Det verkar rimligt att en minskad tillgång på krediter påverkar investeringarna i samhället negativt. Hur viktig just kreditkanalen är i en konjunkturnedgång är dock en öppen fråga som är ytterst svår att besvara empiriskt. Svårigheten består i att tillgången på krediter i allmänhet minskar när tiderna är dåliga. Att företagen minskar sina investeringar kan därför bero både på att tillgången på krediter har minskat och på att konjunkturläget gör att företagen helt enkelt inte vill investera.
En ny studie av bland annat Heitor Almeida undersöker frågan på ett innovativt sätt. De jämför helt enkelt företag som var tvungna att förnya sina långfristiga lån just under finanskrisen med likartade företag vars lån förfaller först senare. Då skillnaden mellan företagen helt enkelt består i när de tidigare råkat låna upp pengar har forskarna en i princip perfekt kontrollgrupp för att undersöka hur kreditkrisen påverkat företagens investeringar.
De finner starka belägg för att utbudet av krediter har en stor effekt, oberoende av konjunkturläget. Företag vars lån förföll under senare delen av 2007 minskade sina investeringar med ungefär 30 procent (jämfört med nivån innan krisen) mer än företag vars lån förföll efter 2008. Då konjunkturen företagen mötte var densamma måste skillnaden bero på problem med kreditförsörjningen.
Huruvida det är allmänt svag efterfrågan i ekonomin eller bristande utbud på krediter som ligger bakom de låga investeringarna har konsekvenser för vilken politik som bör bedrivas; ska efterfrågan stimuleras eller ska man fokusera på att undanröja hindren för kreditgivningen? Det är en inte helt ovanlig ståndpunkt bland vissa Keynesianska ekonomer att betona efterfrågesidan och avfärda kreditgivningens betydelse (en Economist-debatt mellan Brad DeLong och Luigi Zingales kretsade kring just dessa frågor).
Även om studien ger stöd för idén att man under finansiella kriser främst fokusera på finansiella problem, är den bredare frågan om efterfrågestimulans eller kreditförsörjning knappast avgjord. Studien handlar ju inte om vilken lågkonjunktur som helst, utan om en av de värsta finanskriserna någonsin. Debatten lär alltså leva vidare.
När världens ledande diamantföretag De Beers säljer diamanter i grossistledet så görs detta i form av förseglade påsar för vilka man uppger innehållets vikt och en viss kvalitetsbetäckning. Däremot får man som köpare inte inspektera påsens innehåll. Detta kan förstås tyckas lite märkligt men förklaringen är relativt enkel. För det första skulle handeln gå mycket långsammare om varje köpare skulle inspektera innehållet i detalj, men dessutom skulle detta leda till ett så kallat adverse selection problem då diamanter som inte blev utvalda till en början måste antas vara av sämre kvalitet än de som såldes först. Detta skulle i sin tur kunna leda till att diamanterna som blev kvar till sist vid varje auktion skulle kunna vara svårsålda. Det faktum att De Beers, som säljer cirka 40 procent av världens diamanter, kan förmoda att de kommer att vilja sälja till samma köpare igen (och igen) och därför är rädda om sitt rykte gör att de har all anledning till att ge korrekt information om påsarnas innehåll. På detta sätt uppnås smidiga transaktioner där köparna (oavsett i vilken ordning de köper diamanterna) har symmetrisk information. I detta fall ingen information.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer