Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen
Dagens stora händelse — Barak Obamas installation — är historisk av flera skäl. Som akademiker och ekonomista finns det dessutom en speciell aspekt som gör det som komma skall extra spännande. Aldrig tidigare har väl en hel administration och alla inblandade (inklusive presidentens fru) varit så helgjutet kompetenta som nu. Om kompetens och sakkunskap är viktigt — som jag gärna vill tro — så ser det ljust ut för USA. Å andra sidan är detta ungefär det enda som ser ljust ut.
Se talet.
I går kväll deltog 10 000 personer i demonstrationer mot regeringen i Lettlands huvudstad Riga som senare urartade i våldsamma kravaller. Bilar sattes i brand, butiker plundrades, människor skadades och arresterades. Bakgrunden är förstås den dramatiskt försämrade ekonomiska situationen i landet som tvingar fram drastiska besparingsåtgärder, som blir ännu mer drastiska eftersom man valt att inte devalvera. Ett svårbegripligt beslut från Lettiskt perspektiv, mer förståligt (men fortfarande kanske inte rätt) ur svenska bankers perspektiv (som Daniel skrev om härom dagen).
Frågan är om händelserna i Riga är ett första tecken på vad som skulle kunna utveckla sig till den största faran med krisen. I tider när missnöjet med ekonomin och politikerna är stort är det alltid lättare för olika kombinationer av populism, nationalism och protektionism att växa sig stark. Möjligen är detta ett speciellt stort problem i många östeuropeiska länder där formerna för hur samhället ska organiseras inte riktigt satt sig efter Sovjetunionens sönderfall. (EBRDs Transition Report om läget i regionen, presentation av rapporten av EBRDs Chefsekonom Erik Berglöf)
Antalet betalningsförelägganden och konkurser ökar i den finansiella krisens spår. I Sverige hamnar inkassoärenden hos Kronofogden och konsekvenserna av att få en betalningsanmärkning kan förstås vara privatekonomiskt allvarliga. Än så länge är dock kostnaderna i huvudsak monetära snarare än sociala.
I Spanien finns dock ett företag med affärsidén att höja kostnaderna för gäldenären genom att lägga på ett socialt pris för att inte betala. Tanken bakom El Cobrador del Frac är helt enkelt att skicka en indrivare klädd i frack för att väcka uppmärksamhet bland alla som kan tänkas bevittna överlämnandet av betalningskravet. De kommer dessutom körandes i bilar som man inte kan ta miste på och försöker också (om jag förstått det rätt) överlämna skuldkrav offentligt.
Hade inte trott att jag skulle få anledning att uttrycka det så här men ”Viva Kronofogden!”
En stark trend i årets julhandel tycks vara att ge bort något som i sin tur är en gåva till någon annan. I Stockholms tunnelbana möts man av uppmaningar att ge någon ett presentkort som visar att man skänkt, t ex en get. Det här är naturligtvis mycket positivt. Men det finns en liten detalj som jag gärna vill påpeka. Låt mig göra det genom att berätta om en personlig upplevelse.
Julen 1993 (eller däromkring) köpte jag en sådan här present — en gåvocheck till Stadsmissionen — till en tillställning där alla skulle ha med sig en opersonlig present. Tanken var att allas presenter skulle delas ut slumpmässigt bara för att ha någon sorts ”tomteinslag” på denna julmiddag. En tonårsflicka fick mitt paket och gissade ivrigt att det nog var biobiljetter. Hennes besvikelse var uppenbar när hon öppnade paketet och tittade ledset på ”sin” gåva till Stadsmissionen. Där och då insåg jag till min stora förtvivlan vad jag gjort; jag hade köpt en present till mig själv och på något sätt föreställt mig att den varma känsla av att skänka något till ett gott ändamål kunde överföras. Det stod nu helt klart att den inte kunde det.
Så gå nu ut och köp massor av getter och andra bra saker och ge dem till dig själv samtidigt som du stickar lovikavantar eller gör något annat till dina nära och kära. Och Daniela, om du mot förmodan skulle läsa detta så vill jag be om ursäkt för min själviskhet. Jag är skyldig dig en biocheck.
