Inom beteendeekonomin har en lång rad experiment visat att människor inte är alltigenom själviska (se till exempel den här utmärkta populärvetenskapliga texten av Tore Ellingsen). Till exempel är vi beredda att göra uppoffringar för att inte bryta mot normer om hur man bör bete sig. Men hur är det med fängslade brottslingar? De har ju genom sitt beteende visat att de någon gång brutit mot allmänt accepterade regler.

I en ny norsk studie jämförs beteendet hos fångar i ett medelsäkert norskt fängelse med ett slumpmässigt urval av Bergenbor. I båda fallen handlade det om laboratorieexperiment där deltagarna fick betalt. Diagrammet nedan visar hur mycket vanliga norrmän respektive fångar valde att skänka av en hundralapp till en anonym motpart. I det här fallet fick givarna reda på om mottagaren var en fånge eller en slumpmässigt vald norrman i Bergen. Det är ingen statistisk signifikant skillnad mellan grupperna. Fångar ger lika mycket som invånarna i Bergen oavsett om mottagaren är fängslad eller ej.

Författarna undersöker även beteendet i det så kallade tillitsspelet. Tillit mäts i detta spel av hur mycket av en hundralapp man väljer att ge till mottagaren och pålitlighet av hur mycket man ger tillbaka (pengarna tredubblas på tillbakavägen). Inte heller i detta fall fann författarna att fångar betedde sig annorlunda än andra.

Eftersom laboratorieexperiment är en speciell situation som fångar skulle kunna uppfatta annorlunda, undersöktes även skillnaden mellan (tidigare) fångar och andra i ett danskt Internet-experiment som utförts med ett representativt urval av danskar. Deltagarna i denna studie kopplades till brottsregistret så att forskarna kunde veta vilka som suttit i fängelse. Inte heller här hittades några skillnader i hur mycket deltagarna gav av en hundralapp.

Det är nog en ganska populär föreställning att kriminella skiljer sig väsentligt från människor i allmänhet. När det gäller graden av själviskhet tyder dock den här studien på att fångar och andra är likadana. Människor helt enkelt.

Systembolaget har som vi ju alla vet den lite udda målsättningen att vi som konsumenter ska konsumera så lite som möjligt av deras produkter. Därför kan man på deras hemsida läsa bland annat om  hur alkohol kan göra dig deppig och hur du blir tjock av alkohol.

En annan policy som jag antar att man har infört för att få ner alkoholkonsumtionen är att man inom fjorton dagar får lämna tillbaka varor som inte är öppnade. Men minskar verkligen denna policy alkoholkonsumtionen?

Låt oss tänka oss att vi ska ha en fest och nu ska gå till bolaget och handla. Det finns naturligtvis en osäkerhet i hur mycket dricka som kan tänkas gå åt på festen, men tack vare Systembolagets ”lämna-tillbaka-policy” kan vi riskfritt ta i i överkant och detta innebär förmodligen att vi i alla fall inte handlar mindre än vad vi skulle ha gjort utan denna möjlighet. Alltså kommer det finnas mer alkohol tillgängligt på vår fest, vilket i alla fall inte borde leda till att gästerna dricker mindre.

överblivna pavor?

Men vad händer när festen är slut och vi står där med överblivna flaskor. Om vi inte hade fått lämna tillbaka flaskorna är min gissning att vi hade sett till att förbruka alkoholen på något sätt snarare än att hälla ut den. Nu har vi i stället möjligheten att lämna tillbaka den. Men gör vi det? Min gissning är här att även om säkert många utnyttjar denna möjlighet så finns det ett flertal som när det väl kommer till kritan inte lastar bilen och kör tillbaka med drickat till bolaget, även om de när köpet en gång genomfördes använde just detta argument när de tog till i överkant. Kanske hör detta ihop med den så kallade ”loss aversion”, dvs att vi uppskattar ngt vi har mer än ngt vi inte har.

För mig är det alltså inte uppenbart att Systembolagets policy verkligen leder till minskad konsumtion. Som alltid skulle det vara mycket intressant med lite randomiserade experiment där forskarna får möjlighet att faktiskt undersöka denna fråga empiriskt.

I nästan alla sammanhang då vi skriftligen ska underteckna att vi lämnat sanningsenliga uppgifter sker detta genom en underskrift längst ned på pappret. Det innebär alltså att man vanligen först fyller i uppgifterna och därefter intygar att de är sanningsenliga. Men vad händer om man vänder på ordningen, det vill säga om man först intygar att uppgifterna man lämnar är sanningsenliga?

En alldeles färsk studie författad av bland andra Max Bazerman och Dan Ariely visar att detta faktiskt gör att vi svarar mer sanningsenligt. Att skriva under först ger oss en liten påminnelse om att vi ska vara sanningsenliga, vilket tenderar att ge ärligare svar. Detta visas dels i ett fältexperiment gjort i samverkan med ett försäkringsbolag. Försäkringstagare skall intyga mätarställningen på sin bil och de som skrev under först och fyller i uppgiften efteråt uppgav i genomsnitt att de hade kört ungefär 10 procent längre sträcka. I ett parallellt laboratorieexperiment fick deltagarna uppge sina extra omkostnader för att ta sig till experimentet (vilka de ersattes för) och de som skrev under först uppgav nästan 50 procent lägre omkostnader!

Den här studien säger alltså att det kan vara en god idé att gå från underskrifter till överskrifter när man vill ha sanningsenliga uppgifter. En obesvarad fråga är dock vad de långsiktiga effekterna är — vi kanske vänjer oss vid att skriva på överst och effekten kanske därmed klingar av på längre sikt. Men å andra sidan är ju kostnaden för att flytta på en underskrift minimal.