har rätt till ”intressesfärer” där enskilda nationer inte tillåts bestämma över sin egen utrikespolitik, alternativt där landets regering betraktas som styrd av någon annan. I termer av att förklara Rysslands handlingar kan det vara svårt att skilja de olika idéerna åt då alla har det gemensamt att Ryssland anser sig ha rätten att bestämma den politiska utvecklingen i länder i sitt närområde. Tyvärr en historiskt bekant idé.   

I ljuset av båda dessa förklaringar kan kriget ses som en fortsättning – om än oväntat aggressiv – på en politik som förts under lång tid. Ett huvuddrag i denna har bestått i att upprätthålla och skapa så kallade ”frusna konflikter” i länder som man betraktat som del av den ryska intressesfären. Den med längst historia är den ofta bortglömda i den nordligaste delen av Moldavien i området Transnistrien. Detta område som i det internationella samfundets ögon tveklöst är en del av Moldavien styrs i praktiken autonomt av en ryskstödd lokalregering och det har sedan 1990-talet funnits rysk militär närvaro i området (dock inte av en omfattning som gjort detta strategiskt viktigt i konflikten i Ukraina). Andra områden som också har en historia sedan Sovjetunionens kollaps är de Georgiska områdena Abchazien och Sydossetien. Dessa områden behandlades på många sätt precis som Krim och de östra delarna av Ukraina 2014, när Ryssland invaderade Georgien 2008. De angivna ryska anledningen i båda fallen var att ”skydda” den rysktalande befolkningen och stödja utropandet av självständiga utbrytarrepubliker. Eftersom detta förfarande förstås inte är sättet på vilket nationer bildas i den internationella rättsordningen blir konsekvensen dock att områden fortsatt är delar av Moldavien, Georgien och Ukraina, men att de i praktiken i olika utsträckning styrs av Ryssland. (Se karta från NYT nedan över dessa områden hämtad här). Detta i sin tur försvårar förstås för dessa länder att diskutera till exempel EU-medlemskap i ett läge när de inte ens kontrollerar sitt eget territorium. Om Rysslands intresse är att förhindra just den typen av diskussioner så är den frusna konflikten ett utmärkt sätt att uppnå detta. 

Enligt denna logik kan alltså kriget ses som avsett att skapa en mer långtgående frusen konflikt i Ukraina, med målet att förhindra närmanden till EU och/eller NATO. Alternativet är att ersätta den sittande regeringen med ett mer Rysslandsorienterat alternativ, vilket kan sägas ha varit fallet när Viktor Yanukovych var president, och vilket för övrigt också kan sägas vara fallet i Belarus så länge Alexander Lukashenko är president. Ser man till kraven från Ryssland, både innan invasionen och nu i dagarna, så kretsar de hela tiden kring krav på löften om att Ukraina inte ska orientera sig västerut, i alla fall inte militärt. Ett långtgående exempel på sådant är begäran att det ska skrivas in i konstitutionen att Ukraina inte ska ansöka om NATO-medlemskap. Oavsett hur man uppnår det är målsättningen att förhindra en utveckling där länder som Ukraina blir fullt ut självständiga demokratiska nationer. Återigen rör det sig om krav som är svåra att förstå med mindre än att man accepterar tanken på att Putin anser att Ryssland har en sorts medbestämmanderätt eller veto kring vissa suveräna staters utrikespolitiska vägval. 

Om det övergripande målet nu är att få ett antal länder att orientera sig mot Ryssland, varför agera militärt? Det är förstås en mångfasetterad fråga men några grundförutsättningar kanske ändå finns att hämta i vilka relativa styrkor man har. Ryssland är som bekant fortsatt en militär stormakt som dessutom har fler kärnvapen än något annat land (över 6000). De har också enorma naturtillgångar i form av olja, naturgas, diverse mineraler och metaller och även stora jordbruksarealer. Samtidigt är Rysslands ekonomi globalt sett ganska liten. Räknat i marknadsvärden är EUs sammanlagda BNP ungefär 10 gånger så stort som Rysslands. USAs är ungefär 13 gånger så stort. Rysk ekonomi är dessutom väldigt ensidig i termer av att den är så extremt beroende av naturresursexport. Sett över den period då Putin varit president kan Rysslands ekonomiska tillväxt till stor del (60-85 procent av BNP fluktuationer) förklaras av en enda variabel, oljepriset. (Den vaksamme kan notera att det ser ut att vara misstänkt stora svängningar i BNP, men siffrorna är korrekta. Fluktuationerna beror på att rysk BNP här är uttryckt i USD och en stor del av variationerna kommer ifrån växelkursförändringar. Se fördjupningar om detta här och här)

Den relativa framgång som Ryssland haft i tillväxttermer under denna period har alltså mest att göra med stor efterfrågan och stigande råvaru- och energipriser. Dessa resurser, och då speciellt olja och naturgas, har Ryssland och Putin också hanterat mycket strategiskt under lång tid. Belarus och i perioder även Ukraina har dragit stora fördelar av subventionerad olja och gas och också det faktum att mycket av gasen till Europa från Ryssland flödar genom ledningar i dessa länder. Priset har dock varit ett ökat ekonomiskt beroende av Ryssland.