Härom veckan noterade jag en artikel i Metro: ”Fyrtiotvå procent av svenska arbetstagare anser att toppcheferna har för hög lön”, löd rubriken. Artikeln och upplägget i övrigt gick ut på att nu hade svenskarna fått nog och att missnöjet var stort. Min enda tanke var: ”Inte fler?” Rubriken kunde lika gärna ha varit: ”Inte ens hälften av svenskarna anser att toppcheferna har för hög lön” och upplägget kunde — baserat på precis samma statistik — ha gått ut på att inte ens i dessa finanskristider var en majoritet av arbetstagarna missnöjda med toppchefernas löner.
Att alternativ som i sak är identiska uppfattas som olika beroende på hur de presenteras kallas inom nationalekonomi för ”framing”. Inom journalistiken används detta flitigt. Meningar, fakta och bilder presenteras på ett visst sätt så att de ska tolkas som något som kanske inte skulle ligga närmast tillhands om presentationen var mer ”neutral”.
Ibland görs sådant på ett sätt som inte längre är att betrakta som ”framing” utan snarast ”fraud”. Härom veckan besökte Konstantin Sonin från New Economic School i Moskva Stockholm och SITE. Han talade bland annat om sin egen forskning kring hur oljepriset påverkar sannolikheten att regeringar exproprierar privata aktörer i branschen och om media och naturresurser. Men han talade också om hur rysk media gradvis blivit allt mer benägen att rapportera saker på ett sätt som framställde den förda politiken och situationen i Ryssland i ett, ska vi säga, positivt ljus. Han gav också några exempel på detta.
Titta på den översta bilden. Den illustrerar röstfördelningarna i ett politiskt val. Vid första anblick ser det ut som vinnaren fick ungefär dubbelt så många röster som tvåan. Det beror förstås på att den första stapeln är ungefär dubbelt så hög som den andra. Detta stämmer dock inte alls med siffrorna som är korrekta. Intrycket, speciellt på tv som detta exempel kommer ifrån, ger bokstavligt talat en bild av en mer överlägsen vinnare än vad som var fallet.
Den andra bilden illustrerar Gazproms gasproduktion under ett antal år. 
Budskapet är klart. Här går kurvorna uppåt, staplarna blir högre för varje år. Tittar man närmare på siffrorna som även i detta fall är riktiga, så ser det dock märkligt ut. I allt väsentligt har gasproduktionen varit konstant under hela perioden, men synintrycket är att produktionen mer än fördubblas över perioden. En slump? Knappast.
Det sista, kanske mest flagranta exemplet visar hur en ledande nyhetskanal presenterade att The Times publicerat en insändare som uttalade sig ofördelaktigt om Boris Berezovsky (som inte är bästis med så många i den nuvarande ryska politiska eliten). 
Man saxade helt enkelt ihop en egen första sida (till vänster) som till skillnad från den faktiska första sidan (till höger) hade Berezovsky som första nyhet. Det hela presenterades förstås som om det var The Times själva som stod bakom texten.
Sådant här förekommer tack och lov inte i Sverige men ibland när jag ser löpsedlar undrar jag vart vi är på väg…
Häromdagen fick årets amerikanska Nobelpristagare traditionsenligt träffa presidenten. För den som är bekant med vad ekonomipristagaren Paul Krugman tycker om George W Bush och hans administration, och vad han genom åren haft att säga om deras politik verkar detta möte helt osannolikt. Man kan bara stämma in i Justin Wolfers kommentar om mötet på Freakonomics: Man önskar att man kunde läsa kroppsspåk bättre. (En snabb genomgång av vad kroppsspråksliteraturen har att säga om respektive pose säger följande: Krugman står i en variant av en klassisk ”fig leaf pose” (obekväm, osäker); medan Bush försöker se avslappnad ut i en ”hand-in-pocket pose” (dold agenda, stängd)).
(Den som inte är bekant med vad Paul Krugman tycker om Bush administrationen kan läsa här här här eller här eller titta på detta videoklipp bara för att ta några exempel).
Finansminister Anders Borg har de senaste veckorna uttalat sig kritiskt om ”girigheten” som orsaken till finanskrisen. Det är ett intressant uttalande då det rör drivkraften snarare än konsekvenserna av människors handlande. Det är helt riktigt att mycket skulle fungera bättre och i många fall också effektivare om vi litade på varandra, brydde oss mer om varandra och var snällare mot varandra. Frågan är bara om önskningar om detta är en bra plattform för agerande eller om det är bättre att fokusera på den klassiska frågan: Under vilka förhållanden uppnås önskade resultat under antagandet att människor är själviska och kanske till och med giriga?
I den klassiska filmen Wall Street talar sig Gordon Gecko varm för fördelarna med girighet. Talet – som är ett retoriskt mästerstycke – mynnar ut i de klassiska raderna:
.
Arbetet med en uppföljare till Wall Street är i fullgång. Michael Douglas kommer sannolikt även denna gång att spela Gordon och vi kommer få följa hans karriär efter att han avtjänat sitt fängelsestraff. Frågan är dock om inte hans ”greed is good” måste ersättas av det mer tidsenliga ”greed – provided that it is sufficiently regulated – is tolerable.
Det är slutspurt i den amerikanska presidentvalskampanjen. Trots att utfallet verkar relativt klart (som Ekonomistas kommenterat i flera tidigare inlägg här, här och här) så är uppmaningarna tydligare än någonsin; fortsätt arbeta, ta inget för givet, se till att folk går och röstar.
Det här med att se till att folk går och röstar är förstås lättare sagt än gjort. Men nu finns det hjälp i form av websiten stickK.com. Sidan, som skapats av bland andra Dean Karlan, ekonomiprofessor vid Yale, tar fasta på två fakta om hur människor beter sig i samband med politiska val. För det första så säger fler att de ska rösta jämfört med hur många som sedan dyker upp på valdagen, och för det andra så säger fler i efterhand att de har röstat än vad som är möjligt givet det faktiska valdeltagandet. Detta betyder alltså att en del av dem som inte röstade faktiskt hade tänkt rösta (men det började regna, eller det var en bra match på tv, eller något annat kom i mellan) men också att de i efterhand inte riktigt vill kännas vid att de inte orkade släpa sig iväg.
På stickK.com är det möjligt att tvinga sig själv att gå och rösta (eller åtminstone öka sannolikheten för att man ska göra det). Genom att innan valet ge stickK befogenheter att till exempel dra pengar från ens bankkort om man inte går och röstar binder man sig själv vid masten. Via offentliga uppgifter kan StickK efter valet kolla om man gjort som man lovat (sig själv), om inte så drar de pengar från ens konto enligt överenskommelse (som de skänker till välgörenhet). Kontraktet behöver dock inte involvera pengar. Man kan också ange e-postadresser till sina vänner och kollegor och sedan instruera stickK att skicka ut ett meddelande om ens röstningsbeteende till dessa. Båda dessa sätt minskar den relativa kostnaden för att rösta och, som bekant, när priset går ner så går efterfrågan upp.
Nu är det förstås inte bara det här med att rösta som är ett problem utan alla möjlga löften vi ger oss själva. Som Ekonomistas noterat tidigare (t ex här och här) ingår vi kontrakt som ska tvinga oss att träna, sluta röka, gå ner i vikt, etc. Alla dessa saker kan stickK också hjälpa till med.
I skuggan av ekonomipriset till Paul Krugman härom veckan har också Ig Nobelpriset i ekonomi delats ut. Ig Nobel (som anspelar på engelskans ”ignoble”, alltså ”oädel, lågt stående”) delas sedan 1991 ut till forskning som ”först får en att skratta sedan att tänka”.
Årets pris i ekonomi gick till Geoffrey Miller, Joshua Tybur and Brent Jordan vid University of New Mexico, USA, för forskning som visat att strippor får mer dricks när de har ägglossning. Artikeln ”Ovulatory Cycle Effects on Tip Earnings by Lap Dancers: Economic Evidence for Human Estrus?” är publicerad i den ansedda tidskriften Evolution and Human Behavior.