Anledningen till att Belarus och Ukraina haft nytta av sin position i nätverket av gasledningar, och för den delen att Ryssland under lång tid kunnat basera sin ekonomi på naturresurstillgångar, är förstås att det finns köpare, och att dessa till största del finns i Västeuropa. Av rysk oljeexport går drygt 50 procent till procent till EU, och av gas hela 75 procent varav 28 till Tyskland och 10 till Italien. Mängden gas man köper från Ryssland har dessutom ökat de senaste åren trots sanktionerna efter 2014. I en värld där handel bara var handel, helt frikopplad från geopolitik och andra strategiska överväganden, skulle man således kunna ha stor förståelse för ett projekt som Nordstream2 (som nu gått i konkurs). En uppdaterad analys om energisäkerhet och gas i Europa, skriven precis innan kriget bröt ut, finns här.

Det är förstås också inom naturresurssektorn man hittar nästan alla så kallade oligarker. Andelen miljardärer som tjänat sina pengar på politiska kontakter och naturresurser är exceptionellt hög just i Ryssland. Diagrammet nedan är från EBRDs Transition Report 2016 och illustrerar i vilken utsträckning de verkligt stora förmögenheterna i öst, förstås helt dominerat av Ryssland, är knutna till naturresurser. Storleken på dessa förmögenheter i relation till BNP är dessutom större i Ryssland än någon annanstans, drygt 25 procent, med undantag för Georgien där de är över 35 procent. (Grafik och beräkningar tagna ur EBRDs Transition Report 2016 här).

Sammantaget kan man alltså säga att Rysslands militära makt är stor, deras ekonomi som helhet är ganska liten, men däremot har de ett stort innehav av strategiskt viktiga exportvaror. Vissa av dessa, gas i synnerhet, är svåra att ersätta på kort sikt. Om man till detta lägger det faktum att Ryssland under lång tid, och speciellt de senaste två åren byggt upp en mycket stor valutareserv kan man se en kalkyl framträda. Enligt denna är Rysslands militära övermakt i relation till Ukraina stor (så man tänker sig att man bör kunna intaga landet ganska lätt), man vet att Europa, och speciellt en nyckelspelare som Tyskland, är väldigt beroende av fortsatt import av gas, och dessutom har Ryssland byggt upp valutareserver för att kunna hantera fler sanktioner. För att göra en bankkrisanalogi kan man säga att den ryska självbilden mycket väl kan ha varit att man är ”too big to fail”. Om man till detta lägger en föreställning om att Europa kommer vara splittrat i sin reaktion (som alltid varit fallet tidigare) så framstår krigshandlingen från den ryska politiska ledningens perspektiv som potentiellt rationellt kalkylerad.

Även om det nu bara gått två veckor sedan invasionen så kan man redan konstatera att det mesta inte gått enligt denna plan. Det viktigaste och mest uppenbara är förstås att det ukrainska motståndet varit betydligt hårdare än man väntat sig. Samtidigt har reaktionen från Väst varit oväntat enad och sanktionerna långt mer omfattande än de som tidigare diskuterats. Framför allt handlar detta om de finansiella sanktionerna som gjort det väsentligt svårare för Ryssland att handla och använda sina uppbyggda reserver. En betydande del av centralbankens tillgångar har frysts vilket gör det svårt att till exempel stödköpa valuta.  Resultatet kortsiktigt har blivit att rubelns värde ungefär halverats och ett antal av Rysslands största företag det mesta av sitt marknadsvärde (runt 90 procent för de som handlas på börsen i London). Dessutom har stora värden tillhörande den ryska makteliten, som har stora tillgångar i väst, också frysts.

Ett antal förändringar som skett kortsiktigt skulle man dock kunna tänka sig gynnar Ryssland. Om man till exempel kombinerar de kraftigt höjda energipriserna med det ovan illustrerade sambandet mellan oljepriset och rysk BNP så borde de kraftiga prishöjningarna på olja och gas ge en rejäl injektion till rysk ekonomi. Det förutsätter dock att inkomsterna från denna handel kan omsättas i ekonomin. Under rådande sanktioner kan det vara svårt. Samtidigt är det uppenbart så att så länge väst köper gas och olja från Ryssland så tjänar de pengar på detta. Ett naturligt nästa steg skulle därför vara mer direkta sanktioner inom energisektorn. Olja är här viktigare än gas i termer av inkomster för Ryssland. Oljehandel inbringar ungefär tre gånger så mycket pengar som gas. Samtidigt är gas mer komplicerat att ersätta än olja, framför allt för europeiska länder, och därför svårare att styra om på kort sikt.

Den kortsiktiga effekten på omvärlden och även på Sverige är förstås kraftigt höjda energipriser. Dessa prisökningar har en direkt effekt på elpriser och drivmedel men på sikt påverkar det alla delar av ekonomin genom till exempel ökade produktions- och transportkostnader. Ser man till direkta handelsmönster så importerar inte Sverige så mycket annat än oljeprodukter från vare sig Ryssland eller Ukraina, men det är inte bara den direkta handeln som avgör. Både Ryssland och Ukraina är globalt viktiga producenter av en rad jordbruksprodukter. Ryssland, och på marginalen även Belarus, tillhör världens största producenter av konstgödsel. Sanktioner, motsanktioner, eller direkta produktionsproblem (speciellt i Ukraina förstås) påverkar i första hand alla med direkt handel med dessa länder men på sikt också globala priser på livsmedel.

Om man nu antar att man håller fast vid sanktionerna och eventuellt också utökar dem till att inkludera mer av energisektorn, vilka är Rysslands ekonomiska alternativ? Kan de välja att sälja mer till andra marknader och då i första hand till Kina? Ja, i någon utsträckning, och det är också en utveckling som pågått sedan 2014. Ser man till förändringar i handelsmönster så har de totala volymerna mellan Ryssland och Europa minskat sedan 2014 medan det finns ett land med vilka handeln ökat kraftigt, Kina. Men storleksordningarna är ändå sådana att det inte framstår som realistiskt att undvika effekterna av sanktionerna genom att öka handel med Kina och andra länder som inte deltar i sanktionerna. Kina är förvisso en stor köpare av rysk olja, drygt 30 procent av all rysk export, men gas utgör bara några procentenheter. Detta skulle kunna förändras över tid men kräver en utbyggnad av det ryska gasnätet österut.

Kortsiktigt ser det alltså ut som att Ryssland kommer göra mycket stora ekonomiska förluster till följd av sanktionerna. Mycket av detta kommer slå hårt mot befolkningen i Ryssland, något många skulle säga inte bekymrar Putin så mycket, men det verkar som att det hela också får mycket kännbara ekonomiska effekter på den ekonomiska eliten i Ryssland. På lite längre sikt är effekterna förstås svårare att överblicka men det är svårt att se något scenario där relationerna till Ryssland normaliseras under överskådlig tid. Det betyder att framför allt EU-länder, med Tyskland i spetsen, kommer försöka diversifiera bort ifrån ett ryskt gas- och oljeberoende. I bästa fall kan detta påskynda en omställning av energisystem som ändå borde göras. 

En annan fundamental förändring som kan bli en konsekvens av kriget är att vår uppfattning om det ekonomiska systemets funktionssätt förändras i grunden. Många skulle nog säga att strategiska överväganden alltid varit ett faktum men det är ett uppenbart faktum att världsekonomin länge gått i en riktning med allt större beroende av globala värdekedjor. Pandemin och problemen med tillgång till halvledare, mikrochip och råmaterial till exempel till batteriindustrin, har de senaste åren illustrerat den potentiella sårbarheten i ett stort handelsberoende och startat allt fler diskussioner om högre grad av självförsörjning. Allt detta är förstås irrationellt och ineffektivt i en enkel ekonomisk handelsmodell men om man lägger på en geopolitisk dimension så kan det se helt annorlunda ut. Det nu pågående kriget kommer nog ta denna diskussion till en ny nivå. En första punkt i en sådan diskussion lär bli förhållandet till Xi Jinpings Kina. I en jämförelse mellan vilket land av Ryssland och Kina som omvärlden är mest ekonomiskt beroende av så står sig Ryssland slätt

Fördjupningstips: Den som vill ta del intressanta diskussioner om kriget i Ukraina kan med fördel kolla in KSEs initiativ #GlobalMinds4Ukraine här. Policy briefs finns också att läsa på FREE-network sidan här.