Detta betyder att jag hade fel även vad gäller detta pris. Jag hade tippat att det skulle gå till Dan Ariely och George Lowenstein för deras forskning kring beslutsfattande i ”stundens hetta” där de studerat hur självinducerad sexuell upphetsning (i klartext onani medan de kollar på on-line porr) påverkar manliga collagestudenters bedömning av hur attraktiva olika sexuella aktiviteter framstår, hur benägna de skulle vara att t.ex. ljuga eller droga någon för att få ha sex, och hur benägna de skulle vara att ha oskyddat sex. Och så säger folk att ekonomer håller på med tråkiga grejer…
Frågan om hur uppfinningar och forskningsresultat ska omsättas i nya företag och produkter är ett återkommande tema i den svenska politiken. Anledningen är inte svår att förstå. Sverige är sedan länge en framgångsrik forskningsnation, mätt i termer av kronor per forskare, andel forskare i arbetskraften, antal vetenskapliga artiklar och patent per invånare, etc. Samtidigt har Sverige haft problem med att kommersialisera forskningsresultaten. Den i politiska diskussioner antagna länken mellan forskning och ekonomisk tillväxt har brustit.
En speciell aspekt av denna diskussion rör det s.k. lärarundantaget, som i princip säger att anställda vid universitet och högskolor behåller äganderätten till sina uppfinningar trots att de görs inom ramen för deras anställning. Detta sågs av den förra regeringen som ett problem och ses nu av den sittande regeringen som ”en konkurrensfördel för Sverige”. Problemet med båda sidors argument är att man alldeles för ensidigt tycks fokusera på äganderättsfrågan, och dessutom ofta drar felaktiga paralleller till de amerikanska erfarenheterna. Lärarundantaget är naturligtvis viktigt i sammanhanget, men borttagandet av det är lika lite det Alexander-hugg som Thomas Östros tycktes tro för några år sedan, som behållandet av det skulle vara en stor konkurrensfördel för svenska universitet som Lars Leijonborg nu säger.
Jag har tidigare skrivit om varför argumenten för att ta bort lärarundantaget är problematiska. Vad det gäller de nu framförda argumenten för att behålla lärarundantaget, så är dessa dock minst lika problematiska, åtminstone om man ser till effekten på viljan att kommersialisera forskningsresultat. Anledningen till varför lagen skulle vara en konkurrensfördel för Sverige i kampen om globala forskare är gissningsvis att framgångsrika utländska forskare ska attraheras av möjligheten att själva kunna kommersialisera sin forskning. Detta skulle i sin tur kunna generera positiva externa effekter på Svenska forskningsmiljöer.
Givet att lärarundantaget funnits sedan slutet av 1940-talet kan man förstås undra varför detta inte fungerat tidigare. Problemet ligger främst i att många universitet ser kommersialiseringen av forskningsresultaten som en konkurrerande verksamhet. Enskilda forskare kan använda arbetstid och universitetets utrustning och andra resurser för att sedan sälja resultatet och stoppa vinsten i egen ficka. I värsta fall, från universitetets synvinkel, engagerar sig forskaren i ett företag och försvinner helt från verksamheten.
Nyckeln till framgångsrik kommersialisering ligger i att få alla parter intresserade av framgång. Detta betyder att forskaren, dennes institution och universitetet som helhet ska se att de har något att vinna på processen. Om forskaren har äganderätten, men inte kapacitet att själv ordna med allt praktiskt, så blir det inget. Om institutionen dessutom ser kommersialiseringen som ett problem så är risken att det inte blir något ännu större. Om universitetet har äganderätten, men inte uppmuntrar enskilda forskare att ägna sig åt kommersialisering, så blir det inte heller något. Om universiteten dessutom inte har några ekonomiska incitament att ägna sig åt denna verksamhet så är risken att det inte blir något ännu större. Det viktiga att inse är dock att framgången knappast beror på vem som har äganderätten. Incitamenten för de inblandade måste struktureras på olika sätt beroende på var den initialt ligger men framgången ligger vare sig i lärarundantagets borttagande eller dess behållande. Det ska bli intressant att höra om regeringen förstår detta.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer